Mmmm... reportagebok
Jag gillar verkligen reportageböcker. Det spelar mindre roll vad de handlar om. Bara jag får en inblick i något jag inte tidigare visste speciellt mycket om så är jag nöjd. Den här handlade om städning. Det är något jag i görligaste mån försöker undvika och hade jag haft mer pengar hade jag kanske kunnat lockas att göra som människorna i den här boken, anställa en städerska svart.
Fint hemma - Kerstin Fredholm
Kerstin Fredholm byter namn till Anita Lundin och sätter in annonser som talar om att hon är en före detta hemmafru som söker städjobb. Och Jesus vad många svar hon får! Utav alla som svarar är det bara en enda som vill ha städningen utförd med kvitto. Alla andra föredrar att betala svart. Många tycker att 80 kronor i timmen borde räcka. Jomentjena!
En hel del av hennes kunder verkar mer eller mindre galna. Men somliga ger ett betydligt mer sympatiskt intryck. Dock inte de män som verkar tro att den som säljer städtjänster även borde sälja sexuella tjänster. I boken har hon dock bytt ut alla namn och ändrat en del adresser och yrken så att kunderna inte ska vara möjliga att känna igen.
Jag antar dock att varje läsare som någon gång jobbat extra i hemtjänsten direkt känner igen många av typerna. Äldre änkor som bor kvar i stora våningar som de inte längre klarar av att sköta. Bestämda damer som vill ha det på sitt eget vis med mattfransborstar och specifika regler för exakt hur städningen ska utföras. Alla andra sätt är fel!
Det är inga sensationella avslöjanden precis. Men det är underhållande läsning. Och det gör mig ganska övertygad om att jobbet som svartstäderska inte är något för mig.
Fint hemma - Kerstin Fredholm
Kerstin Fredholm byter namn till Anita Lundin och sätter in annonser som talar om att hon är en före detta hemmafru som söker städjobb. Och Jesus vad många svar hon får! Utav alla som svarar är det bara en enda som vill ha städningen utförd med kvitto. Alla andra föredrar att betala svart. Många tycker att 80 kronor i timmen borde räcka. Jomentjena!
En hel del av hennes kunder verkar mer eller mindre galna. Men somliga ger ett betydligt mer sympatiskt intryck. Dock inte de män som verkar tro att den som säljer städtjänster även borde sälja sexuella tjänster. I boken har hon dock bytt ut alla namn och ändrat en del adresser och yrken så att kunderna inte ska vara möjliga att känna igen.
Jag antar dock att varje läsare som någon gång jobbat extra i hemtjänsten direkt känner igen många av typerna. Äldre änkor som bor kvar i stora våningar som de inte längre klarar av att sköta. Bestämda damer som vill ha det på sitt eget vis med mattfransborstar och specifika regler för exakt hur städningen ska utföras. Alla andra sätt är fel!
Det är inga sensationella avslöjanden precis. Men det är underhållande läsning. Och det gör mig ganska övertygad om att jobbet som svartstäderska inte är något för mig.
Jag minns att jag lyssnade
Nej, nu får jag ta och skärpa mig lite. Även om jag inte har någon direkt blogglust så kan jag åtminstone skriva ner de böcker jag läst eller lyssnat på. Om inte annat så kanske jag slipper låna dem igen. Och det kan ju vara bra. Livet är för kort för att man ska läsa böcker man inte gillar något vidare flera gånger. Den här vill jag till exempel inte höra igen.
Jag minns att jag sprang - Ron McLarty
Det finns försonande drag hos den här boken. Återblickarna på barndomen och uppväxten med en mentalsjuk syster är helt okey läsning. Men resten känns lite unket. Den fete, kedjerökande, alkoholiserade Smithy Ide förlorar båda sina föräldrar i en bilolycka. Samtidigt får han reda på att man har hittat hans syster, som varit försvunnen i 20 år, död på andra sidan landet. Som av en slump ger han sig av på en cykeltur. Stupfull. Och sedan fortsätter han bara att cykla. Tvärs över den amerikanska kontinenten.
