En sann berättelse
Jag vet ju att jag inte gillar sanna berättelser. Men ändå, ibland gör jag ett försök.
Ut ur mörkret - Linda Caine & Robin Royston
Hemmafru med psykiska problem möter jungiansk psykolog. Det låter ju inte lovande precis. Men det jag tycker är intressant med Linda Caine är hennes bakgrund. Hon är född och uppvuxen i Afrika och flyttade till England först efter att hon fött sitt första barn.
Linda drabbas av en svår depression och börjar uppleva plötsliga ögonblick av djup rädsla. Länge tycker hon att det vore bättre för hennes familj om hon inte fanns och hon leker konstant med tanken på at ta sitt liv. Istället går hon med på att lägga in sig på den privata kliniken Ticehurst och träffa psykologen Robin.
Långsamt nystar de tillsammans upp Lindas historia där flera år visar sig vara helt borta. Vem är det som skrämmer henne? Vem är det som trycker ner hennes ansikte under vatten? Varför försvann Lindas mamma från hemmet när dottern bara var åtta år?
Jag är ju inget fan av sanna berättelser. Men den här lyckas ändå fånga mig så pass mycket att jag läste den på en dag. De delar som berättar om Afrika och de omvälvande förändringar som skedde när makten skiftade är intressanta. Vad som är sant i den historia som rullas upp vet ingen. Men eftersom både psykologen och patienten är överens och öppna med detta så tycker ajg att det är helt ok.
Ut ur mörkret - Linda Caine & Robin Royston
Hemmafru med psykiska problem möter jungiansk psykolog. Det låter ju inte lovande precis. Men det jag tycker är intressant med Linda Caine är hennes bakgrund. Hon är född och uppvuxen i Afrika och flyttade till England först efter att hon fött sitt första barn.
Linda drabbas av en svår depression och börjar uppleva plötsliga ögonblick av djup rädsla. Länge tycker hon att det vore bättre för hennes familj om hon inte fanns och hon leker konstant med tanken på at ta sitt liv. Istället går hon med på att lägga in sig på den privata kliniken Ticehurst och träffa psykologen Robin.
Långsamt nystar de tillsammans upp Lindas historia där flera år visar sig vara helt borta. Vem är det som skrämmer henne? Vem är det som trycker ner hennes ansikte under vatten? Varför försvann Lindas mamma från hemmet när dottern bara var åtta år?
Jag är ju inget fan av sanna berättelser. Men den här lyckas ändå fånga mig så pass mycket att jag läste den på en dag. De delar som berättar om Afrika och de omvälvande förändringar som skedde när makten skiftade är intressanta. Vad som är sant i den historia som rullas upp vet ingen. Men eftersom både psykologen och patienten är överens och öppna med detta så tycker ajg att det är helt ok.
En tunn bok om tjockisar
Jag har aldrig haft några viktproblem om jag bortser från det trista i att få höra att jag är för smal. Jag väger ungefär lika mycket idag som jag gjorde när jag var sjutton. Fast tyvärr sitter kilona inte riktigt på samma plats som de gjorde då. Jävla tyngdlag!!
Tjock! - Jenny Dahlberg
För någon som lättare att gå ner i vikt än att lägga på sig är det svårt att förstå hur det är att vara tjock. Jag ska inte låtsas att jag är någon helt igenom fin människa. Jag tycker att det är skittjatigt att höra tjocka människor gnälla över sin vikt samtidigt som de äter massor av chips och dricker litervis med läsk.
Så svårt kan det väl ändå inte vara att lista ut sambandet?
Dessutom är vikt ett fruktansvärt tråkigt samtalsämne. Jag struntar fullständigt i vad andra väger. Ändå plockar jag till mig den här boken. På omslaget står författaren iförd baddräkt, tiara och ett band över kroppen där det står Miss Tjockien. Humor gillar jag!
Jag har ingen aning om vad författaren väger. Och det har inte hon heller eftersom hon vägrar att ta reda på det. Hon verkar inte ha några direkta planer på att banta heller. Hon gillar mat och ogillar motion. Problemet är snarare andras attityd till hennes vikt. Oavsett om den är sann eller bara finns i hennes fantasi. Varför ska hon behöva känna att hon måste förklara sig när hon köper en princesstårta eller skämmas när hon köper en hamburgare? Varför kan hon inte hitta fina underkläder?
Det positiva med den här boken är att författaren är arg. Ilska är mycket bättre än gnäll. Däremot var den inte lika rolig som jag hade trott. Jag är inte förtjust i språket och vi har uppenbarligen inte riktigt samma sorts humor.
Tjock! - Jenny Dahlberg
För någon som lättare att gå ner i vikt än att lägga på sig är det svårt att förstå hur det är att vara tjock. Jag ska inte låtsas att jag är någon helt igenom fin människa. Jag tycker att det är skittjatigt att höra tjocka människor gnälla över sin vikt samtidigt som de äter massor av chips och dricker litervis med läsk.
