gemen och verserad

Den här boken har jag också läst. För ett tag sedan faktiskt. Men jag har inte haft tid och ork att blogga.

Som alltid när jag inte kan komma på vad jag ska läsa, hamnar jag bland deckarna. Inget fel med det, egentligen. Om det inte vore för att det finns så mycket kassa böcker i just den genren. Men den här började i alla fall bra.

Dödens viskningar - Simon Beckett

Jag gillar verkligen början på den här boken som till viss del utspelar sig på en likfarm. Bara ordet! Likfarm. Tänk att donera sin kropp till forskningen och sedan bli utlagd i ett träsk för att folk ska kunna mäta hur fort man blir uppäten av fluglarver. Kanske inte riktigt vad man väntar sig. Tycker någon redan nu att jag låter bisarr och gräslig ska ni absolut inte läsa boken. Det fullständigt kryllar av lik här. I olika grader av förruttnelse.

Som sagt. Jag gillar delarna om vad som händer med kroppen när hjärtat har slutat slå. Det är intressant. Om än ganska äckligt på sina ställen. Men själva deckarintrigen lämnar en hel del övrigt att önska. Det blir nästan lite larvigt (hoppsan) med alla dessa lik som ligger och ruttnar. Och då menar jag inte på forskningsstationen. Utan den här seriemördarens alla offer som ligger utspridda överallt. Det här är verkligen inte en bok att läsa samtidigt som man äter, något jag annars väldigt gärna gör.

Jag visst ju redan innan att jag inte skulle gilla den här något vidare. Men i jobbets lånehylla brukar det sällan finnas några riktiga höjdare. Alla ställer dit böcker de har läst men inte vill behålla. Alltså kryllar det av Läckberg, Marklund, Kallentoft och liknande. Inte världens mest lockande utbud alltså, men när alternativet är att stirra rätt ut i luften en hel spårvagnsresa så får det gå.

Höstoffer - Mons Kallentoft

Nej, det funkar bara inte för mig. Jag retar mig något alldeles fenomenalt på de svävande andarna som susar omkring och tänker. Mördaren tänker också ( i kursiv stil, så klart). Mördaren tänker saker om ormyngel som slingrar sig. Jaha.

Jag kan inte komma på något intressant alls att skriva om den här boken. Någon blir mördad. Sedan blir en till mördad. Och till slut hittar polisen mördaren. Malin Fors alkoholproblem är betydligt mer intressanta att läsa om än själva mordhistorien. Men inte tillräckligt för att jag ska plocka med mig någon mer Kallentoft från lånehyllan. Tror jag. Men vem vet. Någon regnig novemberdag när jag plötsligt står utan resebok så kanske jag är där igen.

Nu ska vi se här. Den här boken har jag lånat på biblioteket, läst och lämnat tillbaka utan att skriva om den. Skandalöst. Eller också beror det på en överdosering av Minotaur-böcker. Till slut blir alla dessa engelska deckare till förvillelse lika och det blir allt svårare att komma ihåg vem som mördade vem i vilken bok.

Djävulen i spegeln - Lesley Horton

Nu ska vi se... En titt på Bokus hemsida gör att jag i alla fall kommer ihåg delar av handlingen. Tonårsflickan Shayla hittas våldtagen och mördad på en gammal druidplats på heden vid staden Bradford. När hon hittas har hon varit anmäld försvunnen länge, men tester visar att hon mördats nyligen.

Då ska vi se vad jag minns mer. Två poliser som tvingas arbeta tillsammans. En överkänslig pakistanier och en rasistisk men duktig utredare jobbar med utredningen. Motsättningar mellan olika grupper präglar det mesta i boken. Den mördade flickans muslimske pappa har lämnat landet och hennes kristna mamma har beslutat att barnen nu är kristna. Tonårsuppror alltså. Shayla har periodvis hängt ihop med ett gäng tuffa tjejer som skolkar från skolan och tillbringar sina dagar med att snatta och stjäla handväskor i shoppingcentrumet.

Sedan fanns det en fruktansvärt irriterande lärarassistent, en lärare som anklagats för sexuella trakasserier, någon form av häxdoktor/terapeut och diverse annat löst folk. Problemet är bara att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vem som mördade tjejen. Jag har verkligen inte den blekaste aning. Det kan inte vara något vidare bra betyg.

Det blev visst en till när jag ändå höll på.

