Startstatus Shantaram
Nu vill jag inte att någon av den här bokens alla tillskyndare ska ta illa upp, men jag somnar hela tiden när jag läser Shantaram. Det har visserligen säkert mer med min migrän att göra än något annat, men jag har fortfarande inte fått något riktigt grepp om bokens kvaliteter. Den ger mig riktigt skruvade drömmar i varje fall. Eller, det kanske också beror på migränen? Vad vet jag? De där tabletterna jag tar borde ha multipla effekter med tanke på hur llöjligt mycket jag betalar för dem.
Jag tror inte att jag har hunnit mycket mer än 30-40 sidor ännu, så jag har fortfarande gott hopp om att boken ska fånga mig när som helst. Om inte, så har jag ju i alla fall ett sömnmedel som kommer att räcka till i sommar eller så.
Jag tror inte att jag har hunnit mycket mer än 30-40 sidor ännu, så jag har fortfarande gott hopp om att boken ska fånga mig när som helst. Om inte, så har jag ju i alla fall ett sömnmedel som kommer att räcka till i sommar eller så.
J
Ser man på. Malin är visst tillbaka i bokvärlden. Då hänger jag väl på. Den här sortens skriverier passar ju utmärkt när man själv inte orkar läsa så mycket. Dags för en tur till bokhyllan, alltså. För det där med J var lite för svårt att klara utan att stå framför min nysorterade (hoppar lite jämfota av stolthet här) bokhylla.
Författare - Tama Janovitz
Den här författaren hade jag till exempel aldrig kommit ihåg utan en bokhyllekoll. En bok av henne fanns i bokhyllan. Slavar i New York. Jag köpte tydligen boken på den tiden en pocket kostade 39.90 och Månpocket marknadsfördes med orden 90-talets kvalitetespockets. Där ser man. Kristina Lugn tyckte att den var häftig enligt blurben. Själv har jag ytterst vaga minnen av den. Men jag litar på att Kristina Lugn har rätt. Jag menar, hur ofta har Kristina Lugn fel, egentligen?
En snabb bläddring får mig att inse att hon förstås har rätt. Den här boken måste jag läsa om!
Bok - Järngräs
William Kennedy fick tydligen Pulitzerpriset för den här boken. Och sedan har den visst blivit filmad med Meryl Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna. Den filmen har jag inte sett. Men jag vet att jag gillade boken. Nattsvart, om jag inte minns fel. Järngräs tror jag dock inte att jag tänker läsa om just nu. Lättare läsning är vad som krävs dessa dystra dagar.
Litterär figur - Jack
Jag är sjukt kluven till Lundell. Periodvis har jag gillat honom, men ibland tråkar han ut mig något alldeles otroligt. Jag har aldrig riktigt kommit underfund med om problemet ligger hos mig eller hos Lundell. Jack läste jag nog innan jag borde ha gjort det. Jag vet att jag tyckte att alla verkade gamla och konstiga. Jack verkade knäppast av dem alla. Jag ska inte svära på saken, men den boken kan ha övertygat mig om att hästar var att föredra framför killar och fått mig att stanna i stallet ett år extra.
Det var det. Kom igen nu Malin. Fler bokstäver, tack. Det här var ju riktigt roligt.
Författare - Tama Janovitz
Den här författaren hade jag till exempel aldrig kommit ihåg utan en bokhyllekoll. En bok av henne fanns i bokhyllan. Slavar i New York. Jag köpte tydligen boken på den tiden en pocket kostade 39.90 och Månpocket marknadsfördes med orden 90-talets kvalitetespockets. Där ser man. Kristina Lugn tyckte att den var häftig enligt blurben. Själv har jag ytterst vaga minnen av den. Men jag litar på att Kristina Lugn har rätt. Jag menar, hur ofta har Kristina Lugn fel, egentligen?
En snabb bläddring får mig att inse att hon förstås har rätt. Den här boken måste jag läsa om!
