Men visst, jag fattar precis
Var är skämskudden när man behöver den?
Eller, det kanske inte skulle hjälpa med en skämskudde. Det är en ljudbok jag har problem med. Jag är säker på att jag rodnar som en gris i en bastu när jag går omkring och lyssnar på det här. Vad sägs om följande citat?
"Han bar sin sexualitet som en sportjacka"
Jo, sådana män har man ju träffat. För att inte tala om de där som bär sin sexualitet som en plastpåse från Lidl, eller en toppluva.
Det pinsammaste av allt är att jag inte för mitt liv kan sluta lyssna.
Eller, det kanske inte skulle hjälpa med en skämskudde. Det är en ljudbok jag har problem med. Jag är säker på att jag rodnar som en gris i en bastu när jag går omkring och lyssnar på det här. Vad sägs om följande citat?
"Han bar sin sexualitet som en sportjacka"
Jo, sådana män har man ju träffat. För att inte tala om de där som bär sin sexualitet som en plastpåse från Lidl, eller en toppluva.
Det pinsammaste av allt är att jag inte för mitt liv kan sluta lyssna.
Han ser kanske ut som Barry Manilow
Men jag förlåter det. Det är okey, Neil. Lite tacky, kanske - men alla har vi våra brister.
Amerikanska gudar - Neil Gaiman
Det finns fantasy utan drakar och magiska svärd. Neil skriver fantasy som utspelar sig precis här och nu. Jag tycker att det här är riktigt smart. En berättelse om alla de gudar och väsen som har följt med människorna som kommit till Amerika. Vad gör de egentligen när de inte längre har några tillbedjare eller någon som ens tror att de finns?
I den här boken arbetar de som taxichaufförer, begravningsentreprenörer och horor. Men något är på väg att hända. En strid håller på att blossa upp mellan de gamla gudarna och de nya digitala moderna ikonerna. Mitt i detta befinner sig Shadow. Han har precis avtjänat ett tre år långt fängelsestraff, när han får reda på att hans hustru Laura har dött i en bilolycka tillsammans med hans bästa vän. Han har ingenting kvar när den underlige mr Wednesday erbjuder honom ett jobb som chaufför och alltiallo.
Jag kan inte påstå att det här är jättebra, men jag gillar det som fan. Det här var precis vad jag ville läsa just nu. Lite mysko, men logiskt i sina underligheter. Visst har jag alltid trott att vissa turistmål är magiska platser? Ställen med någon slags mystisk dragningskraft som efter hand förses med turistfällor för att människor ska kunna ge sig själva en rationell förklaring till att de åker dit. Det låter ju helt logiskt. Varför skulle det annars finnas traktormuseum? Eller världens största stekpanna som man kan åka och titta på? Något att tänka på i sommar när man upptäcker att man står på någon gudsförgäten plats och stirrar på någon kass utställning av linnehanddukar eller historiska kakformar. Det kan vara en magisk plats.
Amerikanska gudar - Neil Gaiman
Det finns fantasy utan drakar och magiska svärd. Neil skriver fantasy som utspelar sig precis här och nu. Jag tycker att det här är riktigt smart. En berättelse om alla de gudar och väsen som har följt med människorna som kommit till Amerika. Vad gör de egentligen när de inte längre har några tillbedjare eller någon som ens tror att de finns?
I den här boken arbetar de som taxichaufförer, begravningsentreprenörer och horor. Men något är på väg att hända. En strid håller på att blossa upp mellan de gamla gudarna och de nya digitala moderna ikonerna. Mitt i detta befinner sig Shadow. Han har precis avtjänat ett tre år långt fängelsestraff, när han får reda på att hans hustru Laura har dött i en bilolycka tillsammans med hans bästa vän. Han har ingenting kvar när den underlige mr Wednesday erbjuder honom ett jobb som chaufför och alltiallo.
Jag kan inte påstå att det här är jättebra, men jag gillar det som fan. Det här var precis vad jag ville läsa just nu. Lite mysko, men logiskt i sina underligheter. Visst har jag alltid trott att vissa turistmål är magiska platser? Ställen med någon slags mystisk dragningskraft som efter hand förses med turistfällor för att människor ska kunna ge sig själva en rationell förklaring till att de åker dit. Det låter ju helt logiskt. Varför skulle det annars finnas traktormuseum? Eller världens största stekpanna som man kan åka och titta på? Något att tänka på i sommar när man upptäcker att man står på någon gudsförgäten plats och stirrar på någon kass utställning av linnehanddukar eller historiska kakformar. Det kan vara en magisk plats.
