gemen och verserad

Jag är en pocketköpare. Obotlig sådan. Det är inte många böcker som känns så viktiga att jag inte kan vänta på pocketversionen. Världen är full av bra böcker. Vad gör det om jag läser vissa av dem ett år efter alla andra? Jag bryr mig inte. Att vänta gör dessutom att mina förväntningar hinner sjunka till en mer normal nivå. Först eller sist, det passar mig.
Den här boken är jag nog ganska sist med att läsa. Det var nog bra att jag väntade. Annars tror jag att jag hade blivit  besviken.

Människohamn - John Ajvide Lindqkvist

Trots att vill-läsa-vill-läsa-nu-tillståndet sjunkit ned till en betydligt mer normal nivå och tagit förväntningarna med sig till något som en stackars författare har en sportslig chans att uppfylla, så väcks förhoppningarna direkt efter bara någon sidas läsning. Åh, det här kommer att bli så bra! Jag riktigt känner hur mitt bokläsande, skräckälskande inre barn hoppar jämfota av glädje. (Den där ungen borde få stryk med en hoprullad tidning.)

Det är ju bra. Förstås. Jag gillar JAL. Men det är inte riktigt så bra som jag vill att det ska vara. Jag vill att det ska vara fantastiskt. Jag vill att det ska vara som när jag läste Stephen King för första gången som tonåring. Men det är det förstås inte. Jag tror inte att någonting kan bli det idag. Jag är för gammal och har läst för mycket. Men ändå, de första sidorna får mig nästan att tro att det ska bli så igen.

Jag älskar förord. När förordet dessutom avslutas med meningen "Då börjar vi." reser sig håren på armarna i ren förtjusning. Sedan försvinner halva boken som i ett litet nafs. För han kan ju skriva den där Lindqvist. Jag kan inte låta bli att bli intresserad av människorna och bry mig om dem. Oavsett om det är snygga Elin som opererar sig ful, tonårsspöken på flakmoped eller par i sjuttioårsåldern. Jag vill hela tiden veta mer. Att dessutom använda GB-glassclownen som en skrämseleffekt fungerar dessutom jättebra på mig. Jag tycker precis som lilla försvunna Maja att den är skitläskig.

Det är inte förrän mot slutet som jag egentligen blir besviken. Jag märker ju vart det är på väg. Problemet är att i slutet försvinner en hel del av allt det jag gillar med Lindqvist. Det nära, det personliga det lite udda. Det blir bara stort och klumpigt och för mycket. När vardagsskräcken försvinner och storsläggan tas fram blir det lite... lite löjligt. Tycker jag. Fast det är egentligen en mesig kommentar! Det här är fortfarande mycket bättre och roligare än alla svenska deckare och romaner jag har läst det senaste året. Det är bara så att jag vill att det ska vara ännu bättre! Jag vill bli fullkomligt betagen och head-over-heels, men riktigt där är jag inte.

Nu är vi vänner igen Stephen och jag. Den vidriga översättningen av Liseys berättelse är glömd. Jag tänker förtränga att jag någonsin läst den (vilket jag för övrigt även har gjort med Tommyknockers) och gå vidare med ett minne obefläckat av ord som äckelgegga och smittigt.

Duma Key - Stephen King

Jag gillar! Visserligen saknar jag fortfarande min ungdoms King som skrämde slag på mig och tvingade mig att ha lampan tänd hela nätterna. Det känns att den gode Stephen har blivit äldre. Det här är en mognare berättelse om människor som har upplevt betydligt mer än barnen i IT eller tonåringarna i Christine, men något annat vore väl onaturligt gissar jag.

Jag tycker om att läsa om Edgars rehabilitering efter en olycka som både gett honom hjärnskador och kostat honom en arm. Men framför allt tycker jag om att läsa om hans vänskap med Wireman - advokaten som förlorat sin fru och sin dotter och nu ägnar sitt liv åt att sköta om den åldrande Elizabeth på ön Duma Key. Vänskap har alltid varit en av Kings paradgrenar. Det övernaturliga inslagen fungerar och är på något ställe faktiskt lite, lite kusligt.