Skrivet i eld - Simon Becket

Den här hittade jag vid senaste besöket på biblioteket. Och eftersom jag faktiskt hade ganska trevligt med den förra Becketboken fick den här följa med hem. Jag älskar verkligen biblioteket! Tänk om jag hade betalat för allt skräp jag läser? Vilken bitter och sur människa jag hade blivit då. Nu kan jag lungt konstatera att jag inte slösas bort mer än lite tid.

Huvudepersonen är densamme som i förra boken. Men den här gången hamnar David Hunter på ön Runa i yttre Hebriderna. Det är väl behållningen med boken. Öar i yttre hebriderna borde få mer uppmärksamhet i litteraturen tycker jag. Det är något väldigt trevligt över stormdrabbade steniga öar i havet. När man läser om dem hemma i sin varma sköna säng alltså. Utmärkt plats för en deckare.

David skickas dit för att ta en titt på en död kropp som har hittats bränd i en övergiven stuga. Är det mord eller en olyckshändelse? Det är först inte helt självklart, men efter lite skallpussel, och nu talar jag bokstavligt sådant, kommer David fram till att det troligtvis är ett mord. Tyvärr sammanfaller detta konstaterande med en rejäl storm som gör det omöjligt att skicka ut ett utredningsteam och fler poliser till ön. Istället blir avslöjandet början på en eskalerande spiral av våld och mord på ön.

Om jag inte hade läst en halv miljon deckare innan så hade jag säkert tyckt att det här var spännande. Nu sitter jag mest och önskar att jag var elva-tolv år igen och precis hade börjat läsa de första sidorna på Tio små negerpojkar. Det var spännande, det.

Med att läsa deckare alltså. Nej, det verkar inte så. Den här plockade jag från någon av bibliotekets hyllor. Varför vet jag inte riktigt, men jag gissar att jag hade något halvrationellt skäl just då. "Det är synd om mig som börjat jobba igen. Hjärnan är som mos. En deckare blir nog alldeles lagom"

Dödens kemi - Simon Becket

Fast den här var ändå lite trivsam på något sätt. Mycket likmaskar visserligen, men sådant stör mig inte nämnvärt. David Hunter jobbar som allmänläkare i en liten by på den engelska landsbygden. När en ung kvinna hittas mördad i närheten blir hans bakgrund upptäckt av polisen. David har tidigare arbetat som rättsantropolog, men slutat och tagit ett vanligt läkarjobb efter att hans fru och dotter dött i en bilolycka. Nu blir han ombedd att hjälpa till. Något han gör ganska motvilligt.

Verkligen inte något mästerverk. Tro inte det. Men ändå tillräckligt trevligt för att fungera som insomningslektyr. Lite likmaskar och larver har aldrig stört min sömn.

Det är det enda jag har att skylla på. Jag hade ingen bekväm pocket att stoppa i väskan och så låg den bara där. That's my story and I'm sticking to it.

Livstid - Liza Marklund

Varje gång jag läser Koontz, Marklund eller någon annan av de där författarna som jag egentligen inte är speciellt förtjust i så tänker jag att det här var den sista. Men så går det ett halvår eller ett år och så sitter jag där igen. Och läser något jag redan från början vet att jag inte kommer att gilla så där värst.

Och precis så blev det den här gången också. Det var inte så roligt, direkt. Antingen är berättelsen väldigt långsökt, eller också är det jag som är trög - men jag har verkligen svårt att fatta hur Annika Bengtsson hittar fram till mördaren i det här fallet.  Det har något med företagsregister att göra, tror jag. Men jag förlorar snabbt intresset så jag är inte säker. Som sagt, jag borde inte läsa Marklund. Men det kommer säkert inte att hindra mig i framtiden heller. Eftersom det uppenbarligen är något fel på min tankeförmåga när det gäller att hålla mig undan från vissa författare. Ranelid och Cuelo är däremot misstag som jag inte upprepar!

Jag börjar inse att jag knappast kommer att ta mig igenom hela Oates produktion innan jag dör. I alla fall inte om jag ska läsa i den här takten. Kvinnan är ju skrämmande produktiv. Och mycket mer än en eller två Oates brukar det sällan bli om året. Men nu blev det en i alla fall. En av hennes deckare. Eller vad man nu ska kalla dem. De skiljer sig från traditionella deckare lika mycket som inlagd sill skiljer sig från rökt makrill. Båda görs av fisk, men de smakar verkligen inte likadant.