Det är alltså så man ska bära sig åt för att sluta röka och supa! För inte nog med att Smithy går ned i vikt - hans beroende av alkohol och cigaretter tycks försvinna direkt också. Massa viktiga människor träffar han också. Tänka sig. Både riktigt fina, goda människor och dåliga trångsynta medborgare. Vanliga tråkmånsar tycks han dock slippa träffa. Smithy blir påkörd, misshandlad och skjuten - men också omhändertagen, vårdad och generöst behandlad av fina, fina medmänniskor. Det skulle kunna vara klassisk feelgood, men det funkar inte riktigt för mig. Smithy är så himla blek och ointressant att jag har väldigt svårt att bry mig om vad som händer honom.
Det finns en kärlekshistoria också. Den ger mig rysningar över hela kroppen. Men det kan delvis vara uppläsarens fel. Telefonsamtalen mellan Smithy och grannflickan Norma var riktigt irriterande. Stephen King får gilla det här hur mycket han vill - jag gör det inte.
Jag minns att jag sprang - Ron McLarty
Det finns försonande drag hos den här boken. Återblickarna på barndomen och uppväxten med en mentalsjuk syster är helt okey läsning. Men resten känns lite unket. Den fete, kedjerökande, alkoholiserade Smithy Ide förlorar båda sina föräldrar i en bilolycka. Samtidigt får han reda på att man har hittat hans syster, som varit försvunnen i 20 år, död på andra sidan landet. Som av en slump ger han sig av på en cykeltur. Stupfull. Och sedan fortsätter han bara att cykla. Tvärs över den amerikanska kontinenten.
Det är alltså så man ska bära sig åt för att sluta röka och supa! För inte nog med att Smithy går ned i vikt - hans beroende av alkohol och cigaretter tycks försvinna direkt också. Massa viktiga människor träffar han också. Tänka sig. Både riktigt fina, goda människor och dåliga trångsynta medborgare. Vanliga tråkmånsar tycks han dock slippa träffa. Smithy blir påkörd, misshandlad och skjuten - men också omhändertagen, vårdad och generöst behandlad av fina, fina medmänniskor. Det skulle kunna vara klassisk feelgood, men det funkar inte riktigt för mig. Smithy är så himla blek och ointressant att jag har väldigt svårt att bry mig om vad som händer honom.
Det finns en kärlekshistoria också. Den ger mig rysningar över hela kroppen. Men det kan delvis vara uppläsarens fel. Telefonsamtalen mellan Smithy och grannflickan Norma var riktigt irriterande. Stephen King får gilla det här hur mycket han vill - jag gör det inte.
Lite Oates så här på semestern
Jag börjar inse att jag knappast kommer att ta mig igenom hela Oates produktion innan jag dör. I alla fall inte om jag ska läsa i den här takten. Kvinnan är ju skrämmande produktiv. Och mycket mer än en eller två Oates brukar det sällan bli om året. Men nu blev det en i alla fall. En av hennes deckare. Eller vad man nu ska kalla dem. De skiljer sig från traditionella deckare lika mycket som inlagd sill skiljer sig från rökt makrill. Båda görs av fisk, men de smakar verkligen inte likadant.
Det stulna hjärtat - Lauren Kelly
Jag har svårt att peka på exakt vad det är som gör den här berättelsen så enormt obehaglig. Merilee Graf åker hem till den lilla stan Mt Olive för att vaka vid sin fars dödsbädd. Mamman är död sedan länge, men hon har aldrig varit någon dominerande person i Merilees liv. En kuvad orolig kvinna som drog sig undan och ständigt var illamående eller sjuk. Pappan däremot var den vars uppmärksamhet Merilee sökte. För det mesta utan att få speciellt mycket av den.
Besökarna kommer i en strid ström för att ta farväl av mannen som både varit stadens borgmästare, en framgångsrik företagare och en filantrop som hjälpt många ungdomar att få utbildning. Det enda som egentligen skvallrar om att något är fel är Merilees tankar. Hon kan inte sluta grubbla över Lilac Jimson, flickan som blev bortförd. Flickan som Merilee så gärna ville vara vän med när hon var liten.
