gemen och verserad

Min chef är en av de få personer jag känner som har ungefär lika mycket böcker som jag. Även om hon är mer periodläsare än vad jag är, så läser hon mycket. När hon åker iväg på semester så lånar jag ibland ut ett gäng böcker eller lämnar boktips. Nu senast när hon kryssade i Mexiko hade jag skickat med en kasse blandade godsaker som jag hoppades att hon skulle gilla.
Berättelsen om Pi hade hon älskat.
Drottningen vänder blad hade hon tyckt var charmig.
Men... Med livet framför sig hade hon bara tyckt var okey.
Say what? En av mina absoluta favoriter alla kategorier! Bara okey? Jag kände mig helt ställd. Hur kan man låta bli att älska boken om Momo som växer upp hos Rosa, den pensionerade horan som nu försörjer sig på att ta hand om andra prostituerades barn? Den boken är en av grundstenarna i mitt bibliotek!

Några dagar senare låg chefens favoritbok på mitt skrivbord, med en liten lapp om att hon hoppas att jag ska tycka om den. Jascha Golowanjuks Paradiset. Den har jag aldrig hört talas om även om intrigen får någon slags klocka att ringa i huvudet. En medelålders underhållningsförfattare vaknar upp på andra sidan - i paradiset.

Jag läser med stigande förvåning. Är det här hennes favoritbok? Inte så att den är dålig. Men mig säger den ingenting. Jag har läst liknande historier och har hela tiden en ganska klar bild över vad som ska hända. Men så börjar jag fundera. Hur många av mina favoritböcker har jag egentligen hittat efter 30? Eller ens efter 20? Det är inte många. Berättelsen om Pi är en av de få. Och varför? För att nästan ingenting överraskar längre, tror jag.
När jag läste Med livet framför sig var det den allra första gången jag upplevde en så hämningslös behandling av språket. Att man kunde skriva på det sättet? Det slog undan fötterna på mig då. När min chef läser det nu i fyrtioårsåldern har hon förstås läst massor av böcker som inte tar hänsyn till grammatik och korrekt språk.

Jag vet inte hur gammal min chef var när hon läste Golowanjuk första gången. Men jag gissar att hon inte var över tjugo. Jag måste fråga henne imorgon när jag lämnar tillbaka den. Och sedan ska jag uttrycka mig försiktigt, för det där med favoritböcker är faktiskt viktigt. De är som älskade husdjur ungefär. Jag får säga som det är helt enkelt. Jag är nog för gammal... Om något ska kunna slå sig in på favoritlistan idag så måste det vara helt nytt för mig.  Även om jag hatar att medge det så tror jag inte att ens Hundra år av ensamhet hade fått mig att hjula av glädje idag. Jag hade förstås tyckt att den var bra, men den hade inte chockat mig så som den gjorde när jag var femton.
Det är faktiskt lite bittert. Antagligen kommer de där riktiga litterära höjdpunkterna att bli färre och färre ju äldre jag blir. Visst kommer jag att gilla böcker, njuta av språket och berättarglädjen, men frågan är hur många fler fullständigt omvälvande böcker jag kommer att hitta?