Bok - Järngräs
William Kennedy fick tydligen Pulitzerpriset för den här boken. Och sedan har den visst blivit filmad med Meryl Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna. Den filmen har jag inte sett. Men jag vet att jag gillade boken. Nattsvart, om jag inte minns fel. Järngräs tror jag dock inte att jag tänker läsa om just nu. Lättare läsning är vad som krävs dessa dystra dagar.
Litterär figur - Jack
Jag är sjukt kluven till Lundell. Periodvis har jag gillat honom, men ibland tråkar han ut mig något alldeles otroligt. Jag har aldrig riktigt kommit underfund med om problemet ligger hos mig eller hos Lundell. Jack läste jag nog innan jag borde ha gjort det. Jag vet att jag tyckte att alla verkade gamla och konstiga. Jack verkade knäppast av dem alla. Jag ska inte svära på saken, men den boken kan ha övertygat mig om att hästar var att föredra framför killar och fått mig att stanna i stallet ett år extra.
Det var det. Kom igen nu Malin. Fler bokstäver, tack. Det här var ju riktigt roligt.
Hundbiografi
Min svägerska lämnade den här boken när hon reste hem. Jag hade sett henne sitta och skratta när hon läste den och de bloggare som skrivit om den har också varit positiva. Så varför inte, en rolig bok kunde väl vara precis vad jag behövde nu i gråvädret?
Marley och jag - John Grogan
Alltså, jag gillar hundar. Och katter. Men Marley hade jag nog blivit vansinnig på. En så neurotisk hund vet jag inte om jag hade klarat av. Fast han är ju snäll förstås.
Jag vet inte om det är mitt allmäna februarihumör som ställer till det - men jag tyckte inte att den här boken var så värst rolig. Småcharmig visst, men inte så mycket mer.
Fast det är klart. Det fanns ett ställe som faktiskt fick mig att skratta rejält. John tar Marley till ett ställe som kallas hundstranden. En av de ytterst få stränder i trakten där hundar inte är förbjudna. För att försöka behålla det så har hundägarna utvecklat ett antal regler. Alla ser till att deras hundar har gjort ifrån sig ordentligt innan de kommer till standen och eventuella olyckor plockas omedelbart bort. Självklart har alla med vatten till sina hundar. Tyvärr blir Marley alldeles för lycklig och upphetsad av att vara på stranden. Inte har han tid dricka vatten! Istället lapar han gång på gång i sig havsvatten. Vilket inte bara får honom att kräkas i vattnet. Han drabbas dessutom av diarre. Det är då John slutligen accepterar att hans hund är efterbliven.
Sorgligt blir det förstås när Marley blir gammal. Det gör ont i hjärtat att läsa om gamla djur. Det är så ledsamt att jag faktiskt kan känna mig lite tacksam över att min katt (för övrigt världens vackraste, snällaste, roligaste och smartaste djur, så klart) bara försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Även om jag inte riktigt tror det, så kan jag fantisera om att hon faktiskt bara tröttnade på oss och bestämde sig för att flytta in hos några andra roligare människor som serverade bättre mat.
Marley och jag - John Grogan
Alltså, jag gillar hundar. Och katter. Men Marley hade jag nog blivit vansinnig på. En så neurotisk hund vet jag inte om jag hade klarat av. Fast han är ju snäll förstås.
Jag vet inte om det är mitt allmäna februarihumör som ställer till det - men jag tyckte inte att den här boken var så värst rolig. Småcharmig visst, men inte så mycket mer.
Fast det är klart. Det fanns ett ställe som faktiskt fick mig att skratta rejält. John tar Marley till ett ställe som kallas hundstranden. En av de ytterst få stränder i trakten där hundar inte är förbjudna. För att försöka behålla det så har hundägarna utvecklat ett antal regler. Alla ser till att deras hundar har gjort ifrån sig ordentligt innan de kommer till standen och eventuella olyckor plockas omedelbart bort. Självklart har alla med vatten till sina hundar. Tyvärr blir Marley alldeles för lycklig och upphetsad av att vara på stranden. Inte har han tid dricka vatten! Istället lapar han gång på gång i sig havsvatten. Vilket inte bara får honom att kräkas i vattnet. Han drabbas dessutom av diarre. Det är då John slutligen accepterar att hans hund är efterbliven.
