gemen och verserad

Doppler är absolut det roligaste jag någonsin lyssnat på. Att Lennart Jähkel läser gör inte saken sämre. Jag går omkring och fnissar på gatorna som ett annat fån. Men eftersom Göteborg ändå är fullt av människor som pratar för sig själva, viftar förvirrat med armarna, ylar mot himlen eller dansar på spårvagnen så tänker jag att det är ganska oskyldigt. Om nu någon tror att jag är galen så får jag väl stå ut med det. Jag är ändå bara en av många.

Roligast har jag hittills haft när Doppler döper älgen till Bongo efter sin far. Inte för att hans far hette Bongo, men ändå. Jag hoppas att jag inte hade väldigt många människor omkring mig just då...

Den här gången tänkte jag vara ute i lite bättre tid. Jag har alltså både lånat och faktiskt börjat på Agnes Grey. Jag måste medge att jag blev en smula bekymrad när jag upptäckte att jag hade lånat ett exemplar på engelska. Skulle språket kännas lika obekvämt som i Rosen på Tistelön? I så fall skulle det här bli jobbigt.

Gissa om jag drog en lättnadens suck? Dåtidens engelska verkar inte skilja sig så mycket från dagens. Eller så läser jag en moderniserad variant. Jag har i alla fall inte märkt av några språkliga knöligheter. Nu har jag i och för sig bara hunnit några få sidor, men än så länge känns det ganska lättläst.

Är det någon mer än jag som har satt igång?

Fortfarande ingen läsro. Att läsa Metro på vägen till jobbet verkar vara vad min hjärna klarar av just nu. Allt annat får mig att somna. TV och ljudböcker är det enda som fungerar. Om det inte är för komplicerade historier alltså, annars tröttnar jag och börjar fundera över annat istället. Jag är en dålig, dålig läsare just nu. Jag går knappt in i mitt bibliotek eftersom jag skäms inför alla stackars försummade böcker som står där och samlar damm.

Ett snyggt lik - Peter James

Om jag bortser från en riktigt pinsam sexskildring (fan, kan inte deckarförfattarna lämna erotiken till andra? Jag tror att det kändes som om "det brann i hans skrev" . Det låter mer som något att uppsöka en klinik för tycker jag.) så var det här en ganska okey deckare. Även om den handlar om både snuff movies och pedofiler så lyckas författaren styra runt ämnena utan att någonsin gå in på några äckliga detaljer. Sådant uppskattar jag. När det gäller den sortens brott vill jag helst inte läsa något ur brottslingens perspektiv - om inte författaren är otroligt skicklig. Det brinnande skrevet gör mig tacksam att James lät bli.

I övrigt fanns det lite knäppa datanördar, våldsamma öststatsmän, en hotad familj där frun är begiven på både sprit och nätshopping och en polis som tror på medier. Inte vansinnigt engagerande - men tillräckligt kul för att jag inte ska tappa tråden alldeles. De logiska luckorna som trots allt kanske fanns skyller jag på problem med repiga cd-skivor eller att folk envisas med att prata med mig trots att jag har lurar i öronen.

Vi har ett pocketbibliotek på jobbet. Där ställer vi böcker som vi läst men inte gillar så mycket att vi vill behålla dem. Och förstås dubletter och böcker vi inte gillar alls. Det finns en hel del deckare i hyllan. Ingen tycks vilja behålla Liza Marklund. Jag tycker att det är en väldigt charmig idé. Framför allt när det är snöblandat regn ute och jag kan sitta inne i soffan och läsa om Botswana.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith

Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att det här är speciellt bra. Men det spelar ingen roll. Det är charmigt. Och det är varmt. Perfekt läsning när Göteborg är som allra fulast och mest ogästvänligt. Jag bryr mig inte om att intrigerna är lite barnsliga och figurerna ganska grovt tillyxade. Jag trivs med att skumpa fram på de dammiga vägarna och oroa mig för att en ko ska kliva ut framför skåpbilen. Det är lagom mycket bekymmer i mars, tycker jag.

Ännu en ljudbok avlyssnad. Ännu en deckare. Eller var det en deckare? Vad ska man egentligen kalla Ruth Rendalls böcker. Psykologiska thrillers, kanske? Någon klassisk deckare är det ju inte. Här finns inte en enda polis eller undersökande journalist som kan reda ut vad det är som har hänt. Här finns bara en mördare och hans offer.

Tretton steg - Ruth Rendall

Först måste jag gnälla lite. Jag är inte helt överförtjust i Shanti Roney som uppläsare. Hans röst är lite långsam och slapp. Han kan onekligen säga R, men många gånger verkar han strunta i det. Bort och förstått blir varje gång bått och föstått. Det är ju inte något jättestort problem, men varje gång han uttalar något konstigt så kommer jag på mig själv med att upprepa det tyst för mig själv flera gånger.

Åter till boken! Det viktiga alltså. Hon kan verkligen skriva den där adlade brittiska damen. Hennes människor är så jobbigt skruvade att jag går omkring och stampar i golvet bara för att jag blir så irriterad på dem. De är så knäppa att jag nästan inte tror på dem. Nästan. Samtidigt måste de ju finnas. Som stalkers. Mix Cellini skulle aldrig tänka på sig själv som en stalker. Hans dagdrömmar om hur livet kommer att bli när han har blivit tillsammans med fotomodellen Nerissa börjar säkert ganska oskyldigt, men blir allt knäppare ju längre han underhåller sig själv med dem. Så småningom leder de till att han blir en mördare. Hans tankar och beteenden är så totalt befängda, men samtidigt logiska. Om man är Mix Cellini, alltså. Vilket man är, under stora delar av boken, eftersom en del av perspektivet är hans.
Men man får också följa Gwendolen, hans åldriga hyresvärdinna, som är minst lika knäpp. Hon är en enormt sorglig figur som egentligen aldrig haft något liv. En halvt inbillad romans med en läkare för mer än femtio år sedan upptar fortfarande hennes tankar. Några intressen förutom läsning har inte denna bisarra gumma som tycker att ugnen är en utmärkt plats att förvara viktiga nycklar och att det självklart bör ligga en ficklampa i frysen. Att städa tycker hon däremot är onödigt. Men till och med hon blir misstänksam när det börjar lukta konstigt uppe på vinden.

Som sagt, de flesta människorna i den här romanen är mer eller mindre knäppa. Sedda utifrån verkar deras handlingar fullständigt ologiska och bisarra. Men eftersom Rendall berättar både små bitar från deras historia och låter läsaren ta del av deras tankar så blir det ändå logiskt på något knäppt vis. Sedan får jag gå omkring och stampa och kvida; men ååååhhh, så kan du ju inte göra, hur mycket jag vill.

Jag hittade för övrigt Lehanes senaste som ljudbok på biblioteket. Det var svårt, men jag ställde tillbaka den. Bra böcker ska läsas! Den övertygelsen kommer jag nog aldrig ifrån så länge jag kan hålla en bok och se texten. Inte kan jag diska och slänga sopor samtidigt som jag njuter av Lehane? Det går ju bara inte!