Förutsägbart, men trivsamt ändå
Varning! Detta inlägg kan innehålla spoilers.
Finns inte på kartan - Carin Hjulström
Det är verkligen inte speciellt svårt att lista ut hur det ska gå i den här boken. Journaliststudenten Frida är nästan ihop med coole Peter. Åtminstone på nätterna. Dagtid är han inte lika noga med att visa att de hör ihop. Men det här ska nog ändras under praktiken. Hoppas Frida.
.
Men så blir det förstås inte. Peter hamnar på Aftonbladet, en av de mest önskade praktikplatserna, medan Frida hamnar på lokalredaktionen i Bruseryd. Då tycker Peter att det är lika bra att de gör slut. Förstås.
.
Då ska vi se. Hur många tror att det kommer att gå jättebra för Peter? Nej, just det. Såklart gör han bort sig. Medan Frida lyckas engagera hela bygden när hon upptäcker att Bruseryd inte längre kommer att finnas med på telefonkatalogens kartblad. Nu börjar kampen för att åter bli fler än 100 innevånare.
.
Det finns verkligen inte någonting som överraskar mig i den här boken. Men det gör ingenting alls. Det lunkar på tryggt och trevligt som en ungdomsbok. Klart att det går bra för Frida. Klart att hon kommer till insikt om vilken tönt Peter är. Klart att hon lyckas få människor att förändra sina liv. Det är en historia enligt feelgood-mallen på alla sätt. Men det gör ingenting. För det var precis vad jag ville läsa just nu. Nästan perfekt matchning en förkyld och kall helg i soffan.
Sydstatsbesvikelse
De som har följt den här bloggen kan möjligtvis ha upptäckt min totala förälskelse i sydstatslitteratur. Jag har aldrig riktigt lyckats lista ut vad det är som tilltalar mig så mycket, men står det ett ord om sydstaderna på baksidan så är jag fast. Så självklart plockade jag upp den här...
Mississippi börjar i lobbyn på Peabody Hotel - Lee Smith
Enligt New York Times Book Reveiw är den mästerlig. Och Booklist jämför Smith med Faulkner. Där ser man! Själv fattar jag inte vad de pratar om. Men jag gissar att det är jag som missar något. Jag blir nämligen lite uttråkad och väntar på att det ska hända något.
.
Upplägget är det inget fel på. I mitten av 60-talet färdades ett gäng collegetjejer nedför Mississippi på en flotte. Nu 35 år senare gör fyra av dem om resan, fast nu på en lyxig hjulångare. En av deras vänner har dött och nu gör de resan för att hedra hennes minne.
.
Visst låter det lovande? Bara det faktum att kvinnan som dött i en olycka, alternativt självmord, heter Baby Balou gör att jag gillar det från början. Baby Balou... kan man heta det utanför sydstaterna? Nåja, berättelserna om de två flodfärderna löper parallellt genom boken och jag väntar mig att det ska ha hänt en massa spännande saker på den första resan som nu ska avslöjas på den andra. Men det verkar det inte ha gjort. Den första resan verkar ha varit ganska trevlig om man bortser från myggen.
.
När jag tänker efter så finns det ändå en hel del bra delar i boken. Babys stormiga kärlekshistorier och Harriets uppväxt är avsnitt som bränner till. Problemet är nog egentligen att jag saknar den stora finalen. Boken rinner liksom ut i ett konstaterande att det nog inte var som de trodde utan på ett annat sätt. Kanske... Tja, det är väl så det oftast är i verkliga livet. Men i litteraturen vill jag ha mer.
Elegans som inte når riktigt ända fram
Den här boken har många gillat. Själv har jag varit så där lagom sugen på att läsa den. Men när jag helt plötsligt insåg att jag hade åkt iväg till landet utan bok (fatta fasan! Öppen spis, mjuka filtar - men inga böcker. The horror!) så blev jag väldigt glad åt att hitta Barberys bok på Coop.
Igelkottens elegans - Muriel Barbery
.
Det börjar ju bra. Jag vill verkligen tycka om den där sura portvakten och den livströtta 12-åringen. Och till en början fungerar det. Det finns kapitel som verkligen berör mig. Som när Renée för allra sista gången går på bio med sin döende man. Där fick jag tårar i ögonen. Men sedan händer inget mer. Jag sitter mest och väntar på att berättelsen ska komma igång men jag tycker aldrig att det lyfter riktigt.
.
Det är förstås inte dåligt. Men det passade absolut inte mig. Jag skulle inte rekommendera den till någon som ville ha ett boktips. Jag kan inte riktigt se den läsare som går igång totalt på det här, framför mig. Men uppenbarligen måste de finnas. Jag är bara inte en utav dem.
Svart och kul
Åh vad jag gillar korta böcker. Och långa. Och de där som är 320 sidor. Och... nåja, jag gillar böcker. Men ibland är det verkligen skönt att läsa något riktigt kort. En sådan där bok som man läser ut på någon timme.
Vi i villa - Hans Koppel
Biblioteksfynd. Jag minns att det pratades om den när den kom. Men då läste jag den inte. Nu däremot fick den följa med hem från biblioteket efter att jag hade provläst första sidan. Jag fastnade direkt. Tonträffen är extrem. Dialogerna känns som om de kom från ett bra manus. Det är visserligen skurvat, men oj vad det känns igen.
Familjepromenaderna med hunden på helgerna, innebandygänget där jargongen är till förväxling lik högstadiets, parmiddagarna... Och mitt i allt detta Anders som repar grannens nyköpta bil, skickar falska sms, spärrar andras bankkort. Jag gillar!
Bäst av allt; beskrivningen av våren:
Vår är inte musöron, vår är dammiga gator, bländande sol och fönster som behöver putsas. Vår är kickoffande banktjänstemän i RIB-båtar och vuxen likgiltighet inför säsongens nya glassar. Vår är väldigt mycket, en hel massa, med det är fan inte musöron.
Vi i villa - Hans Koppel
Biblioteksfynd. Jag minns att det pratades om den när den kom. Men då läste jag den inte. Nu däremot fick den följa med hem från biblioteket efter att jag hade provläst första sidan. Jag fastnade direkt. Tonträffen är extrem. Dialogerna känns som om de kom från ett bra manus. Det är visserligen skurvat, men oj vad det känns igen.
Familjepromenaderna med hunden på helgerna, innebandygänget där jargongen är till förväxling lik högstadiets, parmiddagarna... Och mitt i allt detta Anders som repar grannens nyköpta bil, skickar falska sms, spärrar andras bankkort. Jag gillar!
