gemen och verserad

Jag har lyssnat på ett gäng ljudböcker den senaste tiden. Alla har varit raka motsatsen till oförglömliga. Jag minns inte riktigt vad jag har hört. Men den här minns jag. Mest för att jag letat igenom bibliotekets hyllor efter den i säkert mer än ett halvår. Nu fanns den inne. Som ljudbok.

Skumtimmen - Johan Theorin

Nu läste jag ju Nattfåk långt innan jag fick tag i första boken. Så jag var övertygad om att det väntade spökerier även i den här boken. Tji fick jag.
Jag misstänker att det påverkade hela min inställning. Något av en besvikelse. Men det var säkert bara för att jag ville ha lite spöken. Annats var det väl en helt okey deckare. Styrk väl! Det var en helt okey deckare. Framför alt när man jämför med en del annat jag har lyssnat på.

Fast var det ändå inte lite väl tillkrånglat? Va?

Varför frågar jag? Ingen kommer att svara, eftersom den här bloggen varit övergiven så länge. Jag svarar själv. Jo det var det. Den sydamerikanska delen av historien och återkomsten till Öland var lite för mycket. Så var det. Nu har vi bestämt det. Gott så. Men annars var det bra. Jag kommer säkert att fortsätta läsa Theorin även i framtiden.

Tänk om jag skulle ta och ägna den en liten gnutta tid i alla fall. Jag har naturligtvis läst massor sedan jag skrev här senast. Det mesta skräp. Men åtminstone något har varit bra. Och bäst av allt var förstås den här boken. Det kunde man ju räknat ut.

Vägen - Cormac McCarthy

Den levde faktiskt upp till lovorden. Jag vet inte om den hade gjort det om jag hade läst den samtidigt som hyllningskörerna sjöng för fullt. Men nu, något år senare hade mina förväntningar sjunkit ner till en mer rimlig nivå och då fungerade den perfekt.

Om tesen: bra behöver inte betyda svårt, skulle kräva fler bevis så måste väl den här boken vara det perfekta bevismaterialet. Det finns inte ett enda krångligt ord. Inte en meningsbyggnad som kräver ansträngning eller eftertanke. Det är så rakt och avskalat. Och svart. Nattsvart.

Nu lånade jag ju Vägen på biblioteket (min favoritplats på jorden) men jag funderar faktiskt på att köpa den. Även om det är trångt i mina bokhyllor så finns det väldigt mycket skräp som jag skulle kunna göra mig av med. Varför slösa värdefull bokhylleplats på kassa äventyrsromaner som jag garanterat aldrig kommer att läsa om? De böckerna kan jag ju ta till jobbets bokbyteshylla istället. Det kan behövas lite påfyllning där bland alla Läckberg- och Marklundböcker. Så konstigt, va? Ingen tycks vilja behålla dem...

Senaste ljudboken är förstås, precis som alla andra, en deckare. Varför inte. Jag har märkt att deckare passar allra bäst till trista saker som städning, lökhackning och diskmaskinsutplockning. Varför är det så fantastiskt tråkigt att tömma diskmaskinen, förresten? Bortsett från att sortera tvätt är det nog det tråkigaste hemsyssla jag vet. Nå, åter till boken.

Vad kan passa bättre en trist och arbetsam höst än barnvänlig fantasy? Inget om ni frågar mig. Höstmörker och allmän tristess botas bäst med lite bekväm flykt från verkligheten. Alltså, har de 10 böckerna i Belgarion-serien fått vara mitt kvällssällskap den senaste tiden.

Nu ska vi se här. Den här boken har jag lånat på biblioteket, läst och lämnat tillbaka utan att skriva om den. Skandalöst. Eller också beror det på en överdosering av Minotaur-böcker. Till slut blir alla dessa engelska deckare till förvillelse lika och det blir allt svårare att komma ihåg vem som mördade vem i vilken bok.

Djävulen i spegeln - Lesley Horton

Nu ska vi se... En titt på Bokus hemsida gör att jag i alla fall kommer ihåg delar av handlingen. Tonårsflickan Shayla hittas våldtagen och mördad på en gammal druidplats på heden vid staden Bradford. När hon hittas har hon varit anmäld försvunnen länge, men tester visar att hon mördats nyligen.

