Jag kom i Mååååål!
Det här får mig nästan att skämmas. En bok på 132 sidor som det tagit mig mer än en vecka att komma igenom. Små sidor dessutom. Boken är inte bara tunn, den är liten också.
Söndagen då jag blev världsmästare - Fredrich Christian Delius
Min strävan att bredda mitt läsande fick mig denna gång att plocka med mig den här tysken eller italienaren från biblioteket. Nej, jag vet inte vad han räknas som. Han är född i Rom, men har studerat litteratur i Berlin och bokens originaltitel är på tyska.
Utan att vara dålig på något sätt så har boken ändå fått mig att somna som en stock efter några få sidor. Ändå känner jag med den här lille stammande elvaåringen med eksem och prästpappa. Det gör jag verkligen. Men som sagt, jag somnar.
Boken utspelar sig under en enda dag. Från det att pojken vaknar av kyrkklockornas klang till det att han väntar i den tysta lilla staden på att någon ska komma ut och fira Tysklands seger över de favorittippade Ungern i VM-finalen 1954, tillsammans med honom. Matchen har han fått lov att höra på radio, trots att det är söndag. Han hör den ensam eftersom ingen annan i familjen är intresserad.
Som sagt, en enda dag, men det tog mig mer än en vecka...
Vilken överraskning. NOT
Jag behöver en hobby.
Fem resor
Nu kan jag vara med igen. Resor alltså. Det borde jag väl kunna skriva något om? Jag blev onekligen lite knäckt när jag upptäckte att jag inte läser någon svensk samtidslitteratur. Jag har till och med svårt att komma på någon. Men, nu ruskar vi av oss det och går med liv och lust in för veckans tema: resor.
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Myllrande, doftande Indien. Det var länge sedan jag läste den här boken. Och egentligen kan jag väl inte säga att jag kommer ihåg den riktigt. Men jag minns att jag var fullkomligt uppslukad av den när jag läste. Det berodde säkert på beskrivningen av Indien. Eller att Salman är en ganska hyfsad författare.
Damernas detektivbyrå - Alexander McCall Smith
Botswana! Dit vill jag åka. I alla fall efter att ha läst de här böckerna. Jag har aldrig varit i Afrika, om man bortser från ett par resor till Tunisien för 35 år sedan, och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra där. Men just nu tycker jag att rött roibuste och värme låter enormt lockande.
Tidvattnets furste - Pat Conroy
Sydstaterna! Där har jag inte heller varit. Men jag älskar sydstaterna av princip. Det är träsk, värme och kryddig mat. Jag föreställer mig alla sydstatsmänniskor som artiga tryckkokare som under den polerade ytan sjuder av undertryckta aggressioner, perversioner och skogstokighet. Och i träsken bor inavlat white trash. Fördomar? Jag? Man får ha det mot amerikaner. Det är tillåtet. Jag tror att det står i bibeln.
Bortom horisonten - James Hilton
Tibet. Dit ville jag absolut när jag var liten. För den här boken övertygade mig om att det nog kunde finnas ett Shangri-La uppe bland de tibetanska bergen. Idag är jag inte alls lika sugen på att vandra i Tibet. Att sitta i skuggan på en uteservering i Italien är ju så mycket bekvämare... Men vem vet, en vacker dag kanske jag snör på mig vandringskängorna och traskar iväg.
Benfolket - Keri Hulme
Alla tycks vara väldigt förtjusta i att kalla Keri Hulme för en maorisk författare. Visserligen är hon väl kvartsmaorier om jag fattar det hela rätt, men det känns som om man verkligen gör allt av de där 25 procenten. Nåja. Nya Zeeland är ytterligare ett av de länder jag alltid velat åka till. Den här boken fick Bookerpriset 1985. Och det var den värd. Tyvärr är det den enda romanen av den här före detta tobaksplockerskan som beskriver sig själv som en asexuell ateist. Bara en sådan sak!
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Myllrande, doftande Indien. Det var länge sedan jag läste den här boken. Och egentligen kan jag väl inte säga att jag kommer ihåg den riktigt. Men jag minns att jag var fullkomligt uppslukad av den när jag läste. Det berodde säkert på beskrivningen av Indien. Eller att Salman är en ganska hyfsad författare.