Bäst av allt; beskrivningen av våren:
Vår är inte musöron, vår är dammiga gator, bländande sol och fönster som behöver putsas. Vår är kickoffande banktjänstemän i RIB-båtar och vuxen likgiltighet inför säsongens nya glassar. Vår är väldigt mycket, en hel massa, med det är fan inte musöron.
Denna stackars försummade blogg
Tänk om jag skulle ta och ägna den en liten gnutta tid i alla fall. Jag har naturligtvis läst massor sedan jag skrev här senast. Det mesta skräp. Men åtminstone något har varit bra. Och bäst av allt var förstås den här boken. Det kunde man ju räknat ut.
Vägen - Cormac McCarthy
Den levde faktiskt upp till lovorden. Jag vet inte om den hade gjort det om jag hade läst den samtidigt som hyllningskörerna sjöng för fullt. Men nu, något år senare hade mina förväntningar sjunkit ner till en mer rimlig nivå och då fungerade den perfekt.
Om tesen: bra behöver inte betyda svårt, skulle kräva fler bevis så måste väl den här boken vara det perfekta bevismaterialet. Det finns inte ett enda krångligt ord. Inte en meningsbyggnad som kräver ansträngning eller eftertanke. Det är så rakt och avskalat. Och svart. Nattsvart.
Nu lånade jag ju Vägen på biblioteket (min favoritplats på jorden) men jag funderar faktiskt på att köpa den. Även om det är trångt i mina bokhyllor så finns det väldigt mycket skräp som jag skulle kunna göra mig av med. Varför slösa värdefull bokhylleplats på kassa äventyrsromaner som jag garanterat aldrig kommer att läsa om? De böckerna kan jag ju ta till jobbets bokbyteshylla istället. Det kan behövas lite påfyllning där bland alla Läckberg- och Marklundböcker. Så konstigt, va? Ingen tycks vilja behålla dem...
Vägen - Cormac McCarthy
Den levde faktiskt upp till lovorden. Jag vet inte om den hade gjort det om jag hade läst den samtidigt som hyllningskörerna sjöng för fullt. Men nu, något år senare hade mina förväntningar sjunkit ner till en mer rimlig nivå och då fungerade den perfekt.
Om tesen: bra behöver inte betyda svårt, skulle kräva fler bevis så måste väl den här boken vara det perfekta bevismaterialet. Det finns inte ett enda krångligt ord. Inte en meningsbyggnad som kräver ansträngning eller eftertanke. Det är så rakt och avskalat. Och svart. Nattsvart.
Nu lånade jag ju Vägen på biblioteket (min favoritplats på jorden) men jag funderar faktiskt på att köpa den. Även om det är trångt i mina bokhyllor så finns det väldigt mycket skräp som jag skulle kunna göra mig av med. Varför slösa värdefull bokhylleplats på kassa äventyrsromaner som jag garanterat aldrig kommer att läsa om? De böckerna kan jag ju ta till jobbets bokbyteshylla istället. Det kan behövas lite påfyllning där bland alla Läckberg- och Marklundböcker. Så konstigt, va? Ingen tycks vilja behålla dem...
Jag har ju läst något bra också
Det hade jag nästan glömt. Den här har stått i bokhyllan i evigheter. Glömd och lite dammig. Varför den inte blivit läst tidigare vet jag inte. Men nu plockade jag i alla fall fram den. Det var bra gjort utav mig.
The Hippopotamus - Stephen Fry
Det är inte historien som får mig att gå i spinn över den här boken. Även om berättelsen om hur poeten Ted Wallace reser till en gammal väns herrgård för att luska i ett mysterium, är halvkul så är det språket som lyfter den här boken för mig. Jag blir fullkomligt kär. Ändå missar jag säkert massor eftersom jag är betydligt mer van vid att läsa amerikanska författare på originalspråk. Men det gör ingenting. Jag är ändå eld och lågor.
Ted Wallace är en alldeles utomordentlig huvudperson. Alkoholiserad, skandaliserad och cynisk så till den milda grad att han förstås vore helt outhärdlig att träffa i verkliga livet. I bokform däremot skulle jag kunna läsa hans tirader hur länge som helst. Jag är säker på att han skulle vara roande även om han skrev om optioner. Ja, för det är alltså Ted Wallace som skriver den här boken. Som väl närmast består av brev och kanske dagboksfragment. Mest brev.
Roligt är det i alla fall. Måste nog läsa lite mer Fry snart.
The Hippopotamus - Stephen Fry
Det är inte historien som får mig att gå i spinn över den här boken. Även om berättelsen om hur poeten Ted Wallace reser till en gammal väns herrgård för att luska i ett mysterium, är halvkul så är det språket som lyfter den här boken för mig. Jag blir fullkomligt kär. Ändå missar jag säkert massor eftersom jag är betydligt mer van vid att läsa amerikanska författare på originalspråk. Men det gör ingenting. Jag är ändå eld och lågor.
Ted Wallace är en alldeles utomordentlig huvudperson. Alkoholiserad, skandaliserad och cynisk så till den milda grad att han förstås vore helt outhärdlig att träffa i verkliga livet. I bokform däremot skulle jag kunna läsa hans tirader hur länge som helst. Jag är säker på att han skulle vara roande även om han skrev om optioner. Ja, för det är alltså Ted Wallace som skriver den här boken. Som väl närmast består av brev och kanske dagboksfragment. Mest brev.
Roligt är det i alla fall. Måste nog läsa lite mer Fry snart.
Men, äntligen!
Helt plötsligt känns det roligt att läsa igen. Precis vad jag behövde. Läsning har mest fungerat som sömnmedel den senaste tiden. Nu börjar det äntligen kännas bättre. Tack för det.
Leka bland vuxna - Sophie Dahl
Det var länge sedan jag läste ut en bok på en dag. Mest för att jag helt enkelt inte fastnar. Min slalomläsning har verkligen nått extrema rekord. Jag tror att jag har närmare tio böcker som jag håller på med just nu. Men den här boken tog det inte många timmar för mig att läsa ut. För en gång skull ville jag inte lägga den ifrån mig. En uppväxtskildring var tydligen precis vad jag ville läsa just nu.
Det här var charmigt, roligt och mysigt, samtidigt som det absolut var tillräckligt syrligt för att inte sätta igång mina diabetesreflexer. Att följa Kitty från tolv till femtonårsåldern var en ganska perfekt upplevelse för en lat lördag. Engelsk landsbygd, internatskolor, New York och mystiska gurus - Kitty får helt enkelt försöka anpassa sig efter sin vackra mammas senaste infall. Ibland går det bra, andra gånger blir det mindre lyckat.
