Riktigt tjejig SF
Enders spel - Orson Scott Card
Den här boken har allt. En sexårig hjälte som får Jan Guillous alter ego Erik i Ondskan, att framstå som en lyckligt lottad kille. Vänskap, politik och spelstrategier. Framavlade genibarn, syskonkärlek och psykopatiska bröder. Rymdskepp och insektsliknande utomjordingar. Dessutom är den så sorglig att det är svårt att läsa den utan att få åtminstone någon liten tår i ögat.
Handlingen är enkel. Ender blir antagen till den internationella rymdflottans stridsskola. Hans föräldrar har inget annat val än att låta honom åka. De har blivit tillsagda att skaffa ett tredje barn eftersom deras två tidigare varit lovande men inte helt lämpliga. Ender däremot tros kunna bli det största militära geni som världen skådat. Han är sex år gammal.
Det låter klyshigt - men det blir det inte. Istället är det spännande och sorgligt som fan. Fast slarv i översättningen drar ner lite på intrycket tyvärr. Läs den på engelska istället!
En dammsamlare mindre
Tyst gisslan - Jeffrey Deaver
Med tanke på hur lite jag tyckte om förra boken jag läste av honom så är det ju ett mysterium att jag plockade upp den här. Men det gjorde jag i varje fall. Mina vägar är outgrundliga.
Det här sägs vara Deavers genombrottsbok och den handlar inte om den förlamade Lincoln Ryhme utan istället om en förhandlare som heter Arthur Potter. Bara det är ju en ledtråd till att boken är gammal. Ingen skulle använda efternamnet Potter i en bok idag. Det är liksom upptaget. Men 1995 gick det bra.
Boken handlar om tre förrymda fångar som tar en buss med döva skolflickor som gisslan. Historien är tillkrånglad och det finns något fullkomligt bisarrt kärleksmumbojumbo som bara får mig att känna mig förvirrad. Men den ger några små intressanta inblickar i dövkulturen. Om man kan säga så?
Att många döva i USA är helt emot implantat som kan hjälpa deras barn att bli hörande har jag läst om. Men att det fanns en strikt hierarki bland ickehörande hade jag ingen aning om. Det blev jag lite nyfiken på. Men det var också den enda behållningen jag hade av den här boken.
Läskigast på länge
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg
Det räckte med ett par sidor, sedan var jag helt fast. Det här var en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. För en gång skull så var baksidestexterna sanna. Den här boken var verkligen så otäck som recensionerna antydde. Till och med värre. Här är våldet så explicit att till och med jag rynkar på näsan ibland och den stundande katastrofen är så uppenbar att jag bara måste läsa vidare för att se vad som kommer att hända. Trots att jag vet det.
Jannis är den figur som fascinerar mig mest. En så ofärdig människa är på något sätt mer skrämmande än den planerande och tänkande Sonya. Ibland träffar man den typen av människor, med personligheter som känns som deg. De jag har träffat har säkert inte vuxit upp med den typen av kränkningar och och övergrepp som tvillingparet i boken - men ändå känner man att något är fel.
Boken fungerar ända fram till slutet, men där händer något som gör att jag tappar tempot. När den slutliga explosionen av våld kommer, så känner jag mig märkligt distanserad. Kanske blir det för äckligt? Kanske tar hon i för mycket? Något är det i varje fall som gör mig konfunderad. Men otäckt är det och skickligt skrivet.
Nej! Det tror jag inte.
Det tolfte kortet - Jeffrey Deaver
Jag gillade I samlarens spår, det gjorde jag. Men ingen av uppföljarna har varit något särskilt. Varken bra eller direkt dåliga. Det har varit böcker som fungerat att läsa i brist på annat.
Men den här gillade jag inte. Det finns gränser för hur mycket man kan krångla till en historia och inbilla sig att jag ska tro på den. Och då är jag inte ens speciellt kräsen eller besvärlig när det gäller deckare. Om jag får säga det själv. Vilket jag får. Eftersom det här är min blogg och jag kan skriva vilka dumheter som helst. Ha!
Jag tror inte på någonting i den här boken. Jag tror inte på motivet, jag tror inte på händelserna, jag tror inte på personerna och jag tror inte på upplösningen. Ingenting i boken känns ens en gnutta trovärdigt. Jag kände mig som en total hedning när jag läste den. Och då kan jag förlora mig fullständigt i fantasyvärldar och tro på vartenda ord just när jag läser dem. Men att det här skulle kunna hända - det kan ingen lura i mig.
Nostalgitripp
Äntligen är hon tillbaka! Jag har saknat Malins bokfemmor - men nu är hon igång igen. Härligt. Ämnet denna gången är nostalgi. Och det är lika svårt som vanligt. Men det är ju bara att försöka.