Så svårt kan det väl ändå inte vara att lista ut sambandet?
Dessutom är vikt ett fruktansvärt tråkigt samtalsämne. Jag struntar fullständigt i vad andra väger. Ändå plockar jag till mig den här boken. På omslaget står författaren iförd baddräkt, tiara och ett band över kroppen där det står Miss Tjockien. Humor gillar jag!
Jag har ingen aning om vad författaren väger. Och det har inte hon heller eftersom hon vägrar att ta reda på det. Hon verkar inte ha några direkta planer på att banta heller. Hon gillar mat och ogillar motion. Problemet är snarare andras attityd till hennes vikt. Oavsett om den är sann eller bara finns i hennes fantasi. Varför ska hon behöva känna att hon måste förklara sig när hon köper en princesstårta eller skämmas när hon köper en hamburgare? Varför kan hon inte hitta fina underkläder?
Det positiva med den här boken är att författaren är arg. Ilska är mycket bättre än gnäll. Däremot var den inte lika rolig som jag hade trott. Jag är inte förtjust i språket och vi har uppenbarligen inte riktigt samma sorts humor.
Privata berättelser
Jag älskar Julstädningen och döden. Så jag blev riktigt glad när jag hittade en ny bok av Margareta Strömstedt på biblioteket.
Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt
Tyvärr tyckte jag inte alls om den här boken. Trots att jag älskar noveller. Den är helt enkelt för privat för mig. Kanske för att jag inte delar hennes känslor. Flera av berättelserna handlar om svartsjuka och andra problem i hennes förhållande. Nu har jag aldrig varit drabbad av svartsjuka i någon större grad, men jag tror ändå inte att det är hela problemet. Det finns många böcker som jag inte kan identifiera mig med, men det hindrar mig inte från att leva mig in i handlingen eller bli intresserad. Här blir jag för det mesta distanserad. Varför berättar hon det här, blir frågan jag ställer mig själv gång på gång. Vad har jag med det här att göra?
Personligt är bra, privat blir för det mesta bara tråkigt. Kanske är det därför jag inte gillar memoarer.
Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt
Tyvärr tyckte jag inte alls om den här boken. Trots att jag älskar noveller. Den är helt enkelt för privat för mig. Kanske för att jag inte delar hennes känslor. Flera av berättelserna handlar om svartsjuka och andra problem i hennes förhållande. Nu har jag aldrig varit drabbad av svartsjuka i någon större grad, men jag tror ändå inte att det är hela problemet. Det finns många böcker som jag inte kan identifiera mig med, men det hindrar mig inte från att leva mig in i handlingen eller bli intresserad. Här blir jag för det mesta distanserad. Varför berättar hon det här, blir frågan jag ställer mig själv gång på gång. Vad har jag med det här att göra?
Personligt är bra, privat blir för det mesta bara tråkigt. Kanske är det därför jag inte gillar memoarer.
Sydstatskvinnor och rakblad
Jag är ohjälpligt fascinerad av historier som utspelar sig i Sydstaterna. Den tryckande värmen, det sociala regelverket, gamla familjer med stora verandor och white trash i träsktrakterna - allt sätter igång min fantasi.
Vass egg - Gillian Flynn
Boken handlar om journalisten Camille Preaker som skickas tillbaka till sin hemstad för att skriva om ett mord på en liten flicka. Hon reser mycket motvilligt och tas emot av sin minst sagt dyfunktionella familj. Nu träffar hon nästan för första gången sin 13-åriga lillasyster som lever ett underligt dubbelliv. Hemma är hon ett sjukligt omhuldat barn som får vredesutbrott när de specielbeställda möblerna till hennes dockhus inte är exakt som hon vill ha dem. Utanför husets väggar är hon den ledande tonåringen som spelar på sin sexualitet, tar droger och terroriserar svagare ungdomar.
Att någonting är seriöst fel även med Camille är tydligt. Hennes kropp är täckt av ord. Ord som talar till henne i olika situationer när ärren efter de vassa verktygen bränner till.
Det här var en deckare i min smak. Otäck i flera olika nivåer. Att det inte finns några dystra medelålders manliga poliser, gör den inte på något sätt sämre.
Vass egg - Gillian Flynn
Boken handlar om journalisten Camille Preaker som skickas tillbaka till sin hemstad för att skriva om ett mord på en liten flicka. Hon reser mycket motvilligt och tas emot av sin minst sagt dyfunktionella familj. Nu träffar hon nästan för första gången sin 13-åriga lillasyster som lever ett underligt dubbelliv. Hemma är hon ett sjukligt omhuldat barn som får vredesutbrott när de specielbeställda möblerna till hennes dockhus inte är exakt som hon vill ha dem. Utanför husets väggar är hon den ledande tonåringen som spelar på sin sexualitet, tar droger och terroriserar svagare ungdomar.
