Avstämning och encelliga tyska organismer
Mitt litterära nyårslöfte var ju att bredda min läsning. För att göra det tänkte jag läsa tio böcker vars författare inte är engelskspråkiga, 5 nobelpristagare som jag inte läst tidigare och 5 nordiska författare som inte skriver deckare.
Resultatet har varit lite blandat. Vissa böcker som Ut och stjäla hästar har varit fantastiska medan en del afrikanska har lämnat mig lite frågande. Först tyckte jag att jag kunde räkna en portugisisk nobelpristagare till två kategorier, men nu har jag bestämt att det är lite fusk.
Resutlat så här långt:
Icke engelskspråkiga - 6
Nya nobelpristagare - 2
Nordiska romaner - 2
Inte så lysande alltså, det är alltså dags att ta tag i det hela. Och varför inte under semestern?
Först ut blev en tysk. Med en 850-sidig ekologisk thriller. Jomenvisstserdu!
Svärmen - Frank Schätzing
Oh my! Jag är faktiskt ganska skrämd av vad som händer med havet. Att forskare hittar 200.000 plastpartiklar i varje kubikmeter vatten känns inte bra. Att fiskares försörjning prioriteras framför arters överlevnad är inte en politik som imponerar på mig. Så en bok som handlar om att havets varelser gör uppror mot människan ligger bra i handen för mig. Även om den är tjock som en mursten och väger ungefär lika mycket. Valar som anfaller båtar, giftiga krabbor som invaderar kusten, maskar som äter sig igenom sediment styrda av en okänd intelligens- det fungerar.
Men, för det finns verkligen ett stort men, tyvärr nöjer sig inte Frank med att skriva en spännande roman om att havet anfaller mänskligheten. Han beskriver stora delar av denna mänsklighet också. Persongalleriet är hur stort som helst! Han har massor av viktiga personer och jag avskyr dem alla. Ok, det där var kanske en överdrift, men inte någon stor. Jag är helt enkelt inte intresserad av hans personer. Han har verkligen försökt att göra dem speciella och intressanta, men det fungerar inte alls för mig. Jag vill läsa om valarna! Jag skiter i hans karaktärers kärleksbekymmer, drömmar, tankar och förhoppningar.
Mot slutet av de 850 sidorna kommer jag på mig själv med att heja stenhårt på havet. Jag misstänker att det inte var meningen. Men jag har i alla fall lyckats läsa en tysk. Jag får vara nöjd med det.
Icke engelskspråkiga - 7
Gott så!
Riktigt tjejig SF
Enders spel - Orson Scott Card
Den här boken har allt. En sexårig hjälte som får Jan Guillous alter ego Erik i Ondskan, att framstå som en lyckligt lottad kille. Vänskap, politik och spelstrategier. Framavlade genibarn, syskonkärlek och psykopatiska bröder. Rymdskepp och insektsliknande utomjordingar. Dessutom är den så sorglig att det är svårt att läsa den utan att få åtminstone någon liten tår i ögat.
Handlingen är enkel. Ender blir antagen till den internationella rymdflottans stridsskola. Hans föräldrar har inget annat val än att låta honom åka. De har blivit tillsagda att skaffa ett tredje barn eftersom deras två tidigare varit lovande men inte helt lämpliga. Ender däremot tros kunna bli det största militära geni som världen skådat. Han är sex år gammal.
Det låter klyshigt - men det blir det inte. Istället är det spännande och sorgligt som fan. Fast slarv i översättningen drar ner lite på intrycket tyvärr. Läs den på engelska istället!
Senaste sömnpillret
Jo, han är medveten om att jag använder dem som sömnmedel. Och jag misstänker att det var just därför han lånade mig den här boken.
Light - M. John Harrison
Boken börjar med tre sidor hyllande citat från olika tidningar. Det får mig att känna mig aningen korkad. Jag kan nämligen inte alls stämma in i hyllningskören. Jag förstår verkligen ingenting av den här boken.
En kvinna är ett rymdskepp, en forskare är seriemördare, alla vill ha sex med klonen Mona och rymden är full av uppfinningar som försvunna civilisationer lämnat efter sig. På något sätt hänger allt detta ihop, men hur lyckas jag aldrig förstå. Men det kan ju bero på att jag aldrig hinner läsa mer än tre sidor innan jag somnar.
Men som sömnpiller har den fungerat alldeles utmärkt. Nu är den slut.
Hur ska jag nu kunna sova?
The Algebraist - Ian Banks
Man skulle kunna tro att den var fantastiskt tråkig. Men så är inte fallet. Min hjärna är helt enkelt inställd på att brittisk, eller möjligtvis amerikansk, science fiction = sömn.
När min mamma fick cancer och gick bort var fantasy det enda jag kunde läsa. Att få försvinna bort i en helt annan värld där sorg orakades av förbannelser, onda trolkarlar och vansinniga gudar var en lättnad. Jag plöjde den ena kassa serien efter den andra. Efter ett tag började det bli ont om dem på biblioteket och jag plockade med mig lite SF som komplement. Det fungerade till och med ännu bättre. Det var overkligt, lite svårläst och inte riktigt min genre. Efter ett halvår med denna bokdiet hade hjärnan vant sig.
Det är många år sedan. Men det fungerar fortfarande. Och jag är så tacksam. Tidigare hade jag riktigt svåra sömnproblem. Minst två nätter i månaden fick jag gå till jobbet utan att ha sovit något alls. Visserligen väldigt praktiskt vid tentapluggande - men totalt utmattande när jag väl hade börjat arbeta. De här problemen är i stort sett helt borta.
Boken då? Jag tänker inte ens försöka beskriva den. Krig, raser som lever i miljarder år, artificiella intelligenser, rymdskepp och en hemlig lista som alla är ute efter. Massor av personer / varelser och massor av trådar som på ett ganska elegant sätt knyts ihop på de allra sista sidorna.
Men nu är frågan hur jag ska kunna sova i natt?
Ett evighetsprojekt
Jag fick The algebraist - Iain M. Banks i julklapp.
Om man ska tro Guardian så är boken:
"For those not acquinted with large-scale SF, The Algebraist is a perfect place to have your mind blown to smithereens with all that its vast canvas delivers"
Jaha. Om de säger det så. Men inte ett ord om att den är bra mycket effektivare än stesolid pch stillnoct... En sådan marknadsföringsmiss!
Jag har läst den i över en vecka nu och har kommit till sidan 38. Gissa vem som sparar massor av pengar på Apoteket?
Vem behöver sömnmedel?
Jag har kommit på den perfekta lösning på mina insomningsproblem.
Brittisk science fiction.
Det är medicinen! Andra böcker håller mig vaken timme efter timme. Men med en tjock engelsk sci-fi i handen somnar jag som ett barn efter några sidor.
Och det är inte ens beroendeframkallande...