Agnes Grey - en klassisk kvinna, minsann

I lördags fick jag ett mail från biblioteket om att Agnes skulle lämnas tillbaka på måndag (Fatta vilken bra tjänst! Hur ska man kunna låta bli att älska biblioteket) Lugnt, tänkte jag och loggade in för att förlänga mitt lån tre veckor till. Gissa hur förvånad jag blev när det inte var möjligt eftersom den var reserverad! What? Hur stor chans är det? Det måste ju vara någon som är med i samma utmaning. Eftersom det bara verkar finnas ett eller två exemplar av boken i Göteborg så verkar ju inte efterfrågan ha varit så väldigt stor tidigare.

Vad göra? Det var ju bara att stressläsa hela söndagskvällen för att ta sig igenom den. Jag är inte den som sitter och tjuvhåller på en kvinnlig klassiker som någon annan vill läsa. Och dessutom var jag ju lagom sugen på att betala böter.

Agnes Grey - Anne Brontë

OK! Då kan vi föra upp ännu ett yrke på listan över jobb jag inte vill ha. Jag vill inte jobba som guvernant. Nu finns det väl inte så många guvernantjobb att få tag i nuförtiden och chansen att jag skulle erbjudas ett sådant även om det fanns är nog minimal. Men ändå. Hellre blir jag parkeringsvakt.

Jag vet inte var felet ligger. Kanske beror det på att jag stressade mig igenom boken, men jag tyckte inte om den. Visserligen var det ganska roligt att läsa om klassförhållandena och de fullständigt gräsliga familjerna där stackars Agnes arbetade som guvernant, men det var mer ur ett kulturellt och historiskt perspektiv än som litteratur. Mestadels hade jag ganska tråkigt. Kanske missar jag nyanser i den lite ålderdomliga engelskan, men Agnes är läskigt gudfruktig och så bunden av sociala konventioner att jag får ont i käkarna av att läsa om det. Bokens sens moral gör det inte lättare för mig. Här går det verkligen inget vidare för de dåliga människorna, medan de som sätter sin lit till herren får sin belöning redan här på jorden.

Det känns hela tiden som om jag saknar något i läsningen. Faktiskt tror jag att det är miljöbeskrivningar. Normalt är miljöbeskrivningar inte något jag gillar, men här skulle jag behövt det. Jag vill veta hur rummen, husen och kläderna ser ut. Vad de äter och vad de läser. Här finns nästan bara människor och Agnes tankar om dem. Kanske skulle jag inte saknat det om jag hade känt mig mer hemma i den här tidens England. Men min läsning är enormt amerikaniserad. Min ingång till litteraturen var Steinbeck, Hemingway och andra grabbiga amerikaner. Engelska artonhundratalskvinnor fanns inte på min karta. De är fortfarande sällsynta. Några enstaka knappnålar i ett för övrigt tomt ingenmansland. Okänd mark närapå. Så kanske är det inte Agnes, kanske är det jag. Det här fungerade inte speciellt bra för mig, Men jag är fortfarande glad att jag hoppade på det här. Lite litterär allmänbildning kan ju inte skada.


Ännu en klassisk kvinna

Den här gången tänkte jag vara ute i lite bättre tid. Jag har alltså både lånat och faktiskt börjat på Agnes Grey. Jag måste medge att jag blev en smula bekymrad när jag upptäckte att jag hade lånat ett exemplar på engelska. Skulle språket kännas lika obekvämt som i Rosen på Tistelön? I så fall skulle det här bli jobbigt.

Gissa om jag drog en lättnadens suck? Dåtidens engelska verkar inte skilja sig så mycket från dagens. Eller så läser jag en moderniserad variant. Jag har i alla fall inte märkt av några språkliga knöligheter. Nu har jag i och för sig bara hunnit några få sidor, men än så länge känns det ganska lättläst.

Är det någon mer än jag som har satt igång?

I sista minuten - Rosen på Tistelön

Nåja nästan. Jag hade faktiskt nästan en vecka på mig för att läsa ut den första boken i Martinas utmaning om klassiska kvinnor. Jag kan nu alltså sälla mig till skaran som har läst

Rosen på Tistelön - Emelie Flygare-Carlén

Det började rent fantastiskt segt. Under de första två eller tre kapitlen var språket en väldigt bromskloss för mig. Meningar som "Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer." känns onekligen lite tungfotade. För att ha en chans att  hänga med var jag tvungen att dra ner tempot rejält.