Fem söker en skatt - Enid Blyton
Den här stod i bokhyllan hos farmor på landet. Pappa började läsa den högt för mig en kväll och jag tyckte att det var det mest spännande jag någonsin hört. Under något år läste jag massor av Fem-böcker. Jag minns att jag alltid blev hungrig när jag läste dem. Anne gjorde alltid stora utflyktskorgar med goda smörgåsar och mogna tomater. Fast mest avundsjuk var jag på George och hennes trogna hund Timmy. Hennes hund älskade henne och följde henne överallt. En sådan hund ville jag ha. Vi hade en hund. En snorkig vinthund som som betraktade mig som ett nödvändigt ont i familjen. Om jag hade råkat illa ut så hade min hund aldrig rusat iväg för att hämta hjälp. Hon hade lagt sig bekvämt i ett soffhörn och varit väldigt nöjd med att jag var borta. Fatta att jag var avundsjuk!
Sedan red jag Dunet - Nan Inger
Jag var en hästtjej och de här böckerna om Piglet Ek och hennes häst var några av mina favoriter. Visserligen tyckte jag att Piglet var lite töntig, men samtidigt var det skönt att hon inte var helt verklighetsfrämmande. Själv älskade jag hästar - men tyvärr var jag allt annat än en naturbegåvning när det gällde ridning. Därför var det skönt att ibland läsa böcker om en tjej som inte omedelbart hade fantastiska framgångar.
Aktare för hajen Dante - Bengt Linder
Böckerna om Dante och Tvärsan fick mig att skratta mig harmynt när jag var liten. Jag minns hur jag plågade mamma med att gång på gång läsa upp långa stycken för henne, vilket var svårt eftersom jag hela tiden skrattade så att tårarna rann. Jag misstänker att hon aldrig tyckte att det var lika roligt som jag.
Mysrysare - Kioskdeckare
Finns det kioskdeckare nu för tiden? Antagligen inte. Varför skulle man läsa sådant skräp, när allt ges ut i pocket? Men när jag var liten kunde man köpa begagnade kioskdeckare i vår tobaksaffär. De kostade 1 krona. När man sedan hade läst den, sålde man tillbaka den för 50 öre. Regniga somrar kunde jag plöja igenom 3 stycken på en dag. Mysrysarna var favoriter. Ösregn, en påse sura femöresgodisar och en mysrysare - det var sommarlov det.
Trälarna - Sven Wernström
Så vänster som det bara kan bli. Det här tilltalade mitt rättvisepatos som liten. Minsann. Jag tror att jag läste de flesta böckerna i serien. Men egentligen var det bara den första boken som verkligen intresserade mig. Den utspelade sig från 1000 till 1300-talet och var jättespännande, tyckte jag då.
Naturligtvis börjar jag redan ändra mig... Kanske skulle jag haft med Loranga, Mazarin och Dartanjang? Eller... Nej, det får vara som det är.
Engelska spöken
The secret of Crickley Hall - James Herbert
Intrigen är klassisk. Familj i sorg flyttar in i ett gammalt hus som visar sig ha en tragisk historia. Under andra världskriget användes huset för att evakuera barnhemsbarn från London. Tanken var förstås att de skulle vara säkrare på landet. Tyvärr visade sig Crickley Hall vara allt annat än säkert.
Det här hade kanske kunnat bli en bra spökhistora. Fast då hade det krävts att boken hade kortats med minst 200 sidor. 633 sidor var på tok för många. Om familjen hade varit lite mer trovärdig hade också hjälpt. Nu kändes det som om de ena dagen var vettskrämda över vad som hände i huset och nästa dag lallade omkring som om ingenting hade hänt.
Slutet håller på en evighet känns det som. Inte så konstigt kanske, eftersom det är enkelt att förstå precis vad som kommer att hända. Alltså sitter man bara och väntar på att författaren ska bli klar. Men jag tröstar mig med att jag i varje fall inte slösade bort mina egna surt förvärvade pengar på den här boken.
Något av en besvikelse
Min vän Leonard - James Frey
Jag satte ju upp Tusen små bitar som en av första halvårets fem bästa böcker, så naturligtvis ville jag läsa fortsättningen. Att den inte skulle vara lika bra borde jag kunnat räkna ut med röven och en träpinne. (En av mina kompisar brukade säga så. Jag antar att det är en räknemetod som var populär innan miniräknaren slog igenom på bred front.)
Maffiabossen Leonard var en osannolik, men underhållande figur i den första boken. Här får han en större roll när James har lämnat behandlingshemmet. Tyvärr är boken betydligt mer ljummen än den första. Det är väl naturligt. Att sörja sin älskade och hålla sig nykter ger inte några speciellt färgstarka saker att skriva om. Jag som har försökt sluta röka ett antal gånger är väl medveten om att världen blir ganska grå.
Lättläst är det i varje fall. Trots att Frey hoppar över skiljetecken och bara kommaterar ibland. Normalt skulle det störa mig, men här känns det bra. Jag antar att det delvis beror på riktigt bra översättning. 434 sidor avhållsamhet lyckades jag läsa ut på mindre än ett dygn.
Slutet gör mig aningen konfunderad. När jag läser de sista 50 sidorna får jag en väldig deja vu-känsla. Bilderna blir plötsligt mycket tydligare och filmiska. Det känns som om hela slutet är stulet från någon film jag har sett förut. Fast jag kan inte komma på vilken. Är det någon annan som läst boken och har några tips?
