Och en deckare till...
Det blev visst en till när jag ändå höll på.
Skrivet i eld - Simon Becket
Den här hittade jag vid senaste besöket på biblioteket. Och eftersom jag faktiskt hade ganska trevligt med den förra Becketboken fick den här följa med hem. Jag älskar verkligen biblioteket! Tänk om jag hade betalat för allt skräp jag läser? Vilken bitter och sur människa jag hade blivit då. Nu kan jag lungt konstatera att jag inte slösas bort mer än lite tid.
Huvudepersonen är densamme som i förra boken. Men den här gången hamnar David Hunter på ön Runa i yttre Hebriderna. Det är väl behållningen med boken. Öar i yttre hebriderna borde få mer uppmärksamhet i litteraturen tycker jag. Det är något väldigt trevligt över stormdrabbade steniga öar i havet. När man läser om dem hemma i sin varma sköna säng alltså. Utmärkt plats för en deckare.
David skickas dit för att ta en titt på en död kropp som har hittats bränd i en övergiven stuga. Är det mord eller en olyckshändelse? Det är först inte helt självklart, men efter lite skallpussel, och nu talar jag bokstavligt sådant, kommer David fram till att det troligtvis är ett mord. Tyvärr sammanfaller detta konstaterande med en rejäl storm som gör det omöjligt att skicka ut ett utredningsteam och fler poliser till ön. Istället blir avslöjandet början på en eskalerande spiral av våld och mord på ön.
Om jag inte hade läst en halv miljon deckare innan så hade jag säkert tyckt att det här var spännande. Nu sitter jag mest och önskar att jag var elva-tolv år igen och precis hade börjat läsa de första sidorna på Tio små negerpojkar. Det var spännande, det.
Skrivet i eld - Simon Becket
Den här hittade jag vid senaste besöket på biblioteket. Och eftersom jag faktiskt hade ganska trevligt med den förra Becketboken fick den här följa med hem. Jag älskar verkligen biblioteket! Tänk om jag hade betalat för allt skräp jag läser? Vilken bitter och sur människa jag hade blivit då. Nu kan jag lungt konstatera att jag inte slösas bort mer än lite tid.
Huvudepersonen är densamme som i förra boken. Men den här gången hamnar David Hunter på ön Runa i yttre Hebriderna. Det är väl behållningen med boken. Öar i yttre hebriderna borde få mer uppmärksamhet i litteraturen tycker jag. Det är något väldigt trevligt över stormdrabbade steniga öar i havet. När man läser om dem hemma i sin varma sköna säng alltså. Utmärkt plats för en deckare.
David skickas dit för att ta en titt på en död kropp som har hittats bränd i en övergiven stuga. Är det mord eller en olyckshändelse? Det är först inte helt självklart, men efter lite skallpussel, och nu talar jag bokstavligt sådant, kommer David fram till att det troligtvis är ett mord. Tyvärr sammanfaller detta konstaterande med en rejäl storm som gör det omöjligt att skicka ut ett utredningsteam och fler poliser till ön. Istället blir avslöjandet början på en eskalerande spiral av våld och mord på ön.
Om jag inte hade läst en halv miljon deckare innan så hade jag säkert tyckt att det här var spännande. Nu sitter jag mest och önskar att jag var elva-tolv år igen och precis hade börjat läsa de första sidorna på Tio små negerpojkar. Det var spännande, det.
Men, kan jag inte sluta?
Med att läsa deckare alltså. Nej, det verkar inte så. Den här plockade jag från någon av bibliotekets hyllor. Varför vet jag inte riktigt, men jag gissar att jag hade något halvrationellt skäl just då. "Det är synd om mig som börjat jobba igen. Hjärnan är som mos. En deckare blir nog alldeles lagom"
Dödens kemi - Simon Becket
Fast den här var ändå lite trivsam på något sätt. Mycket likmaskar visserligen, men sådant stör mig inte nämnvärt. David Hunter jobbar som allmänläkare i en liten by på den engelska landsbygden. När en ung kvinna hittas mördad i närheten blir hans bakgrund upptäckt av polisen. David har tidigare arbetat som rättsantropolog, men slutat och tagit ett vanligt läkarjobb efter att hans fru och dotter dött i en bilolycka. Nu blir han ombedd att hjälpa till. Något han gör ganska motvilligt.