Att någonting är seriöst fel även med Camille är tydligt. Hennes kropp är täckt av ord. Ord som talar till henne i olika situationer när ärren efter de vassa verktygen bränner till.
Det här var en deckare i min smak. Otäck i flera olika nivåer. Att det inte finns några dystra medelålders manliga poliser, gör den inte på något sätt sämre.
Ibland är det svårt att veta vad man tycker.
Jag blir inte klok på den här deckaren. Jag fastnade i den och läste ut den snabbt. Men jag är fortfarande inte säker på varför.
Det heligaste - Denise Mina
Vissa stunder tycker jag riktigt fasansfullt illa om huvudpersonen i den här boken. I andra stunder så känner jag mer sympati för honom även om jag hela tiden är lätt irriterad.
Lachlan Harriots hustru sitter i fängelse för mord på en seriemördare. Hon var hans psykolog innan hon blev avskedad för att ha tagit med sig journaler från anstalten där hon arbetade. Bara indicier tyder på att hon är skyldig, men fälld har hon blivit ändå.
Lachlan är en enormt enerverande människa i mina ögon. Han har uppenbara svårigheter att ens öppna filer och läsa dem på datorn och det tar honom en halv evighet att försöka hitta ledtrådar till hustruns överklagande. Han vacklar fram och tillbaka i sin tro på hustrun där han ömsom glorifierar henne och andra stunder misstänker att hon har haft en affär med seriemördaren.
Eftersom jag ändå hade stora svårigheter med att lägga ifrån mig den här boken så är den uppenbarligen bra. I sin ynklighet och sitt flirtande med mammorna på den lilla dotterns dagis så är han trovärdig som människa. Inte som en människa jag skulle tycka om, men ändå sann. Jag tror på honom även om jag ibland får en väldig lust att sparka honom någonstans där det känns.
Det heligaste - Denise Mina
Vissa stunder tycker jag riktigt fasansfullt illa om huvudpersonen i den här boken. I andra stunder så känner jag mer sympati för honom även om jag hela tiden är lätt irriterad.
Lachlan Harriots hustru sitter i fängelse för mord på en seriemördare. Hon var hans psykolog innan hon blev avskedad för att ha tagit med sig journaler från anstalten där hon arbetade. Bara indicier tyder på att hon är skyldig, men fälld har hon blivit ändå.
Lachlan är en enormt enerverande människa i mina ögon. Han har uppenbara svårigheter att ens öppna filer och läsa dem på datorn och det tar honom en halv evighet att försöka hitta ledtrådar till hustruns överklagande. Han vacklar fram och tillbaka i sin tro på hustrun där han ömsom glorifierar henne och andra stunder misstänker att hon har haft en affär med seriemördaren.
Eftersom jag ändå hade stora svårigheter med att lägga ifrån mig den här boken så är den uppenbarligen bra. I sin ynklighet och sitt flirtande med mammorna på den lilla dotterns dagis så är han trovärdig som människa. Inte som en människa jag skulle tycka om, men ändå sann. Jag tror på honom även om jag ibland får en väldig lust att sparka honom någonstans där det känns.
Underbart påhopp på psykologer!
Den här boken måste jag rekommendera till alla som är det minsta intresserade av psykologi. Det var det mest uppfriskande och tankeväckande jag har läst på länge.
Du behöver inte älska dig själv - Jeffrey Wijnberg
För det första, det här är inte någon självhjälpsbok. Det är istället en svidande kritik av olika terapimetoder skrivet av en psykolog. Wijnberg tycker att de flesta terapier är ett ända långt slöseri med patienternas tid och pengar. Den här boken ställer verkligen saker på huvudet.
Wijnberg protesterar mot allt! Han vill inte rota i patienternas barndom, han vill inte veta hela historien från början till slut - han har bara ett mål; att lösa problemet så snabbt som möjligt.
Hans metod är att konfrontera patienten rejält, men med humor. Än sen? är ett vanligt svar på patienternas svada. Eller att överdriva patientens farhågor i absurdum. Som att hålla med om att alla män är idioter och att det är bättre att kvinnan skaffar sig en hund som sällskap.
Det låter helt galet. Men hans argumentation är väldigt logisk. Och riktigt roligt blir det när han slår ett slag för ytligheten. Varför inbillar vi oss att djupa diskussioner är värda mer än ytliga?
Jag tokgillar den här boken. Jag har visserligen aldrig gått i terapi. Men om jag någonsin känner att jag behöver det, så tror jag att den här sortens psykolog skulle vara precis rätt för mig. Läs! Det är allt jag kan säga.