Det är svårt att låta bli att fundera över hur mycket av det som Kitty är med om som är självupplevt. Men egentligen är det ju inte speciellt intressant. Det räcker ju helt och fullt att njuta av historien som den är. Det var länge sedan jag önskade att en bok var längre, men den här hade gärna fått ha hundra sidor till. Det hade funkat för mig.
Ytterligare ett njaa
Det är inget roligt att läsa nu. Ingenting faller mig riktigt i smaken. Det mesta känns halvtråkigt. Jag gissar att det inte är den samlade världslitteraturen det är fel på. Det är nog bara jag. Vad kan man göra? Det är väl bara att läsa på tills det släpper. Förr eller senare hittar jag väl något som gör mig entusiastisk igen, hoppas jag.
Dårens dotter - Mian Lodalen
Jaha, en halvgalen pappa till. En sådan som tar med sin elvaåriga dotter på Sinnenas rike på bio, men inte gärna lägger ut pengar på mat åt ungen. Lättläst och lättglömt. Jag läste den för några dagar sedan och har redan glömt vad huvudpersonerna hette. Inget bra tecken, va?
Men som sagt, det säger inte ett dugg om boken. Jag hittar bara inte några böcker som passar mig just nu. Jag vågar inte ens läsa om någon av mina gamla favoriter. Jag är rädd att jag inte ska gilla dem heller. Det vore tråkigt.
Dårens dotter - Mian Lodalen
Jaha, en halvgalen pappa till. En sådan som tar med sin elvaåriga dotter på Sinnenas rike på bio, men inte gärna lägger ut pengar på mat åt ungen. Lättläst och lättglömt. Jag läste den för några dagar sedan och har redan glömt vad huvudpersonerna hette. Inget bra tecken, va?
Men som sagt, det säger inte ett dugg om boken. Jag hittar bara inte några böcker som passar mig just nu. Jag vågar inte ens läsa om någon av mina gamla favoriter. Jag är rädd att jag inte ska gilla dem heller. Det vore tråkigt.
Lite mer om Shantaram
En bok på 900 sidor förtjänar faktiskt lite utförligare tyckande än ett litet den var bra. Fast jag är fortfarande inte säker på om jag har så hemskt mycket mer att säga.
Shantaram - Gregory David Roberts
Jag har verkligen ingen aning om hur mycket, om något alls, som är sant i den här boken. Få saker bekymrar mig mindre. Även om vartenda ord skulle vara påhittat så gör det inte historien sämre. Fast om den vore påhittad så skullle jag önskat att Roberts hade hoppat över den delen som handlar om Afghanistan. Där någonstans tappar boken verkligen fart och jag somnar fortare än någonsin vid läsningen.
Men jag kan förlåta det. För det finns hur mycket annat som helst att fascineras av i den här boken. Slumområden med sina egna lagar och rättskipning, blinda sångare, blåmålade björntränare, underliga horhus, en svart marknad för mediciner som styrs av de leprasjuka och här känner jag mig tvungen att sätta stopp för mig själv. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är en våldsam och brutal berättelse, men samtidigt finns det massor av kärlek i den. Inte så mycket klassisk romantisk kärlek, även om det finns lite sådant också, men betydligt mer kärlek till människorna i Bombay. Lin som huvudpersonen kallas älskar verkligen sina vänner med en innerlighet som känns ganska främmande, men faktiskt trovärdig.
Som vanligt kommer jag att glömma det mesta i den här boken om några månader. Men några stycken kommer att stanna kvar länge, kanske för alltid. De stående Babas tror jag aldrig att jag kommer att glömma. Jag hoppas att den sekten är ett påhitt. Verkligen. För skildringen av de smärtor som de här munkarna utstår för att hålla sitt löfte om att leva hela sitt liv på stående fot, utan att någonsin sätta sig eller lägga sig ned, är bland det äckligaste jag någonsin läst. Jag var tvungen att lägga upp fötterna på en kudde när jag läste om dem.
Att jag somnade hela tiden när jag läste har nog faktiskt mer med mitt allmäntillstånd än med bokens innehåll att göra. Tja, om vi bortser från den där Afghanistan-biten då. För här finns hur mycket fantasieggande material som helst även för den som liksom jag aldrig satt sin fot i Indien.
Shantaram - Gregory David Roberts
Jag har verkligen ingen aning om hur mycket, om något alls, som är sant i den här boken. Få saker bekymrar mig mindre. Även om vartenda ord skulle vara påhittat så gör det inte historien sämre. Fast om den vore påhittad så skullle jag önskat att Roberts hade hoppat över den delen som handlar om Afghanistan. Där någonstans tappar boken verkligen fart och jag somnar fortare än någonsin vid läsningen.
Men jag kan förlåta det. För det finns hur mycket annat som helst att fascineras av i den här boken. Slumområden med sina egna lagar och rättskipning, blinda sångare, blåmålade björntränare, underliga horhus, en svart marknad för mediciner som styrs av de leprasjuka och här känner jag mig tvungen att sätta stopp för mig själv. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Det är en våldsam och brutal berättelse, men samtidigt finns det massor av kärlek i den. Inte så mycket klassisk romantisk kärlek, även om det finns lite sådant också, men betydligt mer kärlek till människorna i Bombay. Lin som huvudpersonen kallas älskar verkligen sina vänner med en innerlighet som känns ganska främmande, men faktiskt trovärdig.
Som vanligt kommer jag att glömma det mesta i den här boken om några månader. Men några stycken kommer att stanna kvar länge, kanske för alltid. De stående Babas tror jag aldrig att jag kommer att glömma. Jag hoppas att den sekten är ett påhitt. Verkligen. För skildringen av de smärtor som de här munkarna utstår för att hålla sitt löfte om att leva hela sitt liv på stående fot, utan att någonsin sätta sig eller lägga sig ned, är bland det äckligaste jag någonsin läst. Jag var tvungen att lägga upp fötterna på en kudde när jag läste om dem.
Att jag somnade hela tiden när jag läste har nog faktiskt mer med mitt allmäntillstånd än med bokens innehåll att göra. Tja, om vi bortser från den där Afghanistan-biten då. För här finns hur mycket fantasieggande material som helst även för den som liksom jag aldrig satt sin fot i Indien.
Chefens favoritbok och lite åldersrelaterat gnäll
Min chef är en av de få personer jag känner som har ungefär lika mycket böcker som jag. Även om hon är mer periodläsare än vad jag är, så läser hon mycket. När hon åker iväg på semester så lånar jag ibland ut ett gäng böcker eller lämnar boktips. Nu senast när hon kryssade i Mexiko hade jag skickat med en kasse blandade godsaker som jag hoppades att hon skulle gilla.