Men efter ett tag gick det lättare. snart slutade jag tänka på språket och kunde istället koncentrera mig på berättelsen om människorna på Tistelön. Eftersom Martina redan har gjort en alldeles storartad resumé av handlingen struntar jag i det och koncentrerar mig på andra saker. Varför inte personerna?

Den vackra Gabriella, Rosen på Tistelön, är faktiskt den minst intressanta personen i boken. Den vackra unga flickan är sällan en särskilt tacksam roll vare sig på scen eller i litteraturen. Ofta används hon bara som något för de andra gestalterna att reagera på. Så också här - även om hon faktiskt får fatta ett rejält beslut i slutet av boken. Men jag ska återvända till Rosen senare. De övriga personerna i boken är desto roligare. Även om de är väldigt tydliga typer, så lyckas författaren ändå få dem att engagera mig. Jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem. Att det inte ska gå bra, är inte så svårt att räkna ut. Desto svårare är det att fundera ut hur jag önskar att det ska gå. Precis som för Martina så växlar mina sympatier från den ena till den andra personen i boken.
När jag börjar tänka: ja, ja, men det var ju länge sedan. om ett kallblodigt trippelmord (eller är det ännu fler som dör?) och tycka att det vore väl ändå bättre om mördarna kom undan - då har författaren gjort ett bra jobb.

Fattigdomen i skärgården beskrivs ganska utförligt, men de fattiga själva får inga personligheter. De är mest tacksamma statister som med en tår i ögat tar emot en påse snus eller några potatisar. Det är lite synd, men det finns å andra sidan personligheter så att det räcker ändå. Som den galne Anton som genom hela boken är den som håller de andras öde i sin hand. Ett ansvar som gör honom sjukare och mer förvirrad för varje år. Eller, favoriten, fru Katarina som minns sin gubbe med så mycket kärlek att det minsann kniper lite i hjärtat även på en surkart som mig.

Även om boken är lite lång så håller den absolut för att läsas än idag. Visst känns många åsikter daterade och det är bara att lägga band på sina mer feministiska synpunkter, men historien är faktiskt fortfarande spännande.

En sista liten notering om Gabriella bara. På allra sista sidan i boken kommer en resande till trakten. För en liten extra penning kan man få titta in i ett rum. Där bakom gardinen skymtar en skrynklig ihopkrumpen gumma. Hennes matta händer leker mekaniskt med två små snäckor. Av skönhet syns inga spår i det gulbleka ansiktet. Det är Rosen på Tistelön. Nu till mitt problem - det här sista stycket utspelar sig trettio år efter de övriga händelserna i boken. Vilket, om jag inte räknar fullkomligt galet, betyder att Rosen är 49 år! Visst var livet tufft på den tiden, men ändå! Jag hoppas verkligen att ingen tänker beskriva mig sådär om fem år.

Rasande effektivt

Det borde skrivas fler bilderböcker för vuxna. Helt klart. Inte nog med att jag kan pricka av ytterligare en nordisk författare på listan - jag har dessutom haft roligt.

Maria och José - Erlend Loe

Det här var det sötaste jag sett på länge. Det bor en man i Marias öra. En liten man visserligen, men ändå en man. Det är José. Han studerade tidigare medicin i Madrid och hade goda framtidsutsikter. Men strax före examen blev han så liten att han fick ge upp projektet. Nu bor han i Marias öra. Det vet hon inte om. Men där spelar han cello på kvällarna och ägnar sig i övrigt åt att hålla Maria ren och frisk. Inget navelludd på Maria inte.

Det tog kanske tjugo minuter att läsa den här boken. Men då läste jag långsamt och tittade noga på alla bilderna. Det var roligt hela tiden. Tänk om Jelinek hade kunnat göra samma sak. Dp hade det varit betydligt lättare att lösa nobeldelen av mitt nyårslöfte.