Damernas detektivbyrå - Alexander McCall Smith
Botswana! Dit vill jag åka. I alla fall efter att ha läst de här böckerna. Jag har aldrig varit i Afrika, om man bortser från ett par resor till Tunisien för 35 år sedan, och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra där. Men just nu tycker jag att rött roibuste och värme låter enormt lockande.
Tidvattnets furste - Pat Conroy
Sydstaterna! Där har jag inte heller varit. Men jag älskar sydstaterna av princip. Det är träsk, värme och kryddig mat. Jag föreställer mig alla sydstatsmänniskor som artiga tryckkokare som under den polerade ytan sjuder av undertryckta aggressioner, perversioner och skogstokighet. Och i träsken bor inavlat white trash. Fördomar? Jag? Man får ha det mot amerikaner. Det är tillåtet. Jag tror att det står i bibeln.
Bortom horisonten - James Hilton
Tibet. Dit ville jag absolut när jag var liten. För den här boken övertygade mig om att det nog kunde finnas ett Shangri-La uppe bland de tibetanska bergen. Idag är jag inte alls lika sugen på att vandra i Tibet. Att sitta i skuggan på en uteservering i Italien är ju så mycket bekvämare... Men vem vet, en vacker dag kanske jag snör på mig vandringskängorna och traskar iväg.
Benfolket - Keri Hulme
Alla tycks vara väldigt förtjusta i att kalla Keri Hulme för en maorisk författare. Visserligen är hon väl kvartsmaorier om jag fattar det hela rätt, men det känns som om man verkligen gör allt av de där 25 procenten. Nåja. Nya Zeeland är ytterligare ett av de länder jag alltid velat åka till. Den här boken fick Bookerpriset 1985. Och det var den värd. Tyvärr är det den enda romanen av den här före detta tobaksplockerskan som beskriver sig själv som en asexuell ateist. Bara en sådan sak!
Färdig med bronsåldern
Så, då var jag klar med bronsåldern. Det var riktigt trevligt. Kan någon vara så vänlig och skriva en likaledes lättläst serie om järnåldern nu? Så att jag har något att använda som städmuta. Läsa en stund - städa en stund. Det funkar för mig.
Saga - Johanne Hildebrand
Lite fantasy, lite kulturhistoria, tillsammans blev det en riktig trivselläsning för mig. Visserligen önskade jag ibland att jag hade haft lite bättre hum om asagudarna och myterna omkring dem - men även utan några direkta kunskaper så hade jag ganska roligt när jag läste den här serien.
Den avslutande delen var kanske inte den roligaste. Saga känns lite blek i jämförelse med Freja. Men lite magi och människooffer kom med i alla fall. Fast tanken att någon frivilligt skulle offra sig till gudarna känns väldigt främmande. Nåja, med tillräckligt mycket droger i kroppen kanske det känns som en bra idé. Jag har aldrig druckit kaldur. Men med tanke på vilka underliga idéer man kan få av ett gäng gin & tonic, så kanske det inte är omöjligt.
Nu ska jag bara hitta en ny bok att städmuta mig själv med.
Saga - Johanne Hildebrand
Lite fantasy, lite kulturhistoria, tillsammans blev det en riktig trivselläsning för mig. Visserligen önskade jag ibland att jag hade haft lite bättre hum om asagudarna och myterna omkring dem - men även utan några direkta kunskaper så hade jag ganska roligt när jag läste den här serien.
Den avslutande delen var kanske inte den roligaste. Saga känns lite blek i jämförelse med Freja. Men lite magi och människooffer kom med i alla fall. Fast tanken att någon frivilligt skulle offra sig till gudarna känns väldigt främmande. Nåja, med tillräckligt mycket droger i kroppen kanske det känns som en bra idé. Jag har aldrig druckit kaldur. Men med tanke på vilka underliga idéer man kan få av ett gäng gin & tonic, så kanske det inte är omöjligt.
Nu ska jag bara hitta en ny bok att städmuta mig själv med.
