En något pinsam bekännelse
Jag har aldrig läst Inger Frimansson. Det är väl i och för sig inget pinsamt med det om det inte vore för anledningen. Jag är ganska övertygad om att enda skälet är att jag tycker att hennes namn låter så tråkigt. Hur fördomsfullt är inte det? Nu har jag i alla fall satt mig över detta och faktiskt läst en av hennes böcker. Fast i ärlighetens namn berodde det enbart på att det inte fanns något annat som ens verkade en gnutta läsvärt i vårt jobbibliotek för ögonblicket.
Mörkerspår - Inger Frimansson
Skäms på mig! Man ska naturligtvis inte döma ut böcker för att man känner en instinktiv motvilja mot författarens namn. Det här var inte tråkigt. Det var inte alls så dumt. Inte den traditionella deckaren jag hade väntat mig utan mer i stil med Karin Alvtegen. Inga poliser och ingen utredning. Ett mord visserligen, men det kommer sent i berättelsen. Jag vet inte ens om den här boken verkligen ska vara i kategorin deckare, men jag petar in den där i alla fall.
Här finns förtryckta syskon, en anonym våldtäktsmans tankar, ungdomsbästisen som blivit en firad kändis, en otäck storasyster och underliga kärleksförhållanden. Ganska underhållande tycker jag. Inte direkt spännande, men med något slags krypande obehaglig stämning boken igenom. Ibland bara för att huvudpersonen Hilja är så tafatt att jag får myrkrypningar över hela kroppen. Men det räcker gott.
Inger Frimansson alltså. Där ser man. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med vågar mig på att läsa Ingrid Noll. Kanske. Det är någonting med de där I-namnen som stör mig, uppenbarligen.
Mörkerspår - Inger Frimansson
Skäms på mig! Man ska naturligtvis inte döma ut böcker för att man känner en instinktiv motvilja mot författarens namn. Det här var inte tråkigt. Det var inte alls så dumt. Inte den traditionella deckaren jag hade väntat mig utan mer i stil med Karin Alvtegen. Inga poliser och ingen utredning. Ett mord visserligen, men det kommer sent i berättelsen. Jag vet inte ens om den här boken verkligen ska vara i kategorin deckare, men jag petar in den där i alla fall.
Här finns förtryckta syskon, en anonym våldtäktsmans tankar, ungdomsbästisen som blivit en firad kändis, en otäck storasyster och underliga kärleksförhållanden. Ganska underhållande tycker jag. Inte direkt spännande, men med något slags krypande obehaglig stämning boken igenom. Ibland bara för att huvudpersonen Hilja är så tafatt att jag får myrkrypningar över hela kroppen. Men det räcker gott.
Inger Frimansson alltså. Där ser man. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med vågar mig på att läsa Ingrid Noll. Kanske. Det är någonting med de där I-namnen som stör mig, uppenbarligen.
Stephen och jag, forever and ever...
Nu är vi vänner igen Stephen och jag. Den vidriga översättningen av Liseys berättelse är glömd. Jag tänker förtränga att jag någonsin läst den (vilket jag för övrigt även har gjort med Tommyknockers) och gå vidare med ett minne obefläckat av ord som äckelgegga och smittigt.
Duma Key - Stephen King
Jag gillar! Visserligen saknar jag fortfarande min ungdoms King som skrämde slag på mig och tvingade mig att ha lampan tänd hela nätterna. Det känns att den gode Stephen har blivit äldre. Det här är en mognare berättelse om människor som har upplevt betydligt mer än barnen i IT eller tonåringarna i Christine, men något annat vore väl onaturligt gissar jag.
Jag tycker om att läsa om Edgars rehabilitering efter en olycka som både gett honom hjärnskador och kostat honom en arm. Men framför allt tycker jag om att läsa om hans vänskap med Wireman - advokaten som förlorat sin fru och sin dotter och nu ägnar sitt liv åt att sköta om den åldrande Elizabeth på ön Duma Key. Vänskap har alltid varit en av Kings paradgrenar. Det övernaturliga inslagen fungerar och är på något ställe faktiskt lite, lite kusligt.
Långt är det förstås som vanligt. Det är ju Stephen King. Men det gör inget. Jag gillar långt. Åtminstone när man glider så obehindrat genom texten som man faktiskt gör när man läser King på originalspråk. Visst är det stiligt med sparsmakat och noga utvalda ord ibland, men det är faktiskt inte så dumt med mastodontböcker heller. För mycket av det goda kan vara underbart, som Mae West kanske sa...