Det stulna hjärtat - Lauren Kelly

Jag har svårt att peka på exakt vad det är som gör den här berättelsen så enormt obehaglig. Merilee Graf åker hem till den lilla stan Mt Olive för att vaka vid sin fars dödsbädd. Mamman är död sedan länge, men hon har aldrig varit någon dominerande person i Merilees liv. En kuvad orolig kvinna som drog sig undan och ständigt var illamående eller sjuk. Pappan däremot var den vars uppmärksamhet Merilee sökte. För det mesta utan att få speciellt mycket av den.

Besökarna kommer i en strid ström för att ta farväl av mannen som både varit stadens borgmästare, en framgångsrik företagare och en filantrop som hjälpt många ungdomar att få utbildning. Det enda som egentligen skvallrar om att något är fel är Merilees tankar. Hon kan inte sluta grubbla över Lilac Jimson, flickan som blev bortförd. Flickan som Merilee så gärna ville vara vän med när hon var liten.

Jag tyckte verkligen att den här boken var vidrigt äcklig på sina ställen. Ändå sker det otäcka mestadels i mitt huvud. För JCO berättar verkligen inte allt. Normalt tycker jag att det är en futtig metod där författaren gör det lätt för sig, men här fungerar det hur bra som helst. Jag var så frustrerad, äcklad, arg och upprörd när jag läste den här boken. Merilee är precis som så många av JCOs figurer trasig på gränsen till ickefungerande.

Läs, tycker jag.

Jag har aldrig läst Inger Frimansson. Det är väl i och för sig inget pinsamt med det om det inte vore för anledningen. Jag är ganska övertygad om att enda skälet är att jag tycker att hennes namn låter så tråkigt. Hur fördomsfullt är inte det? Nu har jag i alla fall satt mig över detta och faktiskt läst en av hennes böcker. Fast i ärlighetens namn berodde det enbart på att det inte fanns något annat som ens verkade en gnutta läsvärt i vårt jobbibliotek för ögonblicket.

Mörkerspår - Inger Frimansson

Skäms på mig! Man ska naturligtvis inte döma ut böcker för att man känner en instinktiv motvilja mot författarens namn. Det här var inte tråkigt. Det var inte alls så dumt. Inte den traditionella deckaren jag hade väntat mig utan mer i stil med Karin Alvtegen. Inga poliser och ingen utredning. Ett mord visserligen, men det kommer sent i berättelsen. Jag vet inte ens om den här boken verkligen ska vara i kategorin deckare, men jag petar in den där i alla fall.

Här finns förtryckta syskon, en anonym våldtäktsmans tankar, ungdomsbästisen som blivit en firad kändis, en otäck storasyster och underliga kärleksförhållanden. Ganska underhållande tycker jag. Inte direkt spännande, men med något slags krypande obehaglig stämning boken igenom. Ibland bara för att huvudpersonen Hilja är så tafatt att jag får myrkrypningar över hela kroppen. Men det räcker gott.

Inger Frimansson alltså. Där ser man. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med vågar mig på att läsa Ingrid Noll. Kanske. Det är någonting med de där I-namnen som stör mig, uppenbarligen.

Nu har jag lyssnat på Håkan Nesser igen. Fast den här gången var det inte han själv som läste utan någon annan. Vem minns jag inte. Men han måste ha gjort ett bra jobb för jag tänkte aldrig på uppläsningen. Däremot tänkte jag på uttrycket "ta sig före" som Nesser använder en gång i varje bok. Alltid en. Aldrig fler.

Med tanke på att Håkan Nesser har varit lärare i svenska och dessutom är en erkänt god stilist, tar jag för givet att uttrycket är helt korrekt. Men visst låter det konstigt? Eftersom det inte handlar om att tränga sig, så skulle jag använda "ta sig för" men jag kanske är helt ute och cyklar i frågan.

Skuggorna och regnet - Håkan Nesser

Vad ska jag säga om det här då? Helt okey lyssning. Inte direkt spännande, men lite lagom småputtrigt hela vägen. Tillräckligt intressant för att jag ska städa en liten stund extra, men inte så fängslande att jag stannar upp i det jag håller på med precis. Lite besviken blev jag när jag fick reda på vem mördaren var. Det kändes lite futtigt, ungefär som om det var ett riktigt mord han skriver om. Riktiga mord är ju för det mesta ganska banala och sällan resultatet av några smarta planer eller diaboliska motiv.

Bäst i boken: Beskrivningen av en busschaufför som enligt författaren ser ut som "ett vattnigt gråpäron". Jag fattar verkligen precis hur han ser ut. På pricken.