Verkligen inte något mästerverk. Tro inte det. Men ändå tillräckligt trevligt för att fungera som insomningslektyr. Lite likmaskar och larver har aldrig stört min sömn.
Dödens kemi - Simon Becket
Fast den här var ändå lite trivsam på något sätt. Mycket likmaskar visserligen, men sådant stör mig inte nämnvärt. David Hunter jobbar som allmänläkare i en liten by på den engelska landsbygden. När en ung kvinna hittas mördad i närheten blir hans bakgrund upptäckt av polisen. David har tidigare arbetat som rättsantropolog, men slutat och tagit ett vanligt läkarjobb efter att hans fru och dotter dött i en bilolycka. Nu blir han ombedd att hjälpa till. Något han gör ganska motvilligt.
Verkligen inte något mästerverk. Tro inte det. Men ändå tillräckligt trevligt för att fungera som insomningslektyr. Lite likmaskar och larver har aldrig stört min sömn.
Den här hade jag nog redan läst
Men eftersom jag inte kom ihåg vem mördaren var så gissar jag att den inte gjorde något större intryck den gången. Det gjorde den inte nu heller. Om vi bortser från uppläsningen, då förstås.
Nattsystern - Unni Lindell
Jag tycks bli allt sjåpigare när det gäller uppläsare. Gunnel Fred klarar jag inte av. Människan är nasal! Jag har jättesvårt för nasala röster. Det är inte ens speciellt mycket. Men det retar mig tillräckligt för att jag ska stampa omkring i köket och slamra med disken när jag hör henne.
Själva deckaren var väl okey kanske. Åtminstone om man bortser från sådana logiska luckor som att Cato Isaksen då och då verkar i det närmaste synsk och efter flera månaders helt resultatlöst arbete plötsligt får smarta déer precis samtidigt som mördaren bestämmer sig för att skrida till verket. Att han sedan genom att bete sig ganska irrationellt och obegåvat ändå lyckas fixa biffen är ju sådant man helt enkelt får ta om man envisas med att läsa deckare. Varför man nu gör det... frågade hon sig bittert.
Nattsystern - Unni Lindell
Jag tycks bli allt sjåpigare när det gäller uppläsare. Gunnel Fred klarar jag inte av. Människan är nasal! Jag har jättesvårt för nasala röster. Det är inte ens speciellt mycket. Men det retar mig tillräckligt för att jag ska stampa omkring i köket och slamra med disken när jag hör henne.
Själva deckaren var väl okey kanske. Åtminstone om man bortser från sådana logiska luckor som att Cato Isaksen då och då verkar i det närmaste synsk och efter flera månaders helt resultatlöst arbete plötsligt får smarta déer precis samtidigt som mördaren bestämmer sig för att skrida till verket. Att han sedan genom att bete sig ganska irrationellt och obegåvat ändå lyckas fixa biffen är ju sådant man helt enkelt får ta om man envisas med att läsa deckare. Varför man nu gör det... frågade hon sig bittert.
Själv har jag spikrakt hår
Den här boken glömde jag att skriva om. Lika bra att jag gör det. För annars kommer jag snart glömma att jag har läst den. Större intryck än så gjorde den inte.
Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet - Annette Kullenberg
Jag skulle antagligen ha fått ut bra mycket mer av den här boken om jag hade varit bekant med Marianne Hööks texter. Men de har gått mig spårlöst förbi. I mitt barndomshem kunde Bang mycket väl plockas fram för högläsning, men Höök hade jag aldrig ens hört talas om innan hon blev aktuell i pressen nu.
Jag visste verkligen ingenting om Marianne Höök när jag öppnade den här boken. Tyvärr vet jag inte så värst mycket mer nu. Det är inte så konstigt. Annette Kullenberg får verkligen inte tag i speciellt många nya fakta när hon försöker ta reda på vem hennes väninna Marianne egentligen var. Varför tog hon livet av sig? Hon som alltid verkade så lycklig och framgångsrik. Varför pratade hon aldrig om sin bakgrund?
Jag är helt säker på att Annette Kullenberg verkligen vill veta mer. Problemet är att det inte verkar finnas några fakta att hitta. Istället tvingas hon spekulera. Resonemangen går i cirklar och när jag till slut förstår att jag verkligen inte kommer att få reda på något mer än de fakta som tidigt presenterades (en mor som mycket tidigt begick självmord, uppväxt hos religiösa morföräldrar) så tappar jag ganska mycket intresse.