Sorgligt blir det förstås när Marley blir gammal. Det gör ont i hjärtat att läsa om gamla djur. Det är så ledsamt att jag faktiskt kan känna mig lite tacksam över att min katt (för övrigt världens vackraste, snällaste, roligaste och smartaste djur, så klart) bara försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Även om jag inte riktigt tror det, så kan jag fantisera om att hon faktiskt bara tröttnade på oss och bestämde sig för att flytta in hos några andra roligare människor som serverade bättre mat.
I sista minuten - Rosen på Tistelön
Nåja nästan. Jag hade faktiskt nästan en vecka på mig för att läsa ut den första boken i Martinas utmaning om klassiska kvinnor. Jag kan nu alltså sälla mig till skaran som har läst
Rosen på Tistelön - Emelie Flygare-Carlén
Det började rent fantastiskt segt. Under de första två eller tre kapitlen var språket en väldigt bromskloss för mig. Meningar som "Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer." känns onekligen lite tungfotade. För att ha en chans att hänga med var jag tvungen att dra ner tempot rejält.
Men efter ett tag gick det lättare. snart slutade jag tänka på språket och kunde istället koncentrera mig på berättelsen om människorna på Tistelön. Eftersom Martina redan har gjort en alldeles storartad resumé av handlingen struntar jag i det och koncentrerar mig på andra saker. Varför inte personerna?
Den vackra Gabriella, Rosen på Tistelön, är faktiskt den minst intressanta personen i boken. Den vackra unga flickan är sällan en särskilt tacksam roll vare sig på scen eller i litteraturen. Ofta används hon bara som något för de andra gestalterna att reagera på. Så också här - även om hon faktiskt får fatta ett rejält beslut i slutet av boken. Men jag ska återvända till Rosen senare. De övriga personerna i boken är desto roligare. Även om de är väldigt tydliga typer, så lyckas författaren ändå få dem att engagera mig. Jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem. Att det inte ska gå bra, är inte så svårt att räkna ut. Desto svårare är det att fundera ut hur jag önskar att det ska gå. Precis som för Martina så växlar mina sympatier från den ena till den andra personen i boken.
När jag börjar tänka: ja, ja, men det var ju länge sedan. om ett kallblodigt trippelmord (eller är det ännu fler som dör?) och tycka att det vore väl ändå bättre om mördarna kom undan - då har författaren gjort ett bra jobb.
Fattigdomen i skärgården beskrivs ganska utförligt, men de fattiga själva får inga personligheter. De är mest tacksamma statister som med en tår i ögat tar emot en påse snus eller några potatisar. Det är lite synd, men det finns å andra sidan personligheter så att det räcker ändå. Som den galne Anton som genom hela boken är den som håller de andras öde i sin hand. Ett ansvar som gör honom sjukare och mer förvirrad för varje år. Eller, favoriten, fru Katarina som minns sin gubbe med så mycket kärlek att det minsann kniper lite i hjärtat även på en surkart som mig.
Även om boken är lite lång så håller den absolut för att läsas än idag. Visst känns många åsikter daterade och det är bara att lägga band på sina mer feministiska synpunkter, men historien är faktiskt fortfarande spännande.
En sista liten notering om Gabriella bara. På allra sista sidan i boken kommer en resande till trakten. För en liten extra penning kan man få titta in i ett rum. Där bakom gardinen skymtar en skrynklig ihopkrumpen gumma. Hennes matta händer leker mekaniskt med två små snäckor. Av skönhet syns inga spår i det gulbleka ansiktet. Det är Rosen på Tistelön. Nu till mitt problem - det här sista stycket utspelar sig trettio år efter de övriga händelserna i boken. Vilket, om jag inte räknar fullkomligt galet, betyder att Rosen är 49 år! Visst var livet tufft på den tiden, men ändå! Jag hoppas verkligen att ingen tänker beskriva mig sådär om fem år.