Meningslösa ljud
Jag skyller det på jobbet. Antagligen har jag fått en överdos ord den sista tiden. Kanske har jag suttit med på för många möten, pratat för mycket, lyssnat för mycket. Så kan det vara. För min koncentrationsförmåga tycks vara helt och hållet borta. Den här boken förstod jag verkligen inte mycket av.
Tröstaren - Karin Wahlberg
Det här har varit mitt sällskap på promenaderna hem från jobbet den senaste tiden. Tror jag i varje fall. Allt tyder på att jag faktiskt har lyssnat på varje cd. I rätt ordning. Men helt utan engagemang. Den här ljudboken fångade mig inte det minsta.
Nu är den slut och jag vet vem som sköt en kvinna på kyrkogården. Jag vet också varför hon senare plötsligt dog på sjukhuset trots att allt talade för att hon var på väg att bli helt återställd. Det vet jag. Riktigt varför det hände är jag inte riktigt lika säker på. Mest för att jag struntar helt och hållet i det. Om alla personerna i den här boken plötsligt hade drabbats av skörbjugg och segnat ner döda hade jag antagligen promenerat vidare lika obekymrad. Jag hade antagligen inte mer än noterat det. Skörbjugg? Jaha, där ser man.
Det här var det mest ointressanta deckare jag någonsin lyssnat på. Jag förmådde inte bry mig om någon av personerna ens för ett ögonblick. Jag struntade verkligen i vem som hade gjort vad och med vem. Konstigt. Jag hoppas att det är jobbets fel. Och att det snart går över. Jag gillar ju att lyssna på ljudböcker. I princip i alla fall.
Tröstaren - Karin Wahlberg
Det här har varit mitt sällskap på promenaderna hem från jobbet den senaste tiden. Tror jag i varje fall. Allt tyder på att jag faktiskt har lyssnat på varje cd. I rätt ordning. Men helt utan engagemang. Den här ljudboken fångade mig inte det minsta.
Nu är den slut och jag vet vem som sköt en kvinna på kyrkogården. Jag vet också varför hon senare plötsligt dog på sjukhuset trots att allt talade för att hon var på väg att bli helt återställd. Det vet jag. Riktigt varför det hände är jag inte riktigt lika säker på. Mest för att jag struntar helt och hållet i det. Om alla personerna i den här boken plötsligt hade drabbats av skörbjugg och segnat ner döda hade jag antagligen promenerat vidare lika obekymrad. Jag hade antagligen inte mer än noterat det. Skörbjugg? Jaha, där ser man.
Det här var det mest ointressanta deckare jag någonsin lyssnat på. Jag förmådde inte bry mig om någon av personerna ens för ett ögonblick. Jag struntade verkligen i vem som hade gjort vad och med vem. Konstigt. Jag hoppas att det är jobbets fel. Och att det snart går över. Jag gillar ju att lyssna på ljudböcker. I princip i alla fall.
Inte nog med...
att jag inte bloggar. Jag läser inte heller. Framför allt inte svenska samtidsromaner! För första gången måste jag hoppa över Malins bokfemma. Jag kan inte för mitt liv komma på fem svenska romaner som utspelar sig på 2000-talet. Tanken att jag skulle ha läst tillräckligt många för att ha någon slags topplista är direkt skrattretande.
Jag har läst Ett öga rött. Det är den enda jag kommer på.
I övrigt har jag jobbat som en skållad gnu de senaste veckorna. Det har bara rasat in uppdrag och alla mina ord verkar ha tagit slut. Idag har jag ägnat stora delar av dagen till att skriva en mening - radera den - skriva en ny mening - radera den - skriva dit den första meningen igen - radera de sista orden och skriva dit ett par nya - radera allt. Totalt inproduktiv dag med andra ord. Ägnade två timmar åt att försöka hitta på en ny rubrik till en annons eftersom kunden inte tyckte att den vi (jag) skrivit var "klockren".
Otacksam verkar jag också. Jag har glömt att tacka för Fried green tomatoes som jag fick på posten. Tusen tack! Jag är jätteglad för den och så snart jag är på bättre humör så ska jag läsa den. Långsamt. Och samtidigt ska jag försöka glömma att jag läste den där gräsliga boken om den lilla röda fågeln i juletid. Huuu...