Berättelsen om Pi hade hon älskat.
Drottningen vänder blad hade hon tyckt var charmig.
Men... Med livet framför sig hade hon bara tyckt var okey.
Say what? En av mina absoluta favoriter alla kategorier! Bara okey? Jag kände mig helt ställd. Hur kan man låta bli att älska boken om Momo som växer upp hos Rosa, den pensionerade horan som nu försörjer sig på att ta hand om andra prostituerades barn? Den boken är en av grundstenarna i mitt bibliotek!
Några dagar senare låg chefens favoritbok på mitt skrivbord, med en liten lapp om att hon hoppas att jag ska tycka om den. Jascha Golowanjuks Paradiset. Den har jag aldrig hört talas om även om intrigen får någon slags klocka att ringa i huvudet. En medelålders underhållningsförfattare vaknar upp på andra sidan - i paradiset.
Jag läser med stigande förvåning. Är det här hennes favoritbok? Inte så att den är dålig. Men mig säger den ingenting. Jag har läst liknande historier och har hela tiden en ganska klar bild över vad som ska hända. Men så börjar jag fundera. Hur många av mina favoritböcker har jag egentligen hittat efter 30? Eller ens efter 20? Det är inte många. Berättelsen om Pi är en av de få. Och varför? För att nästan ingenting överraskar längre, tror jag.
När jag läste Med livet framför sig var det den allra första gången jag upplevde en så hämningslös behandling av språket. Att man kunde skriva på det sättet? Det slog undan fötterna på mig då. När min chef läser det nu i fyrtioårsåldern har hon förstås läst massor av böcker som inte tar hänsyn till grammatik och korrekt språk.
Jag vet inte hur gammal min chef var när hon läste Golowanjuk första gången. Men jag gissar att hon inte var över tjugo. Jag måste fråga henne imorgon när jag lämnar tillbaka den. Och sedan ska jag uttrycka mig försiktigt, för det där med favoritböcker är faktiskt viktigt. De är som älskade husdjur ungefär. Jag får säga som det är helt enkelt. Jag är nog för gammal... Om något ska kunna slå sig in på favoritlistan idag så måste det vara helt nytt för mig. Även om jag hatar att medge det så tror jag inte att ens Hundra år av ensamhet hade fått mig att hjula av glädje idag. Jag hade förstås tyckt att den var bra, men den hade inte chockat mig så som den gjorde när jag var femton.
Det är faktiskt lite bittert. Antagligen kommer de där riktiga litterära höjdpunkterna att bli färre och färre ju äldre jag blir. Visst kommer jag att gilla böcker, njuta av språket och berättarglädjen, men frågan är hur många fler fullständigt omvälvande böcker jag kommer att hitta?
Berättelsen om Pi hade hon älskat.
Drottningen vänder blad hade hon tyckt var charmig.
Men... Med livet framför sig hade hon bara tyckt var okey.
Say what? En av mina absoluta favoriter alla kategorier! Bara okey? Jag kände mig helt ställd. Hur kan man låta bli att älska boken om Momo som växer upp hos Rosa, den pensionerade horan som nu försörjer sig på att ta hand om andra prostituerades barn? Den boken är en av grundstenarna i mitt bibliotek!
Några dagar senare låg chefens favoritbok på mitt skrivbord, med en liten lapp om att hon hoppas att jag ska tycka om den. Jascha Golowanjuks Paradiset. Den har jag aldrig hört talas om även om intrigen får någon slags klocka att ringa i huvudet. En medelålders underhållningsförfattare vaknar upp på andra sidan - i paradiset.
Jag läser med stigande förvåning. Är det här hennes favoritbok? Inte så att den är dålig. Men mig säger den ingenting. Jag har läst liknande historier och har hela tiden en ganska klar bild över vad som ska hända. Men så börjar jag fundera. Hur många av mina favoritböcker har jag egentligen hittat efter 30? Eller ens efter 20? Det är inte många. Berättelsen om Pi är en av de få. Och varför? För att nästan ingenting överraskar längre, tror jag.
När jag läste Med livet framför sig var det den allra första gången jag upplevde en så hämningslös behandling av språket. Att man kunde skriva på det sättet? Det slog undan fötterna på mig då. När min chef läser det nu i fyrtioårsåldern har hon förstås läst massor av böcker som inte tar hänsyn till grammatik och korrekt språk.
Jag vet inte hur gammal min chef var när hon läste Golowanjuk första gången. Men jag gissar att hon inte var över tjugo. Jag måste fråga henne imorgon när jag lämnar tillbaka den. Och sedan ska jag uttrycka mig försiktigt, för det där med favoritböcker är faktiskt viktigt. De är som älskade husdjur ungefär. Jag får säga som det är helt enkelt. Jag är nog för gammal... Om något ska kunna slå sig in på favoritlistan idag så måste det vara helt nytt för mig. Även om jag hatar att medge det så tror jag inte att ens Hundra år av ensamhet hade fått mig att hjula av glädje idag. Jag hade förstås tyckt att den var bra, men den hade inte chockat mig så som den gjorde när jag var femton.
Det är faktiskt lite bittert. Antagligen kommer de där riktiga litterära höjdpunkterna att bli färre och färre ju äldre jag blir. Visst kommer jag att gilla böcker, njuta av språket och berättarglädjen, men frågan är hur många fler fullständigt omvälvande böcker jag kommer att hitta?
Förordet var bäst
Säga vad man vill om Stephen King, men mannen kan skriva förord. Och efterord. Och introduktioner. Även om romanerna och novellerna absolut kan skifta i kvalitet så är förorden garanterat oslagbara. Så också i den här boken. Ändå skriver han inte om något så väldigt speciellt. Han verkar bara så enormt utomjordiskt mänsklig. Tyvärr var boken inget vidare.
Blaze - Richard Bachman
Det här är en ganska rar, om än svart, historia - men den är faktiskt lite för mycket. Det känns att den gode Stephen var ung när han skrev den. Det är lite för stora gester, lite för enkelt och lite för uppenbart här och där. Men stilen finns där. Språket flyter lika lätt som vanligt
Det är så klart inte helt enkelt att fixa en kidnappning av ett spädbarn när man har ett förståndshandikapp. Men Blaze gör så gott han kan. Som tur är hör han då och då sin gamle kompis Georges röst i huvudet. Visserligen påpekar George oftast bara att Blaze är korkad, men ibland kommer han med användbara tips.
