gemen och verserad

Eftersom ingenting intresserar mig just nu, tänkte jag påminna mig själv om att det faktiskt finns bra böcker. Läsning som fångat mig från första sidan till sista. Kanske för att boken är fantastisk – kanske bara för att den har varit rätt bok vid just det tillfället.

Precis som en sotig, grillad korv kan smaka fantastiskt på skidutflykten. Den är så rätt, just då.  

Nå, här kommer en ganska osorterad lista.

1 Hundra år av ensamhet G.G. Márquez

2 Parfymen P. Süskind

3 Med livet framför sig E. Ajar

4 Tärningsspelaren L. Rhinehart

5 Låt den rätte komma in J. Ajvide Lindqvist

6 It S. King

7 Berättelsen om Pi Y. Martel

9 Den målade fågeln J. Kosinski

Oroväckande mycket våld. Nåja, min lista är inte statisk. Imorgon kan den se helt annorlunda ut. Men hundra år av ensamhet finns garanterat alltid med. Den tog mig med storm när jag var fjorton eller femton. Sedan dess har jag läst om den vart femte år ungefär. Den allra sista meningen knäcker mig varje gång. Fortfarande.

Har jag slutat läsa kultursidorna, kanske? Eller har min hjärna varit avstängd? Något måste det ha varit, för jag har helt missat att Inger Edelfeldt har kommit ut med en ny bok.

Finns det liv på mars - Inger Edelfeldt

Edelfeldt är en av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag alltid njuter av att läsa hennes böcker. De ger mig ofta en klump i magen. Kanske kommer figurerna lite för nära mina egna tankar? Att läsa Kamalas bok, som deprimerad tjugonågonting var verkligen inte någon bra idé.

Den här boken träffade inte riktigt lika hårt. Även om jag kan känna igen mig även här. Huvudpersonen Joni lever ensam med sin femåriga dotter Mårran. Hon jobbar i charken på Vivo. Ett jobb som kanske inte är så värst lämpligt för en vegetarian. Men det var ju inte meningen. Hon bara hamnade där. Jobbet som skulle ge henne tid och pengar att förverkliga sina drömmar om att bli musiker har blivit en återvändsgränd. Garderoben hemma är full av osålda cd-skivor som hon tagit lån för att spela in.

Livet står och stampar på samma plats. Så när hon fyller 45 bestämmer hon sig för att bli vuxen. Nu ska hon minsann få ordning och reda på sitt liv. Det kan jag känna igen mig i. Jag börjar ett nytt liv ungefär var tredje månad. Då tror jag att jag minsann ska bli en ny och bättre människa. Det brukar gå ungefär lika bra för mig som det gör för Joni.

Trots att planerna på att bli vuxen inte går så fantastiskt bra, så är det här ändå en ganska positiv bok. Det är skönt att läsa om vanliga människor som varken är lyckade eller lyckliga. Odramatiskt kanske, men så är väl världen. Runt omkring oss går det omkring individer som alla har drömmar om ett annat liv. Som fortfarande i vuxen ålder väntar på att livet ska sätta igång på riktigt.

Själv ska jag bli vuxen i morgon. Då är det måndag. Det är en bra dag att börja.

För tillfället läser jag fyra böcker samtidigt. Nej det gör jag naturligtvis inte! Jag skulle ju bli mer än skelögd ifall jag försökte med det.

Däremot har jag fyra olika böcker som jag läser då och då. Uppenbarligen är det ingen som fångar mig riktigt till hundra procent. Jag har en roman som jag läser på vägen till och från jobbet, en fantasyserie som jag bara verkar läsa i badkaret, en deckare som jag läser något kapitel i då och då och så slutligen mitt sömnmedel. The Algebraist. Jag tror att jag har kommit till sidan 134 nu.

Om jag har räknat rätt så kommer jag att somna gott långt in i maj. Det är i och för sig skönt att veta. Men jag saknar en bok som gör mig uppslukad. En sådan där som man bara inte kan sluta läsa. Det var ett tag sedan jag hittade en sådan.

Tips någon?

Kan man inte bli sägs det. Jag vet inte om det beror på att jag kommer från Göteborg, men jag har aldrig läst något av Marcus Birro. För mig har han alltid varit en del av det kollektiva begreppet ”de jobbiga bröderna Birro”. Dessutom trodde jag att han bara skrev poesi. Något som jag inte läser. Men mer om det någon annan gång.

För ett tag sedan hittade jag i varje fall Marcus Birros blogg. Och kunde inte sluta läsa. Även om jag inte alls håller med honom alla gånger så blir jag tillräckligt intresserad för att fortsätta läsa. Texterna spretar som fan. Högt och lågt. Lysande och … tja, mindre lyckat. Det är skönt att läsa någon som inte alltid tänker efter innan han skriver. Här och där dyker det dessutom upp formuleringar som verkligen sticker ut och känns. 

Så naturligtvis var jag tvungen att låna en bok.

Jag är en sucker för roliga omslag och underliga titlar. Det behövs inte mycket för att en bok ska fånga mitt intresse på biblioteket. Ett riktigt fult omslag eller en mysko titel räcker för att  boken ska få följa med hem.

Knipövningar - Sandra Löv

Med en sådan titel är det ju ett givet lån. Dessutom är boken skriven i små, korta icke sammanhängande stycken och sådant gillar jag. Men, vänta nu...? Efter ungefär halva boken börjar jag känna igen mig. Jaha, det här har jag ju läst förut. Och jag tyckte inte om den något vidare förra gången heller.

Men tjena! Jag tror att jag har lånat den här boken 3 gånger nu. När ska jag sluta? Jag kommer antagligen att låna om den igen om några år och fortsätta på det viset tills jag får mitt bibliotekskort indraget. Mina bleka och skäggiga bibliotikarier kommer att tro att jag har världens värsta inkontinensproblem. Och att jag dessutom är så obegåvad att jag inte förstår att jag skulle ha bättre nytta av en bok från medicinhyllan.
Ett sådant nedköp!