Jag måste verkligen sluta läsa deckare. Åtminstone för ett tag. Jag vet inte när jag läste en deckare som kändes okey senast. Lyssna går lite bättre. Mina kvalitetskrav på ljudböcker är inte speciellt höga. Allt som är roligare än trafikbuller fungerar. Men när det kommer till läsning så blir jag numera irriterad varje gång jag försöker ta mig igenom en deckare. Så även denna gång.

Det som aldrig sker - Anne Holt

SPOILER # SPOILER # SPOILER

Bah! Jag tror att jag kan ha hittat världens mest irriterande profilerare i just den här boken. Inger Johanne är gift med just den polis som håller i utredningen av en serie mord på kända människor. Egentligen är hon mammaledig men naturligtvis hjälper hon till med utredningen. Ja, när hon inte är tvungen att avbryta sig mitt i en mening för att springa och kolla om barnet fortfarande andas, eller ta en klunk vatten, eller lägga sin hand på Yngars arm eller... Jag vill slå någon! Dialogerna i den här boken är så ohyggligt jobbiga att jag bara vill skrika. Inger Johanne kan inte få ur sig en enda fullständig mening utan att  flämta till, eller blekna, eller förklara hur otroligt svårt det är för henne att ens tänka på sin tid inom FBI.

Morden är i och för sig lite spektakulära, men blir i slutändan bara fåniga. Den mördande deckarförfattarinnan blir aldrig fast. Det kan jag väl leva med. Men att hon inte mördar Inger Johanne, som hon borde göra enligt den extremt fåniga plotten, har jag svårare att förlåta. Nu kommer den neurotiska människan antagligen vara med i flera böcker. Fast det är kanske inte något större problem, för jag kommer absolut inte att läsa dem! Aldrig. Om jag inte glömmer av det förstås. Sådant händer. Så om något halvår kan jag mycket väl sitta här och gnälla över deckare igen.

Vi har ett pocketbibliotek på jobbet. Där ställer vi böcker som vi läst men inte gillar så mycket att vi vill behålla dem. Och förstås dubletter och böcker vi inte gillar alls. Det finns en hel del deckare i hyllan. Ingen tycks vilja behålla Liza Marklund. Jag tycker att det är en väldigt charmig idé. Framför allt när det är snöblandat regn ute och jag kan sitta inne i soffan och läsa om Botswana.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith

Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att det här är speciellt bra. Men det spelar ingen roll. Det är charmigt. Och det är varmt. Perfekt läsning när Göteborg är som allra fulast och mest ogästvänligt. Jag bryr mig inte om att intrigerna är lite barnsliga och figurerna ganska grovt tillyxade. Jag trivs med att skumpa fram på de dammiga vägarna och oroa mig för att en ko ska kliva ut framför skåpbilen. Det är lagom mycket bekymmer i mars, tycker jag.

Det spelar ingen roll hur goda intentioner jag än har. Det blir bara deckare just nu. Allt annat returneras oläst till biblioteket. Men det finns ju faktiskt bra deckare också. Den här var till exempel inte så dum.

What the dead know - Laura Lippman

En kvinnlig förare smiter från en olycka. När polisen får tag i henne verkar hon förvirrad, men hon uppger att hon är en av flickorna Bethany. Problemet är att när hon väl sagt det, vill hon plötsligt inte säga något mer alls. Systrarna Bethany försvann spårlöst för mer än 25 år sedan och har blivit något av en vandringssägen där det finns många teorier men mycket få bevis. Hon säger att hon är Heather och berättar så småningom att Sunny är död. Men vad som egentligen hände dem vill hon inte berätta.

Jag gillar! Här blandas polisarbete i nutid med tillbakablickar från Heathers och föräldrarnas upplevelser omkring dagen då flickorna försvann från ett köpcentrum. Här tvistas det minsann! Men inte mer än att jag hänger med, trots obefintlig taktkänsla. Ganska oblodigt, men spännande och med ett bra slut. Jodå, på riktigt. Jag tycker till och med om slutet.

Ni är dåliga på att svara på frågan här under! Är ni upptagna med att söka in till polisskolan eller?

Letar man kvalitetslitteratur så är min blogg absolut inte den rätta platsen just nu. Jag är för tillfället helt hemfallen åt deckare. Ju blodigare desto bättre verkar det som. Här kommer ytterligare ett exempel. Ett mycket blodigt sådant.

