gemen och verserad

Jag kan ha slagit något slags rekord här. Jag började med boken i februari och har troget läst den varje kväll sedan dess. 900 sidor.

Lite kortfattat: Den var bra

Lite fler åsikter kommer när jag har mer tid. Imorgon eller så.

Fyra cd-skivor! Det var ju alldeles lagom långt. Hade bara Morgan Alling kunnat avhålla sig från att läsa så dramatiskt så hade det här varit en högpoängare ur ljudbokssynpunkt. Men oj, vad karln drar på! Läsrytmen och betoningarna lugnar ned sig framåt andra cd-skivan. Men i början hajade jag till stup i kvarten eftersom Alling läser var och varannan mening som om det gällde mord eller majestätsbrott trots att de kanske handlar om svamp eller en bil som kör in på gården.

Svampkungens son - Marie Hermansson

Jag gillar Marie Hermansson. Och jag gillar för det mesta hennes böcker. Men den här kändes lite platt. Det jag brukar uppskatta - de underliga infallen, den oförutsägbara handlingen - saknas nästan helt. Här kan jag utan större svårigheter lista ut vad som ska hända. Svampkungen traskar runt i skogen och förför kvinnor trots att han har utstående öron. Sonen Gunnar har mindre framgång trots att han enligt egen uppgift är lång, blond och snygg.
In på scenen kommer den undersköna Madeleine. Gunnar drabbas av omdelbar förälskelse men hon har bara ögon för den lille svampmannen med sina utstående öron. Så mycket ögon att hon till och med gifter sig med honom. Hej Oidipus! Fast inte. Men lite.
Ett av problemen är att den dramatiska höjdpunkten finns i mitten av boken. Sedan blir det liksom inte mycket mer utav det hela. Mest lite trivsamt och vardagligt och så mynnar det hela ut i ett ganska trevligt slut. Trevligt för de inblandade i boken alltså, inte för mig. Jag vill ha saga och dramatik! I handlingen alltså, inte en skådespelare som läser som om någon ska halshuggas vilken sekund som helst.

PS. Jag är snart klar med Shantaram... Den kan slå något slags rekord i långläsning.

Jag har läst snälla saker om Lisa Jewell på sista tiden. Så när jag hittade en av hennes böcker i lånehyllan på jobbet så högg jag förstås den för att ha som sällskap på spårvagnen. Jag kan ha valt fel bok för kollektivtrafik. Av någon anledning matchades varje sexscen med att jag satt totalt omringad av folk med stående som lätt kunde se ner i boken. Sådant stör mig... Fånigt men sant. Att omslaget är så fult gör det förstås inte bättre. Det är ju nästan ännu pinsammare att slå ihop boken och visa det!

Ralphs party - Lisa Jewell

Det finns verkligen bra saker att säga om Jewell. Mycket av de klassiska chick lit-inslagen saknas. Här finns inga dyra kläder eller märken och män är inte målet i kvinnors liv. Här får killarna lika mycket utrymme att vara totala fåntrattar där de går och trånar efter tjejer som inte ens ser dem. Här gråter männen lika mycket som tjejerna och ägnar sig hängivet åt ältande av detaljer. Det är lite roligt. Men det räcker inte riktigt.

Det finns några riktigt roliga scener och tankar som man kan känna igen (även om det inte är helt bekvämt att erkänna det) men samtidigt finns det en hel del jag hänger upp mig på också. Jag tål fan inte huvudpersonen! Eller rättare sagt, den kvinnliga huvudpersonen. En liten, plirig söt tjej i udda kläder som tror på Ödet. Men skona mig! Visserligen får man mestadels se henne genom Ralphs ögon vilket förstås kan förklara skimret, men ändå. Jag kommer på mig själv att önska att det ska gå åt helvete för henne och det kan ju inte vara meningen.

Jag ska inte skylla det helt och hållet på Jewell - det kan faktiskt vara mitt fel. Jag är inte på något vidare gott humör just nu och charm går inte hem hos mig för tillfället. Jag tror att jag ska läsa lite eländesskildringar i stället. Det funkar kanske bättre? Dags att gå till biblioteket och leta efter lite nattsvart litteratur utan hopp, det är mer min typ av vårkänslor.

Ännu en ljudbok lagd till handlingarna. Och ytterligare en bok som jag om tre eller fyra månader inte kommer att minnas ett skvatt utav. Det spelar ingen roll. Den var ett trevligt sällskap medan jag bakade, diskade, skrubbade ugnen och annat trist. Som alternativ till radion fungerar i stort sett vilken bok som helst.

