Hoppsan, jag har visst glömt bloggen
En sådan stackars försummad liten bokblogg. Man skulle ju kunna tro att jag hade slutat läsa. Men se, så är det inte. Jag är bara lat. Och lite utarbetad. Och så har jag mest läst skräp den sista tiden. Så synd.
Här är ett litet axplock av skräpet.
Intrång - David Morell
Enligt blurben tyckte Stephen King att detta var en spännande bok. Helt fel. Det var en jättefånig bok, men en hysteriskt löjlig intrig. Några "urbana utforskare" tar sig olovligen in i ett jättestort stängt hotell för att undersöka det. Skulle ju kunna vara läskigt... Gamla hotell är lite obehagliga. Och här finns det dessutom albinokatter och muterade råttor. Men resultatet blir bara ologiskt, dumt och irriterande. Riktigt irriterande.
Ensam i mörkret - Lisa Gardner
Den här har jag lyssnat på med stigande irritation. Prickskytten Bobby skjuter en man som riktar ett vapen mot sin hustru. Nästa dag blir han anklagad för mord av mannens far - en mäktig domare. Han blir anklagad för att vara i maskopi med mannens hustru och av någon anledning väljer hans poliskompisar att tro även på de mest klumpigt utlagda bevis som talar mot stackars Bobby. Fånerier! Dessutom väldigt tillkrånglade fånerier. Intrigen är lika snårig och otrolig som den ibland kan vara i Lehanes böcker. Men helt utan de kvaliteter som gör att man helhjärtat förlåter Lehane.
Den äldste - Christopher Paolini
Ung drakfantasy. Jomen! Fast jag vill inte skriva så elakt om den här boken. Den landade perfekt på mitt nattduksbord under en period när jag verkligen behövde fly från verkligheten. Snäll fantasy är för mig vad jag gissar att vampyrböcker eller omläsning av Lottaböckerna är för andra. Tryggt, mysigt och behagligt. Böcker att läsa innan man somnar för att sedan kunna drömma om en betydligt enklare värld som visserligen kanske är befolkad av magiska väsen, men som verkar vara helt renons på jurister, bouppteckningar, stressande deadlines och trilskande kunder.
Här är ett litet axplock av skräpet.
Intrång - David Morell
Enligt blurben tyckte Stephen King att detta var en spännande bok. Helt fel. Det var en jättefånig bok, men en hysteriskt löjlig intrig. Några "urbana utforskare" tar sig olovligen in i ett jättestort stängt hotell för att undersöka det. Skulle ju kunna vara läskigt... Gamla hotell är lite obehagliga. Och här finns det dessutom albinokatter och muterade råttor. Men resultatet blir bara ologiskt, dumt och irriterande. Riktigt irriterande.
Ensam i mörkret - Lisa Gardner
Den här har jag lyssnat på med stigande irritation. Prickskytten Bobby skjuter en man som riktar ett vapen mot sin hustru. Nästa dag blir han anklagad för mord av mannens far - en mäktig domare. Han blir anklagad för att vara i maskopi med mannens hustru och av någon anledning väljer hans poliskompisar att tro även på de mest klumpigt utlagda bevis som talar mot stackars Bobby. Fånerier! Dessutom väldigt tillkrånglade fånerier. Intrigen är lika snårig och otrolig som den ibland kan vara i Lehanes böcker. Men helt utan de kvaliteter som gör att man helhjärtat förlåter Lehane.
Den äldste - Christopher Paolini
Ung drakfantasy. Jomen! Fast jag vill inte skriva så elakt om den här boken. Den landade perfekt på mitt nattduksbord under en period när jag verkligen behövde fly från verkligheten. Snäll fantasy är för mig vad jag gissar att vampyrböcker eller omläsning av Lottaböckerna är för andra. Tryggt, mysigt och behagligt. Böcker att läsa innan man somnar för att sedan kunna drömma om en betydligt enklare värld som visserligen kanske är befolkad av magiska väsen, men som verkar vara helt renons på jurister, bouppteckningar, stressande deadlines och trilskande kunder.
One down
De första korta kapitlen lovar gott. Jag blir lite munter av det lätt bisarra tilltalet. Men sedan händer inte mycket mer.
Hey Dolly - Amanda Svensson
Jag hade säkert älskat detta för 20 år sedan. Men nu känns det som om jag redan har läst det här förut. Jag vill inte ha fragment. Ge mig en historia! Får jag en miljö också så är jag tacksam. Så även om jag gillar formuleringskonsten så vill jag ha något mer. Att läsa Hey Dolly är som att få en påse smågodis när man egentligen är sugen på en biff.
Inte helt rätt just nu!