Shadow man - Cody Mcfadyen

Här har vi godsaker som: En tioårig flicka som hittas fastbunden vid sin mördade, urtagna och ruttnande mamma. Djurplågeri. Tortyr. Internetporr. En mördare som inbillar sig att han härstammar från Jack the Ripper. En FBI-agent som både har blivit sönderskuren och fått se sin man och dotter mördade.
Ni fattar grejen, eller hur?
Det här är inte så där värst, alltså.
Men det är spännande för stunden. Det är det ju. Det är också extremt lättglömt. Jag tror att jag läste färdigt den i går, men jag har redan hunnit bli osäker på vem som var mördaren. Inte för att det var oklart. Oh nej. Det var bara inte värt att komma ihåg.

Något säger mig att det kanske börjar bli dags att byta genre. Men jag är inte där ännu. Istället gick jag rätt på nästa deckare i högen. Tack gode gud för biblioteket!  Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte betalar för det här.

Jag var helt säker på att jag hade famnen full av nobelpristagare och norsk samtidslitteratur när jag gick runt på biblioteket senast. Men någonstans bland hyllorna måste jag lagt ifrån min kvalitetslitterturen och som radarstyrd plockat åt mig helt andra böcker. Lite skrämmande faktiskt. Jag gissar på att mitt undermedvetna helt enkelt inte ville läsa något seriöst just nu. Eller så glömde jag dem bara. Vem vet?

In the woods - Tara French

Jag förstår varför mitt undermedvetna jag plockade upp den här boken. Mörk murrig skog på omslaget och svart foliering av sidorna. Det och handlingen - tre barn leker i skogen. Ett hittas, de andra försvinner spårlöst för all framtid. Mystisk skog, barn, svarta sidor. Självklart lån!

Det börjar riktigt bra. Massor av vänskap. Jag är en total sucker för vänskapsskildringar. Kärlek tråkar ofta ut mig, men vänskap det är min grej det. Här finns till att börja med en sådan där vänskap man bara drömmer om mellan detektiverna Rob och Cassie. De är roliga, gillar varandra massor och klarar av bjuda in andra i sin lilla krets. De får i updrag att utreda mordet på en tolvårig flicka som hittats mördad på en utgrävningsplats i Knockaree. Samma skog där två barn försvann under extremt mystiska omständigheter för mer än tjugo år sedan.

Nu till själva tvisten. Taada! Rob är så klart barnet som överlevde. Han hittades stående vid ett träd med naglarna inborrade i barken, katatonisk och utan minne efter ett par dagar. Hans skor var fyllda med någon annans blod och baksidan av hans t-shirt var sönderskuren utan att han var skadad. Då hette han Adam. Han har bytt namn, utbildat sig till mordutredare men aldrig fått tillbaka minnet. Cassie vet om hans bakgrund mem ingen annan. Naturligtvis bestämmer de sig för att hålla tyst. Ingen bra idé.

Det börjar som sagt bra. Historien om de försvunna barnen är lite läskig och det är inte helt självklart att allt har en naturlig förklaring. Det fortsätter bra också, mer än halva boken. Men sedan! Jävlar vad jag inte gillar den sedan. Den sista tredjedelen är jag mer eller mindre urförbannad hela tiden under läsningen. Svordomarna osar i huvudet när jag tuggar mig igenom sidorna. Men din idiot! Är du helt dum i huvudet, eller?

Någonstans så är den förstås ganska bra när jag blir så engagerad. Men jag gillar det inte. Jag förstår att den har vunnit priser, men jag gillar det ändå inte. Allt som jag gillar med boken bara försvinner och sedan har den dessutom fräckheten att bara ta slut. Bah.

Men det är väl det mest positiva jag har att säga om den här boken. Egentligen skulle det här kunna vara en spännande bok, men Freeman väljer att inte koncentrera sig på den mest intressanta figuren. Om han hade utgått från den försvunna tonåringen Rachel hade det här kunnat bli en mycket bättre bok i mina ögon.

Rachel är den andra tonåringen som har försvunnit i Duluth under det senaste året. Och här kan vi tala om tonåring från helvetet. Sexuellt utlevande, hatisk, smart och manipulativ. (Om hon inte hade varit elak mot djur hade jag personligen klassat henne som en fullständigt normal tonåring, men det kanske bara är jag.) Hon försvinner utan ett spår en fredagskväll. Man vet att hon har kommit hem, hennes bil står parkerad utanför huset. Men vart hon har tagit vägen är en gåta tills ett barn hittar hennes armband vid en lada där traktens tonåringar brukar samlas för att hångla.

