Det stora vemodet rullar in...



Det var ju ingen vanlig förkylning jag hade fått när jag skrev senast för mer än två månader sedan. Det blev en riktigt jobbig lunginflammation som däckade mig totalt. Och vad kan passa bättre när man är riktigt sjuk än en fantasyserie? Inte mycket om ni frågar mig.

Fem böcker, alla i klar tegelstensklass, som nu är utlästa. Två månaders konstant kvällssällskap är nu borta. Det hade väl varit okey om histoiren hade varit avslutad. Men det är den långt därifrån. Författaren håller fortfarande på med nästa del. Det har han tyvärr gjort sedan 2005. Fatta vemodet! Det känns som att bli dumpad.

Visserligen har HBO gjort serie av den första boken och snart börja på Canal+. Men vad hjälper det mig? Jag vill inte se den. Jag vill ha fortsättningen. Nu! I tv-bilagan beskrevs den som en blandning av Sagan om ringen och Sopranos. Det är faktiskt inte någon speciellt dålig beskrivning. De rena fantasyinslagen är förhållandevis få. Det finns visserligen drakar och jättar och trolldom, men de driver inte alls historien. Istället är det politik, krig och intriger som för handligen framåt, tillsammans med ett riktigt roligt persongalleri, förstås.

Det här är ta mig fan sista gången jag påbörjar en serie som författaren inte har avslutat. Hur ska jag nu kunna somna på kvällarna?

Hösten kräver trivselböcker

Vad kan passa bättre en trist och arbetsam höst än barnvänlig fantasy? Inget om ni frågar mig. Höstmörker och allmän tristess botas bäst med lite bekväm flykt från verkligheten. Alltså, har de 10 böckerna i Belgarion-serien fått vara mitt kvällssällskap den senaste tiden.

Så trivsamt! Att läsa den har varit som att sitta invirad i en varm filt med en kopp varm choklad i närheten. Som att gå i barndom igen, alltså. Om man nu hade en barndom full av filtar, sagoböcker och varm choklad, alltså. Annars får man väl använda sin fantasi.
Men nu, efter tio böcker, får det nog räcka för en liten stund. Dags att läsa en annan form av fantasi. En betydligt mer dystopisk sådan. Vägen fanns äntligen inne på biblioteket! Yippie!

Han ser kanske ut som Barry Manilow

Men jag förlåter det. Det är okey, Neil. Lite tacky, kanske - men alla har vi våra brister.

Amerikanska gudar - Neil Gaiman

Det finns fantasy utan drakar och magiska svärd. Neil skriver fantasy som utspelar sig precis här och nu. Jag tycker att det här är riktigt smart. En berättelse om alla de gudar och väsen som har följt med människorna som kommit till Amerika. Vad gör de egentligen när de inte längre har några tillbedjare eller någon som ens tror att de finns?

I den här boken arbetar de som taxichaufförer, begravningsentreprenörer och horor. Men något är på väg att hända. En strid håller på att blossa upp mellan de gamla gudarna och de nya digitala moderna ikonerna. Mitt i detta befinner sig Shadow. Han har precis avtjänat ett tre år långt fängelsestraff, när han får reda på att hans hustru Laura har dött i en bilolycka tillsammans med hans bästa vän. Han har ingenting kvar när den underlige mr Wednesday erbjuder honom ett jobb som chaufför och alltiallo.

Jag kan inte påstå att det här är jättebra, men jag gillar det som fan. Det här var precis vad jag ville läsa just nu. Lite mysko, men logiskt i sina underligheter. Visst har jag alltid trott att vissa turistmål är magiska platser? Ställen med någon slags mystisk dragningskraft som efter hand förses med turistfällor för att människor ska kunna ge sig själva en rationell förklaring till att de åker dit. Det låter ju helt logiskt. Varför skulle det annars finnas traktormuseum? Eller världens största stekpanna som man kan åka och titta på? Något att tänka på i sommar när man upptäcker att man står på någon gudsförgäten plats och stirrar på någon kass utställning av linnehanddukar eller historiska kakformar. Det kan vara en magisk plats.