Atlantis sjunker som en sten
Om du är det minsta intresserad av att läsa den här boken så hoppa över det här inlägget. Fast det är klart. Jag kan knappast skriva en direkt spolier. Jag tror inte att jag kom längre än till sidan 50. Det räckte gott och väl. För det här var så sanslöst jävla dåligt att jag får lust att leta upp David Gibbins och piska honom med ett bit blött pergament.
Atlantis hemlighet - David Gibbins
Boken börjar med att vi får följa den lärde greken Solon Lagstiftaren som är i ett egyptiskt tempel och tecknar ner det som översteprästen Amenhotep säger att gudarna är villiga att dela med sig av. Detta uppskattas inte av tempelvakterna som minsann inte gillar greker. Sista natten Solon är där blir han nedslagen av de bittra vakterna som river sönder hans pergament och slänger dem i en gränd.
Ok. Så långt är jag med. Men det ska snart bli jobbigare.
Möt vår hälte. Jack Howard. Tidigare Nato-agent, dykare och forskare extraordinaire. Behöver jag skriva något om hur han ser ut? Knappast va. Han och hans kompanjon Costas (grek som inte alls beskrivs på något klichéartat sätt. Tänk sjömän och generationer av grekiska tvättsvampsfiskare) har precis gjort ett fantastiskt fynd. De verkar ha hittat vraket av ett minoiskt skepp och de har hittat guld.
Samtidigt i Egypten hittar några forskare en bit pergament med grekisk text i stoppningen på en mumie. På pergamentet syns ordet Atlantis. Low and behold! Här drar alla ett gemensamt djupt ödesmättat andetag. Den tyske forskaren ringer omedelbart till det Internationella Maritima Universitetet och söker sin gamle vän och konkurrerande kollega; Jack Howard.
Samling vid pumpen. Nu är det dags för snillen spekulerar. Och nu är det hög tid för vår hjältinna att träda in på scenen. Här kommer den ryska forkaren Katya. En av världens ledande experter på legenden om Atlantis. Gissningar på hur hon ser ut? Va? Någon?
Och här börjar det bli riktigt jobbigt. "Jack hade hört talas om Katya men han hade inte trott att han skulle känna en så omedelbar attraktion." Åh fan - det hade däremot jag gjort. Bruden kan ju för fan inte ens vända sig om för att presentera sin assistent, den betydligt mer karlaktiga Olga, utan att "håret virvlar runt henne".
Nu följer några sidor diskussion om Atlantis, pergament, tempel, Platon, tsunamis, vulkanutbrott och Solon Lagstiftaren som kanske berättade historien om Atlantis för Platons farfars farfars farfars far. Jo och så virvlar Katya lite med håret och gnistrar med sina gröna ögon också....
Efter några sidor har dessa snillen kommit fram till en teori. Tänk om det var så att Solon blev nedslagen efter sitt allra sista besök i templet och att hans pergament blev förstörda. Greker var ju faktiskt inte speciellt populära i Egypten på den tiden. Det skulle ju kunna vara så att han fick ett så hårt slag i huvudet att han dessutom glömde det mesta av vad han hade hört. Och att han var så generad över sin oförsiktighet att han bara berättade de fragment som han mindes för sina släktingar...?
Fatta hur smarta de här snubbarna och snubborna är! Spot on, så där bara. Gissa om jag vill ha med dem i mitt lag när jag spelar Trivial Pursuit? De måste ju vara typ listigast i världshistorien.
Och där någonstans slutade jag. Och det var väl det enda jag var nöjd med.
Atlantis hemlighet - David Gibbins
Boken börjar med att vi får följa den lärde greken Solon Lagstiftaren som är i ett egyptiskt tempel och tecknar ner det som översteprästen Amenhotep säger att gudarna är villiga att dela med sig av. Detta uppskattas inte av tempelvakterna som minsann inte gillar greker. Sista natten Solon är där blir han nedslagen av de bittra vakterna som river sönder hans pergament och slänger dem i en gränd.
Ok. Så långt är jag med. Men det ska snart bli jobbigare.
Möt vår hälte. Jack Howard. Tidigare Nato-agent, dykare och forskare extraordinaire. Behöver jag skriva något om hur han ser ut? Knappast va. Han och hans kompanjon Costas (grek som inte alls beskrivs på något klichéartat sätt. Tänk sjömän och generationer av grekiska tvättsvampsfiskare) har precis gjort ett fantastiskt fynd. De verkar ha hittat vraket av ett minoiskt skepp och de har hittat guld.
Samtidigt i Egypten hittar några forskare en bit pergament med grekisk text i stoppningen på en mumie. På pergamentet syns ordet Atlantis. Low and behold! Här drar alla ett gemensamt djupt ödesmättat andetag. Den tyske forskaren ringer omedelbart till det Internationella Maritima Universitetet och söker sin gamle vän och konkurrerande kollega; Jack Howard.
