11 CD-skivor om Rum nr 10
Rum nr 10 - Åke Edwardsson
Jag vet inte var jag har fått det ifrån. Men av någon anledning så trodde jag att den här deckaren skulle vara ganska bra. Kanske har någon sagt det. Kanske har jag läst det någonstans. Det var den i alla fall inte.
Jag har tidigare läst en novellsamling av Edwardsson. Wintersagor tror jag den hette. Det var bland det sämsta jag läst. Den här boken var betydligt bättre. Men jag fattar ändå inte grejen. Är det inte så att Edwardsson säljer jättebra? Varför då?
Kan någon förklara detta mysterium för mig?
I väntan på en bra förklaring så stoppar jag in nästa cd-bok i spelaren. Ytterligare en Edwardsson. Kanske kan jag lösa mysteriet på det viset.
Nu tar jag en paus från Afrika
Det får räcka för ett tag nu. De afrikanska böcker jag läst har inte varit dåliga på något sätt. Med tanke på hur lite afrikansk litteratur som översätts till svenska kan man nog lita på att kvaliteten är en bit över den Läckbergska. Men det räcker ändå inte riktigt.
Winnie Mandelas klagan - Njabulo S Ndebele
Här är det kvinnornas historier som berättas. Kvinnor som väntar. Vars roll det har blivit att vänta på en man. Männen är borta av olika skäl. En studerar, en annan bara försvinner och Nelson vet vi ju alla var han tillbringade sin tid.
Det är som sagt inte dåligt. Men samtidgt är det lite för främmande. Jag har hela tiden en känsla av att jag missar stora delar eftersom jag är så dåligt insatt i den sydafrikanska politiken och kulturen.
Jag kan tänka mig att det är så här det fungerar för funktionella analfabeter. De som alltså inte själva upplever att de har lässvårigheter, men som ändå har svårt att tolka texter. Tydligast brukar man upptäcka dem bland bloggkommentarer där det är tydligt att varje spår av ironi har gått dem förbi. (Dock inte bland de stjärnor som kommenterar mina bloggar. Jag tycks bara locka till mig übersmarta människor. Tja, om vi bortser från de där tomtarna som tycker att jag bör förlänga min penis...)
Nå, tillbaka till ämnet. Jag känner mig alltså lite dum när jag läser afrikansk litteratur. Så nu tror jag att det får räcka med afrikaner för i år. Förutom Soyinka, men den boken sparar jag ett tag. Jag ska nog försöka hitta någon ny sydamerikan istället.
Läst i rutor
Black hole - Charles Burns
Kanske är jag för långt ifrån tonårssmärtan för att verkligen bry mig om det här? Det kan vara det som är problemet. Jag tycker bara att det är lite fånigt. Ungdomar som dricker, tar droger och har sex. Somliga drabbas av "bacillen" som gör att de blir fruktansvärt vanställda. En får en extra mun på halsen, någon får svans, någon annan täcks av bölder.
Enligt Dagens bok är det så snyggt tecknat att det gör ont i ögonen. Själv gäspar jag lite lätt och längtar efter Kalle & Hobbe.
Då har jag betydligt roligare när jag läser eller ska jag säga tittar på den här biblioteksboken.
U-sväng inslagen i folie - Jan Stenmark
Min man tittar lika frågande på mig varje gång jag frustar åt Jan Stenmarks bilder. Han tycker att de är sjukt tråkiga. Jag kan hålla med. Men det är ju just det som är så roligt. Det är så absurt att det får mig att skratta högt på spårvagnen. Den här boken gav mig en rolig halvtimme. Och de som ät tillräckligt gamla kan få lov att rysa till den associationen. Varsegod och rys, nu!
Nja. Jo. Men ändå inte.
Skynda, kom och se - Lotta Lundgren
Jag hade så stora förhoppningar om den här boken. Den började så lovande. Jag lutar mig tillbaka och väntar på att bli totalt förförd. Men sedan händer liksom ingenting med själva läsandet. Det är bra. Absolut. Det är bra hela tiden. Jag saknar bara någonting i tempot. Några dramatiska höjdpunkter. De kanske finns där. Men de fungerar uppenbarligen inte på mig. För mig blir den jämntjock.
Jag tyckte om den här boken. Men jag tyckte inte om den så mycket som jag tyckte att jag borde tycka om den. Jag borde hoppat jämfota av lycka. Slagit igen den lite då och då och bara klappat på den. Sparat för att inte läsa ut den för fort. Så borde det ha varit. Den borde ha varit så bra. Nu var det bara nästan.
Nästan lysande.
Nästan en topp tio.
Nästan toksorgligt.
Så synd.
Rasande effektivt
Nobelpristagare - check
Annat originalspråk än engelska - check
Åh vad kul det hade sett ut om jag hade kunnat fortsätta med tjeck. Men det kan jag inte. För han är portugis.