  

Utmattad och slutlyssnad

Jag har jobbat som ett skållat troll den senaste tiden. Därav den totala avsaknaden av blogginlägg. Men jag har faktiskt både läst och lyssnat. Jag har bara inte hunnit skriva om det.

Våra kvällar har blivit bra mycket tristare nu när vi inte har sällskap av Lyra och Will längre. Även om jag faktiskt inte blev lika tagen som många andra verkar ha blivit. Men det spelar ingen roll. Det har varit jätteskönt att ha en hel trilogi att läsa högt på kvällarna. Det har tagit några månader men nu är alla böckerna slut.

Den mörka materien - Philip Pullman
Guldkompassen
Den vassa eggen
Bärnstenskikaren

Det är svårt med översättningar och när man läser högt blir det extra tydligt. Antingen är det översättaren eller Philip själv som har en fäbless för upprepningar. Här återkommer ord gång på gång i samma mening. När jag råkar ut för det brukar jag generat rätta mig själv, men här finns det på nästan varje sida. (I jobbsammanhang alltså. Här struntar jag i sådant.)

Det här är ett dåligt exempel, men ändå: Vakten vred om veven på telefonen och efter mindre än en minut kom en ung präst med barnsligt ansikt skyndande mot vakten. Varför använda ordet vakten två gånger? Det här dyker upp överallt.

Andra meningar blir riktigt fåniga. Ordförandens ögon spärrades upp när han såg vem det var, men gav henne sedan ett ordentligt varggrin. Va, flinade ögonen? Det var imponerande. Om det var ögonen alltså, om det var en dålig översättning så är jag inte riktigt lika överväldigad av beundran.

I övrigt är boken riktigt udda och enormt fantasifull. Huvudpersonerna är visserligen barn precis innan tonåren, men handlingen känns som om den är riktad till en helt annan målgrupp. Här finns onda barn, homosexuella änglar, svartsjuka häxor som dödar män och en gud som är uråldrig darrande och senil. Dödsriket är en förtvivlans plats - det högsta man kan önska är att få upplösas och förenas med alltet. Det här är en sorts dyster fantasy som jag inte träffat på tidigare. Världsbilden stämmer mer med den man brukar hitta i science fiction-skildringar än  den jag väntar mig att hitta i en fantasyserie.

Men spännande är det. Och sorgligt. På några ställen är det roligt också, men det är helt ärligt ganska sporadiskt.

Slut på nattsömnen?

Nu har jag läst ut den sista delen i Black Magician-trilogin. Frågan är hur jag ska kunna somna nu. Nåja, det är faktiskt semester, så sömn är en mindre viktig faktor.

The high lord - Trudi Canavan

Ja, så var det då dags för den slutliga sammandrabbningen. Fast oj vad det tog lång tid att komma till den. Den här trilogin hade mått bra av att kortas betydligt. Det var ett väldigt vandrande i underjordiska tunnlar och magiska slag på flera olika ställen innan slutstriden äntligen stod. Och kan man tänka sig - Sonea överlevde. Om någon på minsta sätt känner sig irriterad över att jag avslöjar detta så har ni uppenbarligen aldrig läst en fantasybok tidigare.

Nu känner jag mig väldigt mätt på fantasy. Det dröjer nog ett tag innan jag plockar upp någon sådan serie igen. Fast det är klart. Det kanske räcker med att jag börjar arbeta igen och får problem med att somna. Det kanske inte är litteratur som lämnar några direkt bestående minnen. Men jag slipper åtminstone drabbas av några jobbiga biverkningar. För mig är det guld värt.


Mer sömnig fantasy

Bok två i serien var tydligen lite roligare. För den här boken gick snabbare att läsa.

