Mer Koppel
Anledningar att läsa: några fantastiskt fyndiga formuleringar, den vidriga chefen och några smarta meningar om skrivande och språk.
Anledningar att fundera på om författaren driver med mig: den löjligt uppenbara tvisten.
På baksidan av boken står det att boken är en klassisk chick lit. Och när jag tänker närmare efter så stämmer det ju faktiskt. Skillnaden är bara att Koppel skalar av allt bjäfs och klarar av att förvandla den tafatta huvudpersonen till en succé på en tredjedel så många sidor som vanligtvis krävs. Allt finns på plats, hon lyckas i karriären medan den elaka väninnans status sjunker och viktigast av allt; hon hittar en ny karl.
Han måste helt enkelt driva med mig! Bra där!
Inte mitt slags party
Jag har läst snälla saker om Lisa Jewell på sista tiden. Så när jag hittade en av hennes böcker i lånehyllan på jobbet så högg jag förstås den för att ha som sällskap på spårvagnen. Jag kan ha valt fel bok för kollektivtrafik. Av någon anledning matchades varje sexscen med att jag satt totalt omringad av folk med stående som lätt kunde se ner i boken. Sådant stör mig... Fånigt men sant. Att omslaget är så fult gör det förstås inte bättre. Det är ju nästan ännu pinsammare att slå ihop boken och visa det!
Ralphs party - Lisa Jewell
Det finns verkligen bra saker att säga om Jewell. Mycket av de klassiska chick lit-inslagen saknas. Här finns inga dyra kläder eller märken och män är inte målet i kvinnors liv. Här får killarna lika mycket utrymme att vara totala fåntrattar där de går och trånar efter tjejer som inte ens ser dem. Här gråter männen lika mycket som tjejerna och ägnar sig hängivet åt ältande av detaljer. Det är lite roligt. Men det räcker inte riktigt.
Det finns några riktigt roliga scener och tankar som man kan känna igen (även om det inte är helt bekvämt att erkänna det) men samtidigt finns det en hel del jag hänger upp mig på också. Jag tål fan inte huvudpersonen! Eller rättare sagt, den kvinnliga huvudpersonen. En liten, plirig söt tjej i udda kläder som tror på Ödet. Men skona mig! Visserligen får man mestadels se henne genom Ralphs ögon vilket förstås kan förklara skimret, men ändå. Jag kommer på mig själv att önska att det ska gå åt helvete för henne och det kan ju inte vara meningen.
Jag ska inte skylla det helt och hållet på Jewell - det kan faktiskt vara mitt fel. Jag är inte på något vidare gott humör just nu och charm går inte hem hos mig för tillfället. Jag tror att jag ska läsa lite eländesskildringar i stället. Det funkar kanske bättre? Dags att gå till biblioteket och leta efter lite nattsvart litteratur utan hopp, det är mer min typ av vårkänslor.
Ralphs party - Lisa Jewell
Det finns verkligen bra saker att säga om Jewell. Mycket av de klassiska chick lit-inslagen saknas. Här finns inga dyra kläder eller märken och män är inte målet i kvinnors liv. Här får killarna lika mycket utrymme att vara totala fåntrattar där de går och trånar efter tjejer som inte ens ser dem. Här gråter männen lika mycket som tjejerna och ägnar sig hängivet åt ältande av detaljer. Det är lite roligt. Men det räcker inte riktigt.
Det finns några riktigt roliga scener och tankar som man kan känna igen (även om det inte är helt bekvämt att erkänna det) men samtidigt finns det en hel del jag hänger upp mig på också. Jag tål fan inte huvudpersonen! Eller rättare sagt, den kvinnliga huvudpersonen. En liten, plirig söt tjej i udda kläder som tror på Ödet. Men skona mig! Visserligen får man mestadels se henne genom Ralphs ögon vilket förstås kan förklara skimret, men ändå. Jag kommer på mig själv att önska att det ska gå åt helvete för henne och det kan ju inte vara meningen.
Jag ska inte skylla det helt och hållet på Jewell - det kan faktiskt vara mitt fel. Jag är inte på något vidare gott humör just nu och charm går inte hem hos mig för tillfället. Jag tror att jag ska läsa lite eländesskildringar i stället. Det funkar kanske bättre? Dags att gå till biblioteket och leta efter lite nattsvart litteratur utan hopp, det är mer min typ av vårkänslor.
Halvkass chic-lit
Det här var inte någon bra bok. Och vad som är ännu värre – jag misstänker att jag har läst den förut och glömt bort den. Det gjorde jag i och för sig rätt i. Men det betyder ju att jag kanske kommer att göra om samma misstag igen om några år.
Livet i ett nötskal – India Knight
Hur ska jag kunna tro på det här? Frilansjournalisten Clara får i uppdrag att intervjua en världsberömd dansare. Hon bryr sig inte om att läsa in sig på bakgrundsmaterialet utan går istället dit och frågar honom om saker som ”slutade du raka bröstet för att det kliade för mycket”. Sedan undrar hon hur det känns att hoppa omkring i kalasbyxor på scenen.
Que? Ska jag på något sätt kunna identifiera mig med denna idiot? Hur ska jag kunna tro på att denne förolämpade dansare blir intresserad av henne? När hon dessutom lyckas smitta honom med huvudlöss under intervjun… Tror inte det!
Efter denna vidriga inledning så tar sig boken lite. Men jag hoppas verkligen att jag aldrig mer kommer att slösa tid på att läsa just den här boken. Lånar jag den tre gånger så förtjänar jag stryk.
Livet i ett nötskal – India Knight
Hur ska jag kunna tro på det här? Frilansjournalisten Clara får i uppdrag att intervjua en världsberömd dansare. Hon bryr sig inte om att läsa in sig på bakgrundsmaterialet utan går istället dit och frågar honom om saker som ”slutade du raka bröstet för att det kliade för mycket”. Sedan undrar hon hur det känns att hoppa omkring i kalasbyxor på scenen.
Que? Ska jag på något sätt kunna identifiera mig med denna idiot? Hur ska jag kunna tro på att denne förolämpade dansare blir intresserad av henne? När hon dessutom lyckas smitta honom med huvudlöss under intervjun… Tror inte det!
Efter denna vidriga inledning så tar sig boken lite. Men jag hoppas verkligen att jag aldrig mer kommer att slösa tid på att läsa just den här boken. Lånar jag den tre gånger så förtjänar jag stryk.