Duma Key - Stephen King
Jag gillar! Visserligen saknar jag fortfarande min ungdoms King som skrämde slag på mig och tvingade mig att ha lampan tänd hela nätterna. Det känns att den gode Stephen har blivit äldre. Det här är en mognare berättelse om människor som har upplevt betydligt mer än barnen i IT eller tonåringarna i Christine, men något annat vore väl onaturligt gissar jag.
Jag tycker om att läsa om Edgars rehabilitering efter en olycka som både gett honom hjärnskador och kostat honom en arm. Men framför allt tycker jag om att läsa om hans vänskap med Wireman - advokaten som förlorat sin fru och sin dotter och nu ägnar sitt liv åt att sköta om den åldrande Elizabeth på ön Duma Key. Vänskap har alltid varit en av Kings paradgrenar. Det övernaturliga inslagen fungerar och är på något ställe faktiskt lite, lite kusligt.
Långt är det förstås som vanligt. Det är ju Stephen King. Men det gör inget. Jag gillar långt. Åtminstone när man glider så obehindrat genom texten som man faktiskt gör när man läser King på originalspråk. Visst är det stiligt med sparsmakat och noga utvalda ord ibland, men det är faktiskt inte så dumt med mastodontböcker heller. För mycket av det goda kan vara underbart, som Mae West kanske sa...
Ett "ta sig före" som vanligt
Nu har jag lyssnat på Håkan Nesser igen. Fast den här gången var det inte han själv som läste utan någon annan. Vem minns jag inte. Men han måste ha gjort ett bra jobb för jag tänkte aldrig på uppläsningen. Däremot tänkte jag på uttrycket "ta sig före" som Nesser använder en gång i varje bok. Alltid en. Aldrig fler.
Med tanke på att Håkan Nesser har varit lärare i svenska och dessutom är en erkänt god stilist, tar jag för givet att uttrycket är helt korrekt. Men visst låter det konstigt? Eftersom det inte handlar om att tränga sig, så skulle jag använda "ta sig för" men jag kanske är helt ute och cyklar i frågan.
Skuggorna och regnet - Håkan Nesser
Vad ska jag säga om det här då? Helt okey lyssning. Inte direkt spännande, men lite lagom småputtrigt hela vägen. Tillräckligt intressant för att jag ska städa en liten stund extra, men inte så fängslande att jag stannar upp i det jag håller på med precis. Lite besviken blev jag när jag fick reda på vem mördaren var. Det kändes lite futtigt, ungefär som om det var ett riktigt mord han skriver om. Riktiga mord är ju för det mesta ganska banala och sällan resultatet av några smarta planer eller diaboliska motiv.
Bäst i boken: Beskrivningen av en busschaufför som enligt författaren ser ut som "ett vattnigt gråpäron". Jag fattar verkligen precis hur han ser ut. På pricken.
Med tanke på att Håkan Nesser har varit lärare i svenska och dessutom är en erkänt god stilist, tar jag för givet att uttrycket är helt korrekt. Men visst låter det konstigt? Eftersom det inte handlar om att tränga sig, så skulle jag använda "ta sig för" men jag kanske är helt ute och cyklar i frågan.
Skuggorna och regnet - Håkan Nesser
Vad ska jag säga om det här då? Helt okey lyssning. Inte direkt spännande, men lite lagom småputtrigt hela vägen. Tillräckligt intressant för att jag ska städa en liten stund extra, men inte så fängslande att jag stannar upp i det jag håller på med precis. Lite besviken blev jag när jag fick reda på vem mördaren var. Det kändes lite futtigt, ungefär som om det var ett riktigt mord han skriver om. Riktiga mord är ju för det mesta ganska banala och sällan resultatet av några smarta planer eller diaboliska motiv.
Bäst i boken: Beskrivningen av en busschaufför som enligt författaren ser ut som "ett vattnigt gråpäron". Jag fattar verkligen precis hur han ser ut. På pricken.
Dags att inse faktum
Jag måste verkligen sluta läsa deckare. Åtminstone för ett tag. Jag vet inte när jag läste en deckare som kändes okey senast. Lyssna går lite bättre. Mina kvalitetskrav på ljudböcker är inte speciellt höga. Allt som är roligare än trafikbuller fungerar. Men när det kommer till läsning så blir jag numera irriterad varje gång jag försöker ta mig igenom en deckare. Så även denna gång.