Blindheten - José Saramago
Det här tyckte jag om. Jag gillar när författare blandar en absurd del med en i övrigt konkret och logisk handling. Som här. Att befolkningen i ett land plötsligt drabbas av en smittspam blindhet som sprider sig som en epidemi är absurt. Men om det faktiskt hände, så skulle den här händelseutvecklingen vara rimlig. De blinda skulle mycket väl kunna interneras i läger. Det skulle kunna bli strider mellan olika grupper av blinda.
Det är en konst att skriva enkelt. För, den komplicerade handlingen till trots, det här är lättläst. Jag läste hela boken på två dagar. Trots att jag var på konferens. Jag hoppade över bastun och bubbelpoolen bara för att jag inte kunde slita mig. Middagen däremot var jag på. Jag är betydligt mer förtjust i mat än vatten.
Men vilken värdelös bloggare jag är
Jag har inte lyckats läsa ut något på evigheter. Den afrikanska boken åker fortfarande med mig på spårvagnen och jag har Edwardsson i lurarna när jag cyklar. Men jag kommer ingen vart med någon av dem.
Men snart blir det bättring, hoppas jag. Igår började jag på Titta kom och se. För första gången på länge kändes det lite roligt att läsa.
Cirkus, freakshows, förkrigstyskland... Hur ska det kunna bli annat än bra?
Så, jag hoppas att jag återkommer snart.
Jag skyller på att det är försommar. Det finns roligare saker att göra än att blogga just nu.
Tillbaka i Afrika
Jag borde jobba nu. Det är meningen att jag ska göra någon slags analys av ett företags printade kommunikation. Men jag har noll och ingen lust. Istället sitter jag här på jobbet och bloggar. Inte bra!
Jag skulle också kunna ägna mig åt att skriva om ett vattenprojekt i ett u-land, eller ergonomiska instruktioner, eller skriva ett produktblad om ljudisolering eller en pressrelease om en ny styrelsemedlem eller ett nyhetsbrev om ett hotell eller... Men, hallå, det är vår. Nästan sommar...
Fåglarna sjunger ute, nåja, måsarna skriker det är nästan samma sak. Jag har inte samvete nog att strunta i jobbet helt och gå ut och sätta mig i parken med mina vänner. Men jag jobbar alltså inte. Jag vara sitter här.
Ibland undrar jag om jag är riktigt slug. Faktiskt!
Två flugor i en smäll
Mannen utan öde - Imre Kertesz
Märkligt. Den här boken borde få känslorna att svalla. Men det händer inte. Det är inte dåligt. Förstås! Det är alldeles utomordentligt skickligt. Men, jag känner inget när jag läser det. Naturligtvis beror det på författarens berättarröst. Den 14-årige pojken som är huvudperson känner inte mycket. Han observerar och redovisar vad som händer under transporten till koncentrationslägret och livet där.
Det är trist. Det är svält och hårt arbete. Det är sjukdom. Han blir så sjuk att det egentligen inte verkar finnas något hopp. Han bryr sig inte längre. Men så plötsligt bränner det till. När han flyttas till ett annat läger och i stort sett bara undrar på vilket sätt slutet ska komma; ska det bli gas, en kula, eller kommer han bara inte att vakna. Då kommer plötsligt en mening som skär genom texten och träffar mig rakt i magen.
?Och det hjälpte inte med all besinning, klokhet, eftertanke, allt sunt förnuft, jag kunde ändå inte missta mig på en förstulen röst av lågmäld längtan inom mig, liksom generad över sitt eget oförnuft men ändå allt envetnare: jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.?
Kontrasten blir så stor att jag får tårar i ögonen med en gång. En enkel önskan att få leva lite till. Inga stora känsloutbrott. Inget frossande i elände. Bara en längtan. Less is more! Vilket härmed får anses bevisat.
Åh, en bok-enkät
Sådant har jag ju svårt att motstå... Jag vill också vara med här.
1. Vilken bok läste du ut senast?
Mannen utan öde av Imre Kertesz. Bara det är ju en anledning att vara med i enkäten. Hur ofta är det man kan langa upp en nobelpristagare som senast lästa bok? Inte ofta, när det gäller den här tanten, inte.
2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Tja, riktigt så fungerar ju inte min läsning. Jag håller ju redan på och läser Kameleontens skugga av Walters och Hur har andra det av Collarp samtidigt som jag lyssnar på Rum nr 10 av Edwardsson. Men jag tror att nästa bok jag börjar på blir Skynda, kom och se av Lotta Lundgren.