Den här helgen tänker jag använda till att lata mig. Förhoppningsvis orkar jag läsa också. En filt, en bok och min öronlappsfåtölj. Kan livet verkligen bli så mycket bättre. Egentligen borde jag jobba - men det tänker jag förtränga åtminstone till på söndag!
Jag har läst Ett öga rött. Det är den enda jag kommer på.
I övrigt har jag jobbat som en skållad gnu de senaste veckorna. Det har bara rasat in uppdrag och alla mina ord verkar ha tagit slut. Idag har jag ägnat stora delar av dagen till att skriva en mening - radera den - skriva en ny mening - radera den - skriva dit den första meningen igen - radera de sista orden och skriva dit ett par nya - radera allt. Totalt inproduktiv dag med andra ord. Ägnade två timmar åt att försöka hitta på en ny rubrik till en annons eftersom kunden inte tyckte att den vi (jag) skrivit var "klockren".
Otacksam verkar jag också. Jag har glömt att tacka för Fried green tomatoes som jag fick på posten. Tusen tack! Jag är jätteglad för den och så snart jag är på bättre humör så ska jag läsa den. Långsamt. Och samtidigt ska jag försöka glömma att jag läste den där gräsliga boken om den lilla röda fågeln i juletid. Huuu...
Den här helgen tänker jag använda till att lata mig. Förhoppningsvis orkar jag läsa också. En filt, en bok och min öronlappsfåtölj. Kan livet verkligen bli så mycket bättre. Egentligen borde jag jobba - men det tänker jag förtränga åtminstone till på söndag!
Humor är svårt
En samling berättelser skrivna av en homosexuell amerikansk stå upp-komiker. Hur skulle det kunna misslyckas? Tja, jag vet inte hur han gör det. Men speciellt kul hade inte jag i varje fall.
Naken - David Sedaris
Jag trodde verkligen att det här skulle vara kul. Blurbarna på framsidan hävdade att det här skulle man inte läsa med mat i munnen. Hmmpff! Det där skulle föreställa en missnöjd fnysning. Jag hade inte alls så roligt som jag hade förväntat mig.
Visst, det finns en hel del festliga formuleringar och beskrivningarna av hans mamma är sköna. Men långa långa stycken är riktigt trista. Jag känner inte till den här komikern. Om jag hade gjort det så kanske det hade varit roligare - men nu blir en helt del av berättelserna bara ord på tomgång.
Fast humor är svårt. Tyvärr. Jag skulle verkligen uppskatta att hitta någon riktigt rolig läsning. Något som fick mig att gapskratta. Men jag tror att det är svårt. När man verkligen har behov av att garva har man inte mycket humor. Och man ska även i detta fall läsas som Jag. Jag skulle behöva ett gott skratt just nu, men det verkar jag få leta efter på någon annan plats än i böcker.
Naken - David Sedaris
Jag trodde verkligen att det här skulle vara kul. Blurbarna på framsidan hävdade att det här skulle man inte läsa med mat i munnen. Hmmpff! Det där skulle föreställa en missnöjd fnysning. Jag hade inte alls så roligt som jag hade förväntat mig.
Visst, det finns en hel del festliga formuleringar och beskrivningarna av hans mamma är sköna. Men långa långa stycken är riktigt trista. Jag känner inte till den här komikern. Om jag hade gjort det så kanske det hade varit roligare - men nu blir en helt del av berättelserna bara ord på tomgång.
Fast humor är svårt. Tyvärr. Jag skulle verkligen uppskatta att hitta någon riktigt rolig läsning. Något som fick mig att gapskratta. Men jag tror att det är svårt. När man verkligen har behov av att garva har man inte mycket humor. Och man ska även i detta fall läsas som Jag. Jag skulle behöva ett gott skratt just nu, men det verkar jag få leta efter på någon annan plats än i böcker.
Arabisk mystik
Eller om det ska vara afrikansk... Även om författaren är från Sudan så räknas det som arabisk litteratur. Bra var det i och för sig, men samtidigt väldigt främmande.