Samling vid pumpen. Nu är det dags för snillen spekulerar. Och nu är det hög tid för vår hjältinna att träda in på scenen. Här kommer den ryska forkaren Katya. En av världens ledande experter på legenden om Atlantis. Gissningar på hur hon ser ut? Va? Någon?
Och här börjar det bli riktigt jobbigt. "Jack hade hört talas om Katya men han hade inte trott att han skulle känna en så omedelbar attraktion." Åh fan - det hade däremot jag gjort. Bruden kan ju för fan inte ens vända sig om för att presentera sin assistent, den betydligt mer karlaktiga Olga, utan att "håret virvlar runt henne".
Nu följer några sidor diskussion om Atlantis, pergament, tempel, Platon, tsunamis, vulkanutbrott och Solon Lagstiftaren som kanske berättade historien om Atlantis för Platons farfars farfars farfars far. Jo och så virvlar Katya lite med håret och gnistrar med sina gröna ögon också....
Efter några sidor har dessa snillen kommit fram till en teori. Tänk om det var så att Solon blev nedslagen efter sitt allra sista besök i templet och att hans pergament blev förstörda. Greker var ju faktiskt inte speciellt populära i Egypten på den tiden. Det skulle ju kunna vara så att han fick ett så hårt slag i huvudet att han dessutom glömde det mesta av vad han hade hört. Och att han var så generad över sin oförsiktighet att han bara berättade de fragment som han mindes för sina släktingar...?
Fatta hur smarta de här snubbarna och snubborna är! Spot on, så där bara. Gissa om jag vill ha med dem i mitt lag när jag spelar Trivial Pursuit? De måste ju vara typ listigast i världshistorien.
Och där någonstans slutade jag. Och det var väl det enda jag var nöjd med.
Två som jag gav upp
Det var visserligen inget nyårslöfte - men jag har ändå tänkt följa andras goda exempel och faktiskt lägga ifrån mig böcker som inte passar mig. Men i år tänkte jag att jag skulle ta med även dem i min läsdagbok här på nätet. Jag är lite nyfiken på hur mänga böcker jag egentligen påbörjar. Men mest nyfiken är jag på varför jag lägger dem ifrån mig.
Så här kommer årets två första rejects.
Det sjunde steget - Eva Sanner
Om kreativitet och att finna sin livsrytm. Nähä du! Det här passade mig inte alls just nu. Ibland tycker jag att det är roligt att läsa kreativitetsböcker. Men inte nu och inte den här. Jag läste visserligen bara några kapitel. Men allt den gav mig var ångest. Det jag läste kändes dessutom som en omtuggad variant av Julia Camerons bok och den har jag faktiskt redan läst. Flera gånger.
Källaren - Ett vittnesbörd om mänsklig ondska - Kate Millett
Den här boken var inte direkt ointressant men för tung för mig just nu. Och kanske lite för gammal. I oktober 1965 hittas den utmärklade och svårt torterade flickan Sylvia Likens död i en källare. Hon har plågats till döds av ett tonårsgäng ledda av den sjubarnsmamma som Sylvias föräldrar hade lämnat henne och hennes syster hos mot en ersättning av tjugo dollar i veckan. Läskigt. Men boken är för tung. Millet är uppenbarligen en stridbar feminist - vilket absolut ger pluspoäng i min bok. Men här gör all analys att boken bara står och stampar medan Millett känner en massa och tänker en massa kloka tankar. Jag orkade 150 sidor ungefär.
Så här kommer årets två första rejects.
Det sjunde steget - Eva Sanner
Om kreativitet och att finna sin livsrytm. Nähä du! Det här passade mig inte alls just nu. Ibland tycker jag att det är roligt att läsa kreativitetsböcker. Men inte nu och inte den här. Jag läste visserligen bara några kapitel. Men allt den gav mig var ångest. Det jag läste kändes dessutom som en omtuggad variant av Julia Camerons bok och den har jag faktiskt redan läst. Flera gånger.
Källaren - Ett vittnesbörd om mänsklig ondska - Kate Millett
Den här boken var inte direkt ointressant men för tung för mig just nu. Och kanske lite för gammal. I oktober 1965 hittas den utmärklade och svårt torterade flickan Sylvia Likens död i en källare. Hon har plågats till döds av ett tonårsgäng ledda av den sjubarnsmamma som Sylvias föräldrar hade lämnat henne och hennes syster hos mot en ersättning av tjugo dollar i veckan. Läskigt. Men boken är för tung. Millet är uppenbarligen en stridbar feminist - vilket absolut ger pluspoäng i min bok. Men här gör all analys att boken bara står och stampar medan Millett känner en massa och tänker en massa kloka tankar. Jag orkade 150 sidor ungefär.