Jag flyttar!

Nu flyttar jag bloggen hit.

Hoppas att vi ses där!

Tematrio - semester


Om jag ska börja blogga igen så vill jag vara med och leka med de andra bloggarna. Trio alltså? Jaha, då kör vi på det. Nu handlar det visserligen inte om böcker den här gången, men vad gör det? Här kommer tre saker jag gjort i sommar.

1. Jag har köpt ett torp. Ett pyttelitet. Men ändå. Ett torp! Jag är lite skräckslagen inför tanken på att hålla detta mer än hundraåriga hus i rimligt skick eftersom jag kan vara den minst händiga människa som jag känner. Men det finns ju alltid silvertejp. Och det finns en trädgård! Det kan jag inte heller någonting om. Men jag föreställer mig redan hur mycket jag ska odla där. När jag inte ligger i min, ännu imaginära, hammock och läser alltså.

2. Jag har bakat äpplekola-bullar. Sommarens absolut kletigaste upplevelse. Konceptet lät bra. Vanlig kanelbulledeg som istället får en fyllning av, håll i er nu, smör, kolasås, råsocker och skivade äpplen. Hur gott låter inte det? Problemet var bara mängden fyllning. Det var ju helt omöjligt att rulla ihop degen med allt det där inuti. Jag hade kolasås upp till armbågarna innan jag var färdig. Och bullarna såg inte riktigt kloka ut. Men de smakade gott när de var varma. När de kallnat var de lite för kladdiga.

3. Jag har läst första delen av Jerusalem. Det har alltid varit ett av mina dåliga samveten. Trots att jag vet att den ska vara så bra har jag bara inte kunnat förmå mig att börja på den. Men nu blev det äntligen av. Och alla har rätt! Den är ju precis hur bra som helst. Nu läser jag andra delen och känner mig helt nyförälskad i Selma.

Änglar, finns dom?

Angelology - i halvtid

Alltså jag gillar idén med änglar som de nya vampyrerna. Fallna änglar är kul och tanken att änglarna inte automatiskt är några trevliga varelser är ju festlig. Men ändå. Jag gillar inte Angelology. Jag har några hundra sidor kvar visserligen, så den kanske tar sig på slutet.

Mer då? Vad läser jag mer?

Höstoffer av mannen med det fånigt stavade förnamnet. Mons. Allvarligt? Vad tänkte hans föräldrar?
Den gillar jag inte heller. En ren nödlösning från jobbets bokbytarhylla för att ha något att läsa på spårvagnen.

Ett land i gryningen - månadens avlyssning
Gillar jag så klart. Det är ju Lehane. Jag hade tänkt läsa den, men till slut blev det ljudbok istället. Jag orkar bara inte höra på fler trista deckare just nu.

Så, det där är väl det mest aktuella just nu. Jag har säkert någotra böcker till som jag läser i då och då. Men för ögonblicket är det de här böckerna som får det mesta av min uppmärksamhet. När jag är helt klar ska jag skriva fler snälla eller elaka saker om dem. Troligtvis med betoning på elaka.

Blogga igen, kanske?

Tänk om jag skulle skaka liv i den här bloggen igen? Jag funderar på det...
Ska nog tänka en stund till.

Könsdelar och sånt

Vad är grejen (för att citera en betydligt mer välbesökt blogg) med att skriva om könsdelar i obestämd form? Jag känner mig omedelbart förflyttad till mellanstadiets första sexualkunskapslektioner.

Jag är inte helt överens med Maj Sjöwalls översättningar alla gånger. Jag har märkt det förut. Men den här gången studsade jag verkligen till. Vad sägs om följande mening?

"Benen var brett isär och det såg ut som om någon hade försökt stoppa upp en bok i vagina."

Det låter ju helt absurt. (På flera sätt, men nu håller vi oss till det språkliga.) Prova med någon annan kroppsdel! Hon dog av ett knivstick i lunga. Skott i hjärta. En puckstång i bukspottskörtel. Det funkar inte. Men när jag var 11-12 var det exakt så man skrev om kön i undervisningen. I obestämd form. Penis införes i slida. Men bara där. Andra kroppsdelar fick vara mer bestämda. Foten, hjärtat och tjocktarmen.

Nu är visserligen Maj Sjöwall ännu äldre än jag. Men ändå!

Citatet kommer för övrigt från Det som aldrig sker av Anne Holt som jag hittade i jobbets lånehylla. Funkar som spårvagnsläsning, absolut.