Det är lätt att känna sympati för Blaze. Lite för lätt. King gör det nästan omöjligt att känna något annat än sympati för denne långsamtänkande jätte. För det är synd om Blaze. Herreminje, så synd det är om Blaze! Inte nog med att hans förståndshandikapp uppstod när hans pappa kastade honom utför en trappa, så fort han varit nära något bra har det gått illa. Det är inte utan att det blir lite för mycket, faktiskt.
Lättläst och lättglömt. Men som sagt; förordet var bra.
Blaze - Richard Bachman
Det här är en ganska rar, om än svart, historia - men den är faktiskt lite för mycket. Det känns att den gode Stephen var ung när han skrev den. Det är lite för stora gester, lite för enkelt och lite för uppenbart här och där. Men stilen finns där. Språket flyter lika lätt som vanligt
Det är så klart inte helt enkelt att fixa en kidnappning av ett spädbarn när man har ett förståndshandikapp. Men Blaze gör så gott han kan. Som tur är hör han då och då sin gamle kompis Georges röst i huvudet. Visserligen påpekar George oftast bara att Blaze är korkad, men ibland kommer han med användbara tips.
Det är lätt att känna sympati för Blaze. Lite för lätt. King gör det nästan omöjligt att känna något annat än sympati för denne långsamtänkande jätte. För det är synd om Blaze. Herreminje, så synd det är om Blaze! Inte nog med att hans förståndshandikapp uppstod när hans pappa kastade honom utför en trappa, så fort han varit nära något bra har det gått illa. Det är inte utan att det blir lite för mycket, faktiskt.
Lättläst och lättglömt. Men som sagt; förordet var bra.
Avslutar året med en fransyska
Jag orkade bara inte med mitt ungerska lån. Den är säkert intressant, men det finns inte en chans att jag ska hinna bli klar med den före nyår. Istället fick det bli en liten nätt fransk bok.
Drömmar för dårar - Faïsa Guène
Jag tyckte om Kiffe kiffe imorgon och jag tycker om den här boken också. Trots att handlingen är förlagd till Paris allra fattigaste förorter där i stort sett ingen har franska som sitt huvudspråk och ytterst få har några framtidsförhoppningar så är det lätt och fluffigt som en sufflé. Kul språk och värme - mer behövs inte för att få mig på gott humör.
Nu klappar jag mig själv lite belåtet på axeln eftersom jag faktiskt har klarat av mitt nyårslöfte. Även om marginalen verkligen inte blev stor. Jag är fortfarande inte säker på om det var någon riktigt bra idé att utmana mig själv på det här sättet. Tvång gör läsningen tråkigare. Men samtidigt fick jag faktiskt en hel del riktigt bra läsupplevelser som jag garanterat hade missat annars. Så kanske slutar försöket i alla fall på plus.
Bäst av mina 5 nordiska - Ut och stjäla hästar av Per Pettersson.
Bäst av mina 5 nobelpristagare - Blindheten av José Saramago
Bäst av mina 10 ickeengelska - Underkastelsens sötma av Amelie Nothomb
2009 ska jag bara ägna mig åt nöjesläsning. Inga löften för den här bokmalen!
Drömmar för dårar - Faïsa Guène
Jag tyckte om Kiffe kiffe imorgon och jag tycker om den här boken också. Trots att handlingen är förlagd till Paris allra fattigaste förorter där i stort sett ingen har franska som sitt huvudspråk och ytterst få har några framtidsförhoppningar så är det lätt och fluffigt som en sufflé. Kul språk och värme - mer behövs inte för att få mig på gott humör.
Nu klappar jag mig själv lite belåtet på axeln eftersom jag faktiskt har klarat av mitt nyårslöfte. Även om marginalen verkligen inte blev stor. Jag är fortfarande inte säker på om det var någon riktigt bra idé att utmana mig själv på det här sättet. Tvång gör läsningen tråkigare. Men samtidigt fick jag faktiskt en hel del riktigt bra läsupplevelser som jag garanterat hade missat annars. Så kanske slutar försöket i alla fall på plus.
Bäst av mina 5 nordiska - Ut och stjäla hästar av Per Pettersson.
Bäst av mina 5 nobelpristagare - Blindheten av José Saramago
Bäst av mina 10 ickeengelska - Underkastelsens sötma av Amelie Nothomb
2009 ska jag bara ägna mig åt nöjesläsning. Inga löften för den här bokmalen!
Och nu, lite holländska
Det var ju flera som var oväntat duktiga på holländska. Imponerande. Nästan helt rätt.
Min son har ett sexliv och jag läser Rödluvan för mamma - Renate Dorrestein
Jag tyckte att det lät som holländsk chicklitt när jag läste på baksidan. Men det var snarare klimakterielitteratur. Bokstavligt talat. Den stackars huvudpersonen Heleen är mitt uppe i klimakteriet när hennes mamma får en stroke och förvandlas helt och hållet.
Jag tyckte oväntat bra om den här boken. Den var lite skönt mänsklig. Heleen har inte haft någon bra relation med sin mamma sedan hon var barn. Men när mamman blir helt hjälplös är det ändå på henne det faller att försöka reda upp situationen. Och att försöka få bra vård till en fysiskt pigg, men orolig mamma med svår afasi är uppenbarligen inte det lättaste. Samtidigt ska hon handskas med trilskande anställda i familjens handelsträdgård, en son på cykelsemester i Australien, en tonårsdotter som föredrar djur framför människor och det faktum att hon faktiskt inte längre vill ha sex med sin man. Jag har inga problem alls med att förstå att det går överstyr ibland.
Somliga dialoger blir lika roliga som tragiska och eftersom jag själv jobbade med afasipatienter i hemvården känner jag igen mig direkt. Den där frustrationen som uppstår när man absolut inte förstår vad den andre försöker säga är hemsk.
Så det var den nionde och näst sista ickeengelska boken i min årsutmaning. Jag är faktiskt riktigt nöjd med den. Nu ska jag bara ta mig igenom en ungrare också så har jag hållit mitt nyårslöfte. Bra där!
Min son har ett sexliv och jag läser Rödluvan för mamma - Renate Dorrestein
Jag tyckte att det lät som holländsk chicklitt när jag läste på baksidan. Men det var snarare klimakterielitteratur. Bokstavligt talat. Den stackars huvudpersonen Heleen är mitt uppe i klimakteriet när hennes mamma får en stroke och förvandlas helt och hållet.