Utvandringens tid - Tayeb Salih
Jag känner mig lite dum när jag läser den här boken. Jag har hela tiden en känsla av att stora delar av det författaren vill berätta passerar mig helt utan att jag ens uppmärksammar det. Jag kan absolut ingenting om Sudan. Mina kunskaper om kulturen och landets historia är inte bristfällig - den är obefintlig. Alltså tror jag att jag missar massor.
Det är en tunn liten bok. Men ändå har jag jättesvårt att beskriva handlingen. En man återvänder till sin hemby för att besöka sina släktingar och sin älskade farfar. Han upptäcker att en nykomling har slagit sig ned i byn. En man som precis som berättaren har studerat i England och återvänt till Sudan. Men varför bor han i den här lilla efterblivna byn vid en krök i Nilen istället för att ta en plats bland politikerna i Karthoum? Här döljer sig en tragedi som långsamt rullas upp.
Enligt baksidestexten är det här en oroande berättelse om de variga sår som kolonialismen lämnat efter sig. Det må så vara, men hade de inte talat om det för mig så vet jag inte om jag hade förstått det.
Det händer aldrig när man läser Camilla Läckberg!
Utvandringens tid - Tayeb Salih
Jag känner mig lite dum när jag läser den här boken. Jag har hela tiden en känsla av att stora delar av det författaren vill berätta passerar mig helt utan att jag ens uppmärksammar det. Jag kan absolut ingenting om Sudan. Mina kunskaper om kulturen och landets historia är inte bristfällig - den är obefintlig. Alltså tror jag att jag missar massor.
Det är en tunn liten bok. Men ändå har jag jättesvårt att beskriva handlingen. En man återvänder till sin hemby för att besöka sina släktingar och sin älskade farfar. Han upptäcker att en nykomling har slagit sig ned i byn. En man som precis som berättaren har studerat i England och återvänt till Sudan. Men varför bor han i den här lilla efterblivna byn vid en krök i Nilen istället för att ta en plats bland politikerna i Karthoum? Här döljer sig en tragedi som långsamt rullas upp.
Enligt baksidestexten är det här en oroande berättelse om de variga sår som kolonialismen lämnat efter sig. Det må så vara, men hade de inte talat om det för mig så vet jag inte om jag hade förstått det.
Det händer aldrig när man läser Camilla Läckberg!
Vad hjälpsamma ni är
Jag trodde att jag skulle behöva googla. Men inte, då. Jag har smarta läsare som talar om för mig hur det ligger till med geografi och andra jobbiga saker.
Tack! Att det ser konstigt ut i kommentarerna beror på att jag har haft för mycket att göra och alltså inte hunnit godkänna så det har samlats en del svar. Jag är djupt och innerligt tacksam för alla. Nu fattar jag lite bättre hur det hänger ihop. Och jag var ju faktiskt inte helt ute och cyklade den här gången. Sudan ligger i Afrika.
Min stackars geografilärare hade slitit sitt hår...
Tack! Att det ser konstigt ut i kommentarerna beror på att jag har haft för mycket att göra och alltså inte hunnit godkänna så det har samlats en del svar. Jag är djupt och innerligt tacksam för alla. Nu fattar jag lite bättre hur det hänger ihop. Och jag var ju faktiskt inte helt ute och cyklade den här gången. Sudan ligger i Afrika.
Min stackars geografilärare hade slitit sitt hår...
En dansk, en svensk och en sudanes
Jag fortsätter att uppfylla mina litterära nyårslöften. Nu har jag minsann läst en nordisk författare. Det blev en dansk, den här gången.
Den som blinkar är rädd för döden - Knud Romer
Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det var mycket, mycket bättre. Jag lyckades förstå av baksidan att den här boken hade väckt starka känslor i Danmark. Människorna i Nykøbing Falster kände inte alls igen sig i Knud Romers beskrivning. Inte hade familjen varit utstött för att modern var tyska. Inte hade Knud blivit mobbad och misshandlad genom hela skoltiden. Absolut inte.
Jag har naturligtvis ingen aning om vad som är sant. Det intresserar mig inte heller. Däremot gillar jag verkligen sättet att berätta. Här blandas släkthistoria med absurda skrönor i små stycken helt utan normal tidslinje. Människor som dött långt före Knuds födelse beskrivs som levande medlemmar av familjen. Och mitt i allt elände finns en stor dos humor. Som när Knuds far vänligt visar de invaderande tyskarna rätt eftersom de hela tiden går vilse i staden som är full av återvändsgränder och enkelriktade gator.