Startstatus Shantaram

Nu vill jag inte att någon av den här bokens alla tillskyndare ska ta illa upp, men jag somnar hela tiden när jag läser Shantaram. Det har visserligen säkert mer med min migrän att göra än något annat, men jag har fortfarande inte fått något riktigt grepp om bokens kvaliteter. Den ger mig riktigt skruvade drömmar i varje fall. Eller, det kanske också beror på migränen? Vad vet jag? De där tabletterna jag tar borde ha multipla effekter med tanke på hur llöjligt mycket jag betalar för dem.

Jag tror inte att jag har hunnit mycket mer än 30-40 sidor ännu, så jag har fortfarande gott hopp om att boken ska fånga mig när som helst. Om inte, så har jag ju i alla fall ett sömnmedel som kommer att räcka till i sommar eller så.

Den boken ska vi bespara mänskligheten

Just nu har jag en direkt skrämmande google-annons under mitt senaste inlägg. Den uppmanar mig att berätta om mitt liv så skriver någon och gör valfritt antal böcker av min historia. På allvar?

Jag kan inte föreställa mig något som lockar mig mindre. Herregud, vad jag inte vill läsa den boken! Jag kan inte tänka mig något tristare. Jag blir sjukt uttråkad av andras memoarer och biografier - bara tanken att låta någon skriva min ger mig rysningar över hela kroppen.

"Jag föddes redan som liten..."

Tror inte det, nej. Och tänk vilket fasansfullt jobb. Jag skulle hellre tömma hundlatriner.


Man saknar inte kon förrän båset är tomt

Det där är bara ett i raden av alla visdomsord jag fick med mig från min mormor. Hon var en ständig källa av ordspräk, talesätt och folklig visdom. När jag var liten kunde jag allt om små tuvor, tomma tunnor, små grytor och uppfinningarnas moder... Hej och hå. Jag misstänker att jag måste ha gått runt och pratat som en åttaårig pensionär.

Men åter till den saknade kon. Trogna läsare av den här bloggen har fått ta del av mina sömnproblem och mitt behov av insomningsböcker. Gärna thrillers... Tom Clancy har varit till utomordentlig hjälp när jag inte kunnat sova. Spioner, krig, tillkrånglade intriger och fanatiska terroroganisationer som vill utplåna större delen av mänskligheten - det är vad jag normalt använder istället för sömnmedel.

Nu däremot, somnar jag några minuter efter att jag har lagt huvudet på kudden. Även när jag läser något bra. Jag hinner knappt läsa någonting alls. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Men jag saknar mina sömnproblem litegrand. Jag hinner ju inte läsa! Varken något bra eller dåligt. Jag tror att jag orkar läsa fyra eller fem sidor i Pölsan innan jag somnar varje kväll. Det tar ju evigheter. Jag kommer att vara färdig med den i mars. Skrämmande.

Det ska vara Lindgren till det

Jag tror aldrig att jag har ätit pölsa. Jag har definitivt aldrig varit det minsta sugen på att testa. I min värld är pölsa släkt med otäckheter som lappskojs, lungmos och haggis.

Jag tycker ju fortfarande inte att det låter gott när jag läser om hur det tillagas. Men nu börjar jag bli sjukt nyfiken. Hur smakar det egentligen?

Håll era oskyldiga pölsor inomhus. Jag är på jakt och kommer garanterat att provsmaka den första jag springer på.

Lite festligt faktiskt

Enligt tv och tidningar så har det varit ett blogguppror. Mängder av bloggare har skrivit tusentals bloggar och miljoner kommentarer om Liza Marklund och sanningshalten i boken Gömda. Alla dessa arga bloggare har till slutat tvingat media att lyfta frågan.

Där ser man. Det var ju tur att tv talade om det. För jag har verkligen inte märkt något utav det. Det är uppenbarligen inte bokbloggarna som är upprörda. Eller? Tycker ni något?

Fast sedan läste jag några uttalande av de här upprörda bloggarna och då förstod jag lite bättre. Det var citat som "Jag tycker inte om att läsa, men den här boken...." och "Om Sveriges mest sålda roman inte är sanning så är det ju skandal" och då förstod jag lite bättre. Det är inte de bloggarna jag brukar läsa, direkt.

På något sätt känns det lite ledsamt. Att så många inte kan finna något värde i en bok om den inte är sann. Inte just Marklund! Att de känner sig lurade kan jag väl förstå på sätt och vis. Men principen är sorglig. En massa människor vill bara läsa sanna berättelser. Om inget barn blivit plågat i framställningen av boken så är den tydligen inte värd att läsa.

Dagens i-landsproblem

Jag kan inte läsa bloggar med svart bakgrundsfärg. Jag ser aldrig någon annan som klagar så jag börjar misstänka att jag är ganska ensam om problemet.

