gemen och verserad

(I skolan)

Jaha, jag har alltså läst 11/16. Det kommer nog inte att bli fler. Jag har ingen lust att läsa systrarna Brontë.

Nu har jag som sagt slutat ljuga. Mitt problem är snarare att själv komma ihåg vad jag har läst. Gång på gång kommer jag hem med samma böcker från biblioteket. Jag läser några sidor - eller i värsta fall halva boken - och så kommer jag på att jag har läst det förut. Jag håller uppenbarligen på att bli dement. Det verkar ju lite trist - men fördelen är förstås att jag så småningom kommer att kunna läsa om alla mina favoritböcker och bli överraskad.

Ytterligare en julklappsbok avklarad.

Belsassars dotter – Barbara Nadel 

Den här deckaren hade inte varit något speciellt om den inte hade utspelat sig i Istanbul. Men just för att kulturen är så pass främmande blev den intressant.

Kommissarie Ikmen är en kort, svartmuskig, ständigt rökande, konjaksdrickande åttabarnsfar. Snart ska det bli nio barn eftersom hustrun Fatme är höggravid. Ständigt rökande är det mest utmärkande. Jävlar, vad det röks i den här boken. Det är fulla askfat och fimpar överallt. Trots att jag själv röker så får jag lite andnöd av beskrivningarna. 

Boken börjar med att en gammal alkoholiserad jude hittas brutalt mördad. På väggen ovanför sängen har någon ritat ett stort hakkors med den mördade mannens blod. Några egentliga ledtrådar finns inte. Det här är inte precis CSI… Istället är det psykotiska instängda familjer, sexuellt störda kvinnliga psykopater, synska transvestiter och gamla ryska hemligheter.

Upplösningen är inte direkt imponerande, men det gör ingenting. Här är det personbeskrivningarna och miljöerna som är huvudsaken. Tydligen har Nadel skrivit flera böcker i serien om den här lille turken och hans arbetskamrater. Jag kommer inte att springa ut och köpa dem – men hittar jag dem på biblioteket så kommer jag garanterat att låna dem.

Vissa böcker är helt enkelt som skräpmat. De innehåller ingen som helst näring, bara en massa tomma kalorier som man inte behöver. Jag är inte ute efter finkultur på något sätt! Böcker behöver inte vara djupa för att jag ska gilla dem. Men Koontz är ett mysterium för mig. Jag vet att jag inte gillar dem - men ändå...

För några år sedan gav jag bort boken Fakta om Finland till en kompis med finsk mamma. Han läste den aldrig. Det var inget jag tog speciellt hårt eftersom jag visste hur få böcker han läste. Det brukade bli en eller två per år. Jag tog för givet att den inte passade honom. Dessutom var det mest ett skämt eftersom jag tyckte att han var skamligt okunnig om allt som hade med Finland att göra.

Nu fick jag samma bok i julklapp. Ha ha på hela mig! 

Fakta om Finland av Erlend Loe

Jag har förstås läst Naiv, Super, så jag tog för givet att det här var en rolig och lättläst bok. Tji fick jag! Språket var ju lätt, men jävlar vad jobbigt det var att läsa en bok som var skriven i ett enda stycke. Normalt behöver jag aldrig märka ut var jag är i en bok – men nu saknade jag verkligen ett bokmärke. Meningar snirklar sig över halva sidor och tycks aldrig ta slut. Vad sägs om följande exempel? 

”Långt därifrån, ambassadkillarna kan skatta sig lyckliga över att de valde mig och inte den där andre, lustige broschyrfriskusen med skygglappar och halsstarrigheter, och Kevin Costner seglar runt, klädd i Odd Nerdrum-utrustning, och söker efter torrt land, eftersom det är vatten överallt, det är klaustrofobi och hemskt kaotiskt, det är bara att glömma allt det kända och öppna sig helt för det nya och meningslösa, all trygghet är borta, det enda som väntar är drunkningsdöden, och detta ska vara semester, detta är vad man erbjuder trötta norrmän som vill åka på semester, som behöver återhämta sig efter ett helt års slit och släp, för man måste ju få in pengar i kassan, lån och amorteringar, mat och dagisplats, högtrycksspruta och spett, norrmän måste ha spett, och dagstidning, blöt och djävlig, men ändå, då måste broschyren vara finurlig, den måste sälja Finland på norrmännens premisser.”