Tillbaka till tonåren
Fick en idé till en ungdomsbok igår. En idé som naturligtvis kändes alldeles lysande! Blev så inspirerad att jag var tvungen att låna några ungdomsböcker för att känna lite på stilen och formatet. Det var ju onekligen många år sedan jag läste den här sortens böcker.
Bästa ovän - Helena Netzell
Allra först ett irritationsmoment. I första kapitlet har huvudpersonen en digitalkamera. Under handlingens gång tar hon bilder där det är tydligt att hon inte kan se reultatet och i slutet framkallar hon dessa bilder. Vart tog digitalkameran vägen? Antingen har någon slarvat eller så har jag missat något. Jag vet inte. Men det störde mig genom hela läsningen.
Boken utspelar sig i varje fall under ett sommarlov mellan sexan och sjuan. Huvudpersonen Siri är ensam kvar i stan när hennes vänner åker bort. Kvar är också hennes värsta fiende i klassen; Antonia. En något skakig vänskap uppstår under sommaren. Och visst, det kan jag tro på. Sommarlov i stan skapade en hel del underliga allianser. Jag kan åtminstone bitvis känna igen mig i den fåniga stolhet som man kunde känna när man plötsligt blev accepterad och fick vara med de allra häftigaste i klassen. Hur kort tid det än varade. Jag kan också komma ihåg hur enkelt det var att säga något taskigt om sina vanliga vänner för att man var sur, avundsjuk eller bara på dåligt humör över något.
Jag försöker föreställa mig vad mitt 10-11 åriga jag hade tyckt om den här boken. Jag misstänker att betyget inte ens då hade blivit mer än okey.
Och den lysande idén känns förstås inte alls lika fantastisk idag. Men ändå lite kul. Vem vet, en dag kanske jag skriver en skräckhistoria i biblioteksmijö för tonåringar...
Bästa ovän - Helena Netzell
Allra först ett irritationsmoment. I första kapitlet har huvudpersonen en digitalkamera. Under handlingens gång tar hon bilder där det är tydligt att hon inte kan se reultatet och i slutet framkallar hon dessa bilder. Vart tog digitalkameran vägen? Antingen har någon slarvat eller så har jag missat något. Jag vet inte. Men det störde mig genom hela läsningen.
Boken utspelar sig i varje fall under ett sommarlov mellan sexan och sjuan. Huvudpersonen Siri är ensam kvar i stan när hennes vänner åker bort. Kvar är också hennes värsta fiende i klassen; Antonia. En något skakig vänskap uppstår under sommaren. Och visst, det kan jag tro på. Sommarlov i stan skapade en hel del underliga allianser. Jag kan åtminstone bitvis känna igen mig i den fåniga stolhet som man kunde känna när man plötsligt blev accepterad och fick vara med de allra häftigaste i klassen. Hur kort tid det än varade. Jag kan också komma ihåg hur enkelt det var att säga något taskigt om sina vanliga vänner för att man var sur, avundsjuk eller bara på dåligt humör över något.
Jag försöker föreställa mig vad mitt 10-11 åriga jag hade tyckt om den här boken. Jag misstänker att betyget inte ens då hade blivit mer än okey.
Och den lysande idén känns förstås inte alls lika fantastisk idag. Men ändå lite kul. Vem vet, en dag kanske jag skriver en skräckhistoria i biblioteksmijö för tonåringar...
Ett annat sätt att tänka
Autism är ett fenomen som alltid har fascinerat mig. Att försöka förstå hur autister upfattar världen är en sådan sak som får det att svindla i mitt huvud.
Mamma, är det där ett djur eller en människa - Hilde De Clercq
Tänk att inte kunna förstå vad en blå tandborste är för ett slags föremål bara för att du är van att borsta tänderna med en röd. Att hela tiden bli översköljd med detaljer och försöka sortera dem för att få ett sammanhang och en logisk struktur på tillvaron.
I boken finns väldigt många exempel från författarens liv som lärare och mamma till en autistisk pojke. Hon berättar till exempel att sonen Thomas lade märke till att bakgrunden blev ljusare när han tittade på filmen Djungelboken. Att Mowgli höll på att strypas av ormen Kaa, märkte han däremot aldrig. Däremot hade han sett att den ena figuren var mörkare än den andre.
Han blir också upprörd när han är på Zoo och de andra barnen skrattar åt honom för att han inte ser den röda pandan som sitter uppe i ett träd. Det finns inte alls någon röd Fiat Panda i trädet!
Världen måste vara en så otroligt konstig plats för en autist.
Mamma, är det där ett djur eller en människa - Hilde De Clercq
Tänk att inte kunna förstå vad en blå tandborste är för ett slags föremål bara för att du är van att borsta tänderna med en röd. Att hela tiden bli översköljd med detaljer och försöka sortera dem för att få ett sammanhang och en logisk struktur på tillvaron.