Jag tyckte oväntat bra om den här boken. Den var lite skönt mänsklig. Heleen har inte haft någon bra relation med sin mamma sedan hon var barn. Men när mamman blir helt hjälplös är det ändå på henne det faller att försöka reda upp situationen. Och att försöka få bra vård till en fysiskt pigg, men orolig mamma med svår afasi är uppenbarligen inte det lättaste. Samtidigt ska hon handskas med trilskande anställda i familjens handelsträdgård, en son på cykelsemester i Australien, en tonårsdotter som föredrar djur framför människor och det faktum att hon faktiskt inte längre vill ha sex med sin man. Jag har inga problem alls med att förstå att det går överstyr ibland.
Somliga dialoger blir lika roliga som tragiska och eftersom jag själv jobbade med afasipatienter i hemvården känner jag igen mig direkt. Den där frustrationen som uppstår när man absolut inte förstår vad den andre försöker säga är hemsk.
Så det var den nionde och näst sista ickeengelska boken i min årsutmaning. Jag är faktiskt riktigt nöjd med den. Nu ska jag bara ta mig igenom en ungrare också så har jag hållit mitt nyårslöfte. Bra där!
De är knepiga de där österrikarna
Ytterligare en nobelpristagare avbockad och klar! Jag klappar mig själv på axeln för att jag lyckats med att läsa 5 tidigare olästa nobelpristagare i år. Men bortsett från den glädjen fick jag inte ut speciellt mycket av Jelinek.
Pianolärarinnan - Elfride Jelinek
Fritzl, Hitler, Haider... är det något knepigt med österrikarna eller är det bara jag som inbillar mig? Min misstänksamhet mot befolkningen i det där vackra bergslandskapet har inte precis blivit mindre av att läsa Jelinek.
Det är verkligen inget nöje att läsa Jelinek.Vid tredje försöket har jag börjat vänja mig vid att texten känns kvävande tät och kompakt - men jag har absolut inte lärt mig att uppskatta det. Visserligen fungerar språket perfekt för att ytterligare måla upp bilden av det instängda liv pianolärarinnan Erica lever tillsammans med sin mor. Men som läsare kippar jag efter andan och känner mig helt utmattad efter bara några sidor.
Boken känns klinisk och iskall för mig. Som ett skickligt hantverk jag visserligen kan beundra - men som jag absolut inte vill ha i mitt hem. Ingen mer Jelinek för mig, tack!
Jag läser Jelinek
Jag gör ett försök till. Pianolärarinnan fanns inne på biblioteket. Men du milde vad den trilskas. Jag läser och läser och läser, men kommer ingenstans. Det är som om hennes språk inte har någon direktkontakt med min hjärna. Jag förstår inte meningarna. Enda möjligheten är att uttala varje ord i huvudet, annars fattar jag inte vad de betyder.
Det är säkert inget större fel på översättningen. Det är däremot fortfarande fel på sättningen. Kanske är det medvetet - men raderna är nästan lika täta som texten. Jag är helt utmattad efter bara några sidor. Jag tror att jag har kommit till sidan 38 och då har jag hållit på i flera dagar. Nåja, kortare stunder bara - men ändå.
Jag läser den på spårvagnen på väg hem från jobbet. Lite försiktigt så där. Jag är lite oroad för att de ska dyka upp väldigt explicita sexscener när som helst och det tycker jag är lite jobbigt när någon mycket väl kan stå och läsa över axeln på mig. (Jag gör sådant!) Men inget sådant har visat sig på sidorna ännu. Bara ett väldigt långt stycke om hur hon trängs och medvetet gör illa människor på de fullsatta spårvagnarna. Något jag i viss mån kan sympatisera med. Jag gilllar inte fullsatta spårvagnar. Har folk inget annat att göra än att hålla på och åka spårvagn hela tiden? Patrask!
Idag jobbar jag min sista dag för året så med lite tur kanske jag kan få upp läshastigheten lite när jag är ledig. Annars kommer jag att hålla på med den här boken fram till mars och det ligger inte med bland mina förhoppingar inför ett gott nytt år.
Det är säkert inget större fel på översättningen. Det är däremot fortfarande fel på sättningen. Kanske är det medvetet - men raderna är nästan lika täta som texten. Jag är helt utmattad efter bara några sidor. Jag tror att jag har kommit till sidan 38 och då har jag hållit på i flera dagar. Nåja, kortare stunder bara - men ändå.
Jag läser den på spårvagnen på väg hem från jobbet. Lite försiktigt så där. Jag är lite oroad för att de ska dyka upp väldigt explicita sexscener när som helst och det tycker jag är lite jobbigt när någon mycket väl kan stå och läsa över axeln på mig. (Jag gör sådant!) Men inget sådant har visat sig på sidorna ännu. Bara ett väldigt långt stycke om hur hon trängs och medvetet gör illa människor på de fullsatta spårvagnarna. Något jag i viss mån kan sympatisera med. Jag gilllar inte fullsatta spårvagnar. Har folk inget annat att göra än att hålla på och åka spårvagn hela tiden? Patrask!
Idag jobbar jag min sista dag för året så med lite tur kanske jag kan få upp läshastigheten lite när jag är ledig. Annars kommer jag att hålla på med den här boken fram till mars och det ligger inte med bland mina förhoppingar inför ett gott nytt år.
En afrikansk bok till
Nu är författaren visserligen sydafrikan, vilket inte känns riktigt afrikanskt, men det får gå ändå. Jag har ändå nästan gett upp hoppet om att fixa mitt litterära nyårslöfte. 5 tidigare icke lästa nobelpristagare, 5 nordiska författare som inte skriver deckare och 10 böcker som inte skrivits av engelska eller amerikanska förattare. Jag vet inte riktigt hur jag ligger till, men det är inte så lysande tror jag. Det enda löfte jag lyckats hålla är att inte behöva betala några böter på försenade biblioteksböcker. Alltid något!
Sommarsquash tokolosh - Rachel Zadok
Den här boken var inte riktigt så lättillgänglig som jag hade väntat mig. Kanske är det bara min egen trötthet som spökar, men jag hade inte helt lätt att hålla mig kvar i berättelsen. Den första delen av boken fungerar hur bra som helst. Jag tyckte verkligen om att läsa om Faith och hennes mamma som sjunker ned i en allt djupare psykos. Att Faith tror på sin mammas onda och farliga älvor känns helt rimligt. Den delen hade gärna fått vara längre.
Problemet kommer i bokens andra del, när Faiths mamma avlidit på det mentalsjukhus där hon bott sedan de skilts åt. Då får jag svårt att förstå vad som är verklighet och vad som är fantasier. Eller är Faith själv psykotisk som vuxen? Jag blir aldrig riktigt säker. Och den sympati jag känt för Faith som barn börjar långsamt försvinna allt mer. Mest för att jag inte förstår henne.
