Böcker jag inte vill läsa
På Bokmässan kan man tydligen hitta alster av Joe Labero, Fadde, Daniel Nyhlén, Christer Fuglesang, Benny Haag, Agneta Sjödin, Claes Malmberg m.fl.
Vem vill läsa en bok av eller om Fadde? På allvar. Jag skulle hellre äta rå lever.
Alla i kör, nu...
The girl least likely skrev om behovet av att rensa skallen med en dålig bok efter att man har läst något riktigt bra. Det känner jag igen. Men det får finnas gränser för hur dåligt det är...
Den ojämförligt sämsta bok jag någonsin läst vill jag inte skriva ner namnet på. Det är en bekants släkting som har skrivit den. Och eftersom jag misstänker att författaren googlar sitt namn ohälsosamt ofta så låter jag bli. Det finns gränser för hur elak jag vill vara.
Stora delar av handlingen består av att folk med beundrande tonfall frågar hjälten om olika saker och att han sedan förklarar hur det ligger till på en och en halv sida. Varefter den som ställde frågan belåtet konstaterar att "jaha, är det på det viset." Frågorna som ställs av andra vuxna människor handlar om saker som invandrares brottslighet och andra brännande samhällsfrågor. Lita på att hjälten förklarar det hela på en normal 16-årings nivå!
Replikerna var direkt skrattretande. En kvinna vars man har blivit mördad yttrar till exempel. "Jag hoppas verkligen att polisen får fast bovarna." Bovarna? BOVARNA? Are you kidding me?
Det normala borde ju vara att bara skratta och sedan slänga boken i närmaste papperskorg och glömma bort den. Men det fungerade inte. Jag hade lovat att läsa den och berätta vad den handlade om. Så det gjorde jag. Men efteråt fick jag problem. Det var som om jag hade fått en överdos av ett ämne jag inte tålde och därefter reagerade på minsta spår. Dåligt formulerade repliker... Helt plötsligt började jag upptäcka dem hos andra författare också. Lite halvkrattiga meningar som jag tidigare bara skulle skyndat förbi, lyste nu som stoppljus i varenda text jag läste. Alla visade sig skriva dåliga repliker. ALLA. Hela glädjen med att läsa försvann eftersom jag inte kunde sjunka in i historien. Istället satt jag med kroppen på helspänn, beredd på nästa falskklingande mening. Det tog nästan två månader innan jag kunde läsa obesvärat igen.
Om författaren hade gett ut boken själv så hade jag förstått lite bättre. Men författaren har lyckats få sin bok utgiven av ett förlag. På riktigt! Någon måste vara mutad!
Tråkiga böcker
Jaha, nu är jag där igen. Dags för mitt regelbundet återkommande gnäll. Nu har jag slut på roliga böcker. Igen. Egentligen är problemet att jag är för lat för att släpa mig iväg till biblioteket. Alltså är jag hänvisad till bokhyllan. Och det krävs ju inte direkt något geni för att lista ut att böcker som har blivit stående olästa i flera år, antagligen inte är så jävla bra.
Som insomningsbok har jag fortfarande Röd Storm av Tom Clancy. Den fungerar utmärkt för sitt syfte, så mycket kan jag ju säga. För det mesta hinner jag bli uttråkad och sömnig redan medan jag håller på att leta upp var jag var någonstans. "Det var något med en ubåt... "
I kollektivtrafiken har jag Baudolino av Umberto Eco. Här får jag problem. Jag vill verkligen tycka om den här boken. Jag äskade Rosens namn och hyser en ganska stor beundran för Eco. (Denna beundran blev visserligen lite naggad i kanten när han berömde Veronica bestämmer sig för att dö av Cuelho. Men det lämnar vi åt sidan för tillfället) Jag försöker verkligen - men det hjälper inte. Jag tycker att den är skittråkig!
Till helgen lovar jag att traska iväg till bilioteket! Heders!
Skräp om pirater
Sanna historier om pirater - Lucy Lehtbridge
Detta var en av de böcker jag plockade på slump sist jag var på biblioteket. Den borde jag inte ha tagit med mig hem! Det här var en riktigt dålig bok!
Pirater och kapare är annars roligt att läsa om. Jag läste Muskotkrigen förra året och den var full av kapningar, slag och riktiga rövarhistorier. Den stora skillnaden var att författaren till den boken verkligen hade forskat. Det har uppenbarligen inte den här författaren gjort! Det här är bara en svamlig, osammanhängande samling historier som jag antagligen hade kunnat googla fram på några timmar.