I boken finns väldigt många exempel från författarens liv som lärare och mamma till en autistisk pojke. Hon berättar till exempel att sonen Thomas lade märke till att bakgrunden blev ljusare när han tittade på filmen Djungelboken. Att Mowgli höll på att strypas av ormen Kaa, märkte han däremot aldrig. Däremot hade han sett att den ena figuren var mörkare än den andre.
Han blir också upprörd när han är på Zoo och de andra barnen skrattar åt honom för att han inte ser den röda pandan som sitter uppe i ett träd. Det finns inte alls någon röd Fiat Panda i trädet!
Världen måste vara en så otroligt konstig plats för en autist.
Elegant, men lite långt
För några år sedan skulle jag träffa Håkan Nesser i jobbsammanhang. Flera av mina vänner blev ganska till sig över detta. Någon hävdade att honom var hon faktiskt lite platoniskt kär i. Jo, hon är lärare med författarambitioner. Någon annan tyckte att han var sååå snygg.
Jag misstänker att jag såg ut som en fågelholk. Jag förstod verkligen ingenting. Jag blev dock snabbt omvänd efter en lång och trevlig lunch. Jävlar i min lilla låda, vilken charmig människa! Rolig, trevlig och med den där härliga blandningen av intellekt och humor. Och böckerna är inte så dumma de heller...
Människa utan hund - Håkan Nesser
Jag kan ju inte låta bli att gilla en människa som skriver meningar som den här: Eller så hade dokusåpister så fantastiskt kort halveringstid att de var glömda efter två månader.
Men det eleganta språket till trots är boken lite lång. Det finns två mysterier i boken och eftersom det ena blir löst ungefär halvvägs och det andra bara är ett mysterium för personerna i boken så tappar boken fart. Jag blir aldrig tillräckligt intresserad av Gunnar Barbarotti för verkligen fångas. Men kanske beror det på att detta är första boken i en planerad serie om fyra. Jag får väl se. För jag kommer garanterat att läsa dem. Lite långsamhet får man stå ut med - det kan det vara värt för att få upptäcka de små blinkningarna till de trogna läsarna. Sådant får mig alltid att le lite belåtet. Oavsett om författaren heter King eller Nesser.
Jag misstänker att jag såg ut som en fågelholk. Jag förstod verkligen ingenting. Jag blev dock snabbt omvänd efter en lång och trevlig lunch. Jävlar i min lilla låda, vilken charmig människa! Rolig, trevlig och med den där härliga blandningen av intellekt och humor. Och böckerna är inte så dumma de heller...
Människa utan hund - Håkan Nesser
Jag kan ju inte låta bli att gilla en människa som skriver meningar som den här: Eller så hade dokusåpister så fantastiskt kort halveringstid att de var glömda efter två månader.
Men det eleganta språket till trots är boken lite lång. Det finns två mysterier i boken och eftersom det ena blir löst ungefär halvvägs och det andra bara är ett mysterium för personerna i boken så tappar boken fart. Jag blir aldrig tillräckligt intresserad av Gunnar Barbarotti för verkligen fångas. Men kanske beror det på att detta är första boken i en planerad serie om fyra. Jag får väl se. För jag kommer garanterat att läsa dem. Lite långsamhet får man stå ut med - det kan det vara värt för att få upptäcka de små blinkningarna till de trogna läsarna. Sådant får mig alltid att le lite belåtet. Oavsett om författaren heter King eller Nesser.
Auster för nybörjare
Ungefär så beskrivs den på framsidan. Som en bra introduktion för någon som inte läst Auster tidigare. Eller som det sägs "ännu inte upptäckt ett av samtidens största författarskap".
Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster
Det är ganska sant. Det här är en bra nybörjarbok. Jag har läst ganska mycket av Paul Auster, men har en ganska kluven inställning till hans böcker. Ja, de är bra. Och jo, han är en fantastiskt skicklig författare och konstruktör av historier. Men de böcker som betraktas som hans bästa, passar inte mig.
Jag får andnöd och klaustrofobi av Auster när han är som mest smart. Jag ser att det är duktigt - men jag tycker inte om det. Om jag inte är på ett vädligt speciellt humör. Jag föredrar istället de här lätta böckerna där berättarglädjen känns på sidorna. Där historien inte är smart utan bara, rakt upp och ner, trevlig.
Den här boken om frånskilde Nathan, hans brorson Tom och den homosexuelle bokhandlaren Harry passade mig alldeles utmärkt som reselektyr. Tillräckligt rolig för att jag inte skule störas av tonåringar med mobiltelefoner - men inte så bra att jag missade hållplatsen.
Fast jag längtar fortfarande efter något fullkomligt uppslukande. Jag hoppas att jag hittar det på biblioteket imorgon.
Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster
Det är ganska sant. Det här är en bra nybörjarbok. Jag har läst ganska mycket av Paul Auster, men har en ganska kluven inställning till hans böcker. Ja, de är bra. Och jo, han är en fantastiskt skicklig författare och konstruktör av historier. Men de böcker som betraktas som hans bästa, passar inte mig.
Jag får andnöd och klaustrofobi av Auster när han är som mest smart. Jag ser att det är duktigt - men jag tycker inte om det. Om jag inte är på ett vädligt speciellt humör. Jag föredrar istället de här lätta böckerna där berättarglädjen känns på sidorna. Där historien inte är smart utan bara, rakt upp och ner, trevlig.
Den här boken om frånskilde Nathan, hans brorson Tom och den homosexuelle bokhandlaren Harry passade mig alldeles utmärkt som reselektyr. Tillräckligt rolig för att jag inte skule störas av tonåringar med mobiltelefoner - men inte så bra att jag missade hållplatsen.
Fast jag längtar fortfarande efter något fullkomligt uppslukande. Jag hoppas att jag hittar det på biblioteket imorgon.
Surt!
Fick mail från bilioteket. Tydligen hade jag glömt att lämna tillbaka Winterland.
Surt som fan. Ska jag betala förseningsavgift så vill jag göra det för böcker jag gillar. Att betala för en sådan skräpbok retar mig något enormt.
Om jag nu verkligen har glömt den. Det är inte helt säkert. Det har hänt att jag har fått gå och leta upp mina återlämnade böcker i bibliotekets hyllor för att bevisa att jag visst har lämnat tillbaka böcker som jag har fått krav på. Jag är inte alltid så imponerad av mina bibliotikarier. Ja, de är mina! Jag ser på dem ungefär som besvärliga, gamla husdjur. Jag gillar dem, men man har ju ingen större nytta av dem.
Men de är ju så söta i sina skägg och noppiga koftor där de tofflar runt bland hyllorna. Jo, jag vet att de säkert är högt kvalificerade akademiker. Men tro mig - det märks inte. Mitt bibliotek kan vara biblioteksvärldens motsvarighet till lagret där man placerar helt omöjliga människor som man inte får lov att avskeda.
Men som sagt. Jag betraktar dem som en del av min familj. Jag får lov att kritisera dem. Men gud nåde den utomstående som gör det!
Surt som fan. Ska jag betala förseningsavgift så vill jag göra det för böcker jag gillar. Att betala för en sådan skräpbok retar mig något enormt.
Om jag nu verkligen har glömt den. Det är inte helt säkert. Det har hänt att jag har fått gå och leta upp mina återlämnade böcker i bibliotekets hyllor för att bevisa att jag visst har lämnat tillbaka böcker som jag har fått krav på. Jag är inte alltid så imponerad av mina bibliotikarier. Ja, de är mina! Jag ser på dem ungefär som besvärliga, gamla husdjur. Jag gillar dem, men man har ju ingen större nytta av dem.
Men de är ju så söta i sina skägg och noppiga koftor där de tofflar runt bland hyllorna. Jo, jag vet att de säkert är högt kvalificerade akademiker. Men tro mig - det märks inte. Mitt bibliotek kan vara biblioteksvärldens motsvarighet till lagret där man placerar helt omöjliga människor som man inte får lov att avskeda.
Men som sagt. Jag betraktar dem som en del av min familj. Jag får lov att kritisera dem. Men gud nåde den utomstående som gör det!
Skräp om pirater
Omslaget borde ha varnat mig. Bilden av Johnny Depp som kapten Jack Sparrow borde fungerat som en signal om att detta inte var en bok som jag borde plocka med mig.
Sanna historier om pirater - Lucy Lehtbridge
Detta var en av de böcker jag plockade på slump sist jag var på biblioteket. Den borde jag inte ha tagit med mig hem! Det här var en riktigt dålig bok!
Pirater och kapare är annars roligt att läsa om. Jag läste Muskotkrigen förra året och den var full av kapningar, slag och riktiga rövarhistorier. Den stora skillnaden var att författaren till den boken verkligen hade forskat. Det har uppenbarligen inte den här författaren gjort! Det här är bara en svamlig, osammanhängande samling historier som jag antagligen hade kunnat googla fram på några timmar.
Ibland blir boken direkt komisk. Vad sägs om följande mening?
"Han var känd som Svartskägg på grund av sitt mardrömslikt ondskefulla, långa, svarta skägg - ett skägg han dekorerade med tända ljus för att skrämma sina offer än värre"
Vad i hela fridens namn är ett ondskefullt skägg? Ett skägg med en helt egen personlighet... Det låter ju spännande. Hon kanske skulle ha skrivit en bok om det ondskefulla skägget istället? Den hade knappast kunnat bli sämre än den här.