Rosen på Tistelön - Emelie Flygare-Carlén
Det började rent fantastiskt segt. Under de första två eller tre kapitlen var språket en väldigt bromskloss för mig. Meningar som "Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer." känns onekligen lite tungfotade. För att ha en chans att hänga med var jag tvungen att dra ner tempot rejält.
Men efter ett tag gick det lättare. snart slutade jag tänka på språket och kunde istället koncentrera mig på berättelsen om människorna på Tistelön. Eftersom Martina redan har gjort en alldeles storartad resumé av handlingen struntar jag i det och koncentrerar mig på andra saker. Varför inte personerna?
Den vackra Gabriella, Rosen på Tistelön, är faktiskt den minst intressanta personen i boken. Den vackra unga flickan är sällan en särskilt tacksam roll vare sig på scen eller i litteraturen. Ofta används hon bara som något för de andra gestalterna att reagera på. Så också här - även om hon faktiskt får fatta ett rejält beslut i slutet av boken. Men jag ska återvända till Rosen senare. De övriga personerna i boken är desto roligare. Även om de är väldigt tydliga typer, så lyckas författaren ändå få dem att engagera mig. Jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem. Att det inte ska gå bra, är inte så svårt att räkna ut. Desto svårare är det att fundera ut hur jag önskar att det ska gå. Precis som för Martina så växlar mina sympatier från den ena till den andra personen i boken.
När jag börjar tänka: ja, ja, men det var ju länge sedan. om ett kallblodigt trippelmord (eller är det ännu fler som dör?) och tycka att det vore väl ändå bättre om mördarna kom undan - då har författaren gjort ett bra jobb.
Fattigdomen i skärgården beskrivs ganska utförligt, men de fattiga själva får inga personligheter. De är mest tacksamma statister som med en tår i ögat tar emot en påse snus eller några potatisar. Det är lite synd, men det finns å andra sidan personligheter så att det räcker ändå. Som den galne Anton som genom hela boken är den som håller de andras öde i sin hand. Ett ansvar som gör honom sjukare och mer förvirrad för varje år. Eller, favoriten, fru Katarina som minns sin gubbe med så mycket kärlek att det minsann kniper lite i hjärtat även på en surkart som mig.
Även om boken är lite lång så håller den absolut för att läsas än idag. Visst känns många åsikter daterade och det är bara att lägga band på sina mer feministiska synpunkter, men historien är faktiskt fortfarande spännande.
En sista liten notering om Gabriella bara. På allra sista sidan i boken kommer en resande till trakten. För en liten extra penning kan man få titta in i ett rum. Där bakom gardinen skymtar en skrynklig ihopkrumpen gumma. Hennes matta händer leker mekaniskt med två små snäckor. Av skönhet syns inga spår i det gulbleka ansiktet. Det är Rosen på Tistelön. Nu till mitt problem - det här sista stycket utspelar sig trettio år efter de övriga händelserna i boken. Vilket, om jag inte räknar fullkomligt galet, betyder att Rosen är 49 år! Visst var livet tufft på den tiden, men ändå! Jag hoppas verkligen att ingen tänker beskriva mig sådär om fem år.
Den boken ska vi bespara mänskligheten
Just nu har jag en direkt skrämmande google-annons under mitt senaste inlägg. Den uppmanar mig att berätta om mitt liv så skriver någon och gör valfritt antal böcker av min historia. På allvar?
Jag kan inte föreställa mig något som lockar mig mindre. Herregud, vad jag inte vill läsa den boken! Jag kan inte tänka mig något tristare. Jag blir sjukt uttråkad av andras memoarer och biografier - bara tanken att låta någon skriva min ger mig rysningar över hela kroppen.
"Jag föddes redan som liten..."
Tror inte det, nej. Och tänk vilket fasansfullt jobb. Jag skulle hellre tömma hundlatriner.