Tyvärr handlar boken inte speciellt mycket om henne utan mer om de personer som berörs av hennes försvinnande. Poliser, familj, enstaka skolkamrater, psykologer, försvarare och åklagare. Det blir lite för många för mig. Jag hade mycket hellre läst mer om Rachel.

Slutet gör mig mest irriterad. Det har uppenbarligen utspelat sig något intressant som jag som läsare knappt får veta något om. Istället får jag läsa en massa annat trams. Äsch! Men som sagt, omslaget var ju snyggt. Alltid något. Jag är väldigt trött på omslag med ben på just nu. Fåglar däremot fungerar alltid på mig.

Kalla mig enkelspårig, det är helt ok. Men det här är nästan ett rekord. Två böcker med samma namn på kort tid. Jag måste nog göra en sökning och se om det finns fler.Något säger mig att det kan finnas ett par till.

Sekten - Meg Gardiner

Man ska inte tro på blurbar! När ska jag lära mig det? Men när självaste Stephen King vill att jag ska göra honom en tjänst och läsa den här boken - vem är då jag att säga nej? Va? Visserligen skvallrar redan hans glasögon på vissa författarporträtt om en ganska tvivelaktig stilkänsla. Men ändå, jag är inte den som nekar pappa King en tjänst.

Men nej, jag gillar inte den här boken heller. Trots att kristna sekter är ungefär det läskigaste jag vet så blir jag inte engagerad. Jag tycker bara att det är dumt. Här har vi en galen sekt som roar sig med att demontrera på begravningar för Aids-offer och annat festligt. Huvudpersonen juristen tillika sciensefictionförfattaren/privatspanaren Evan Delaney kommer i kontakt med "De utvalda" när det visar sig att hennes tidigare svägerska har gått med i sekten och nu är ute efter att få tillbaka sin son som hon lämnat vid skilsmässan.

Lägg till rabies, domedagspredikningar, vapenstölder och de dummaste poliser som någonsin kan ha trampat amerikansk mark och ni har plotten. Jag läste visserligen ut den, men det var knappt.

Sedan gick jag direkt till nästa deckare. Bättre lycka nästa gång... Det låter kanske idiotiskt, men jag lyssnar på en ny nobelpristagare nu och det gör att jag behöver något fjäderlätt vid sidan om. Pahmuk är hittills inte någon storfavorit.

Äsch, jag hade ju hoppats att den här skulle vara bra.

Sista andetaget - Denis Mina

B som i besvikelse. Den här kunde nästan platsat bland veckans B-böcker, bara för att jag hade förväntat mig mycket mer.

Nu har det passerat några år. Paddys son Pete är redan sex år och Paddy själv har blivit en framgångsrik krönikör. Jag vet inte om det är framgången som har förändrat henne, men jag gillar henne helt enkelt inte lika mycket som jag gjorde förut.

Den här gången blir en av Paddys tidigare pojkvänner mördad. Han hittas skjuten i huvudet, naken på en plats som får Paddy att misstänka IRA. Men de hävdar att organisationen inte har något med mordet att göra. Men vem är det då som hotar och förföljer henne? Samtidigt är det dags för Seans kusin att släppas från fängelset. Collum har suttit av sitt fängelsestraff för barnamordet i första boken och Sean behöver Paddys hjälp att skydda honom från pressen. Berättelsen om honom fungerar lite bättre för mig, den gör mig mer intresserad. Men Paddy själv var roligare att läsa om när hon slogs från underläge. Tycker jag.

SPOILER - SPOILER - SPOILER

Nu tänker jag inte avslöja något direkt om handlingen här. Men tänker du läsa boken så läs inte mer här. Okej? Schas! Nå, vi andra kanske kan diskutera nöjet med deckare där allt inte avslöjas och där de värsta skurkarna inte åker fast. Jag kan gå med på det i en bok. Men när jag känner att författaren gör så i flera böcker kan jag bli lite trött.
Slutet på den här boken är dessutom uppbyggt på nästan samma sätt som slutet av förra boken. Öde stuga, Paddy bli nästan dödad, men istället får skurken ett slag i huvudet och dör. Jaha... igen?  Vad fan! Kan ingen ställas inför rätta den här gången heller? Precis som förra gången är det bara Paddy och hennes vänner som vet exakt vad som har hänt och hur det hela hänger ihop.
Jag känner mig lite lurad. Om det kommer någon mer bok om Paddy kommer jag garanterat att läsa de sista sidorna i den innan jag bryr mig om att läsa den. Om någon får ett slag i huvudet och dör där också så för den stå kvar i bibliotekshyllan.