Skräm mig!
Nja till nästa generation King
Jag har varit lite halvsugen på den här boken länge. Läst recensioner och haft ett litet, litet hopp om att det kanske kunde vara bra samtidigt som jag varit orolig för att det skulle vara riktigt dåligt. Hur stor är egentligen chansen att det ska finnas två bra skräckförfattare i en och samma familj?
Heartshaped box - Joe Hill
Det blev varken bu eller bä. De första sidorna verkade lovande, men sedan gick det utför. Sedan blev det riktigt spännande ett tag och därefter blev det sämre igen och slutade till sist med ett ganska oengagerat; jaså, jaha.
Idén med en åldrande rockstjärna som köper ett spöke på internet är ju ganska rolig. Jag förväntade mig en långsamt stegrande upptrappning av kalla kårar - men inte då. Här fläskas det på ordentligt från början. Spöket hinner knappt mer än komma innanför dörren innan det visar sitt rätta ondskefulla jag.
Ett sådant tempo går naturligtvis inte att hålla en hel bok igenom, tack och lov. Men tempot är ändå högt hela boken igenom. Tyvärr känns det som om det är på bekostnad av figurerna, för de är ganska platta. Den här boken hade varit så mycket bättre om personerna hade fördjupats lite. Jag vill ju tycka om dem! Och jag hade säkert gjort det om det hade varit pappa King som hade skrivit - fast då hade förstås boken blivit 800 sidor.
Nåja, det var okey underhållning. Ibland räcker ju det ganska långt. Men jag kommer ju inte att springa benen av mig när hans nästa bok kommer ut.
Smärta i min skräckälskande själ
Låt mig först och främst säga att jag verkligen gjorde mitt bästa för att tycka om den här boken. Jag vill att alla svenska skräckförfattare ska vara fantastiska, sälja miljoner böcker och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag var helt och fullt inställd på att avguda den här boken. Men det gick ju bara inte.
Skördedrottningen - Andreas Marklund
Första stötestenen är språket. Marklund har uppenbarligen ett stort ordförråd, men finns det verkligen ett egenvärde i att använda så stora delar av det? Paroxysmiska, ominöst, kananitiskt, imposant, etymologisk, panteistisk. Mannen älskar adjektiv. Varje sida är full av dem. Få repliker får någonsin yttras utan att jag samtidigt får reda på hur de sägs; muttrade den ene, snäste den andre, flåsade hon, flämtade han och så min favorit "hörde jag mig själv svara med en egendomligt ödesmättad stämma" Yeah right! Jag fattar precis. Det händer mig ofta. Framför allt på måndagsmorgnar.
Allt beskrivs med adjektiv. Till och med en salvsträng glimmar sinnessvagt mellan någons läppar. Jodå. Det vet man ju hur det ser ut.
Mitt andra problem är den obefintliga logiken. Jag tror så gärna på monster, demoner och vampyrer om berättelsen bara är trovärdig på något plan. Men det här är bara svammel. Det finns inte en enda människa i boken som agerar med ett uns trovärdighet. Vem ställer sig till exempel och bläddrar i kokboken A book of Mediterranean Food när man söker igenom en persons hus efter att precis ha funnit honom spetsad på ett järnspett? Huvudpersonerna tycks handla efter plötsliga impulser, helt utan plan eller eftertanke. Det skulle i och för sig kunna förklaras med att en av dem är sinnesjuk. Men båda?
Jag ville ju att den här boken skulle vara bra. Istället får jag en röra av nazister, rojalister som dyrkar Karl XII, hemliga samfund, religiöst mumbo jumbo, hedniska gudar och människooffer. En mängd trådar placeras ut, men ingen av dem leder någon vart. Det finns inget att nysta upp. Det hänger inte ihop. Det finns ingen förklaring. Allt som blir kvar är en bunt lösa garnstumpar utan sammanhang
Min tredje anmärkning är en petitess - men den stör mig enormt. Inte vann väl ett pensionerat postbud 10.000 kronor på Lotto i mars 1947? Kom inte Lotto 1980? Det gjorde det i min värld i alla fall.
Skräckinjagande
Fjärilen från Tibet - C J Håkansson
Jag var lite rädd för att det här skulle bli löjligt. Det finns ju en gräns för hur mycket blod och tarmar det kan skvätta över sidorna innan det hela slår över till parodi. Men det hände inte. Det betyder inte att jag inte skrattade. För det gjorde jag. Det blir lite Norénskt. Jag skrattar sällan så högt som när jag ser en pjäs av Lars Norén. En enda rolig replik mitt i all misär, blir så fantastiskt mycket roligare än hundra skämt i en komedi.
Jag är inte ens säker på att det är medvetet kul. Men textbitar som "Kaos. Kaos. Kaos. Kaos. Det finns ingen räddning. Endast äpplen." får mig att skratta närapå hysteriskt.
Hmm, man måste nog läsa boken för att förstå det där.
Helvetets portar slås alltså upp mitt i den svenska vardagen. För mig är det därför boken fungerar. Kontrasten mellan det vardagliga och det fullkomligt vansinniga blir effektfull. Kanske hade jag önskat mig ytterligare lite mer vardag och lite mindre blod, tarmar och köttslamsor. För den här boken gör mig tidvis lätt illamående. Det där trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Jag brukar klaga över att författare mesar till det och tror att skuggor och antydningar är tillräckligt för att skrämmas. Jag vill alltid ha mer. Trodde jag. Fast när jag läste den här boken var det bra nära att jag istället tänkte; nog, det räcker nu.
Och äpplen, det dröjer det nog någon vecka innan jag köper.