Fast den tar sig på slutet. Faktiskt. När trådarna knyts samman och mycket får sin förklaring visar sig historien vara kanske ännu mer tragisk än jag först trodde. Tror jag. Som sagt, min hjärna är inte på topp just nu. Egentligen borde jag väl läsa Allers-romaner eller något sådant. Finns de förresten fortfarande?
Nu är det dags att ägna sig åt min nya favoritsysselsättning: att sova. Natt-natt.
Sommarsquash tokolosh - Rachel Zadok
Den här boken var inte riktigt så lättillgänglig som jag hade väntat mig. Kanske är det bara min egen trötthet som spökar, men jag hade inte helt lätt att hålla mig kvar i berättelsen. Den första delen av boken fungerar hur bra som helst. Jag tyckte verkligen om att läsa om Faith och hennes mamma som sjunker ned i en allt djupare psykos. Att Faith tror på sin mammas onda och farliga älvor känns helt rimligt. Den delen hade gärna fått vara längre.
Problemet kommer i bokens andra del, när Faiths mamma avlidit på det mentalsjukhus där hon bott sedan de skilts åt. Då får jag svårt att förstå vad som är verklighet och vad som är fantasier. Eller är Faith själv psykotisk som vuxen? Jag blir aldrig riktigt säker. Och den sympati jag känt för Faith som barn börjar långsamt försvinna allt mer. Mest för att jag inte förstår henne.
Fast den tar sig på slutet. Faktiskt. När trådarna knyts samman och mycket får sin förklaring visar sig historien vara kanske ännu mer tragisk än jag först trodde. Tror jag. Som sagt, min hjärna är inte på topp just nu. Egentligen borde jag väl läsa Allers-romaner eller något sådant. Finns de förresten fortfarande?
Nu är det dags att ägna sig åt min nya favoritsysselsättning: att sova. Natt-natt.
Tröstebok
Läsorken är nästan nere på noll. Min svärmor har gått bort och dagarna fylls av jobb och praktiska göromål. Ändå går dagarna betydligt bättre än nätterna. Det är då alla de tunga tankarna kommer. Jag minns hur det var när min egen mamma dog. Då läste jag bara fantasy en lång period. Det fungerade för mig. Att få försvinna in i en helt overklig värld var precis vad jag behövde för att kunna somna just då. Nu läser jag istället högt och söver oss båda två.
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Det måste vara närmare 20 år sedan jag läste den här boken. Jag minns att jag tyckte om den, men jag hade glömt varför. Trots ett nästan oförlåtligt antal korrekturfel hugger språket tag från första sidan. Är det någon som har missat den här berättelsen om mannen som föds i samma ögonblick som den indiska nationen, så tycker jag att du ska leta upp den nu! Ett läsäventyr väntar även för den som inte är i behov av tröst.
Midnattsbarnen - Salman Rushdie
Det måste vara närmare 20 år sedan jag läste den här boken. Jag minns att jag tyckte om den, men jag hade glömt varför. Trots ett nästan oförlåtligt antal korrekturfel hugger språket tag från första sidan. Är det någon som har missat den här berättelsen om mannen som föds i samma ögonblick som den indiska nationen, så tycker jag att du ska leta upp den nu! Ett läsäventyr väntar även för den som inte är i behov av tröst.
Sådärja, ytterligare en nobelpristagare läst
Nu börjar det likna något. Nu ska jag bara läsa en obekant nobelpristagare till så har jag klarat mitt mål på 5 stycken.
M/T och Berättelsen om skogens under - Kenzaburo Oe
Jag har visserligen somnat många gånger till den här boken. Men det har ändå varit trivsam läsning. Jag tycker om de här berättelserna som Oe kanske eller kanske inte fick av sin mormor. Oavsett om de är sanna eller inte. För med den här boken är det inte enkelt att veta vad som är sant och vad som är myt. Delar av Oes liv dyker onekligen upp i form av hans handikappade son - men vad som är sanning och vad som är saga är inte självklart för mig.
Berättelserna om den hemliga byn kanske är del av en muntlig tradition som Oe nu för vidare, jag vet inte. Han kanske har hittat på varenda historia om Förstöraren och de jättefierade människor som skapade byn i den djupa skogen. Oavsett vilket, har jag haft det ganska gemytligt med den här boken.
Men nu är det nog dags att fylla på med lite nordisk litteratur igen. Jag har för mig att jag ska läsa två nordiska böcker till i år. Och två eller tre som är skrivna på annat originalspråk än engelska. Lite bredd kan ju aldrig vara helt fel.
M/T och Berättelsen om skogens under - Kenzaburo Oe
Jag har visserligen somnat många gånger till den här boken. Men det har ändå varit trivsam läsning. Jag tycker om de här berättelserna som Oe kanske eller kanske inte fick av sin mormor. Oavsett om de är sanna eller inte. För med den här boken är det inte enkelt att veta vad som är sant och vad som är myt. Delar av Oes liv dyker onekligen upp i form av hans handikappade son - men vad som är sanning och vad som är saga är inte självklart för mig.
Berättelserna om den hemliga byn kanske är del av en muntlig tradition som Oe nu för vidare, jag vet inte. Han kanske har hittat på varenda historia om Förstöraren och de jättefierade människor som skapade byn i den djupa skogen. Oavsett vilket, har jag haft det ganska gemytligt med den här boken.
Men nu är det nog dags att fylla på med lite nordisk litteratur igen. Jag har för mig att jag ska läsa två nordiska böcker till i år. Och två eller tre som är skrivna på annat originalspråk än engelska. Lite bredd kan ju aldrig vara helt fel.
Min litterära hemvist
I couldn´t help but wonder... för att låta lite SATC... är jag en återfödd sydstatsbo? Vad är det egentligen med sydstaterna som får denna göteborgare att gå i spinn?
Visst finns det gudar i Alabama - Joshilyn Jackson
Jag antar att det måste ha skrivits någon sysdstatsroman utan en mentalsjuk mamma eller annan nära släkting med seriösa psykologiska problem. Men jag kan inte komma på någon. Inte för att jag saknar det. Jag är så nöjd så. Ge mig galna släkringar, sex, rasism, klassproblematik och bullriga familjer med tonvis av skvaller och tilltrasslade relationer så är jag lycklig.
"Det finns gudar i Alabama: Jack Daniel´s, skolans kvartsbackar, pickuper, stora tuttar och så Jesus."