Filosofiska söndagsklubben - Alexander McCall Smith

Från Botswanas varma landskap till överklassliv i Edingburgh är steget tydligen inte så fantastiskt stort om man ska tro författaren. I varje fall är hans hjältinnor ganska lika. Självständiga kvinnor med ganska höga tankar om sig själva och en bestämd tro på vikten av att bete sig korrekt.

Man skulle väl kanske kunna kalla detta en deckare om man verkligen tog i. Det sker kanske ett mord. Men boken handlar lika mycket om olika etiska dilemman. Ska man eller ska man inte tala sanning? Är det fel att vara fet när det finns svältande? Så väl stora som små etiska spörsmål kommer upp när huvudpersonen Isobel granskar inskickade bidrag till tidningen Praktiskt tillämpad etik. En tidning som jag gissar har en läsekrets på 200 personer eller så.

Det är småputtrigt och förstås alltid roligt att läsa om Edingburgh, men roligast är Filosofiska söndagsklubben. För den verkar inte finnas. Det pratas visserligen om den här och där, men man får aldrig läsa om några medlemmar, de träffas aldrig och frågan är om det bara är en idé som aldrig förverkligats. Jag vet fortfarande inte. Och jag är absolut inte tillräckligt intresserad för att hålla frågan i minnet tills nästa bok kommer. (Om den nu inte redan har kommit). Tidsfördriv som sagt. Varken mer eller mindre.

Min chef är en av de få personer jag känner som har ungefär lika mycket böcker som jag. Även om hon är mer periodläsare än vad jag är, så läser hon mycket. När hon åker iväg på semester så lånar jag ibland ut ett gäng böcker eller lämnar boktips. Nu senast när hon kryssade i Mexiko hade jag skickat med en kasse blandade godsaker som jag hoppades att hon skulle gilla.
Berättelsen om Pi hade hon älskat.
Drottningen vänder blad hade hon tyckt var charmig.
Men... Med livet framför sig hade hon bara tyckt var okey.
Say what? En av mina absoluta favoriter alla kategorier! Bara okey? Jag kände mig helt ställd. Hur kan man låta bli att älska boken om Momo som växer upp hos Rosa, den pensionerade horan som nu försörjer sig på att ta hand om andra prostituerades barn? Den boken är en av grundstenarna i mitt bibliotek!

Några dagar senare låg chefens favoritbok på mitt skrivbord, med en liten lapp om att hon hoppas att jag ska tycka om den. Jascha Golowanjuks Paradiset. Den har jag aldrig hört talas om även om intrigen får någon slags klocka att ringa i huvudet. En medelålders underhållningsförfattare vaknar upp på andra sidan - i paradiset.

Jag läser med stigande förvåning. Är det här hennes favoritbok? Inte så att den är dålig. Men mig säger den ingenting. Jag har läst liknande historier och har hela tiden en ganska klar bild över vad som ska hända. Men så börjar jag fundera. Hur många av mina favoritböcker har jag egentligen hittat efter 30? Eller ens efter 20? Det är inte många. Berättelsen om Pi är en av de få. Och varför? För att nästan ingenting överraskar längre, tror jag.
När jag läste Med livet framför sig var det den allra första gången jag upplevde en så hämningslös behandling av språket. Att man kunde skriva på det sättet? Det slog undan fötterna på mig då. När min chef läser det nu i fyrtioårsåldern har hon förstås läst massor av böcker som inte tar hänsyn till grammatik och korrekt språk.

Jag vet inte hur gammal min chef var när hon läste Golowanjuk första gången. Men jag gissar att hon inte var över tjugo. Jag måste fråga henne imorgon när jag lämnar tillbaka den. Och sedan ska jag uttrycka mig försiktigt, för det där med favoritböcker är faktiskt viktigt. De är som älskade husdjur ungefär. Jag får säga som det är helt enkelt. Jag är nog för gammal... Om något ska kunna slå sig in på favoritlistan idag så måste det vara helt nytt för mig.  Även om jag hatar att medge det så tror jag inte att ens Hundra år av ensamhet hade fått mig att hjula av glädje idag. Jag hade förstås tyckt att den var bra, men den hade inte chockat mig så som den gjorde när jag var femton.
Det är faktiskt lite bittert. Antagligen kommer de där riktiga litterära höjdpunkterna att bli färre och färre ju äldre jag blir. Visst kommer jag att gilla böcker, njuta av språket och berättarglädjen, men frågan är hur många fler fullständigt omvälvande böcker jag kommer att hitta?