Det som aldrig sker - Anne Holt
SPOILER # SPOILER # SPOILER
Bah! Jag tror att jag kan ha hittat världens mest irriterande profilerare i just den här boken. Inger Johanne är gift med just den polis som håller i utredningen av en serie mord på kända människor. Egentligen är hon mammaledig men naturligtvis hjälper hon till med utredningen. Ja, när hon inte är tvungen att avbryta sig mitt i en mening för att springa och kolla om barnet fortfarande andas, eller ta en klunk vatten, eller lägga sin hand på Yngars arm eller... Jag vill slå någon! Dialogerna i den här boken är så ohyggligt jobbiga att jag bara vill skrika. Inger Johanne kan inte få ur sig en enda fullständig mening utan att flämta till, eller blekna, eller förklara hur otroligt svårt det är för henne att ens tänka på sin tid inom FBI.
Morden är i och för sig lite spektakulära, men blir i slutändan bara fåniga. Den mördande deckarförfattarinnan blir aldrig fast. Det kan jag väl leva med. Men att hon inte mördar Inger Johanne, som hon borde göra enligt den extremt fåniga plotten, har jag svårare att förlåta. Nu kommer den neurotiska människan antagligen vara med i flera böcker. Fast det är kanske inte något större problem, för jag kommer absolut inte att läsa dem! Aldrig. Om jag inte glömmer av det förstås. Sådant händer. Så om något halvår kan jag mycket väl sitta här och gnälla över deckare igen.
Det som aldrig sker - Anne Holt
SPOILER # SPOILER # SPOILER
Bah! Jag tror att jag kan ha hittat världens mest irriterande profilerare i just den här boken. Inger Johanne är gift med just den polis som håller i utredningen av en serie mord på kända människor. Egentligen är hon mammaledig men naturligtvis hjälper hon till med utredningen. Ja, när hon inte är tvungen att avbryta sig mitt i en mening för att springa och kolla om barnet fortfarande andas, eller ta en klunk vatten, eller lägga sin hand på Yngars arm eller... Jag vill slå någon! Dialogerna i den här boken är så ohyggligt jobbiga att jag bara vill skrika. Inger Johanne kan inte få ur sig en enda fullständig mening utan att flämta till, eller blekna, eller förklara hur otroligt svårt det är för henne att ens tänka på sin tid inom FBI.
Morden är i och för sig lite spektakulära, men blir i slutändan bara fåniga. Den mördande deckarförfattarinnan blir aldrig fast. Det kan jag väl leva med. Men att hon inte mördar Inger Johanne, som hon borde göra enligt den extremt fåniga plotten, har jag svårare att förlåta. Nu kommer den neurotiska människan antagligen vara med i flera böcker. Fast det är kanske inte något större problem, för jag kommer absolut inte att läsa dem! Aldrig. Om jag inte glömmer av det förstås. Sådant händer. Så om något halvår kan jag mycket väl sitta här och gnälla över deckare igen.
Könsdelar och sånt
Vad är grejen (för att citera en betydligt mer välbesökt blogg) med att skriva om könsdelar i obestämd form? Jag känner mig omedelbart förflyttad till mellanstadiets första sexualkunskapslektioner.
Jag är inte helt överens med Maj Sjöwalls översättningar alla gånger. Jag har märkt det förut. Men den här gången studsade jag verkligen till. Vad sägs om följande mening?
"Benen var brett isär och det såg ut som om någon hade försökt stoppa upp en bok i vagina."
Det låter ju helt absurt. (På flera sätt, men nu håller vi oss till det språkliga.) Prova med någon annan kroppsdel! Hon dog av ett knivstick i lunga. Skott i hjärta. En puckstång i bukspottskörtel. Det funkar inte. Men när jag var 11-12 var det exakt så man skrev om kön i undervisningen. I obestämd form. Penis införes i slida. Men bara där. Andra kroppsdelar fick vara mer bestämda. Foten, hjärtat och tjocktarmen.
Nu är visserligen Maj Sjöwall ännu äldre än jag. Men ändå!
Citatet kommer för övrigt från Det som aldrig sker av Anne Holt som jag hittade i jobbets lånehylla. Funkar som spårvagnsläsning, absolut.
Jag är inte helt överens med Maj Sjöwalls översättningar alla gånger. Jag har märkt det förut. Men den här gången studsade jag verkligen till. Vad sägs om följande mening?
"Benen var brett isär och det såg ut som om någon hade försökt stoppa upp en bok i vagina."
Det låter ju helt absurt. (På flera sätt, men nu håller vi oss till det språkliga.) Prova med någon annan kroppsdel! Hon dog av ett knivstick i lunga. Skott i hjärta. En puckstång i bukspottskörtel. Det funkar inte. Men när jag var 11-12 var det exakt så man skrev om kön i undervisningen. I obestämd form. Penis införes i slida. Men bara där. Andra kroppsdelar fick vara mer bestämda. Foten, hjärtat och tjocktarmen.