Lurad av Anders Ekborg
Det fattar jag nu. Anders Ekborg skulle antagligen kunna läsa en diskmaskinsmanual högt och jag skulle trampa runt med hans röst i öronen och vara ganska belåten. Jag blev klar med ljudboken igår. Det har gått ganska fort. Men det hade gått betydligt snabbare om jag hade läst den för då hade jag antagligen lagt ifrån mig den efter ett par kapitel.
Nymåne - Diana Abu-Jaber
Den här boken är som en pyttipanna med för många ingredienser och kryddor. Så många ansatser, men det smälter samman dåligt - kvar blir en massa enskilda smaker som inte riktigt passar ihop.
Att jag använder matmetaforer när jag skriver om den här boken är inte så konstigt kanske. För maten är nog det som gör det absolut starkaste intrycket på mig när jag hör på den här boken. Man blir garanterat hungrig.
Kocken Sirine är halvirakiska, men har aldrig varit utanför Los Angeles och talar inte ett ord arabiska. Ändå jobbar hon som kock på en libanesisk restaurang och lagar klassisk arabisk mat. Så träffar hon den stilige intellektuelle exilirakiern Hanif...
Big löööve uppstår. Fast med lite komplikationer förstås. Lägg så till arabiska sagor (som faktiskt är lite kul) trånande poeteter, mystiska fotografer, några lätt övernaturliga inslag, en gnutta politik, lite mediakritik, minimalt med religion och rör samman. Låter det smakligt? Det är det tyvärr inte. Det finns en massa lovande ansatser som man tror ska leda någon vart, men det gör de aldrig. Istället blir det hela en pudding som till slut är lite för sliskig för min smak.
Hmm, från pytt till pudding. Inte helt logiskt, men bryr jag mig? Nej, tydligen inte. Själva innehållet var inte i min smak. Men Anders Ekborg, my god, den mannen kan läsa högt!
Nymåne - Diana Abu-Jaber
Den här boken är som en pyttipanna med för många ingredienser och kryddor. Så många ansatser, men det smälter samman dåligt - kvar blir en massa enskilda smaker som inte riktigt passar ihop.
Att jag använder matmetaforer när jag skriver om den här boken är inte så konstigt kanske. För maten är nog det som gör det absolut starkaste intrycket på mig när jag hör på den här boken. Man blir garanterat hungrig.
Kocken Sirine är halvirakiska, men har aldrig varit utanför Los Angeles och talar inte ett ord arabiska. Ändå jobbar hon som kock på en libanesisk restaurang och lagar klassisk arabisk mat. Så träffar hon den stilige intellektuelle exilirakiern Hanif...
Big löööve uppstår. Fast med lite komplikationer förstås. Lägg så till arabiska sagor (som faktiskt är lite kul) trånande poeteter, mystiska fotografer, några lätt övernaturliga inslag, en gnutta politik, lite mediakritik, minimalt med religion och rör samman. Låter det smakligt? Det är det tyvärr inte. Det finns en massa lovande ansatser som man tror ska leda någon vart, men det gör de aldrig. Istället blir det hela en pudding som till slut är lite för sliskig för min smak.
Hmm, från pytt till pudding. Inte helt logiskt, men bryr jag mig? Nej, tydligen inte. Själva innehållet var inte i min smak. Men Anders Ekborg, my god, den mannen kan läsa högt!
Tre saker som tråkar ut mig
Varför inte en liten lista, så här på tisdagslunchen?
Jag kan läsa det mesta, men det finns några små saker som garanterat får mig att sucka och skumma texter. Här kommer mina tre viktigaste textuella hatobjekt.
1. Drömmar
Det är outhärdligt trist att höra människor berätta vad de har drömt. Det vet alla. Varför författare inbillar sig att det är intressantare att läsa drömsekvenser förstår jag inte. Det är tråkigt! Du vill säkert berätta något om vad som sker i det undermedvetna - men det hjälper inte. Jag har skittråkigt och hoppar ändå över det mesta. Sluta omedelbart med sådant trams.
2. Sex
Visst finns det författare som kan skriva sexscener. Absolut. Men de allra flesta kan det inte. Om man nu inte har sexualiteten som sitt viktigaste tema så kanske man lika gärna kan hoppa över att skriva om det. Va? Ska vi säga så? Är vi överens? Skriver du deckare så nöjer du dig med att de går mot sängen och sedan klipper du till nästa kapitel. OK? Vi vet redan vad som händer där. Vi har läst det förut. Hoppa över de svettiga kropparna och för GUDS skull försök inte skriva om hur det känns. Inga metaforer här, tack. Så var det bestämt.