När man inte har någon bloggork

Kan man ju alltid göra ett test.
What Kind of Reader Are You?
Your Result: Dedicated Reader

You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.

Obsessive-Compulsive Bookworm 
Literate Good Citizen 
Book Snob 
Fad Reader 
Non-Reader 
What Kind of Reader Are You?
Quiz Created on GoToQuiz

Tja, det stämmer kanske någorlunda. Fast inte just nu. Jag är lite läslat just för ögonblicket. Fast nog trodde jag att jag var snobbigare än så. Men det kanske har vuxit bort?

Edit: Men varför får inte jag några sådana där snygga röda stolpar som alla andra har? Va? Va?

Jag och nobelpristagarna

Det har ju gått sådär med mitt nyårslöfte att under året läsa 5 nobelpristagare som jag inte läst förut. Jag upptäckte förra månaden att jag bara hade läst två. Men nu håller jag på att ta igen det.

Under varje promenad har jag sällskap av poeten Ka från Pamuks bok Snö. Vi talar 18 CD-skivor här. 22 timmar turkisk snö. Jag är ganska övertygad om att jag inte hade tagit mig igenom den här boken om jag hade läst den. Men som ljudbok går det ganska bra.

På kvällarna somnar jag tillsammans med Oe. Tvärsomnar! Jag tror att M/T har förutsättningar att vara en bra bok. Men det är något mystiskt med den. Jag har somnat på samma sida 3 nätter i rad. Jag lägger mig utan att vara överdrivet trött, letar upp stället jag är på (vilket är ungefär på sidan 7 eller något lika ynkligt) läser tre eller fyra rader och somnar därefter som en stock. Det är inte ens så att jag hinner börja klippa med ögonen eller gäspa. Det är som att bli sövd. Om jag inte kommer förbi den där sidan så kommer det ta mig resten av mitt liv att läsa boken. Det är inte bra. Jag kommer att få grymma böter på biblioteket...

Sanningens ögonblick

Trumpetfanfarer och djupa bugningar för Lyran som gissade alldeles rätt.
Jag har aldrig blivit utskälld av Janne Josefsson. Det hade säkert varit en skrämmande upplevelse. Däremot har jag sprungit in i honom när jag sprang runt ett gathörn. Men den gode Josefsson var mycket vänlig och frågade bara om jag slog mig. Inga utskällningar där inte.

Det andra är förstås (någorlunda sant.

1. Jag var med på en filminspelning och råkade falla i vattnet. Eftersom det oväntat hade blivit väldigt kallt hade min mamma tvingat mig att sätta på mig alla kläder jag hade med mig (även pyjamasen). Så för att inte frysa ihhjäl fick jag låna jättefula statistkläder tills mina hade torkat. Jag skämdes som en hund när vi skulle äta middag i restaurangen.

2. Jodå, det finns en byfåne som bygger på mig. Åtminstone delvis. Jag gjorde ett fånigt litet misstag när jag var 10-11 år och kring detta började det spinnas en historia om hur en vuxen skulle reagerat i samma situation och det blev en del av figurens personlighet.

3. Jag har ringt Camilla Läckberg när hon körde bil i Stockholms innerstad. Hon hade ingen handsfree och var väldigt nära att krocka när hon skulle försöka titta i sin almanacka samtidigt. Ingen bra idé.

5. Nej Marie Hermansson har kanske inte tid att baka. Men hon är smart nog att smita förbi franska bageriet och köpa med sig fortfarande varma croissanter till möten. Ett lätt sätt att bli en mycket populär författare!

Så var det med den saken!

Fyra sanningar och en lögn

Jag är inte den som backar för en utmaning. Även om alla andra verkar ha upplevt betydligt mer spännande saker i sina liv än jag. Nåja, here goes - fyra utav dessa saker har hänt mig, en sak har jag ljugit ihop. Varsågod och gissa!

1. Jag har tvingats äta på restaurang iförd 1800-talskläder efter att ha trillat i havet.

2. Jag är förebilden till en byfåne i en svensk tv-serie.

3. Jag har varit nära att få Camilla Läckberg att krocka.

4. Jag har blivit utskälld av Janne Josefsson för att jag höll på att cykla på honom.


5,  Jag har fått nybakade croissanter av Marie Hermansson.