Då ska vi se vad jag minns mer. Två poliser som tvingas arbeta tillsammans. En överkänslig pakistanier och en rasistisk men duktig utredare jobbar med utredningen. Motsättningar mellan olika grupper präglar det mesta i boken. Den mördade flickans muslimske pappa har lämnat landet och hennes kristna mamma har beslutat att barnen nu är kristna. Tonårsuppror alltså. Shayla har periodvis hängt ihop med ett gäng tuffa tjejer som skolkar från skolan och tillbringar sina dagar med att snatta och stjäla handväskor i shoppingcentrumet.

Sedan fanns det en fruktansvärt irriterande lärarassistent, en lärare som anklagats för sexuella trakasserier, någon form av häxdoktor/terapeut och diverse annat löst folk. Problemet är bara att jag inte för mitt liv kan komma ihåg vem som mördade tjejen. Jag har verkligen inte den blekaste aning. Det kan inte vara något vidare bra betyg.

Ytterligare en ljudbok avlyssnad. En deckare till förstås. Jag har upptäckt att det fungerar bäst. Vanliga böcker vill jag hellre läsa och riktigt bra böcker tror jag skulle förlora massor på att behöva samsas med disk, lökhackning och dammsugning.

Svart som natten - Ann Cleeves

Shetlandsöarna är en lite fantasieggande miljö. Kallt, kargt och med den där instängda känslan som tycks finnas på varje deckarö. Det här var ganska trivsam läsning. Helt utan rysfaktor förstås. Jag börjar tro att jag inte kan bli skrämd av litteratur längre. Deckare har jag i och för sig inte blivit rädd av sedan jag läste Tio små negerpojkar på mellanstadiet, men ändå. Något borde väl fortfarande kunna skrämma mig? Bortsett från Paulo Cuelo, alltså.

Nej, åter till boken. Ett mord på en tonårsflicka. Det är allt som sker. Visserligen finns kopplingar till ett elva år gammalt försvinnande, men det händer egentligen inte så värst mycket. Det gör inget. Misstankarna mot den gamle särlingen Magnus Tait, utredningsarbetet, de inkallade kriminalpoliserna från Skottland och flickans bästa kompis - allt det räcker för att ge mig lite lagom underhållning. Jag blir kanske aldrig riktigt engagerad, men jag har absolut inte tråkigt. Lite lagom höstig lyssning, som påminner om att vintern är på väg.

Det hade jag nästan glömt. Den här har stått i bokhyllan i evigheter. Glömd och lite dammig. Varför den inte blivit läst tidigare vet jag inte. Men nu plockade jag i alla fall fram den. Det var bra gjort utav mig.

The Hippopotamus - Stephen Fry

Det är inte historien som får mig att gå i spinn över den här boken. Även om berättelsen om hur poeten Ted Wallace reser till en gammal väns herrgård för att luska i ett mysterium, är halvkul så är det språket som lyfter den här boken för mig. Jag blir fullkomligt kär. Ändå missar jag säkert massor eftersom jag är betydligt mer van vid att läsa amerikanska författare på originalspråk. Men det gör ingenting. Jag är ändå eld och lågor.

Ted Wallace är en alldeles utomordentlig huvudperson. Alkoholiserad, skandaliserad och cynisk så till den milda grad att han förstås vore helt outhärdlig att träffa i verkliga livet. I bokform däremot skulle jag kunna läsa hans tirader hur länge som helst. Jag är säker på att han skulle vara roande även om han skrev om optioner. Ja, för det är alltså Ted Wallace som skriver den här boken. Som väl närmast består av brev och kanske dagboksfragment. Mest brev.
Roligt är det i alla fall. Måste nog läsa lite mer Fry snart.

Inte med att kommentera årets nobelpristagare, för det tänker jag inte göra. Jag har inte läst, bara hört namnet tidigare. Nej, jag syftar på läsningen. Jag gissar att jag är sist i landet med att läsa den här boken.

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Jag har så svårt att läsa böcker när hyllningskören jublar för fullt. Om jag inte hittar en bok tidigt, måste jag helt enkelt vänta ett bra tag med läsningen för att kunna njuta utav den.
Jag var helt säker på att jag skulle gilla det här och det gjorde jag så klart också. I min egen takt. År efter alla andra.

Men det är ju plågsam läsning. Värsta sortens. Men det vet ni ju redan. För ni har ju redan läst den allihop. Eller hur?

En sådan stackars försummad liten bokblogg. Man skulle ju kunna tro att jag hade slutat läsa. Men se, så är det inte. Jag är bara lat. Och lite utarbetad. Och så har jag mest läst skräp den sista tiden. Så synd.

Här är ett litet axplock av skräpet.