Nu är visserligen Maj Sjöwall ännu äldre än jag. Men ändå!
Citatet kommer för övrigt från Det som aldrig sker av Anne Holt som jag hittade i jobbets lånehylla. Funkar som spårvagnsläsning, absolut.
Lite mer om Shantaram
En bok på 900 sidor förtjänar faktiskt lite utförligare tyckande än ett litet den var bra. Fast jag är fortfarande inte säker på om jag har så hemskt mycket mer att säga.
Shantaram - Gregory David Roberts
Jag har verkligen ingen aning om hur mycket, om något alls, som är sant i den här boken. Få saker bekymrar mig mindre. Även om vartenda ord skulle vara påhittat så gör det inte historien sämre. Fast om den vore påhittad så skullle jag önskat att Roberts hade hoppat över den delen som handlar om Afghanistan. Där någonstans tappar boken verkligen fart och jag somnar fortare än någonsin vid läsningen.
Men jag kan förlåta det. För det finns hur mycket annat som helst att fascineras av i den här boken. Slumområden med sina egna lagar och rättskipning, blinda sångare, blåmålade björntränare, underliga horhus, en svart marknad för mediciner som styrs av de leprasjuka och här känner jag mig tvungen att sätta stopp för mig själv. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är en våldsam och brutal berättelse, men samtidigt finns det massor av kärlek i den. Inte så mycket klassisk romantisk kärlek, även om det finns lite sådant också, men betydligt mer kärlek till människorna i Bombay. Lin som huvudpersonen kallas älskar verkligen sina vänner med en innerlighet som känns ganska främmande, men faktiskt trovärdig.
Som vanligt kommer jag att glömma det mesta i den här boken om några månader. Men några stycken kommer att stanna kvar länge, kanske för alltid. De stående Babas tror jag aldrig att jag kommer att glömma. Jag hoppas att den sekten är ett påhitt. Verkligen. För skildringen av de smärtor som de här munkarna utstår för att hålla sitt löfte om att leva hela sitt liv på stående fot, utan att någonsin sätta sig eller lägga sig ned, är bland det äckligaste jag någonsin läst. Jag var tvungen att lägga upp fötterna på en kudde när jag läste om dem.
Att jag somnade hela tiden när jag läste har nog faktiskt mer med mitt allmäntillstånd än med bokens innehåll att göra. Tja, om vi bortser från den där Afghanistan-biten då. För här finns hur mycket fantasieggande material som helst även för den som liksom jag aldrig satt sin fot i Indien.
Shantaram - Gregory David Roberts
Jag har verkligen ingen aning om hur mycket, om något alls, som är sant i den här boken. Få saker bekymrar mig mindre. Även om vartenda ord skulle vara påhittat så gör det inte historien sämre. Fast om den vore påhittad så skullle jag önskat att Roberts hade hoppat över den delen som handlar om Afghanistan. Där någonstans tappar boken verkligen fart och jag somnar fortare än någonsin vid läsningen.
Men jag kan förlåta det. För det finns hur mycket annat som helst att fascineras av i den här boken. Slumområden med sina egna lagar och rättskipning, blinda sångare, blåmålade björntränare, underliga horhus, en svart marknad för mediciner som styrs av de leprasjuka och här känner jag mig tvungen att sätta stopp för mig själv. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är en våldsam och brutal berättelse, men samtidigt finns det massor av kärlek i den. Inte så mycket klassisk romantisk kärlek, även om det finns lite sådant också, men betydligt mer kärlek till människorna i Bombay. Lin som huvudpersonen kallas älskar verkligen sina vänner med en innerlighet som känns ganska främmande, men faktiskt trovärdig.
Som vanligt kommer jag att glömma det mesta i den här boken om några månader. Men några stycken kommer att stanna kvar länge, kanske för alltid. De stående Babas tror jag aldrig att jag kommer att glömma. Jag hoppas att den sekten är ett påhitt. Verkligen. För skildringen av de smärtor som de här munkarna utstår för att hålla sitt löfte om att leva hela sitt liv på stående fot, utan att någonsin sätta sig eller lägga sig ned, är bland det äckligaste jag någonsin läst. Jag var tvungen att lägga upp fötterna på en kudde när jag läste om dem.
Att jag somnade hela tiden när jag läste har nog faktiskt mer med mitt allmäntillstånd än med bokens innehåll att göra. Tja, om vi bortser från den där Afghanistan-biten då. För här finns hur mycket fantasieggande material som helst även för den som liksom jag aldrig satt sin fot i Indien.