Jag kan inte föreställa mig något som lockar mig mindre. Herregud, vad jag inte vill läsa den boken! Jag kan inte tänka mig något tristare. Jag blir sjukt uttråkad av andras memoarer och biografier - bara tanken att låta någon skriva min ger mig rysningar över hela kroppen.
"Jag föddes redan som liten..."
Tror inte det, nej. Och tänk vilket fasansfullt jobb. Jag skulle hellre tömma hundlatriner.
Förordet var bäst
Säga vad man vill om Stephen King, men mannen kan skriva förord. Och efterord. Och introduktioner. Även om romanerna och novellerna absolut kan skifta i kvalitet så är förorden garanterat oslagbara. Så också i den här boken. Ändå skriver han inte om något så väldigt speciellt. Han verkar bara så enormt utomjordiskt mänsklig. Tyvärr var boken inget vidare.
Blaze - Richard Bachman
Det här är en ganska rar, om än svart, historia - men den är faktiskt lite för mycket. Det känns att den gode Stephen var ung när han skrev den. Det är lite för stora gester, lite för enkelt och lite för uppenbart här och där. Men stilen finns där. Språket flyter lika lätt som vanligt
Det är så klart inte helt enkelt att fixa en kidnappning av ett spädbarn när man har ett förståndshandikapp. Men Blaze gör så gott han kan. Som tur är hör han då och då sin gamle kompis Georges röst i huvudet. Visserligen påpekar George oftast bara att Blaze är korkad, men ibland kommer han med användbara tips.
Det är lätt att känna sympati för Blaze. Lite för lätt. King gör det nästan omöjligt att känna något annat än sympati för denne långsamtänkande jätte. För det är synd om Blaze. Herreminje, så synd det är om Blaze! Inte nog med att hans förståndshandikapp uppstod när hans pappa kastade honom utför en trappa, så fort han varit nära något bra har det gått illa. Det är inte utan att det blir lite för mycket, faktiskt.
Lättläst och lättglömt. Men som sagt; förordet var bra.
Blaze - Richard Bachman
Det här är en ganska rar, om än svart, historia - men den är faktiskt lite för mycket. Det känns att den gode Stephen var ung när han skrev den. Det är lite för stora gester, lite för enkelt och lite för uppenbart här och där. Men stilen finns där. Språket flyter lika lätt som vanligt
Det är så klart inte helt enkelt att fixa en kidnappning av ett spädbarn när man har ett förståndshandikapp. Men Blaze gör så gott han kan. Som tur är hör han då och då sin gamle kompis Georges röst i huvudet. Visserligen påpekar George oftast bara att Blaze är korkad, men ibland kommer han med användbara tips.
Det är lätt att känna sympati för Blaze. Lite för lätt. King gör det nästan omöjligt att känna något annat än sympati för denne långsamtänkande jätte. För det är synd om Blaze. Herreminje, så synd det är om Blaze! Inte nog med att hans förståndshandikapp uppstod när hans pappa kastade honom utför en trappa, så fort han varit nära något bra har det gått illa. Det är inte utan att det blir lite för mycket, faktiskt.
Lättläst och lättglömt. Men som sagt; förordet var bra.
Rättning i ledet!
Nu får det bli lite bättring här i bloggen. Även om jag inte läser mycket, så läser jag ju lite och lyssnar på en ljudbok då och då. Jag har bara inte orkat skriva om det.
Fast ljudböckerna är inte mycket att skriva om faktiskt. De flesta glömmer jag nästan direkt när de sista orden klingar ut. Jag tror inte att min hjärna tar åt sig det jag lyssnar på alls lika effektivt som det jag läser. Jag är faktiskt säker på just det. Jag minns aldrig saker som folk säger till mig om jag inte skriver upp det.
Fast att jag skriver upp saker är inte heller en garanti för att jag ska minnas det. På jobbet har jag fullt av kryptiska anteckningar som jag inte har en aning om hur jag ska tyda. Det var säkert glasklart när jag skrev upp det, men två dagar senare tittar jag på lappen med samma intelligenta uttryck som ett nyvaket murmeldjur. Det är bara handstilen som övertygar mig om att jag verkligen har skrivit de där fullkomligt obegripliga orden. Vad kan jag till exempel ha menat med: Grå + kompl, kärnv måste accent. Tisdag till Marin. Det gäller ett jobb förstår jag. Men för vilken kund? Marin? Ska det vara Martin eller kanske Maria?