Nu ska jag bara läsa fyra nordiska författare till så är jag hemma på den fronten. Mitt övriga internationella läsande ägnar jag för tillfället åt en sudanes som sägs ha skrivit en av de sex bästa arabiska böckerna i världen. Jag känner mig förvirrad redan där. Ligger inte Sudan i Afrika?
Jag får återkomma i frågan. Nu har jag i alla fall outat mig själv som geografiskt inkompetent.
Den som blinkar är rädd för döden - Knud Romer
Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det var mycket, mycket bättre. Jag lyckades förstå av baksidan att den här boken hade väckt starka känslor i Danmark. Människorna i Nykøbing Falster kände inte alls igen sig i Knud Romers beskrivning. Inte hade familjen varit utstött för att modern var tyska. Inte hade Knud blivit mobbad och misshandlad genom hela skoltiden. Absolut inte.
Jag har naturligtvis ingen aning om vad som är sant. Det intresserar mig inte heller. Däremot gillar jag verkligen sättet att berätta. Här blandas släkthistoria med absurda skrönor i små stycken helt utan normal tidslinje. Människor som dött långt före Knuds födelse beskrivs som levande medlemmar av familjen. Och mitt i allt elände finns en stor dos humor. Som när Knuds far vänligt visar de invaderande tyskarna rätt eftersom de hela tiden går vilse i staden som är full av återvändsgränder och enkelriktade gator.
Nu ska jag bara läsa fyra nordiska författare till så är jag hemma på den fronten. Mitt övriga internationella läsande ägnar jag för tillfället åt en sudanes som sägs ha skrivit en av de sex bästa arabiska böckerna i världen. Jag känner mig förvirrad redan där. Ligger inte Sudan i Afrika?
Jag får återkomma i frågan. Nu har jag i alla fall outat mig själv som geografiskt inkompetent.
Diabetesvarning
Det är bara att konstatera. Stekta gröna tomater var nog ett lucky shot för Fannie Flagg. Det finns nog en anledning till att det inte finns speciellt mycket översatt av hennes övriga böcker.
En röd liten fågel i juletid - Fannie Flagg
Ooooh, bara titeln får mig att rodna lite. Men jag ville verkligen läsa något rart och oförargligt just nu. Jag är utmattad och vimmelkantig av jobb. Men det här var faktiskt för dåligt. Eller dåligt? Jo det är det förstås, men framför allt är det sött. SÖTT! SÖTT!
SPOILERVARNING!!!!
Det här är så tillrättalagt att jag inte kan tro det. Hela boken igenom väntar jag på en tvist. Kan de vara döda allihop? Drömmer han detta under tiden han dör? Är det ett manus som en bitter författare sitter och skriver i sitt smutsiga skabbiga hyresrum? Ska huvudpersonen åtminstone dö?
Men nej. Det händer aldrig. Allt - precis allt, slutar lyckligt. Den döende huvudpersonen med ett par månader kvar att leva blir plötsligt frisk och hittar sitt livs kall som konstnär. En liten missbildad flicka blir opererad och adopterad av snälla människor. Alla, jag upprepar, alla hittar kärleken och blir lyckliga på slutet.
Det här är så osannolikt kräkframkallande att jag inte vet vad jag ska säga. Det gick i och för sig fort att läsa den här lilla boken. Men efteråt kändes det som om jag hade ätit ett kilo billigt färgat påskgodis. Man kan få diabetes av mindre.
En röd liten fågel i juletid - Fannie Flagg
Ooooh, bara titeln får mig att rodna lite. Men jag ville verkligen läsa något rart och oförargligt just nu. Jag är utmattad och vimmelkantig av jobb. Men det här var faktiskt för dåligt. Eller dåligt? Jo det är det förstås, men framför allt är det sött. SÖTT! SÖTT!
SPOILERVARNING!!!!