Jag lånade en bok med Marianne Hööks krönikor och reportage för att läsa parallellt. Men det blev aldrig av att jag gjorde det. Synd antagligen, men jag fick mer än nog av biografin.
Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet - Annette Kullenberg
Jag skulle antagligen ha fått ut bra mycket mer av den här boken om jag hade varit bekant med Marianne Hööks texter. Men de har gått mig spårlöst förbi. I mitt barndomshem kunde Bang mycket väl plockas fram för högläsning, men Höök hade jag aldrig ens hört talas om innan hon blev aktuell i pressen nu.
Jag visste verkligen ingenting om Marianne Höök när jag öppnade den här boken. Tyvärr vet jag inte så värst mycket mer nu. Det är inte så konstigt. Annette Kullenberg får verkligen inte tag i speciellt många nya fakta när hon försöker ta reda på vem hennes väninna Marianne egentligen var. Varför tog hon livet av sig? Hon som alltid verkade så lycklig och framgångsrik. Varför pratade hon aldrig om sin bakgrund?
Jag är helt säker på att Annette Kullenberg verkligen vill veta mer. Problemet är att det inte verkar finnas några fakta att hitta. Istället tvingas hon spekulera. Resonemangen går i cirklar och när jag till slut förstår att jag verkligen inte kommer att få reda på något mer än de fakta som tidigt presenterades (en mor som mycket tidigt begick självmord, uppväxt hos religiösa morföräldrar) så tappar jag ganska mycket intresse.
Jag lånade en bok med Marianne Hööks krönikor och reportage för att läsa parallellt. Men det blev aldrig av att jag gjorde det. Synd antagligen, men jag fick mer än nog av biografin.
Men, äntligen!
Helt plötsligt känns det roligt att läsa igen. Precis vad jag behövde. Läsning har mest fungerat som sömnmedel den senaste tiden. Nu börjar det äntligen kännas bättre. Tack för det.
Leka bland vuxna - Sophie Dahl
Det var länge sedan jag läste ut en bok på en dag. Mest för att jag helt enkelt inte fastnar. Min slalomläsning har verkligen nått extrema rekord. Jag tror att jag har närmare tio böcker som jag håller på med just nu. Men den här boken tog det inte många timmar för mig att läsa ut. För en gång skull ville jag inte lägga den ifrån mig. En uppväxtskildring var tydligen precis vad jag ville läsa just nu.
Det här var charmigt, roligt och mysigt, samtidigt som det absolut var tillräckligt syrligt för att inte sätta igång mina diabetesreflexer. Att följa Kitty från tolv till femtonårsåldern var en ganska perfekt upplevelse för en lat lördag. Engelsk landsbygd, internatskolor, New York och mystiska gurus - Kitty får helt enkelt försöka anpassa sig efter sin vackra mammas senaste infall. Ibland går det bra, andra gånger blir det mindre lyckat.
Det är svårt att låta bli att fundera över hur mycket av det som Kitty är med om som är självupplevt. Men egentligen är det ju inte speciellt intressant. Det räcker ju helt och fullt att njuta av historien som den är. Det var länge sedan jag önskade att en bok var längre, men den här hade gärna fått ha hundra sidor till. Det hade funkat för mig.
Kort om brott
Ser man på. Nu börjar jag i alla fall få upp lite mer tempo på läsningen. Entusiasmen är dock fortfarande låg tyvärr. Det här borde jag ju gå i spinn på. Reportage. Om svenska brott. Låter ju som perfekt läsning för mig. Men icke då! Upplevelsen blir ändå ganska ljummen.
I brottets spår - Walter Repo
Den här killen blev tydligen Årets Frilansjournalist 2007. Där ser man. Nå, det är inte hans sätt att skriva som jag ogillar, även om jag inte direkt är översvallande förtjust heller. Problemet är snarare att reposrtagen är för korta. 21 brott på 238 sidor ger ju inga fantastiska fördjupningar precis.
Men några ljuspunkter finns det förstås. Pojken som skakade Malmö ger en hel del information som dagstidningarna valde att utelämna. Som att Skolbombarens vapengömma med pistoler och pumpgevär var av den typen man kan köpa på Hobbex.