Jag är helt med på att det måste klassas som ett i-landsproblem. Men det stör mig ändå. Jag får migränkänning redan efter några få minuter inne på till exempel Deckarsystrarna. Först börjar det flimra framför ögonen, därefter kommer illamåendet och fortsätter jag ändå läsa efter det så kommer huvudvärken lika säkert som ett krav från CSN.

Är det ingen annan som har samma problem? Har jag en kass skärm eller kanske kassa ögon? Jag blir lite tjurig när jag tvingas hoppa över läsvärda bloggar bara för att mitt huvud inte fungerar som det ska.


10 dagar kvar...

och två böcker kvar att läsa för att uppfylla nyårslöftet. Det kan ju gå faktiskt. Jag tror att jag har lånat en hollänsk chicklit. Garanterat nytt för mig.

Originaltiteln lyder: Mijn zoon heeft een seksleven en ik lees mijn moeder Roodkapje voor.

Någon som känner sig hemma på hollänska och vill gissa vad det betyder?

Ge nyårslöftesgivaren i dig en chans

Det blev ett litet biblioteksbesök i dag. Först tänkte jag bara låna någon deckare, men så blev det inte. Jag bestämde mig för att trots allt ge mitt nyårslöfte en chans. Alltså blev det en norsk bok, en nobelpristagare och två icke anglosaxiska författare. En holländare och en ungrare tror jag minsann.

Vi får väl se hur det går.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. Den här nyårsaftonen är det jag som lovar något helt ickelitterärt. Inga fler läslöften för den här tanten. Jag är så antiauktoritär att jag till och med har problem med mina egna nyårslöften. Inte undra på att jag hade problem i grundskolan.

Nå, nu väntar världens kortaste norska bok och något som jag misstänker är en holländsk chicklitt. Det känns i alla fall nytt.


Genomgång av nyårslöften

Nja... Det har väl gått så där med mina nyårslöften.

Jag har läst 4 för mig obekanta nobelpristagare - mål 5

Jag har läst 8 böcker skrivna av författare utanför den anglosaxiska sfären - mål 10.

Jag har läst 3 nordiska böcker som inte varit deckare - mål 5.

Det saknas alltså 5 böcker. För några år sedan hade det inte varit några problem att klämma in dessa på dagarna som är kvar på året. Men nu? Tveksamt, mycket tveksamt. Min läslust är verkligen låg och det är kappt jag orkar ta mig igenom tidningen på morgonen. Ibland upptäcker jag att jag istället sitter och stirrar på tv-shop trots att jag har kulturbilagan i knäet. Skrämmande. Och jag misstänker att det beror mer på mig än på GP. Även om del 3 lämnar en del övrigt att önska.

Men vänta nu! Jag kom på en sak. Jag har faktiskt läst en norrman till.

Lejonkvinnan - Erik Fosnes Hansen

Den var inte så dum. Man hade kunnat tro att det skulle vara lite cirkustema i en bok om en flicka som föds helt täckt av päls. Men bortsett från några intresserade "köpare" från cirkusar och variteer så saknas just detta. Ibland är det skönt med böcker som överraskar. Lejonkvinnan överraskade mig. Handlingen utvecklade sig inte alls som jag hade förväntat mig, vilket var ett plus.

Då reviderar vi. Jag har alltså läst 4 nordiska böcker. Ok. Det betyder att jag skulle vara tvungen att läsa 4 böcker till i år för att hålla mitt nyårslöfte. Tja, rent teoretiskt skulle det ju kunna gå. Men jag lovar inget. Äsch, det har jag ju redan gjort.

Man borde kanske bli polis?

Föreställ dig följande:
Du är polis. Specialpolis till och med. I ett tufft team. Ni får reda på att en seriöst otäck seriemördare sitter på ett plan på väg från New York till Stockholm. Snart kommer planet att landa på Arlanda. Allt tyder på att mördaren är en medelålders vit man. Du vet att FBI håller på att leta efter namnet som mördaren troligtvis reser under, men du har inte fått det ännu. Det borde komma ganska snart.
Nu landar planet, vad gör du?

A. Håller kvar samtliga passagerare

B. Håller kvar samtliga män, låter kvinnorna gå.

C. Håller kvar alla medelålders, vita män, låter resten gå.

D. Håller inte kvar någon utan sätter poliser i de två passkontrollerna och låter dem granska samtliga passagerare som går igenom i förhoppningen om att hitta någon som ser skum ut.

Har du svarat D? Då kan du vara med i Arne Dahls bok Ont blod. För så gör poliserna i den boken.
Vi andra (läs: normalintelligenta) skulle antagligen bete oss på ett annat sätt.