Det här är så tillrättalagt att jag inte kan tro det. Hela boken igenom väntar jag på en tvist. Kan de vara döda allihop? Drömmer han detta under tiden han dör? Är det ett manus som en bitter författare sitter och skriver i sitt smutsiga skabbiga hyresrum? Ska huvudpersonen åtminstone dö?
Men nej. Det händer aldrig. Allt - precis allt, slutar lyckligt. Den döende huvudpersonen med ett par månader kvar att leva blir plötsligt frisk och hittar sitt livs kall som konstnär. En liten missbildad flicka blir opererad och adopterad av snälla människor. Alla, jag upprepar, alla hittar kärleken och blir lyckliga på slutet.
Det här är så osannolikt kräkframkallande att jag inte vet vad jag ska säga. Det gick i och för sig fort att läsa den här lilla boken. Men efteråt kändes det som om jag hade ätit ett kilo billigt färgat påskgodis. Man kan få diabetes av mindre.
Fem på favorittemat
Men det här har jag ju redan gjort en gång. Det var när Malin hade tagit en paus. Då saknade jag hennes bokfemma så mycket att jag gjorde en egen. Med ett helt eget tema. Mina fem favoritböcker som utspelar sig på ett mentalsjukhus. Konstigt nog var det ingen annan som hakade på. Det är kanske bara jag som omedelbart hugger varje bok som är förlagd till psykiatriska klinker? I så fall går ni miste om något - tro mig.
Nå, jag är väl inte sämre än att jag kan komma på ett annat tema. Hmm få se nu. Cirkus/Tivoli får det bli. Jag gillar verkligen inte att gå på cirkus, men i litteraturen är det en helt annan sak. Där tycker jag att det fungerar som en enormt givande kuliss.
Alltså, här kommer mina fem favoriter på temat cirkus/tivoli.
Mr Vertigo - Paul Auster
Det här var det allra första jag någonsin läste av Auster. Och som jag älskade boken. Och vad förvånad jag blev när jag började utforska hans övriga författarskap! För de som inte automatiskt går i spinn av Austers övriga historier kan jag verkligen rekommendera den här. En man som kan flyga. Visst köper jag det. Så länge det är Paul som berättar tror jag på nästan allt.
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow - Sara Gruen
Det var ju bara några veckor sedan jag läste den här boken, så det känns inte så intressant att skriva om den. Dessutom har större delen av bokbloggarvärlden redan gjort det. Jag har inte mycket att tillföra. Den är bra! Ok?
Deptfordtrilogin - Robertson Davies
Tre i en. Vad kan jag säga? Läs! Det pratas inte mycket om de här böckerna längre, tyvärr. Men jag älskade dem och läste så långsamt jag bara kunde för att få dem att räcka riktigt länge. Det finns fortfarande någon bok av Davies jag inte har läst. Eftersom han är död och garanterat inte kommer att skriva något mer så sparar jag lite på det.
Oktoberlandet - Ray Bradbury
Tivolit kommer till staden. Men det här är ett lite otäckare tivoli än det vi vanligtvis läser om. Stephen Kings clown från It skulle kunnat hoppa av härifrån. En tunn liten bok, med mycket magi.
Den vidunderliga kärlekens historia - Carl-Johan Vallgren
Varieté visserligen, men jag tar med den i alla fall. Hej, här är det jag som bestämmer! Det är något med cirkusfreaks som är närapå oemotståndligt. Jag är beredd att ta mig igenom nästan vad som helst för en dos med skäggiga damer och siamesiska tvillingar. Missbildade dövstumma dvärgar med övernaturliga förmågor går också bra. Bring´em on! Men den här boken har alla redan läst, så varför ska jag skriva mer om den?
Så! Det var allt för idag.
Nå, jag är väl inte sämre än att jag kan komma på ett annat tema. Hmm få se nu. Cirkus/Tivoli får det bli. Jag gillar verkligen inte att gå på cirkus, men i litteraturen är det en helt annan sak. Där tycker jag att det fungerar som en enormt givande kuliss.
Alltså, här kommer mina fem favoriter på temat cirkus/tivoli.