Några historier är riktigt skrämmande. Visst är det otäckt med en människa som hör aztekernas dödsgud Mictian innuti sitt huvud. Men frågan är om det inte är ännu läskigare med två supande tonårskillar som bara bestämmer sig för att döda någon en kväll. Eftersom allt är så tråkigt. Det är betydligt lättare att förstå att den som är mitt uppe i en aktiv psykos hugger ihjäl människor, än att uttråkade tonåringar gör det och därefter fortsätter att skända den döde och dessutom kommer tillbaka till brottsplatsen för att plocka med sig ett öga. Sådant ger mig rysningar.
Med hälften så många reportage till samma mängd sidor hade den här boken passat mig bätre. Men kanske fanns inget mer att berätta?
I brottets spår - Walter Repo
Den här killen blev tydligen Årets Frilansjournalist 2007. Där ser man. Nå, det är inte hans sätt att skriva som jag ogillar, även om jag inte direkt är översvallande förtjust heller. Problemet är snarare att reposrtagen är för korta. 21 brott på 238 sidor ger ju inga fantastiska fördjupningar precis.
Men några ljuspunkter finns det förstås. Pojken som skakade Malmö ger en hel del information som dagstidningarna valde att utelämna. Som att Skolbombarens vapengömma med pistoler och pumpgevär var av den typen man kan köpa på Hobbex.
Några historier är riktigt skrämmande. Visst är det otäckt med en människa som hör aztekernas dödsgud Mictian innuti sitt huvud. Men frågan är om det inte är ännu läskigare med två supande tonårskillar som bara bestämmer sig för att döda någon en kväll. Eftersom allt är så tråkigt. Det är betydligt lättare att förstå att den som är mitt uppe i en aktiv psykos hugger ihjäl människor, än att uttråkade tonåringar gör det och därefter fortsätter att skända den döde och dessutom kommer tillbaka till brottsplatsen för att plocka med sig ett öga. Sådant ger mig rysningar.
Med hälften så många reportage till samma mängd sidor hade den här boken passat mig bätre. Men kanske fanns inget mer att berätta?
Den bara fanns där
Det är det enda jag har att skylla på. Jag hade ingen bekväm pocket att stoppa i väskan och så låg den bara där. That's my story and I'm sticking to it.
Livstid - Liza Marklund
Varje gång jag läser Koontz, Marklund eller någon annan av de där författarna som jag egentligen inte är speciellt förtjust i så tänker jag att det här var den sista. Men så går det ett halvår eller ett år och så sitter jag där igen. Och läser något jag redan från början vet att jag inte kommer att gilla så där värst.
Och precis så blev det den här gången också. Det var inte så roligt, direkt. Antingen är berättelsen väldigt långsökt, eller också är det jag som är trög - men jag har verkligen svårt att fatta hur Annika Bengtsson hittar fram till mördaren i det här fallet. Det har något med företagsregister att göra, tror jag. Men jag förlorar snabbt intresset så jag är inte säker. Som sagt, jag borde inte läsa Marklund. Men det kommer säkert inte att hindra mig i framtiden heller. Eftersom det uppenbarligen är något fel på min tankeförmåga när det gäller att hålla mig undan från vissa författare. Ranelid och Cuelo är däremot misstag som jag inte upprepar!
Livstid - Liza Marklund
Varje gång jag läser Koontz, Marklund eller någon annan av de där författarna som jag egentligen inte är speciellt förtjust i så tänker jag att det här var den sista. Men så går det ett halvår eller ett år och så sitter jag där igen. Och läser något jag redan från början vet att jag inte kommer att gilla så där värst.
Och precis så blev det den här gången också. Det var inte så roligt, direkt. Antingen är berättelsen väldigt långsökt, eller också är det jag som är trög - men jag har verkligen svårt att fatta hur Annika Bengtsson hittar fram till mördaren i det här fallet. Det har något med företagsregister att göra, tror jag. Men jag förlorar snabbt intresset så jag är inte säker. Som sagt, jag borde inte läsa Marklund. Men det kommer säkert inte att hindra mig i framtiden heller. Eftersom det uppenbarligen är något fel på min tankeförmåga när det gäller att hålla mig undan från vissa författare. Ranelid och Cuelo är däremot misstag som jag inte upprepar!
Några CD-skivor för mycket...
Ytterligare en deckare har åkt in genom ena örat och försvunnit ut genom det andra. Hur den nu lyckades göra det? Jag har ju faktiskt hörlurar i båda öronen. Ytterligare ett mysterium att grunna på innan jag somnar.
