Förutsägbart, men trivsamt ändå
Varning! Detta inlägg kan innehålla spoilers.
Finns inte på kartan - Carin Hjulström
Det är verkligen inte speciellt svårt att lista ut hur det ska gå i den här boken. Journaliststudenten Frida är nästan ihop med coole Peter. Åtminstone på nätterna. Dagtid är han inte lika noga med att visa att de hör ihop. Men det här ska nog ändras under praktiken. Hoppas Frida.
.
Men så blir det förstås inte. Peter hamnar på Aftonbladet, en av de mest önskade praktikplatserna, medan Frida hamnar på lokalredaktionen i Bruseryd. Då tycker Peter att det är lika bra att de gör slut. Förstås.
.
Då ska vi se. Hur många tror att det kommer att gå jättebra för Peter? Nej, just det. Såklart gör han bort sig. Medan Frida lyckas engagera hela bygden när hon upptäcker att Bruseryd inte längre kommer att finnas med på telefonkatalogens kartblad. Nu börjar kampen för att åter bli fler än 100 innevånare.
.
Det finns verkligen inte någonting som överraskar mig i den här boken. Men det gör ingenting alls. Det lunkar på tryggt och trevligt som en ungdomsbok. Klart att det går bra för Frida. Klart att hon kommer till insikt om vilken tönt Peter är. Klart att hon lyckas få människor att förändra sina liv. Det är en historia enligt feelgood-mallen på alla sätt. Men det gör ingenting. För det var precis vad jag ville läsa just nu. Nästan perfekt matchning en förkyld och kall helg i soffan.
Sydstatsbesvikelse
De som har följt den här bloggen kan möjligtvis ha upptäckt min totala förälskelse i sydstatslitteratur. Jag har aldrig riktigt lyckats lista ut vad det är som tilltalar mig så mycket, men står det ett ord om sydstaderna på baksidan så är jag fast. Så självklart plockade jag upp den här...
Mississippi börjar i lobbyn på Peabody Hotel - Lee Smith
Enligt New York Times Book Reveiw är den mästerlig. Och Booklist jämför Smith med Faulkner. Där ser man! Själv fattar jag inte vad de pratar om. Men jag gissar att det är jag som missar något. Jag blir nämligen lite uttråkad och väntar på att det ska hända något.
.
Upplägget är det inget fel på. I mitten av 60-talet färdades ett gäng collegetjejer nedför Mississippi på en flotte. Nu 35 år senare gör fyra av dem om resan, fast nu på en lyxig hjulångare. En av deras vänner har dött och nu gör de resan för att hedra hennes minne.
.
Visst låter det lovande? Bara det faktum att kvinnan som dött i en olycka, alternativt självmord, heter Baby Balou gör att jag gillar det från början. Baby Balou... kan man heta det utanför sydstaterna? Nåja, berättelserna om de två flodfärderna löper parallellt genom boken och jag väntar mig att det ska ha hänt en massa spännande saker på den första resan som nu ska avslöjas på den andra. Men det verkar det inte ha gjort. Den första resan verkar ha varit ganska trevlig om man bortser från myggen.
.
När jag tänker efter så finns det ändå en hel del bra delar i boken. Babys stormiga kärlekshistorier och Harriets uppväxt är avsnitt som bränner till. Problemet är nog egentligen att jag saknar den stora finalen. Boken rinner liksom ut i ett konstaterande att det nog inte var som de trodde utan på ett annat sätt. Kanske... Tja, det är väl så det oftast är i verkliga livet. Men i litteraturen vill jag ha mer.
Tre favoritgenrer
I dag blir det stora gester. Inte enstaka böcker utan hela genrer på en gång. Tre saker jag gillar att läsa alltså. Som vanligt har jag hämtat detta hos Lyran.
.
1. Skräck
Sedan jag var liten och ständigt tvingade min stackars pappa att berätta nya spökhistorier har jag gillat att bli skrämd. Tyvärr är det inte mycket som skrämmer mig nu för tiden, men jag slutar aldrig att hoppas. Därför plockar jag gång på gång upp nya skräckförfattare i förhoppningen att drabbas av mörkrädsla och mardrömmar. Och jag blir lika besviken varje gång. Jag blir bara inte rädd längre. Men jag vägrar ge upp. Någonstans finns den säkert - boken som tvingar mig att sova med ljuset tänt och kolla garderoberna innan jag går och lägger mig.
.
2. Gör det själv-böcker
Jag drömmer om att snickra möbler, odla egna grönsaker, baka fantastiska tårtor, sticka, sy, brodera, måla... you name it. Jag älskar tanken på att göra saker med händerna. Tyvärr är jag helt värdelös på att göra saker med händerna. Varje projekt slutar med bitter besvikelse, vad jag än försöker mig på. Men eftersom jag samtidigt är otroligt naiv låter jag inte dessa besvikelser hindra mig från att låna nya böcker om hur man gör saker. En vacker dag kanske jag hittar något som jag klarar av att genomföra.
.
3. Reportageböcker
Det här har jag skrivit om tidigare, det vet jag. Men jag gillar verkligen journalistik när den får ta riktigt mycket plats. Det är kul att få fördjupning och tid att tänka. Framför allt när tidningsartiklarna tenderar att bli allt kortare och mer förenklade för varje år. Färre bokstäver och större bilder tycks vara tidens trend.
Så, det var det...
Nyligen avlyssnat
Den här lilla lådan innehöll så många cd-skivor att jag var tvungen att låna om den för att hinna lyssna klart. Och nu håller jag redan på att glömma handlingen. Kan det vara så att min hjärna håller på att förvandlas till äpplemos? Jag tycks inte kunna komma ihåg något jag läser just nu. Ingenting fastnar.
Kinesen - Henning Mankell
.
Det började dramatiskt i alla fall. En hel massa mord! I stort sett alla invånare i en liten norrländsk by hittas brutalt mördade. Man får visserligen följa något av polisens arbete i början, men därefter går det över till att handla om en skånsk åklagare vars mamma var fosterbarn i en av de mördade familjerna. Hon startar en privat utredning av vad som egentligen hände eftersom hon inte tror att poliserna är på rätt spår.
.
Det jag gillar bäst i den här boken är historien om hur kineser utnyttjades som slavar vid järnvägsbyggen i USA vid mitten av 1800-talet. Det är intressant. Men själva deckarhistorien känns kanske inte så spännande. Fast allt behöver ju inte vara spännande. Det var helt okej att lyssna på. Även om jag tycker att slutet var något av en besvikelse. Det kändes nästan som om Mankell tyckte att boken höll på att bli för lång (vilket i och för sig är sant) och skrev ihop ett snabbt slut för att bli klar med det hela.
.
Johan Rabeus läste. Då och då med lite för mycket skådespeleri för min smak, men ändå okej. Jag får väl helt enkelt leva med att skådespelare inte kan läsa en text rakt upp och ned utan att lägga till dialekter, harklingar och rosslanden i replikerna. Det blir lite radioteater över det hela. Jag gillar det inte så värst, men många andra verkar uppskatta det, så jag får väl helt enkelt leva med att det är så det ska vara.