Mr Vertigo - Paul Auster
Det här var det allra första jag någonsin läste av Auster. Och som jag älskade boken. Och vad förvånad jag blev när jag började utforska hans övriga författarskap! För de som inte automatiskt går i spinn av Austers övriga historier kan jag verkligen rekommendera den här. En man som kan flyga. Visst köper jag det. Så länge det är Paul som berättar tror jag på nästan allt.
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow - Sara Gruen
Det var ju bara några veckor sedan jag läste den här boken, så det känns inte så intressant att skriva om den. Dessutom har större delen av bokbloggarvärlden redan gjort det. Jag har inte mycket att tillföra. Den är bra! Ok?
Deptfordtrilogin - Robertson Davies
Tre i en. Vad kan jag säga? Läs! Det pratas inte mycket om de här böckerna längre, tyvärr. Men jag älskade dem och läste så långsamt jag bara kunde för att få dem att räcka riktigt länge. Det finns fortfarande någon bok av Davies jag inte har läst. Eftersom han är död och garanterat inte kommer att skriva något mer så sparar jag lite på det.
Oktoberlandet - Ray Bradbury
Tivolit kommer till staden. Men det här är ett lite otäckare tivoli än det vi vanligtvis läser om. Stephen Kings clown från It skulle kunnat hoppa av härifrån. En tunn liten bok, med mycket magi.
Den vidunderliga kärlekens historia - Carl-Johan Vallgren
Varieté visserligen, men jag tar med den i alla fall. Hej, här är det jag som bestämmer! Det är något med cirkusfreaks som är närapå oemotståndligt. Jag är beredd att ta mig igenom nästan vad som helst för en dos med skäggiga damer och siamesiska tvillingar. Missbildade dövstumma dvärgar med övernaturliga förmågor går också bra. Bring´em on! Men den här boken har alla redan läst, så varför ska jag skriva mer om den?
Så! Det var allt för idag.
Lite spänning i tillvaron
Jag är lat. Jag är till och med extremt lat. Att städa, laga mat och ägna mig åt vardagliga hushållsgöromål tråkar ut mig alldeles våldsamt. Och att behöva jobba på helgen är ju hemskt. För att över huvud taget få något gjort mutar jag mig själv. Nu i helgen mutade jag mig själv med läsning. Läsa en stund - städa och jobba en stund.
Andras smärta - Val McDermind
Jag är trött i öronen. Normalt använder jag mig av ljudböcker när jag städar. Men just nu passar det inte alls. Så istället blev det lite traditionell deckarläsning. Eller traditionell... Val McDermind är osedvanligt blodig faktiskt. Precis som i Sjöjungfruns sång finns det inslag av tortyr i den här boken. Riktigt slaskigt.
Men som slapp förströelseläsning fungerar det utmärkt! Tortyr är tydligen grejen när man ska städa, baka och jobba lite. Att läsa om tortyr samtidigt som man skriver lockande texter om turistmål går bättre än man kanske skulle kunna tro. Åtminstone för mig. Från rakblad till solvarma klippor på ett par minuter.
Tony Hill är betydligt roligare att läsa om än att se på TV. Precis som Beck har han blivit förvanskad och konstig som seriefigur i avsnitt ?baserade på figurerna?. Han är visserligen underlig även i böckerna, men inte riktigt lika konstig.
Andras smärta - Val McDermind
Jag är trött i öronen. Normalt använder jag mig av ljudböcker när jag städar. Men just nu passar det inte alls. Så istället blev det lite traditionell deckarläsning. Eller traditionell... Val McDermind är osedvanligt blodig faktiskt. Precis som i Sjöjungfruns sång finns det inslag av tortyr i den här boken. Riktigt slaskigt.
Men som slapp förströelseläsning fungerar det utmärkt! Tortyr är tydligen grejen när man ska städa, baka och jobba lite. Att läsa om tortyr samtidigt som man skriver lockande texter om turistmål går bättre än man kanske skulle kunna tro. Åtminstone för mig. Från rakblad till solvarma klippor på ett par minuter.
Tony Hill är betydligt roligare att läsa om än att se på TV. Precis som Beck har han blivit förvanskad och konstig som seriefigur i avsnitt ?baserade på figurerna?. Han är visserligen underlig även i böckerna, men inte riktigt lika konstig.