gemen och verserad

Nu ska vi se här. Den här boken har jag lånat på biblioteket, läst och lämnat tillbaka utan att skriva om den. Skandalöst. Eller också beror det på en överdosering av Minotaur-böcker. Till slut blir alla dessa engelska deckare till förvillelse lika och det blir allt svårare att komma ihåg vem som mördade vem i vilken bok.

Djävulen i spegeln - Lesley Horton

Nu ska vi se... En titt på Bokus hemsida gör att jag i alla fall kommer ihåg delar av handlingen. Tonårsflickan Shayla hittas våldtagen och mördad på en gammal druidplats på heden vid staden Bradford. När hon hittas har hon varit anmäld försvunnen länge, men tester visar att hon mördats nyligen.

Då ska vi se vad jag minns mer. Två poliser som tvingas arbeta tillsammans. En överkänslig pakistanier och en rasistisk men duktig utredare jobbar med utredningen. Motsättningar mellan olika grupper präglar det mesta i boken. Den mördade flickans muslimske pappa har lämnat landet och hennes kristna mamma har beslutat att barnen nu är kristna. Tonårsuppror alltså. Shayla har periodvis hängt ihop med ett gäng tuffa tjejer som skolkar från skolan och tillbringar sina dagar med att snatta och stjäla handväskor i shoppingcentrumet.

Sedan fanns det en fruktansvärt irriterande lärarassistent, en lärare som anklagats för sexuella trakasserier, någon form av häxdoktor/terapeut och diverse annat löst folk. Problemet är bara att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vem som mördade tjejen. Jag har verkligen inte den blekaste aning. Det kan inte vara något vidare bra betyg.

Ytterligare en ljudbok avlyssnad. En deckare till förstås. Jag har upptäckt att det fungerar bäst. Vanliga böcker vill jag hellre läsa och riktigt bra böcker tror jag skulle förlora massor på att behöva samsas med disk, lökhackning och dammsugning.

Svart som natten - Ann Cleeves

Shetlandsöarna är en lite fantasieggande miljö. Kallt, kargt och med den där instängda känslan som tycks finnas på varje deckarö. Det här var ganska trivsam läsning. Helt utan rysfaktor förstås. Jag börjar tro att jag inte kan bli skrämd av litteratur längre. Deckare har jag i och för sig inte blivit rädd av sedan jag läste Tio små negerpojkar på mellanstadiet, men ändå. Något borde väl fortfarande kunna skrämma mig? Bortsett från Paulo Cuelo, alltså.

Nej, åter till boken. Ett mord på en tonårsflicka. Det är allt som sker. Visserligen finns kopplingar till ett elva år gammalt försvinnande, men det händer egentligen inte så värst mycket. Det gör inget. Misstankarna mot den gamle särlingen Magnus Tait, utredningsarbetet, de inkallade kriminalpoliserna från Skottland och flickans bästa kompis - allt det räcker för att ge mig lite lagom underhållning. Jag blir kanske aldrig riktigt engagerad, men jag har absolut inte tråkigt. Lite lagom höstig lyssning, som påminner om att vintern är på väg.

Det hade jag nästan glömt. Den här har stått i bokhyllan i evigheter. Glömd och lite dammig. Varför den inte blivit läst tidigare vet jag inte. Men nu plockade jag i alla fall fram den. Det var bra gjort utav mig.

The Hippopotamus - Stephen Fry

Det är inte historien som får mig att gå i spinn över den här boken. Även om berättelsen om hur poeten Ted Wallace reser till en gammal väns herrgård för att luska i ett mysterium, är halvkul så är det språket som lyfter den här boken för mig. Jag blir fullkomligt kär. Ändå missar jag säkert massor eftersom jag är betydligt mer van vid att läsa amerikanska författare på originalspråk. Men det gör ingenting. Jag är ändå eld och lågor.

Ted Wallace är en alldeles utomordentlig huvudperson. Alkoholiserad, skandaliserad och cynisk så till den milda grad att han förstås vore helt outhärdlig att träffa i verkliga livet. I bokform däremot skulle jag kunna läsa hans tirader hur länge som helst. Jag är säker på att han skulle vara roande även om han skrev om optioner. Ja, för det är alltså Ted Wallace som skriver den här boken. Som väl närmast består av brev och kanske dagboksfragment. Mest brev.
Roligt är det i alla fall. Måste nog läsa lite mer Fry snart.

Inte med att kommentera årets nobelpristagare, för det tänker jag inte göra. Jag har inte läst, bara hört namnet tidigare. Nej, jag syftar på läsningen. Jag gissar att jag är sist i landet med att läsa den här boken.

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Jag har så svårt att läsa böcker när hyllningskören jublar för fullt. Om jag inte hittar en bok tidigt, måste jag helt enkelt vänta ett bra tag med läsningen för att kunna njuta utav den.
Jag var helt säker på att jag skulle gilla det här och det gjorde jag så klart också. I min egen takt. År efter alla andra.

Men det är ju plågsam läsning. Värsta sortens. Men det vet ni ju redan. För ni har ju redan läst den allihop. Eller hur?