Ibland blir boken direkt komisk. Vad sägs om följande mening?
"Han var känd som Svartskägg på grund av sitt mardrömslikt ondskefulla, långa, svarta skägg - ett skägg han dekorerade med tända ljus för att skrämma sina offer än värre"
Vad i hela fridens namn är ett ondskefullt skägg? Ett skägg med en helt egen personlighet... Det låter ju spännande. Hon kanske skulle ha skrivit en bok om det ondskefulla skägget istället? Den hade knappast kunnat bli sämre än den här.
En helt annan typ av lista
Det är bara att inse faktum. Februari och mars är inte mina bästa månader på året. Jag går omkring som ett regntungt moln och morrar ilsket mot omgivningen. Och jag bryr mig inte om att jag blandar metaforer heller. Det är mars - jag har annat att tänka på! Som hur jag ska komma igenom den här dagen utan börja skrika otidigheter åt främmande människor på spårvagnen.
Jag är inte precis mitt trevligaste jag just nu. Men då passar det ju utmärkt att istället göra en liten lista över böcker jag verkligen avskyr.
Villa Bonita - Naiv historia med ett språk som fick håren att resa sig på armarna på mig. Jag ville bara att huvudpersonerna skulle dö. Det gjorde de inte. Tyvärr.
Tisdagarna med Morrie - Übersentimental amerikansk dynga. Spelar på alla känslosträngar men lämnar bara en äcklig bismak kvar när man läst ut den.
Den nionde insikten - Länge sedan, men jag minns den fortfarande avsky. Ett helt ogenerat försök att tigga pengar till någon slags konstig sekt av flummare.
Da Vinci-koden - Skulle ju kunnat bli så spännande om Brown hade kunnat skriva... Men hans figurer är platta som tapeter. Fast det värsta är alla ledtrådar. Subtila som dinosauriespår i nysnö. Jag vill inte lista ut allting långt före världens främsta expert på religiösa symboler. Jag känner mig inte smart av att fatta allting fortare än huvudpersonen. Jag känner mig som om jag blir behandlad som en idiot.
Det får räcka för ögonblicket. Det finns visserligen fler böcker som jag avskyr - men nu är min lunchrast slut.
Varför läser jag sådan här skit, egentligen?
Odd Thomas – Dean Koontz
Koontz-böcker är som pizza för mig. Jag mår inte bra utav det, men jag tycks inte kunna motstå. Jag vet att jag inte ens kommer att gilla boken, men ändå plockar jag åt mig den när jag ser den i bibliotekshyllan.
Vissa böcker är helt enkelt som skräpmat. De innehåller ingen som helst näring, bara en massa tomma kalorier som man inte behöver. Jag är inte ute efter finkultur på något sätt! Böcker behöver inte vara djupa för att jag ska gilla dem. Men Koontz är ett mysterium för mig. Jag vet att jag inte gillar dem - men ändå...
Just den här boken är väl inte den sämsta. Huvudpersonen Odd ser döda människor och hjälper ibland polisen att lösa eller förebygga hemska brott. (Så originellt!) Men nu har det minsann kommit en riktigt ond man till den lilla stad i öknen där Odd och hans flickvän Stormy bor. Ska Odd hinna stoppa katastrofen? Kan han förändra människors öde? SUCK!
Idag inbillar jag mig att jag aldrig mer ska läsa en Koontz-bok. Men om ett halvår kommer jag säkert att läsa honom igen. För att det är så enkelt - som att köpa pizza ungefär...
Lite kladdigt...
Är jag alldeles ensam om att inte gilla Paulo Coelho? Ibland känns det så. När jag surfat runt bland bokbloggar så är det många som tar upp honom som en favorit.
De tycks finna djupa budskap i böcker som Veronica bestämmer sig för att dö, medan jag bara känner mig smutsig och lite klibbig.
Jag förnekar inte att han är skicklig. Det är han. Jag tror det är där problemet ligger. Böckerna slår an på exakt rätt strängar och sätter fingret direkt på känsloknapparna. Det är så uppenbart vad det är meningen att jag ska känna och tycka, att jag känner mig lite äcklig. Skillnaden mellan att läsa porr och Coelho är inte så stor.
När jag har läst ut någon av hans böcker känner jag mig manipulerad. Det är en känsla jag inte uppskattar det minsta.