Sanna historier om pirater - Lucy Lehtbridge
Detta var en av de böcker jag plockade på slump sist jag var på biblioteket. Den borde jag inte ha tagit med mig hem! Det här var en riktigt dålig bok!
Pirater och kapare är annars roligt att läsa om. Jag läste Muskotkrigen förra året och den var full av kapningar, slag och riktiga rövarhistorier. Den stora skillnaden var att författaren till den boken verkligen hade forskat. Det har uppenbarligen inte den här författaren gjort! Det här är bara en svamlig, osammanhängande samling historier som jag antagligen hade kunnat googla fram på några timmar.
Ibland blir boken direkt komisk. Vad sägs om följande mening?
"Han var känd som Svartskägg på grund av sitt mardrömslikt ondskefulla, långa, svarta skägg - ett skägg han dekorerade med tända ljus för att skrämma sina offer än värre"
Vad i hela fridens namn är ett ondskefullt skägg? Ett skägg med en helt egen personlighet... Det låter ju spännande. Hon kanske skulle ha skrivit en bok om det ondskefulla skägget istället? Den hade knappast kunnat bli sämre än den här.
Intressant eller bara flummigt?
Jag slits mellan två åsikter. Jag tror egentligen inte på någonting övernaturligt. Jag tror att alla spådamer och mediala personer är charlataner och bluffmakare. Även om de inte förstår det själva.
Men samtidigt tycker jag att allt sådant här är jätteroligt. Jag går gärna med mina kompisar på alternativa mässor och skrattar mig harmynt åt öronljus, irisdiagnoser och små lappar som erbjuder "samtal med Gud".
Självklart vill jag väl att det ska finnas något mer - även om jag inte tror på det.
Slumpen är ingen tillfällighet - Jan Cederquist
Boken handlar om synkronicitet. Den meningsfulla slumpen. De där häpnadsväckande tilfälligheterna som tycks dyka upp ibland.
Det jag gillar med boken är de korta berättelserna om sådana här tillfälligheter. De är roliga att läsa. De kvasireligiösa och luddigt vetenskapliga förklarande styckena mellan de sanna historierna däremot gör mig mest irriterad. Jag gillar inte att teorier fastslås som fakta! Med tanke på att det finns miljoner att hämta för den som enligt strikt vetenskapliga metoder kan bevisa något övernaturligt, känns det inte trovärdigt när författaren hävdar att man har lyckats bevisa ditten och datten. Det tror jag inte alls att man har!
Lättläst är det i varje fall. En av Sveriges bästa copywriters skulle knappast skriva något annat än bra. Det hade ju varit en skandal.
Men samtidigt tycker jag att allt sådant här är jätteroligt. Jag går gärna med mina kompisar på alternativa mässor och skrattar mig harmynt åt öronljus, irisdiagnoser och små lappar som erbjuder "samtal med Gud".
Självklart vill jag väl att det ska finnas något mer - även om jag inte tror på det.
Slumpen är ingen tillfällighet - Jan Cederquist
Boken handlar om synkronicitet. Den meningsfulla slumpen. De där häpnadsväckande tilfälligheterna som tycks dyka upp ibland.
Det jag gillar med boken är de korta berättelserna om sådana här tillfälligheter. De är roliga att läsa. De kvasireligiösa och luddigt vetenskapliga förklarande styckena mellan de sanna historierna däremot gör mig mest irriterad. Jag gillar inte att teorier fastslås som fakta! Med tanke på att det finns miljoner att hämta för den som enligt strikt vetenskapliga metoder kan bevisa något övernaturligt, känns det inte trovärdigt när författaren hävdar att man har lyckats bevisa ditten och datten. Det tror jag inte alls att man har!
Lättläst är det i varje fall. En av Sveriges bästa copywriters skulle knappast skriva något annat än bra. Det hade ju varit en skandal.
Först som sist
Jag snabbläste Predikanten och Stenhuggaren för några år sedan. Jag tyckte att de var helt okey deckare men sedan har jag inte brytt mig om att läsa fler. Men nu hade en av mina arbetskamrater första boken, så jag passade på att låna den. Jag kände mig nyfiken på anledningen till att de här böckerna har blivit så fantastiskt stora på bara några år.
Isprinsessan - Camilla Läckberg
Det är något väldigt uppmuntrande med en ekonom som sadlar om och blir Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare. Jag tror att den sortens framgångshistoria glädjer varje människa som någonsin närt en dröm om att skriva.
När man läser artiklar eller hennes blogg Deckarmamma, så ger Camilla Läckberg ett väldigt sympatiskt intryck. Det gör hennes huvudfigurer också. Jag gillar Patrik och Erica. Här i första boken kan man se hur hon lägger grunden för de senare böckerna. Lite för många personer, men med tanke på den fortsatta serien är det logiskt. Från den här boken är det lätt att fortsätta till nästa och nästa... Ett bra upplägg för en serie.