Dessa ljudböcker har jag i alla fall lyssnat på.
Silverkronan - Anna Jansson
Det var Marie Richardsson som läste den här och jag hade faktiskt för mig att jag tyckte att den var rätt okey. Men när jag försöker komma på vem som faktiskt var mördaren så inser jag att jag inte minns. Det kan inte vara ett bra tecken.
I djävulens sällskap - Peter Robinson
En helförlamad rullstolsbunden kvinna hittas med avskuren hals vid en hög klippa. Här minns jag vem som är mördaren, mest för att jag tyckte att det kändes väldigt konstruerat. Thomas Bolme läste, har jag för mig, och det gjorde han väl bra. Men jag har lite svårt för att han byter röstläge för de kvinnliga replikerna.
Honungsbiets hemliga liv - Sue Monk Kidd
Gunilla Röör läser den här boken och till en början håller jag på att bli galen. Hon låter som ett barn. Men egentligen är det ett utmärkt val. Berättaren är bara 14 år. En vit flicka som rymmer med hemmets svarta hushållerska från en tyrannisk far. South Carolina 1964 med raskravaller och nya lagar bildar bakgrunden till den här ganska charmiga historien. Ingen fantstisk läsning, men trevligt och lättlyssnat.
Jag har läst lite också, men det får vänta till nästa blogg.
Fast ljudböckerna är inte mycket att skriva om faktiskt. De flesta glömmer jag nästan direkt när de sista orden klingar ut. Jag tror inte att min hjärna tar åt sig det jag lyssnar på alls lika effektivt som det jag läser. Jag är faktiskt säker på just det. Jag minns aldrig saker som folk säger till mig om jag inte skriver upp det.
Fast att jag skriver upp saker är inte heller en garanti för att jag ska minnas det. På jobbet har jag fullt av kryptiska anteckningar som jag inte har en aning om hur jag ska tyda. Det var säkert glasklart när jag skrev upp det, men två dagar senare tittar jag på lappen med samma intelligenta uttryck som ett nyvaket murmeldjur. Det är bara handstilen som övertygar mig om att jag verkligen har skrivit de där fullkomligt obegripliga orden. Vad kan jag till exempel ha menat med: Grå + kompl, kärnv måste accent. Tisdag till Marin. Det gäller ett jobb förstår jag. Men för vilken kund? Marin? Ska det vara Martin eller kanske Maria?
Dessa ljudböcker har jag i alla fall lyssnat på.
Silverkronan - Anna Jansson
Det var Marie Richardsson som läste den här och jag hade faktiskt för mig att jag tyckte att den var rätt okey. Men när jag försöker komma på vem som faktiskt var mördaren så inser jag att jag inte minns. Det kan inte vara ett bra tecken.
I djävulens sällskap - Peter Robinson
En helförlamad rullstolsbunden kvinna hittas med avskuren hals vid en hög klippa. Här minns jag vem som är mördaren, mest för att jag tyckte att det kändes väldigt konstruerat. Thomas Bolme läste, har jag för mig, och det gjorde han väl bra. Men jag har lite svårt för att han byter röstläge för de kvinnliga replikerna.
Honungsbiets hemliga liv - Sue Monk Kidd
Gunilla Röör läser den här boken och till en början håller jag på att bli galen. Hon låter som ett barn. Men egentligen är det ett utmärkt val. Berättaren är bara 14 år. En vit flicka som rymmer med hemmets svarta hushållerska från en tyrannisk far. South Carolina 1964 med raskravaller och nya lagar bildar bakgrunden till den här ganska charmiga historien. Ingen fantstisk läsning, men trevligt och lättlyssnat.
Jag har läst lite också, men det får vänta till nästa blogg.