gemen och verserad

Verkligheten intresserar mig inte så där värst mycket. Men ibland blir jag ändå lite nyfiken. Som på den här boken där Karin Thunberg reser tillbaka till sin barndomsö för att försöka förstå vad som fick hennes mamma att bli en sopmamma. Bara ordet, sopmamma, räcker ju för att jag ska bli intresserad.

En dag ska jag berätta om mamma - Karin Thunberg

Tyvärr har författaren själv läst in boken. Jag kan visserligen förstå det eftersom materialet är mycket personligt. Men kvinnan hoppar över minst hälften av alla R och det gör mig fullständigt skogstokig. Inte så att hon har talfel - inte alls. Hon kan säga r lika bra som alla andra om ordet är ram, ramla eller kanske  rosenrasande. Men så snart bokstaven befinner sig inuti ett ord så försvinner det. Eller ska jag skriva fösvinner?

Några direkta svart får man inte förstås. Några sådana finns antagligen inte. Skulle mamman låtit bli att utveckla den här störningen om hon inte hade flyttat tillbaka till ön efter sina studier. Hade hon klarat sig om hon hade haft ett arbete utanför hemmet? Kanske. Vem vet? Ett kringskuret kvinnoliv med en studiebegåvning som aldrig kommer till någon användning - kan det räcka för att utlösa en oförmåga att slänga saker? Frågorna är lika många när boken är slut.

Jag är en pocketköpare. Obotlig sådan. Det är inte många böcker som känns så viktiga att jag inte kan vänta på pocketversionen. Världen är full av bra böcker. Vad gör det om jag läser vissa av dem ett år efter alla andra? Jag bryr mig inte. Att vänta gör dessutom att mina förväntningar hinner sjunka till en mer normal nivå. Först eller sist, det passar mig.
Den här boken är jag nog ganska sist med att läsa. Det var nog bra att jag väntade. Annars tror jag att jag hade blivit  besviken.

Människohamn - John Ajvide Lindqkvist

Trots att vill-läsa-vill-läsa-nu-tillståndet sjunkit ned till en betydligt mer normal nivå och tagit förväntningarna med sig till något som en stackars författare har en sportslig chans att uppfylla, så väcks förhoppningarna direkt efter bara någon sidas läsning. Åh, det här kommer att bli så bra! Jag riktigt känner hur mitt bokläsande, skräckälskande inre barn hoppar jämfota av glädje. (Den där ungen borde få stryk med en hoprullad tidning.)

Det är ju bra. Förstås. Jag gillar JAL. Men det är inte riktigt så bra som jag vill att det ska vara. Jag vill att det ska vara fantastiskt. Jag vill att det ska vara som när jag läste Stephen King för första gången som tonåring. Men det är det förstås inte. Jag tror inte att någonting kan bli det idag. Jag är för gammal och har läst för mycket. Men ändå, de första sidorna får mig nästan att tro att det ska bli så igen.

Jag älskar förord. När förordet dessutom avslutas med meningen "Då börjar vi." reser sig håren på armarna i ren förtjusning. Sedan försvinner halva boken som i ett litet nafs. För han kan ju skriva den där Lindqvist. Jag kan inte låta bli att bli intresserad av människorna och bry mig om dem. Oavsett om det är snygga Elin som opererar sig ful, tonårsspöken på flakmoped eller par i sjuttioårsåldern. Jag vill hela tiden veta mer. Att dessutom använda GB-glassclownen som en skrämseleffekt fungerar dessutom jättebra på mig. Jag tycker precis som lilla försvunna Maja att den är skitläskig.

Det är inte förrän mot slutet som jag egentligen blir besviken. Jag märker ju vart det är på väg. Problemet är att i slutet försvinner en hel del av allt det jag gillar med Lindqvist. Det nära, det personliga det lite udda. Det blir bara stort och klumpigt och för mycket. När vardagsskräcken försvinner och storsläggan tas fram blir det lite... lite löjligt. Tycker jag. Fast det är egentligen en mesig kommentar! Det här är fortfarande mycket bättre och roligare än alla svenska deckare och romaner jag har läst det senaste året. Det är bara så att jag vill att det ska vara ännu bättre! Jag vill bli fullkomligt betagen och head-over-heels, men riktigt där är jag inte.

Den lille tjockisen. Evert Bäckström är inte trovärdig för fem öre. Och att någon kvinna i världen skulle vilja ligga med honom tror jag absolut inte på.  Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag har ändå roligt när jag lyssnar på det här.

Den som dödar draken - Leif GW Persson

Alltså, en man som kallar sitt könsorgan för supersalamin och tänker på sina medarbetare som sothönan och incestoffret väcker ju inte mycket sympati. Men det är knappast meningen heller. Persson verkar ha samlat varje negativ egenskap han har kunnat föreställa sig och sedan tryckt in dem alla i en person - Evert Bäckström. Jag gissar att han har haft väldigt roligt när han har gjort det också. Det känns så. Den här boken är skriven med ett väldigt gott humör. Här finns inget av den melankoli och samhällskritik som de senaste böckerna innehållit. Istället är det ett vanligt fyllskallemord som utreds.

Fast riktigt så enkelt är det inte.Förstås. För fyllskallen visar sig ha massor av pengar och dessutom djuptgående kontakter med diverse grova brottslingar. Men oroa er inte. Bäckström reder upp det hela. Om nu någon hade tvivlat.

Det enda som egentligen stör mig är upprepningarna. Kanske blir de tydligare när jag lyssnar? Men jag vet inte hur många gånger Bäckström tänker att någon person får något gott att suga på, när han tycker att han levererat något tänkvärt eller listigt. Alla säger dessutom "Jag lyssnar" ideligen. Men det kanske poliser gör när de diskuterar utredningar på sina möten. Jag gissar att de gör det. Persson borde ju veta. Men det är i vilket fall som helst randanmärkningar. Jag tyckte att den här boken var ett utmärkt sällskap när jag lagade mat, diskade och gjorde annat tråkigt.