Väldigt lättlyssnat
Senaste ljudboken är förstås, precis som alla andra, en deckare. Varför inte. Jag har märkt att deckare passar allra bäst till trista saker som städning, lökhackning och diskmaskinsutplockning. Varför är det så fantastiskt tråkigt att tömma diskmaskinen, förresten? Bortsett från att sortera tvätt är det nog det tråkigaste hemsyssla jag vet. Nå, åter till boken.
Den enda lögnen - Harlan Coben
.
Jag har läst en bok av Coben tidigare. Ingen sensation direkt, men ändå bra fart och hyfsad spänning. Det var likadant här. Om man bortser från den onödigt tillkrånglade intrigen, så fungerar det här riktigt bra. Så pass bra att jag några gånger till och med städade några minuter extra bara för att lyssna klart.
.
Lite snabbt om handlingen. Huvudpersonen, som jag förstås redan glömt namnet på, är åklagare och befinner sig mitt inne i ett fall där han försöker få två rika collegekillar fällda för våldtäkt av en sextonårig svart strippa. Det kan vara intressant nog... Men för 20 år sedan försvann huvudpersonens syster tillsammans med tre andra tonåringar från ett sommarläger. Två utav ungdomarna hittades mördade, men hans syster och en kille hittades aldrig. De förmodades vara nedgrävda i skogen. Åklagarens familj repade sig aldrig, föräldrarna gick isär och pappan tillbringade sina helger med att gräva i skogen efter sin dotter. Mamman försvann för att aldrig återkomma. Mördaren, en av lägerdeltagarna, blev så småningom fälld eftersom han fortsatte mörda lägerdeltagare på andra läger. Mysig kille, där!
.
Men nu dyker det plötsligt upp en mördad man i handlingen. Och det visar sig vara den pojke som försvann tillsammans med systern. Han har alltså levt i alla dessa år. Plotten tätnar! Och sedan tätnar den ännu mer. Och så gör den en tvist innan det kommer nya avslöjanden och sedan tvistar den igen... och där någonstans börjar jag tycka att det är en liten gnutta jobbigt. En något rakare historia hade inte skadat. Men som sagt, det funkade att diska till den.
Hösten kräver trivselböcker
Vad kan passa bättre en trist och arbetsam höst än barnvänlig fantasy? Inget om ni frågar mig. Höstmörker och allmän tristess botas bäst med lite bekväm flykt från verkligheten. Alltså, har de 10 böckerna i Belgarion-serien fått vara mitt kvällssällskap den senaste tiden.
Så trivsamt! Att läsa den har varit som att sitta invirad i en varm filt med en kopp varm choklad i närheten. Som att gå i barndom igen, alltså. Om man nu hade en barndom full av filtar, sagoböcker och varm choklad, alltså. Annars får man väl använda sin fantasi.
Men nu, efter tio böcker, får det nog räcka för en liten stund. Dags att läsa en annan form av fantasi. En betydligt mer dystopisk sådan. Vägen fanns äntligen inne på biblioteket! Yippie!