Kanske finns det någon liten bit av sanning i boken? I så fall skulle det inte vara orimligt att det hade använts i en film tidigare. Nåja, i väntan på att någon ska lösa detta mysterium åt mig så hoppar jag på nästa bok.
Slut på nattsömnen?
The high lord - Trudi Canavan
Ja, så var det då dags för den slutliga sammandrabbningen. Fast oj vad det tog lång tid att komma till den. Den här trilogin hade mått bra av att kortas betydligt. Det var ett väldigt vandrande i underjordiska tunnlar och magiska slag på flera olika ställen innan slutstriden äntligen stod. Och kan man tänka sig - Sonea överlevde. Om någon på minsta sätt känner sig irriterad över att jag avslöjar detta så har ni uppenbarligen aldrig läst en fantasybok tidigare.
Nu känner jag mig väldigt mätt på fantasy. Det dröjer nog ett tag innan jag plockar upp någon sådan serie igen. Fast det är klart. Det kanske räcker med att jag börjar arbeta igen och får problem med att somna. Det kanske inte är litteratur som lämnar några direkt bestående minnen. Men jag slipper åtminstone drabbas av några jobbiga biverkningar. För mig är det guld värt.
Bättre sent än aldrig
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Jag misstänker att min ovilja att läsa den här boken beror på Larssons tragiska bortgång. Efter att jag hade läst den första boken så visste jag ju att det bara fanns två till och att det aldrig skulle komma några flera böcker. På något sätt har det fått mig att bromsa läsandet. Även om jag gillade första boken.
Jag gillar den här också, även om jag tycker att den är lite lång. Faktiskt. Det är något i språket som skiljer Larssons böcker från övriga deckarförfattare. Jag känner det när jag läser, men jag har svårt att sätta fingret på vad det är.
När jag läste Män som hatar kvinnor så trodde jag att jag hade hittat den allra första svenska boken med betald produktplacering. Hur många gånger kan man verkligen nämna en Ibook i en bok? Jag tänkte på det när jag läste den här boken också även om det inte störde mig lika mycket nu. Även om jag rycker till när han talar om produktnamnet på Lisbeths IKEAstol. Det känns klumpigt på något vis. På samma sätt som hänvisningarna till Män som hatar kvinnor. Vilken människa skulle på riktigt säga "Lisbeth hatar män som hatar kvinnor"? Det skär som en falsk ton i American Idol.
Men om jag bortser från den lilla skönhetsfläcken, så är det ju ett väldigt driv i språket. Ibland känns det som om man läser ett långt reportage istället för en roman. Kanske är det därför som de blivit sådana succéer. Även de mer läsovana hittar ett uttryckssätt som de känner igen från tidningar? Eller kanske inte. Vad vet jag?
Jag kommer så klart att läsa den tredje delen också. Men det kommer antagligen att dröja. Det finns ju inte fler och jag är den typen av läsare som gillar att ha bra läsning framför mig.
En spansk dumskalle
Det bästa som kan hända en croissant - Pablo Tusset
Bara det faktum att boken beskrivs som en spansk Dumskallarnas sammansvärjning, borde ha varnat mig. Jag är inte överförtjust i den boken. Det blev jag inte i den här heller. Om jag inte hade haft den som spårvagnsläsning så hade jag aldrig kommit igenom dem.
Huvudpersonen Pablo Miralles är fet, lat och aningen alkoholiserad. Tjaha, och vad bryr jag mig om det? Inte mycket alls tyvärr. Jag har väldigt svårt att engagera mig i jakten på Pablos mystiskt försvunne bror. Intrigen är bara konstig och alla de one-liners som baksidan utlovade, lyser helt med sin frånvaro. Fast det är klart, det citatet kom från Östgöra Correspondenten. Hmmm... Jag börjar ana ett samband. Den som inte hänger med kan leta sig nedåt till mitt inlägg om Pappersväggar. Smisk med hoprullad tidning börjar verka vara en alltför lindrig bestraffning.
Upplösningen var förresten ännu konstigare än intrigen. Så titeln var väl helt enkelt behållningen med boken. Jag önskar att jag hade slutat läsa där. Det hade faktiskt räckt.
Mer sömnig fantasy
Bok två i serien var tydligen lite roligare. För den här boken gick snabbare att läsa.
The novice - Trudi Canavan
I andra boken blir Sonea novis i magikernas gille. Föga förvånande, för den som någonsin läst en fantasy-bok förut, så avskyr de andra eleverna henne. En flicka från slummen ska få bli magiker! Det är ju skandalöst. De mobbar henne och gör allt för att ställa henne i dålig dager hos lärarna.
Men... Surprise, surprise. Sonea är naturligtvis starkare än någon annan novis! Här blev jag lite trött och funderade på varför alla fantasy-böcker måste vara så vansinnigt förutsägbara. Men sedan kom jag på att det ju faktiskt är därför jag har dem som sömnmedel och lugnade ner mig igen.
Resten är som vanligt. Lite kysk kärlek, massor av intriger och onda, onda magiker som använder svart magi. Ett litet gaytema finns också. Ett mycket kyskt sådant, naturligtvis! Det här är fantasy. Världens minst sexiga genre.