Intrång - David Morell
Enligt blurben tyckte Stephen King att detta var en spännande bok. Helt fel. Det var en jättefånig bok, men en hysteriskt löjlig intrig. Några "urbana utforskare" tar sig olovligen in i ett jättestort stängt hotell för att undersöka det. Skulle ju kunna vara läskigt... Gamla hotell är lite obehagliga. Och här finns det dessutom albinokatter och muterade råttor. Men resultatet blir bara ologiskt, dumt och irriterande. Riktigt irriterande.

Ensam i mörkret - Lisa Gardner
Den här har jag lyssnat på med stigande irritation. Prickskytten Bobby skjuter en man som riktar ett vapen mot sin hustru. Nästa dag blir han anklagad för mord av mannens far - en mäktig domare. Han blir anklagad för att vara i maskopi med mannens hustru och av någon anledning väljer hans poliskompisar att tro även på de mest klumpigt utlagda bevis som talar mot stackars Bobby. Fånerier! Dessutom väldigt tillkrånglade fånerier. Intrigen är lika snårig och otrolig som den ibland kan vara i Lehanes böcker. Men helt utan de kvaliteter som gör att man helhjärtat förlåter Lehane.

Den äldste - Christopher Paolini
Ung drakfantasy. Jomen! Fast jag vill inte skriva så elakt om den här boken. Den landade perfekt på mitt nattduksbord under en period när jag verkligen behövde fly från verkligheten. Snäll fantasy är för mig vad jag gissar att vampyrböcker eller omläsning av Lottaböckerna är för andra. Tryggt, mysigt och behagligt. Böcker att läsa innan man somnar för att sedan kunna drömma om en betydligt enklare värld som visserligen kanske är befolkad av magiska väsen, men som verkar vara helt renons på jurister, bouppteckningar, stressande deadlines och trilskande kunder.

Det blev visst en till när jag ändå höll på.

Skrivet i eld - Simon Becket

Den här hittade jag vid senaste besöket på biblioteket. Och eftersom jag faktiskt hade ganska trevligt med den förra Becketboken fick den här följa med hem. Jag älskar verkligen biblioteket! Tänk om jag hade betalat för allt skräp jag läser? Vilken bitter och sur människa jag hade blivit då. Nu kan jag lungt konstatera att jag inte slösas bort mer än lite tid.

Huvudepersonen är densamme som i förra boken. Men den här gången hamnar David Hunter på ön Runa i yttre Hebriderna. Det är väl behållningen med boken. Öar i yttre hebriderna borde få mer uppmärksamhet i litteraturen tycker jag. Det är något väldigt trevligt över stormdrabbade steniga öar i havet. När man läser om dem hemma i sin varma sköna säng alltså. Utmärkt plats för en deckare.

David skickas dit för att ta en titt på en död kropp som har hittats bränd i en övergiven stuga. Är det mord eller en olyckshändelse? Det är först inte helt självklart, men efter lite skallpussel, och nu talar jag bokstavligt sådant, kommer David fram till att det troligtvis är ett mord. Tyvärr sammanfaller detta konstaterande med en rejäl storm som gör det omöjligt att skicka ut ett utredningsteam och fler poliser till ön. Istället blir avslöjandet början på en eskalerande spiral av våld och mord på ön.

Om jag inte hade läst en halv miljon deckare innan så hade jag säkert tyckt att det här var spännande. Nu sitter jag mest och önskar att jag var elva-tolv år igen och precis hade börjat läsa de första sidorna på Tio små negerpojkar. Det var spännande, det.

Med att läsa deckare alltså. Nej, det verkar inte så. Den här plockade jag från någon av bibliotekets hyllor. Varför vet jag inte riktigt, men jag gissar att jag hade något halvrationellt skäl just då. "Det är synd om mig som börjat jobba igen. Hjärnan är som mos. En deckare blir nog alldeles lagom"

Dödens kemi - Simon Becket

Fast den här var ändå lite trivsam på något sätt. Mycket likmaskar visserligen, men sådant stör mig inte nämnvärt. David Hunter jobbar som allmänläkare i en liten by på den engelska landsbygden. När en ung kvinna hittas mördad i närheten blir hans bakgrund upptäckt av polisen. David har tidigare arbetat som rättsantropolog, men slutat och tagit ett vanligt läkarjobb efter att hans fru och dotter dött i en bilolycka. Nu blir han ombedd att hjälpa till. Något han gör ganska motvilligt.

Verkligen inte något mästerverk. Tro inte det. Men ändå tillräckligt trevligt för att fungera som insomningslektyr. Lite likmaskar och larver har aldrig stört min sömn.