Så, varsågod att gissa!


Åh, en bok-enkät

Sådant har jag ju svårt att motstå... Jag vill också vara med här.

1. Vilken bok läste du ut senast?
Mannen utan öde av Imre Kertesz. Bara det är ju en anledning att vara med i enkäten. Hur ofta är det man kan langa upp en nobelpristagare som senast lästa bok? Inte ofta, när det gäller den här tanten, inte.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Tja, riktigt så fungerar ju inte min läsning. Jag håller ju redan på och läser Kameleontens skugga av Walters och Hur har andra det av Collarp samtidigt som jag lyssnar på Rum nr 10 av Edwardsson. Men jag tror att nästa bok jag börjar på blir Skynda, kom och se av Lotta Lundgren.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag misstänker att männen dominerar en aning. Det finns en massa mysko thrillerskräp som jag inte riktigt vill kännas vid. Jag beskyller helt kallt min högt älskade make för att ha släpat hem dessa. Han är garanterat också ansvarig för alla ryska klassiker som tar plats. Ryssar är inte min melodi.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Bara när det gäller riktigt bra böcker. Och då gäller hurrandet att det fortfarande är mycket kvar. Mot slutet är kontrollerandet av antal kvarvarande sidor betydligt mer ångestladdat.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Titel och utseende är nog det viktigaste för att fånga mitt intresse. Varje bok som Lotta Kuhlhorn har formgivit drar automatiskt åt sig min blick. Sedan finns förstås alla bokbloggar. Men blurbarna litar jag inte på. Jag har blivit lurad av dem alldeles för många gånger.

6. När blir en bok för lång?
Aldrig om den är bra. 1000 sidor är helt okey om det är en tillräckligt bra historia.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Det beror på vem författaren är. Jag har försökt läsa Salman Rushdie på engelska, men det var för svårt. Stephen King och andra amerikanska författare läser jag däremot mycket hellre på originalspråk. Men det kan också bero på att jag har läst så många kassa översättningar. Dålig översättning kan sabba vilken bok som helst.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Det har jag nästan slutat med. Men jag har tjatat en del om Den hemlige kocken och Fast food nation. Ofta vid lunchbordet, vilket inte precis har gjort några bra grejer för min popularitet...

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Numera kan jag det. Günter Grass Flundran botade mig från sjukan att läsa ut allt jag påbörjat. Tack för det! Jag ger för det mesta upp efter 50-60 sidor.

10. VIlken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Det finns massor av fantasy och Stephen King. Inte en enda memoar eller biografi. Det är det tristaste jag vet. Verkligheten är så överskattad!


Önskelista

Jag har blivit utmanad av Bokidioten. Jag ska lista sju saker jag önskar mig. Det var ju lättare sagt än gjort. Hur ska man tänka? Johanna själv väljer litteraturrelaterade önskningar ? men jag tror att jag blandar och ger lite.

Och det där med fred på jorden och stopp för miljöförstörelsen glömmer vi av den här gången. Det är ju inte en fröken-Sverige tävling vi talar om nu. Vi talar om mig nu! Jag. Jag. Jag. Är det någon gång man kan få vara lite självisk så är det väl när man skriver en önskelista? Alltså önskar jag mig följande:

En hobby - ibland önskar jag att jag var riktigt intresserad av någonting. Exakt vad har mindre betydelse. Det skulle kunna vara biodling, latin, bakning eller chiffer. Whatever. Det är det uppslukande intresset jag saknar. Jag är lite intresserad av massor av saker, men inget fångar mig helt. Jag har helt enkelt grunda kunskaper på en myriad områden, men saknar djupare förståelse för allt. Det är visserligen grymt när man spelar TP eller gör högskoleprov, men är ganska oanvändbart annars.

En talang - precis samma dilemma här. Jag har varit ganska duktig på flera saker, men inte riktigt bra på något. Och tro inte att beror på att jag inte har försökt. Jag kommer en bit, men sedan blir det tvärstopp. Jag är en medelmåtta. Jag blir aldrig mer än habil. Som ryttare, designer, skribent, kock, medmänniska? jag kan fortsätta...