The novice - Trudi Canavan

I andra boken blir Sonea novis i magikernas gille. Föga förvånande, för den som någonsin läst en fantasy-bok förut, så avskyr de andra eleverna henne. En flicka från slummen ska få bli magiker! Det är ju skandalöst. De mobbar henne och gör allt för att ställa henne i dålig dager hos lärarna.

Men... Surprise, surprise. Sonea är naturligtvis starkare än någon annan novis! Här blev jag lite trött och funderade på varför alla fantasy-böcker måste vara så vansinnigt förutsägbara. Men sedan kom jag på att det ju faktiskt är därför jag har dem som sömnmedel och lugnade ner mig igen.

Resten är som vanligt. Lite kysk kärlek, massor av intriger och onda, onda magiker som använder svart magi. Ett litet gaytema finns också. Ett mycket kyskt sådant, naturligtvis! Det här är fantasy. Världens minst sexiga genre.


Sömnig fantasy

Min sömn är säkrad för en lång tid framöver. Jag har hittat en ny fantasy-trilogi som vaggar mig till sömns på kvällarna.

The magicians guild - Trudi Canavan

Den här boken har jag i och för sig hållit på med länge. Jag har plockat upp den då och då, men aldrig fastnat. Men nu när mina SF-böcker är slut så tog jag upp den igen.

Den är alltså inget vidare...

Boken handlar om slumflickan Sonea som av en slump upptäcker att hon har magiska krafter. Tyvärr upptäcker magikerna det samtidigt. En magiker som inte kommer från någon av de utvalda familjerna? Det är ju otänkbart...  Hela första boken handlar i stort sett om hur magikerna jagar Sonea som gömmer sig hos Tjuvarna och flyttas från plats till plats. Rent fantastiskt tråkigt. Och anledningen att jag lade ifrån mig boken gång på gång.

Men till slut tar den sig en aning. Soneas krafter blir allt mer opålitliga och det visar sig att magikerna faktiskt menar allvar då de säger att hon är välkommen i magikernas gille. Där hon antingen kan få lära sig att kontrollera sina krafter eller få dem blockerade.

När hon väl blir tillfångatagen och förd till magikerna blir boken i alla fall uthärdlig. Det är klyschigt och ganska enkelt att räkna ut vad som ska hända - men det är i alla fall traditionellt och sömngivande. Jag nöjer mig med det. Nu har jag två böcker kvar i serien och räknar kallt med att somna gott långt in på hösten. De kvällar jag faktiskt inte behöver somna i vettig tid unnar jag mig att läsa bättre böcker. Så Sonera och hennes magikerkompisar kommer garanterat att få stanna i bokhyllan under semestern. Men dit är det två veckor kvar...

Ung fantasy

Drakar, alver, dvärgar och onda urgals (eller kan det vara urgaler på svenska kanske?). Ja, det är barnsligt, men underbar nattläsning. Och bok två är betydligt bättre än den första.

Eldest - Christopher Paolini

Den här amerikanske killen var bara 15 år när han började skriva första delen; Eragon. Och ja, det märktes. Det var påfallande ofta hjälten slogs medvetslös för att handlingen skulle kunna föras framåt. Nu är han 22 eller 23 och del två finns i pocketversion. Det märks att författaren har blivit äldre och fått ett bättre grepp om skrivandet.

En ung pojke och hans drake är hoppet för världen. Nu ska de slåss tillsammans med människor, dvärgar och alver mot den onde fienden. Nej, det är ju inte nytt precis - men jag tycker inte att det gör något. Det är en saga skriven av någon som älskar sagor. Det finns ett hjärta och en berättarglädje som gör att jag gärna förlåter den kantiga berättartekniken. Dessutom är jag väldigt förtjust i draken. Hon är en av behållningarna i boken.

Och den goda nattsömnen förstås. Själva anledningen till att jag över huvud taget läser fantasy.