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag misstänker att männen dominerar en aning. Det finns en massa mysko thrillerskräp som jag inte riktigt vill kännas vid. Jag beskyller helt kallt min högt älskade make för att ha släpat hem dessa. Han är garanterat också ansvarig för alla ryska klassiker som tar plats. Ryssar är inte min melodi.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Bara när det gäller riktigt bra böcker. Och då gäller hurrandet att det fortfarande är mycket kvar. Mot slutet är kontrollerandet av antal kvarvarande sidor betydligt mer ångestladdat.
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Titel och utseende är nog det viktigaste för att fånga mitt intresse. Varje bok som Lotta Kuhlhorn har formgivit drar automatiskt åt sig min blick. Sedan finns förstås alla bokbloggar. Men blurbarna litar jag inte på. Jag har blivit lurad av dem alldeles för många gånger.
6. När blir en bok för lång?
Aldrig om den är bra. 1000 sidor är helt okey om det är en tillräckligt bra historia.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Det beror på vem författaren är. Jag har försökt läsa Salman Rushdie på engelska, men det var för svårt. Stephen King och andra amerikanska författare läser jag däremot mycket hellre på originalspråk. Men det kan också bero på att jag har läst så många kassa översättningar. Dålig översättning kan sabba vilken bok som helst.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Det har jag nästan slutat med. Men jag har tjatat en del om Den hemlige kocken och Fast food nation. Ofta vid lunchbordet, vilket inte precis har gjort några bra grejer för min popularitet...
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Numera kan jag det. Günter Grass Flundran botade mig från sjukan att läsa ut allt jag påbörjat. Tack för det! Jag ger för det mesta upp efter 50-60 sidor.
10. VIlken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Det finns massor av fantasy och Stephen King. Inte en enda memoar eller biografi. Det är det tristaste jag vet. Verkligheten är så överskattad!
Andra vita blommor
Vit oleander - Janet Fitch
Den här boken har jag fingrat på flera gånger när jag har varit på biblioteket. Men alltid lämnat i hyllan. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att "känsligt utforskande av mor-dotter-relationen" sällan lockar till glada tjut från mig. Dessutom har ju alla läst den, så varför skulle jag? Men den här gången fick den följa med hem i bokpåsen.
Är det meningen att jag ska tycka något nu? Det är det antagligen.
Alltså. Det börjar bra. Riktigt bra till och med. Det räcker med några sidor för att jag ska bli fast. Astrids vackra och ohyggligt självupptagna mamma som mördar sin älskare är onekligen en fängslande figur. Men allt eftersom handlingen fortskrider så blir min läsning mer och mer oengagerad.
Jag vill ju gilla Astrid och engagera mig i hennes fosterhemsplaceringar och framtid. Men ju längre boken fortsätter, desto svårare blir det. Det saknas något. Istället för att byggas upp mot någon form av katharsis, tunnas boken ut till något som känns som ett jaha... För mig. Alltså. Jag kan tänka mig att andra tycker helt annorlunda.
Jag läste färdigt och tyckte - helt okey!
Men det kan ha varit vitsippornas fel. Det är svårt för en bok att vara riktigt fängslande när det finns fält av vitsippor att betrakta.
Vitsippor betittade
Jag har målat ett gäng krattiga akvareller. Typ en arg höna, några gamla makrillar, två blåbär i tokförstoring, två körsbär på en rosa duk. Låt mig bara kallt konstatera att ingen av mina tavlor kommer att lämna några avtryck i konsthistorien. Jag är kass.
Men vad gör det? Jag har sett miljoner vitsippor, gullvivor och kabbelekor. Hört hundratals fåglar sjunga och ätit mat för gudar.
Jag har läst Året Runt också. Men det behöver jag kanske inte orda så mycket om. Den verkar inte ha förändrats ett dugg på de 30 år som har gått sedan jag brukade plocka upp dem ur farmors kökssoffa för att ha som sommarlovsläsning lata dagar på gräsmattan. Jag kände mig som barn på nytt.
Mellan allt målande, ätande och vitsippstittande har det förstås pågått en hel del prat om livet också. Så klart. Och lite rödvin...
Bara ett år kvar till nästa konsthelg. Och jag längtar redan...
Årets skönaste helg
Konsthelgen infaller på Kristi Himmelfärd varje år. Då träffas vi, fyra tjejer, och målar, skriver, läser, lyssnar på musik och äter fantastiska mängder god mat. I fyra dagar. Fatta hur skönt!
Vi åker till olika ställen varje år. Och eftersom vi bor i olika delar av landet så träffas vi bara den här enda helgen på året.
Resultatet för min del brukar bli några riktigt kassa akvareller - men det är mindre viktigt. Det här är vårens andningshål. Fyra dagar av avslappnade uppdateringar matexcesser, bok- och konstprat, färgkladdande (jag, de andra är begåvade) och vitsippstittande.
Nu ska jag bara bestämma vilka böcker jag ska ha med mig och sedan sticker jag. Iiiiihhhh. Lycka!
Ha en skön helg allihop!