Jag tyckte verkligen att den här boken var vidrigt äcklig på sina ställen. Ändå sker det otäcka mestadels i mitt huvud. För JCO berättar verkligen inte allt. Normalt tycker jag att det är en futtig metod där författaren gör det lätt för sig, men här fungerar det hur bra som helst. Jag var så frustrerad, äcklad, arg och upprörd när jag läste den här boken. Merilee är precis som så många av JCOs figurer trasig på gränsen till ickefungerande.
Läs, tycker jag.
Det stulna hjärtat - Lauren Kelly
Jag har svårt att peka på exakt vad det är som gör den här berättelsen så enormt obehaglig. Merilee Graf åker hem till den lilla stan Mt Olive för att vaka vid sin fars dödsbädd. Mamman är död sedan länge, men hon har aldrig varit någon dominerande person i Merilees liv. En kuvad orolig kvinna som drog sig undan och ständigt var illamående eller sjuk. Pappan däremot var den vars uppmärksamhet Merilee sökte. För det mesta utan att få speciellt mycket av den.
Besökarna kommer i en strid ström för att ta farväl av mannen som både varit stadens borgmästare, en framgångsrik företagare och en filantrop som hjälpt många ungdomar att få utbildning. Det enda som egentligen skvallrar om att något är fel är Merilees tankar. Hon kan inte sluta grubbla över Lilac Jimson, flickan som blev bortförd. Flickan som Merilee så gärna ville vara vän med när hon var liten.
Jag tyckte verkligen att den här boken var vidrigt äcklig på sina ställen. Ändå sker det otäcka mestadels i mitt huvud. För JCO berättar verkligen inte allt. Normalt tycker jag att det är en futtig metod där författaren gör det lätt för sig, men här fungerar det hur bra som helst. Jag var så frustrerad, äcklad, arg och upprörd när jag läste den här boken. Merilee är precis som så många av JCOs figurer trasig på gränsen till ickefungerande.
Läs, tycker jag.
Jag borde lita mer på andra
Nu har även svärfar gått bort och det finns varken tid eller riktig lust till läsning. Vad kan då passa bättre än ljudböcker? Inget, om ni frågar mig. Perfekt för att låta hjärnan vila när man ägnar sig åt trista saker som städning, sortering och röjning av saker som borde slängts för länge sedan. Deckare är och förblir faktiskt favoriten när det gäller lyssnande. Bra böcker vill jag fortfarande läsa.
Rovdjuret - Patricia Cornwell
Scarpetta? Det var länge sedan. Varför inte ta den? Att jag har läst fullständiga slaktrapporter av hennes senare produktion tycks inte riktigt gå in. Så den får följa med hem från biblioteket. Mot bättre vetande. För hur dåligt kan det vara?
Ganska dåligt faktiskt, ska det visa sig. Och ganska rörigt. Jag ska inte skylla allt på författaren. En del av felet kan ligga hos mig. Men jag har väldigt svårt att hänga med i den här deckaren. Det är en så förfärligt stor mängd fall och bevismaterial och gevär att jag aldrig riktigt förstår hur Scarpetta & Co faktiskt får ihop det. Massvis av trista människor är det också.
Men det slog sjörapporten i alla fall. Alltid något.
Rovdjuret - Patricia Cornwell
Scarpetta? Det var länge sedan. Varför inte ta den? Att jag har läst fullständiga slaktrapporter av hennes senare produktion tycks inte riktigt gå in. Så den får följa med hem från biblioteket. Mot bättre vetande. För hur dåligt kan det vara?
Ganska dåligt faktiskt, ska det visa sig. Och ganska rörigt. Jag ska inte skylla allt på författaren. En del av felet kan ligga hos mig. Men jag har väldigt svårt att hänga med i den här deckaren. Det är en så förfärligt stor mängd fall och bevismaterial och gevär att jag aldrig riktigt förstår hur Scarpetta & Co faktiskt får ihop det. Massvis av trista människor är det också.
Men det slog sjörapporten i alla fall. Alltid något.