Sedan är det ju förstås skönt att slippa läsa om en medelålders grubblande kommissarie som lyssnar på klassisk musik. Även om Nesser vinner klart på stilpoäng - så är jag övertygad om att betydligt fler människor kan identifiera sig med Läckbergs figurer. De är klart mänskliga.
Jag kommer säkert att läsa de senare böckerna också så småningom. Men det får bli bibliotekslån. Det här är inte böcker jag känner något behov av att äga. Helt okey underhållning för stunden. Inte mer än så. Men det räcker ju ganska långt.
Modern landsortsberättelse
Vem skriver om landsorten idag? Inte många. Som omväxling till alla böcker om unga män i storstäder som går på krogen och tycker synd om sig själva - så var den här boken riktigt uppfriskande.
Italienaren - Sven Olov Karlsson
Kanske är det för att skogsbönderna bara är två generationer bort som jag gillar den här boken. Mina farföräldrar hade en liten gård med skog som försörjde dem och fem söner. Där tillbringade jag mina lov med att plocka bär, hjälpa till med grannarnas kor och bygga kojor i skogen. För mig är det som att åka tillbaka i tiden.
Boken handlar om Karl-Erik Andersson, Italienaren kallad, hans son Peter och deras familj i den lilla byn Åsvarta. Någonting händer med Italienaren. Den förut så starke och muntre mannen börjar glömma saker, hans humör förändras och arbetet går inte längre lika fort. Han är sjuk. Eller kanske inte sjuk egentligen. Läkarna har hittat en mystisk skugga på hans lunga. Det är säkert inget som inte kan åtgärdas med en liten titthålsoperation.
Familjen håller med. Det är klart att det inte är något farligt. Att Italienaren vaknar upp med ett ärr runt hela kroppen och en halv lunga mindre är något man nästan inte låtsas om.
Men sjukdomen kan inte ignoreras hur länge som helst. Italienaren blir sämre och Peter börjar förstå att han måste ta ett beslut. Ska han ta hand om gården? Trots att han egentligen inte vet något om hur man gör? Pappan har aldrig velat dela med sig av sina kunskaper.
Boken har en sidohistoria om utomjordingar som har kidnappat Italienaren. Jag är inte säker på om den är hans fantasier eller hallucinationer som kommer av hans hjärntumör, men den tillför inget till historien. Det är i berättelserna om landsbygden, arbetskamraternas tafatta rädsla för den sjuke, och de udda existenserna, som boken verkligen får mig att känna något.
Kanske hjälper det att jag har haft sura halvtokiga granngubbar som pissat på vår lillstuga som hämnd för inbillade oförätter och andra grannar med 5 skrotbilar på tomten och miljoner på banken. Men jag tror att jag hade tyckt om den här boken ändå.
Italienaren - Sven Olov Karlsson
Kanske är det för att skogsbönderna bara är två generationer bort som jag gillar den här boken. Mina farföräldrar hade en liten gård med skog som försörjde dem och fem söner. Där tillbringade jag mina lov med att plocka bär, hjälpa till med grannarnas kor och bygga kojor i skogen. För mig är det som att åka tillbaka i tiden.
Boken handlar om Karl-Erik Andersson, Italienaren kallad, hans son Peter och deras familj i den lilla byn Åsvarta. Någonting händer med Italienaren. Den förut så starke och muntre mannen börjar glömma saker, hans humör förändras och arbetet går inte längre lika fort. Han är sjuk. Eller kanske inte sjuk egentligen. Läkarna har hittat en mystisk skugga på hans lunga. Det är säkert inget som inte kan åtgärdas med en liten titthålsoperation.
Familjen håller med. Det är klart att det inte är något farligt. Att Italienaren vaknar upp med ett ärr runt hela kroppen och en halv lunga mindre är något man nästan inte låtsas om.
Men sjukdomen kan inte ignoreras hur länge som helst. Italienaren blir sämre och Peter börjar förstå att han måste ta ett beslut. Ska han ta hand om gården? Trots att han egentligen inte vet något om hur man gör? Pappan har aldrig velat dela med sig av sina kunskaper.
Boken har en sidohistoria om utomjordingar som har kidnappat Italienaren. Jag är inte säker på om den är hans fantasier eller hallucinationer som kommer av hans hjärntumör, men den tillför inget till historien. Det är i berättelserna om landsbygden, arbetskamraternas tafatta rädsla för den sjuke, och de udda existenserna, som boken verkligen får mig att känna något.
Kanske hjälper det att jag har haft sura halvtokiga granngubbar som pissat på vår lillstuga som hämnd för inbillade oförätter och andra grannar med 5 skrotbilar på tomten och miljoner på banken. Men jag tror att jag hade tyckt om den här boken ändå.