Hur ska man kunna motstå en roman med en sådan inledning? Jag kan det i varje fall inte. You had me at Alabama, girl.
Jag sitter och funderar på när jag egentligen upptäckte min totala vurm för sydstatslitteraturen. Jag misstänker att det var Tidvattnets furste som bekräftade det hela för mig. Någonting med miljön och tematiken gör mig till ett motståndslöst våp. Men varför? Vad är det som gör att jag är så såld på värme, galna släktingar, träskmarker och verandor medan andra blir stjärnögda så snart en internatskola dyker upp i baksidestexten? (Jag har en ganska stor plats i mitt hjärta för internatskolor och irländska miljöer också) Det kan ju inte vara igenkänningen? Likheten mellan en trerumslägenhet i en regnig västkuststad och mint juleps på en varm veranda är inte uppenbar. Men något är det!
Boken då? Naturligtvis gillade jag den. Vad annars? Hur ska jag kunna låta bli att gilla Arlene som har slutit avtal med Gud. Hon har slutat ljuga, slutat hoppa i säng med pojkar och lovat att aldrig återvända till sin barndomsstad. Allt hon begär i gengäld är att kroppen aldrig ska hittas. Den där kroppen som hon knuffade ner under kudzun för många år sedan. Naturligtvis kan hon inte hålla sitt avtal. Vem kan det?
Visst finns det gudar i Alabama - Joshilyn Jackson
Jag antar att det måste ha skrivits någon sysdstatsroman utan en mentalsjuk mamma eller annan nära släkting med seriösa psykologiska problem. Men jag kan inte komma på någon. Inte för att jag saknar det. Jag är så nöjd så. Ge mig galna släkringar, sex, rasism, klassproblematik och bullriga familjer med tonvis av skvaller och tilltrasslade relationer så är jag lycklig.
"Det finns gudar i Alabama: Jack Daniel´s, skolans kvartsbackar, pickuper, stora tuttar och så Jesus."
Hur ska man kunna motstå en roman med en sådan inledning? Jag kan det i varje fall inte. You had me at Alabama, girl.
Jag sitter och funderar på när jag egentligen upptäckte min totala vurm för sydstatslitteraturen. Jag misstänker att det var Tidvattnets furste som bekräftade det hela för mig. Någonting med miljön och tematiken gör mig till ett motståndslöst våp. Men varför? Vad är det som gör att jag är så såld på värme, galna släktingar, träskmarker och verandor medan andra blir stjärnögda så snart en internatskola dyker upp i baksidestexten? (Jag har en ganska stor plats i mitt hjärta för internatskolor och irländska miljöer också) Det kan ju inte vara igenkänningen? Likheten mellan en trerumslägenhet i en regnig västkuststad och mint juleps på en varm veranda är inte uppenbar. Men något är det!
Boken då? Naturligtvis gillade jag den. Vad annars? Hur ska jag kunna låta bli att gilla Arlene som har slutit avtal med Gud. Hon har slutat ljuga, slutat hoppa i säng med pojkar och lovat att aldrig återvända till sin barndomsstad. Allt hon begär i gengäld är att kroppen aldrig ska hittas. Den där kroppen som hon knuffade ner under kudzun för många år sedan. Naturligtvis kan hon inte hålla sitt avtal. Vem kan det?
Jag vill inte prata om Kevin
Jag vill inte! Hör ni det? Och jag vill absolut inte lämna tillbaka den till biblioteket. Hur skulle jag kunna göra det? Som om jag skulle byta den mot något som var lika bra. Ofta! Som mina bekanta i yngre tonåren skulle säga.
Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver
Jag saknar ord. Jag var så säker på att den visserligen skulle vara bra, men så klart inte leva upp till mina förväntningar. Hur många uppskrivna böcker gör det, när allt kommer till kritan? Ha ha ha på hela mig. Den fullständigt krossade allt motstånd och gjorde smulor av mina förväntningar.
Det var ett par dagar sedan jag läste ut den. Men det räcker inte för att kunna skriva om den. Argumentationen pågår fortfarande i huvudet på mig, precis som den har gjort sedan jag var på kapitel två. Jag är inte färdig med den på långa vägar. Jag kommer att vara tvungen att köpa den, snart. Hur skulle jag kunna ha en bokhylla utan Kevin, va? Och Eva som jag hatar att känna igen mina egna yttranden och åsikter i. Och Franklin som jag ville skrika åt på var och varannan sida, fram tills... ja, ni vet. Och vet ni inte, så slösar ni ju totalt bort er tid på att läsa den här bloggen. För guds skull, gå ut och köp boken istället. Eller låna den. Eller snatta! Det kan det vara värt.
Jag känner mig som om jag har fått mentalt stryk. Jag kommer att få läsa Asterix eller kanske Marsipulami-album i ett par veckor efter det här. Varje bok jag öppnar känns så totalt banal och meningslös. För att inte tala om de löjliga turkarna i Snö. Jag är snart färdig med den och kommer troligtvis att leverera ett djupt kränkande och orättvist omdöme om denna nobelprisvinnarbok om några dagar.
Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver
Jag saknar ord. Jag var så säker på att den visserligen skulle vara bra, men så klart inte leva upp till mina förväntningar. Hur många uppskrivna böcker gör det, när allt kommer till kritan? Ha ha ha på hela mig. Den fullständigt krossade allt motstånd och gjorde smulor av mina förväntningar.
Det var ett par dagar sedan jag läste ut den. Men det räcker inte för att kunna skriva om den. Argumentationen pågår fortfarande i huvudet på mig, precis som den har gjort sedan jag var på kapitel två. Jag är inte färdig med den på långa vägar. Jag kommer att vara tvungen att köpa den, snart. Hur skulle jag kunna ha en bokhylla utan Kevin, va? Och Eva som jag hatar att känna igen mina egna yttranden och åsikter i. Och Franklin som jag ville skrika åt på var och varannan sida, fram tills... ja, ni vet. Och vet ni inte, så slösar ni ju totalt bort er tid på att läsa den här bloggen. För guds skull, gå ut och köp boken istället. Eller låna den. Eller snatta! Det kan det vara värt.
Jag känner mig som om jag har fått mentalt stryk. Jag kommer att få läsa Asterix eller kanske Marsipulami-album i ett par veckor efter det här. Varje bok jag öppnar känns så totalt banal och meningslös. För att inte tala om de löjliga turkarna i Snö. Jag är snart färdig med den och kommer troligtvis att leverera ett djupt kränkande och orättvist omdöme om denna nobelprisvinnarbok om några dagar.