Det känns som om jag borde bli polis. Gissa om jag skulle glänsa!

Julklappstips



Bloggen har haft finbesök!
Illustratören/medförfattaren till den här fina lilla boken har varit här och lämnat en kommentar. Sådant tycker jag är roligt.

Och svaret är: Ja, den blev mycket uppskattad som present. Så uppskattad att vissa sidor har blivit kopierade och sitter på kylskåpet för att kunna skrattas åt dagligen.

Mitt julklappstips är alltså -  Ta en titt på halvylletjejernas bok. Perfekt för alla som liksom jag gillar böcker med sens moral.

Livet är en hagga kan man hitta
här.

23 av 104 nobelpristagare

Det är ju inte precis något resultat att gå omkring och vara mallig över. Men det kommer i alla fall att vara 24 innan året är slut. Men fem nya nobelpristagare var nog alldeles lagom för ett år. Jag blir lite motvalls så fort jag är tvingad att göra något, även om det är min egen idé. Jag har seriösa problem med auktoriteter, tydligen.

Det börjar bli dags att plocka ut nästa olästa nobelpristagare från bibliotekets hyllor. Men det är ingen som lockar mig riktigt. Jag funderar på att göra ett nytt försök med Jelinek. Men den här gången ska jag välja en bättre typograferad bok, så kanske det blir lite lättare. Sådant är viktigt för mig.

Jag upptäckte att det finns väldiga glapp i min tidiga nobelprisläsning.
Jag har läst Kipling - 1907
och Lagerlöf - 1909
Pearl Buck - 1938

Jag tror att jag kanske har läst Thomas Mann, men det vågar jag inte svära på. Minns man inte så har det inte hänt. Gäller det för fester så borde det väl gälla för böcker också.

Har jag missat något bra där? Borde jag läsa Anatole France? Eller Carl Spitteler? Grazia Deledda? Jag är helt vilse... Finns det någon pristagare före 50-talet som jag inte borde missa?

Inte den skarpaste kniven i lådan kanske...

Det blev lite fel här.
Sådant händer mig ibland.
Jag återkommer när jag har lyssnat på mina cd-skivor i rätt ordning.
Då kanske jag fattar intrigen.


Mmmm elitism... my favourite

Det stormar lite i bokbloggarna. Det tycker jag är roligt. Nu har kommentarerna visserligen inte sjunkit till Resumé eller Dagens Media-nivå ännu - men de är på väg.

Själv har jag roligast åt de elitister som koketterar med sin okunskap om populärkultur.

Jag har kanske inte läst Le Clézio, men det är ingenting jag är mallig över. Däremot har jag hur många gånger som helst hört och läst människor som med illa dold stolthet meddelar att de minsann aldrig läst Läckberg och inte har en aning om vem Alex Schulmann är. Det är lite rart tycker jag. Jag hade inte heller så våldsamt många kompisar i skolan, men jag har kommit över det nu.

Och visst är det lite gulligt med storstilade sortier? Det finns massor av bokbloggar som jag inte får ut något av att läsa. Själv nöjer jag mig med att konstatera detta och sedan inte komma tillbaka. Så fel! Självklart borde jag tala om för folk att de är obildade och inte kan räknas till gruppen tänkande människor innan jag tackar för mig och stormar ut.
Det ska jag göra i fortsättningen.

Fast först ska jag ägna helgen åt ett litet läsrace. Jag har flera böcker som måste lämnas tillbaka till biblioteket nu. Bland annat Oe. Jag har fortfarande problem med boken. Jag somnar. Inte för att det är dåligt utan av sagotonen i berättandet. Så jag får helt enkelt palla upp mig i en fåtölj om jag ska lyckas läsa ut den. Annat jag tänkte bli klar med är Hey Dolly, Visst finns det gudar i Alabama och Före frosten. Vi får väl se hur det går.

Nu hoppas jag verkligen att ni har rätt

Igår fanns den inne på biblioteket. Vi måste tala om Kevin.  Jag har bara hunnit öppna den ännu, men jag är redan lätt manisk. Tänk om den är så bra som alla säger? Tänk om den inte är det? Hur illa är det inte att jag ska vara tvungen att jobba? Borde man inte kunna ta ledigt för Vård av bok eller något sådant?

När man nu inte har barn så skulle man väl kunna få ta en dag eller två om året för sådana behjärtansvärda ändamål? Men det är väl som vanligt bara jag. Fast gissa om det kommer att genomföras samma dag som jag blir världshärskare?

Tidigare inlägg