Men eftersom jag inte kom ihåg vem mördaren var så gissar jag att den inte gjorde något större intryck den gången. Det gjorde den inte nu heller. Om vi bortser från uppläsningen, då förstås.

Nattsystern - Unni Lindell

Jag tycks bli allt sjåpigare när det gäller uppläsare. Gunnel Fred klarar jag inte av. Människan är nasal! Jag har jättesvårt för nasala röster. Det är inte ens speciellt mycket. Men det retar mig tillräckligt för att jag ska stampa omkring i köket och slamra med disken när jag hör henne.

Själva deckaren var väl okey kanske. Åtminstone om man bortser från sådana logiska luckor som att Cato Isaksen då och då verkar i det närmaste synsk och efter flera månaders helt resultatlöst arbete plötsligt får smarta déer precis samtidigt som mördaren bestämmer sig för att skrida till verket. Att han sedan genom att bete sig ganska irrationellt  och obegåvat ändå lyckas fixa biffen är ju sådant man helt enkelt får ta om man envisas med att läsa deckare. Varför man nu gör det... frågade hon sig bittert.

Den här boken glömde jag att skriva om. Lika bra att jag gör det. För annars kommer jag snart glömma att jag har läst den. Större intryck än så gjorde den inte.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet - Annette Kullenberg

Jag skulle antagligen ha fått ut bra mycket mer av den här boken om jag hade varit bekant med Marianne Hööks texter.  Men de har gått mig spårlöst förbi. I mitt barndomshem kunde Bang mycket väl plockas fram för högläsning, men Höök hade jag aldrig ens hört talas om innan hon blev aktuell i pressen nu.

Jag visste verkligen ingenting om Marianne Höök när jag öppnade den här boken. Tyvärr vet jag inte så värst mycket mer nu. Det är inte så konstigt. Annette Kullenberg får verkligen inte tag i speciellt många nya fakta när hon försöker ta reda på vem hennes väninna Marianne egentligen var. Varför tog hon livet av sig? Hon som alltid verkade så lycklig och framgångsrik. Varför pratade hon aldrig om sin bakgrund?

Jag är helt säker på att Annette Kullenberg verkligen vill veta mer. Problemet är att det inte verkar finnas några fakta att hitta. Istället tvingas hon spekulera. Resonemangen går i cirklar och när jag till slut förstår att jag verkligen inte kommer att få reda på något mer än de fakta som tidigt presenterades (en mor som mycket tidigt begick självmord, uppväxt hos religiösa morföräldrar) så tappar jag ganska mycket intresse.

Jag lånade en bok med Marianne Hööks krönikor och reportage för att läsa parallellt. Men det blev aldrig av att jag gjorde det. Synd antagligen, men jag fick mer än nog av biografin.

Ser man på. Nu börjar jag i alla fall få upp lite mer tempo på läsningen. Entusiasmen är dock fortfarande låg tyvärr. Det här borde jag ju gå i spinn på. Reportage. Om svenska brott. Låter ju som perfekt läsning för mig. Men icke då! Upplevelsen blir ändå ganska ljummen.

I brottets spår - Walter Repo

Den här killen blev tydligen Årets Frilansjournalist 2007. Där ser man. Nå, det är inte hans sätt att skriva som jag ogillar, även om jag inte direkt är översvallande förtjust heller. Problemet är snarare att reposrtagen är för korta. 21 brott på 238 sidor ger ju inga fantastiska fördjupningar precis.

Men några ljuspunkter finns det förstås. Pojken som skakade Malmö ger en hel del information som dagstidningarna valde att utelämna. Som att Skolbombarens vapengömma med pistoler och pumpgevär var av den typen man kan köpa på Hobbex.

Några historier är riktigt skrämmande. Visst är det otäckt med en människa som hör aztekernas dödsgud Mictian innuti sitt huvud. Men frågan är om det inte är ännu läskigare med två supande tonårskillar som bara bestämmer sig för att döda någon en kväll. Eftersom allt är så tråkigt. Det är betydligt lättare att förstå att den som är mitt uppe i en aktiv psykos hugger ihjäl människor, än att uttråkade tonåringar gör det och därefter fortsätter att skända den döde och dessutom kommer tillbaka till brottsplatsen för att plocka med sig ett öga. Sådant ger mig rysningar.

Med hälften så många reportage till samma mängd sidor hade den här boken passat mig bätre. Men kanske fanns inget mer att berätta?