Söt nostalgikick
Åååh vilken fin bok. Trots att jag i stort sett inte äter godis längre var jag bara tvungen att låna den här boken när jag såg den på biblioteket. Vilket underbart frossande i nostalgi det var!
Nostalgiboken om Godis & Glass - Annica Triberg och Eva Kallhed
Någon som kommer ihåg Glasseman? Det gjorde jag. Fast jag hade glömt namnet. Tydligen fanns den bara i två år. Ett glassansikte med chokladhatt vanliljansikte och jordgubbsrosett som fanns ett tag på sjuttiotalet. Då fanns också glassen Flirt. Ett hjärta av jordgubbs- och vaniljglass med överdrag av mörk choklad. Gissa om minnena kom stömmande tillbaka när man uptäcker alla de där tablettaskarna som man hade glömt av?
Visst, Tenor, Figaro och Domino fanns kvar ganska tydligt i minnet. Men den otäcka sockerfria tabletten Mörk från Cloetta väckte massor av minnen som jag helt hade glömt bort. Min pappa brukade ha sådana ibland och för mig var det verkligen nödgodis. Lite bättre än ingenting, men inte mycket! Någon som minns? Enormt ful brun ask, med en kepsklädd man i orange som kör en röd veteranbil.
Och tablettasken Hals som Björn Skifs gjorde reklam för! Och vaniljglassen som man fick i en färgglad boll av plast. Den trodde jag kom från GB, men den kom tydligen från Trolhätteglass - ett märke som jag helt hade glömt bort. Och... jag har svårt att hejda mig här. Alla dessa märken och minnen som bara strömmar över mig när jag tittar på alla bilderna och läser folks minnen av godis från förr.
Fast helst vill jag ha ett Riff! Gärna nu direkt.
Nostalgiboken om Godis & Glass - Annica Triberg och Eva Kallhed
Någon som kommer ihåg Glasseman? Det gjorde jag. Fast jag hade glömt namnet. Tydligen fanns den bara i två år. Ett glassansikte med chokladhatt vanliljansikte och jordgubbsrosett som fanns ett tag på sjuttiotalet. Då fanns också glassen Flirt. Ett hjärta av jordgubbs- och vaniljglass med överdrag av mörk choklad. Gissa om minnena kom stömmande tillbaka när man uptäcker alla de där tablettaskarna som man hade glömt av?
Visst, Tenor, Figaro och Domino fanns kvar ganska tydligt i minnet. Men den otäcka sockerfria tabletten Mörk från Cloetta väckte massor av minnen som jag helt hade glömt bort. Min pappa brukade ha sådana ibland och för mig var det verkligen nödgodis. Lite bättre än ingenting, men inte mycket! Någon som minns? Enormt ful brun ask, med en kepsklädd man i orange som kör en röd veteranbil.
Och tablettasken Hals som Björn Skifs gjorde reklam för! Och vaniljglassen som man fick i en färgglad boll av plast. Den trodde jag kom från GB, men den kom tydligen från Trolhätteglass - ett märke som jag helt hade glömt bort. Och... jag har svårt att hejda mig här. Alla dessa märken och minnen som bara strömmar över mig när jag tittar på alla bilderna och läser folks minnen av godis från förr.
Fast helst vill jag ha ett Riff! Gärna nu direkt.
Lite matpornografi
Åh, vad glad jag blev när jag öppnade paketet och hittade den.
The nasty bits av Anthony Bourdain.
Jag gillade verkligen Kitchen confidential så nu såg jag fram emot en riktig högtidsstund.
Men så kul blev det inte. Det visade sig vara en samling av krönikor och artiklar. Visst fanns det guldkorn bland krönikorna, men många utav dem var rejält tråkiga. Roligast är Bourdain när han skvallrar om andra kockar och när han är rejält förbannad. Förbannad är han bland annat på Woody Harelson och alla anhängare av raw food-filosofin. Som obotlig köttätare är jag beredd att hålla med. Folk är uppenbarligen beredda att göra vad som helst för att hålla sina tjocktarmar i trim. Men det måste väl ändå finnas intressantare saker att engagera sig i? Hoppas jag!
Någon som minns Rocco DiSpirito? Killen som öppnade en restaurang i dokusåpan The Restaurant. Han med de stora planerna och den köttbullerullande italienska mamman. Det gick tydligen inte så bra… Idag har han ett radioprogram där han ger mat- och inköpstips. Så kan det tydligen gå, även om man är snygg och begåvad. Bummer!
The nasty bits av Anthony Bourdain.
Jag gillade verkligen Kitchen confidential så nu såg jag fram emot en riktig högtidsstund.
Men så kul blev det inte. Det visade sig vara en samling av krönikor och artiklar. Visst fanns det guldkorn bland krönikorna, men många utav dem var rejält tråkiga. Roligast är Bourdain när han skvallrar om andra kockar och när han är rejält förbannad. Förbannad är han bland annat på Woody Harelson och alla anhängare av raw food-filosofin. Som obotlig köttätare är jag beredd att hålla med. Folk är uppenbarligen beredda att göra vad som helst för att hålla sina tjocktarmar i trim. Men det måste väl ändå finnas intressantare saker att engagera sig i? Hoppas jag!
Någon som minns Rocco DiSpirito? Killen som öppnade en restaurang i dokusåpan The Restaurant. Han med de stora planerna och den köttbullerullande italienska mamman. Det gick tydligen inte så bra… Idag har han ett radioprogram där han ger mat- och inköpstips. Så kan det tydligen gå, även om man är snygg och begåvad. Bummer!