Långt är det förstås som vanligt. Det är ju Stephen King. Men det gör inget. Jag gillar långt. Åtminstone när man glider så obehindrat genom texten som man faktiskt gör när man läser King på originalspråk. Visst är det stiligt med sparsmakat och noga utvalda ord ibland, men det är faktiskt inte så dumt med mastodontböcker heller. För mycket av det goda kan vara underbart, som Mae West kanske sa...

Jag blev klar. King är ju ändå alltid King. Men, nej, jag gillade inte den här boken något vidare.

Liseys berättelse - Stephen King

Jag struntar i om Stephen King tycker att det här är hans bästa bok. Bara för att jag gillar honom behöver jag ju inte hålla med. Och det gör jag absolut inte. Jag tyckte att Liseys berättelse var tråkig. Att jag inte gillade Lisey något vidare gjorde ju inte saken bättre.

Men allra värst är som sagt översättningen. Jag ska inte skylla på översättaren. Det måste ha varit ett nästan omöjligt jobb. Men alla de här påhittade orden passar inte mig. Boler, äckelgegga, smittigt, inkunker, spändäl. Jag blir bara störd och slits upp ur fantasin gång på gång. Jag är hela tiden medveten om att jag läser vilket gör berättelsen helt ospännande.

Jag tror fortfarande att jag skulle ha stört mig mindre om jag hade läst boken på originalspråk. Jag tror inte att det finns ord i det engelska språket som får håren att resa sig på armarna på mig. Helt enkelt för att det inte är mitt språk.

Så, i fortsättningen får det bli King på originalspråk, som vanligt.

Jag borde ha anat att den här boken inte var speciellt bra. Men, jag var sugen på en spökhistoria så jag köpte den ändå. Desutom så hade jag ju ett presentkort att handla för. Då är jag alltid lite mer benägen att chansa. Det här var dock ett nedköp, tyvärr.

The secret of Crickley Hall - James Herbert

Intrigen är klassisk. Familj i sorg flyttar in i ett gammalt hus som visar sig ha en tragisk historia. Under andra världskriget användes huset för att evakuera barnhemsbarn från London. Tanken var förstås att de skulle vara säkrare på landet. Tyvärr visade sig Crickley Hall vara allt annat än säkert.

Det här hade kanske kunnat bli en bra spökhistora. Fast då hade det krävts att boken hade kortats med minst 200 sidor. 633 sidor var på tok för många. Om familjen hade varit lite mer trovärdig hade också hjälpt. Nu kändes det som om de ena dagen var vettskrämda över vad som hände i huset och nästa dag lallade omkring som om ingenting hade hänt.

Slutet håller på en evighet känns det som. Inte så konstigt kanske, eftersom det är enkelt att förstå precis vad som kommer att hända. Alltså sitter man bara och väntar på att författaren ska bli klar. Men jag tröstar mig med att jag i varje fall inte slösade bort mina egna surt förvärvade pengar på den här boken.

Jag slits mellan två åsikter. Jag tror egentligen inte på någonting övernaturligt. Jag tror att alla spådamer och mediala personer är charlataner och bluffmakare. Även om de inte förstår det själva.
Men samtidigt tycker jag att allt sådant här är jätteroligt. Jag går gärna med mina kompisar på alternativa mässor och skrattar mig harmynt åt öronljus, irisdiagnoser och små lappar som erbjuder "samtal med Gud".

Självklart vill jag väl att det ska finnas något mer - även om jag inte tror på det.

Slumpen är ingen tillfällighet - Jan Cederquist

Boken handlar om synkronicitet. Den meningsfulla slumpen. De där häpnadsväckande tilfälligheterna som tycks dyka upp ibland.

Det jag gillar med boken är de korta berättelserna om sådana här tillfälligheter. De är roliga att läsa. De kvasireligiösa och luddigt vetenskapliga förklarande styckena mellan de sanna historierna däremot gör mig mest irriterad. Jag gillar inte att teorier fastslås som fakta! Med tanke på att det finns miljoner att hämta för den som enligt strikt vetenskapliga metoder kan bevisa något övernaturligt, känns det inte trovärdigt när författaren hävdar att man har lyckats bevisa ditten och datten. Det tror jag inte alls att man har!

Lättläst är det i varje fall. En av Sveriges bästa copywriters skulle knappast skriva något annat än bra. Det hade ju varit en skandal.