Mord.net - Buthler & Öhrlund
Alltså, 14 cd-skivor är för mycket för en deckare. Framför allt när man redan efter ett par cd-skivor har fått hela plotten förklarad för sig. Det räcker i och för sig att läsa baksidestexten för att fatta vad det hela går ut på. Någon har byggt ett gigantiskt mordnätverk via internet.
SPOILER * SPOILER
Allvarligt? Är det någon som tror att man kan bygga upp ett mordnätverk via spam? En del av idén är visserligen smart. Du beställer ett mord och för att få det utfört måste du själv mörda någon. Det finns alltså inga motiv, du är okänd på platsen och polisen har ingen anledning att misstänka dig. Visst, det vet ju alla, helt slumpmässiga mord är i stort sett omöjliga att utreda och klara upp. Men, när det finns en hel våg av ouppklarade till synes slumpmässiga mord över hela världen så har ju jag väldigt svårt att tro att ingen - inte en enda människa - har rapporterat att det finns spam som leder till sidor där man kan beställa mord. Jag har lite svårt att tro på just det, faktiskt.
Många mord. Många personer. Men ingen som känns det minsta intressant. Kanske för att det faktiskt inte finns några direkta huvudpersoner. Ingen tar tillräckligt mycket plats för att bli levande.
Mord.net - Buthler & Öhrlund
Alltså, 14 cd-skivor är för mycket för en deckare. Framför allt när man redan efter ett par cd-skivor har fått hela plotten förklarad för sig. Det räcker i och för sig att läsa baksidestexten för att fatta vad det hela går ut på. Någon har byggt ett gigantiskt mordnätverk via internet.
SPOILER * SPOILER
Allvarligt? Är det någon som tror att man kan bygga upp ett mordnätverk via spam? En del av idén är visserligen smart. Du beställer ett mord och för att få det utfört måste du själv mörda någon. Det finns alltså inga motiv, du är okänd på platsen och polisen har ingen anledning att misstänka dig. Visst, det vet ju alla, helt slumpmässiga mord är i stort sett omöjliga att utreda och klara upp. Men, när det finns en hel våg av ouppklarade till synes slumpmässiga mord över hela världen så har ju jag väldigt svårt att tro att ingen - inte en enda människa - har rapporterat att det finns spam som leder till sidor där man kan beställa mord. Jag har lite svårt att tro på just det, faktiskt.
Många mord. Många personer. Men ingen som känns det minsta intressant. Kanske för att det faktiskt inte finns några direkta huvudpersoner. Ingen tar tillräckligt mycket plats för att bli levande.
Ytterligare ett njaa
Det är inget roligt att läsa nu. Ingenting faller mig riktigt i smaken. Det mesta känns halvtråkigt. Jag gissar att det inte är den samlade världslitteraturen det är fel på. Det är nog bara jag. Vad kan man göra? Det är väl bara att läsa på tills det släpper. Förr eller senare hittar jag väl något som gör mig entusiastisk igen, hoppas jag.
Dårens dotter - Mian Lodalen
Jaha, en halvgalen pappa till. En sådan som tar med sin elvaåriga dotter på Sinnenas rike på bio, men inte gärna lägger ut pengar på mat åt ungen. Lättläst och lättglömt. Jag läste den för några dagar sedan och har redan glömt vad huvudpersonerna hette. Inget bra tecken, va?
Men som sagt, det säger inte ett dugg om boken. Jag hittar bara inte några böcker som passar mig just nu. Jag vågar inte ens läsa om någon av mina gamla favoriter. Jag är rädd att jag inte ska gilla dem heller. Det vore tråkigt.
Dårens dotter - Mian Lodalen
Jaha, en halvgalen pappa till. En sådan som tar med sin elvaåriga dotter på Sinnenas rike på bio, men inte gärna lägger ut pengar på mat åt ungen. Lättläst och lättglömt. Jag läste den för några dagar sedan och har redan glömt vad huvudpersonerna hette. Inget bra tecken, va?
Men som sagt, det säger inte ett dugg om boken. Jag hittar bara inte några böcker som passar mig just nu. Jag vågar inte ens läsa om någon av mina gamla favoriter. Jag är rädd att jag inte ska gilla dem heller. Det vore tråkigt.