Är jag alldeles ensam om att inte gilla Paulo Coelho? Ibland känns det så. När jag surfat runt bland bokbloggar så är det många som tar upp honom som en favorit.

De tycks finna djupa budskap i böcker som Veronica bestämmer sig för att dö, medan jag bara känner mig smutsig och lite klibbig. 

Jag förnekar inte att han är skicklig. Det är han. Jag tror det är där problemet ligger. Böckerna slår an på exakt rätt strängar och sätter fingret direkt på känsloknapparna. Det är så uppenbart vad det är meningen att jag ska känna och tycka, att jag känner mig lite äcklig. Skillnaden mellan att läsa porr och Coelho är inte så stor.

När jag har läst ut någon av hans böcker känner jag mig manipulerad. Det är en känsla jag inte uppskattar det minsta.

Jag hade tänkt se filmen. Men nu tror jag att jag struntar i det.

Djävulen bär Prada – Lauren Weisberger

Jag blev riktigt förvånad när jag hittade den på bibliotekets nyhetshylla. Men det säger antagligen en del om kvarteret jag bor i. Prada är inte något vanligt förekommande märke bland mina grannar. Tror jag. I ärlighetens namn skulle jag inte känna igen en kjol från Prada om den så kom och slog mig i pannan med en hammare. Men det har inte hänt, ännu.

Det som går åt absolut snabbast på vårt bibliotek är deckare. Att få tag på en Camilla Läckberg är omöjligt – men Weisbergers bok stod där alldeles ensam och outlånad.

Med tanke på allt ståhej om boken så hade jag trott att den skulle vara bättre. Visst har den poänger, men faktiskt blir jag ganska trött på huvudpersonen Andrea. Alla som någon gång har haft en psykotisk maktgalen chef och ett riktigt krävande konstigt arbete, kan känna igen sig. För visst blir man lite galen själv. Visst försöker man få bekräftelse trots att det är omöjligt. Och det går inte att förklara för omgivningen hur besvärligt jobbet verkligen är…

Men ändå, det är ett jäkla gnällande. Jag får mest lust att sparka Andrea i hennes bortskämda lilla rumpa. Ja, hon har ett omöjligt jobb – men alternativen finns. Sluta eller försök sköta jobbet så bra som möjligt. Skriv fan inte en jättelång, gnällig bok om hur synd det är om dig!

Nåja, den var lättläst. Fast det kan visa sig bli en dyr läsning. Helt plötsligt känns det som om jag verkligen behöver en ny handväska…

Jag är periodare på deckare. Ibland verkar det vara det enda jag orkar läsa. När livet är stressigt och jobbigt är det skönt att läsa böcker där man får precis vad man förväntar sig.

Linda - som i Lindamordet av Leif G.W. Persson var precis vad jag förväntade mig. Bra! Det jag gillar med Persson är det långsamma tempot, de inte helt sympatiska människorna och polisutredningar som faktiskt känns ganska trovärdiga.

Snabbläste de sista 100 sidorna eftersom jag tänkte lämna tillbaka boken på biblioteket idag.  Fast det kunde jag ha struntat i. När jag väl kom dit hade de stängt. Surt. Jag älskar mitt lilla kvartersbibliotet men jag avskyr deras underliga öppettider. Så istället för att få ägna en timme åt min favoritsysselsättning - att botanisera bland alla böcker, så fick jag slänga in mina böcker genom deras lucka. Sedan var det en tjurig kärring som traskade hem i regnet.

Jag har visserligen gott om olästa böcker hemma. Men biblioteket är min motsvarighet till ljusterapi. Det finns inget ställe där jag trivs bättre. Hur grinig och sur jag än är när jag går dit, så rinner det av mig när jag går och tittar på alla böcker.

När jag dör går det bra att sprida min aska där, tack.