Normala naglar - En futtig önskan. Verkligen. Men om ni hade jobbat på min arbetsplats så skulle ni förstå. Mina arbetskamrater är enormt piffiga. Här är snygga, välskötta, välformade naglar legio. Specialmålade lösnaglar är vanligt förekommande. Främst hos tjejerna. Här sitter jag. Mina händer ser ut som min pappas, fast något mindre. Jag har skomakartummar, mina tumnaglar är nästan 3 centimeter breda OCH de växer UPPÅT. Jajamensan. Det gör de flesta av mina andra naglar också. Inte en enda välver sig som normala människors naglar, men en växer nästan rakt. Jag försöker att glädjas åt den. Men det går så där...

En hund - jag gillar djur. Men med en allergisk make är det uteslutet. Ibland måste man helt enkelt välja. Och än så länge leder maken på poäng. Istället tvångsklappar jag alla djur jag träffar.

En öppen spis - När jag nu ändå önskar mig omöjliga saker. Jag misstänker att det inte fungerar att sätta in en öppen spis i undervåningen på ett trevånings hyreshus. Men jag älskar verkligen doften av brinnande ved. Tyvärr tror jag inte att mina grannar skulle vara lika entusiastiska.

En personlig shoppare - ytterligare en av mina brister. Jag tycker att det är förtvivlat tråkigt att gå i affärer En personlig shoppare som förser mig med kläder och inredningsdetaljer vore perfekt. Bokhandeln är ett undantag, de inköpen kan jag ta hand om själv.

Ett vitrinskåp med havsutsikt - Uttrycket kommer från Kristina Lugn. När jag inte har något annat att fundera på så gillar jag att föreställa mig hur ett sådant skulle se ut och fungera.

Så. Vi får väl se vad tomten kommer med. Mina förhoppningar om att få något från den här önskelistan är dock ganska små.

Litterära hjältar

Jag har blivit utmanad av Spectatia.

Utmaningen handlar om litterära hjältar. Hjältar som man minns länge efter att man har läst boken, och som på något sätt har blivit större än både boken och författaren.

Jag trodde inte att det här skulle vara så svårt, men det var det förstås. Hjälte. Vad är en hjälte egentligen? Thrillervärlden är förstås full av hjältar - men de figurerna stannar ju sällan kvar i minnet speciellt länge. Så här kommer mina mycket unga hjältar.

Momo - från Emil Ajars bok Med livet framför sig
Det är inte helt klart vem Momo är. Eller hur gammal han är. Vad som är säkert är att han bor hos Madam Rosa i Paris. En gammal judisk prostituerad som blivit för fet och ful för att locka några kunder. Istället försörjer hon sig genom att ta hand om andra horors ungar. Momos språk och sätt att hantera världen har fått honom att stanna i mitt minne. Med humor, fantasi, kärlek och något slags hopp som trotsar allt förstånd.

Momo - igen. Fast den här gången från Michael Endes bok Momo eller kampen om tiden
Den enda som kan stå emot de gråa männen. Eftersom hon inte önskar sig något mer. Allt hon vill ha är sina vänner. Att inte svepas med i drömmen om ett ständigt ökande välstånd utan faktiskt kunna hålla stånd och inse vad som verkligen är viktigt är hjältemod för mig.

Eddie - från Stephen Kings bok It
Liten klen och astmatisk. Men vilken hjälte! När han tar striden med sin överbeskyddande mamma, där han ligger på sjukhuset med bruten arm, så ryser jag av välbehag. Han vågar konfrontera henne med det han misstänker; att han egentligen aldrig har haft astma utan att det är hans mamma som vill att han ska vara sjuk. Fast det är klart, han kan ju ha missuppfattat det. Så hur skulle det vara om hon inte körde bort hans vänner nästa gång de kom för att besöka honom? Den mest lovvärda känslomässiga utpressning jag någonsin läst om. Hjältedåd för en ganska ensam pojke vars familj bara består av hans mamma. Minsann.

Så, det var mina hjältar. Hmm,  ska jag utmana någon också? Tja, varför inte. Då utmanar jag Västmanländskan i Skåne-exil, Bokidioten och Bokmamman.