3. Naturbeskrivningar
Nej. Landskapet är inte så besjälat som du kanske tror. Jag behöver inte få varje skuggskiftning i träden beskriven för mig. Ge mig en eller två detaljer så bygger min hjärna en egen bild. Om jag absolut måste förstå exakt hur det ser ut så sätt in ett foto. Det skulle bespara mig massor av tråkig läsning.
Sådär. Då går det bra att fortsätta att skriva. Bara du plockar bort drömmarna, sexet och naturbeskrivningarna så är du hemma. Åtminstone i min bok.
Finns det någon annan som känner sig manad att berätta vad ni tycker är trist att läsa om, så skriv en kommentar här. Jag är nyfiken.
Jag kan läsa det mesta, men det finns några små saker som garanterat får mig att sucka och skumma texter. Här kommer mina tre viktigaste textuella hatobjekt.
1. Drömmar
Det är outhärdligt trist att höra människor berätta vad de har drömt. Det vet alla. Varför författare inbillar sig att det är intressantare att läsa drömsekvenser förstår jag inte. Det är tråkigt! Du vill säkert berätta något om vad som sker i det undermedvetna - men det hjälper inte. Jag har skittråkigt och hoppar ändå över det mesta. Sluta omedelbart med sådant trams.
2. Sex
Visst finns det författare som kan skriva sexscener. Absolut. Men de allra flesta kan det inte. Om man nu inte har sexualiteten som sitt viktigaste tema så kanske man lika gärna kan hoppa över att skriva om det. Va? Ska vi säga så? Är vi överens? Skriver du deckare så nöjer du dig med att de går mot sängen och sedan klipper du till nästa kapitel. OK? Vi vet redan vad som händer där. Vi har läst det förut. Hoppa över de svettiga kropparna och för GUDS skull försök inte skriva om hur det känns. Inga metaforer här, tack. Så var det bestämt.
3. Naturbeskrivningar
Nej. Landskapet är inte så besjälat som du kanske tror. Jag behöver inte få varje skuggskiftning i träden beskriven för mig. Ge mig en eller två detaljer så bygger min hjärna en egen bild. Om jag absolut måste förstå exakt hur det ser ut så sätt in ett foto. Det skulle bespara mig massor av tråkig läsning.
Sådär. Då går det bra att fortsätta att skriva. Bara du plockar bort drömmarna, sexet och naturbeskrivningarna så är du hemma. Åtminstone i min bok.
Finns det någon annan som känner sig manad att berätta vad ni tycker är trist att läsa om, så skriv en kommentar här. Jag är nyfiken.
Ovanligt slingrande
Jag lyssnar på en bok som heter Nymåne just nu. Min svärmor hade fått dubletter av den så hon gav den ena till mig. Själv kommer hon antagligen inte lyssna på sitt exemplar eftersom "dom inte döar varandra". Efter att ha upptäckt deckare vid 67 års ålder tänker hon uppenbarligen inte slösa bort någon tid på att läsa böcker utan lik nu.
Själv började jag lyssna ganska motvilligt. Det här var den enda ljudbok jag hade kvar olyssnad. Baksidan lät dessutom lite halvtrist. Som en kärlekshistoria. Den halvirakiska kocken Serina träffar läraren Hanif i Kalifornien där de båda arbetar och de blir kära i varandra.
Jaha. Jag börjar lyssna lite halvhjärtat. Men det är inte så illa. En rolig farbror berättar arabiska sagor. Språket är faktiskt ganska spänstigt och bortsett från kärlekshistorien så är det ganska trivsamt. Love... inte min grej. I bokform alltså.
Men, och här kommer grejen. Jag har inte den minsta aning om vart boken är på väg. Jag har nog lyssnat på halva boken nu och jag har inte ens en ledtråd till vad som kommer att hända. Håller Serina på att bli politiskt medveten? Är Hanif en mördare? Kommer Serina att bli terrorist? Normalt vet man vart en berättelse är på väg - men här står jag (eller cyklar om vi ska vara noga) helt frågande.
Det finns ett litet mystiskt övernaturligt stråk i boken också. Jag sätter mitt hopp till det. Jag kommer att bli väldigt besviken om det blir terroristspåret som utvecklas vidare...
Ett klichégnäll
Jag har visserligen aldrig drabbats av vinterkräksjukan. Men jag har blivit matförgiftad några gånger. Och ibland får jag halsbränna och mår grymt illa.
Kan inte detta någon enda gång, drabba någon enda kvinna, i någon enda bok? Varje illamående betyder ovillkorligen alltid graviditet. Alltid!
Vilket jag som läsare alltså alltid vet långt före huvudpersonen.
Bah!
Kan inte detta någon enda gång, drabba någon enda kvinna, i någon enda bok? Varje illamående betyder ovillkorligen alltid graviditet. Alltid!
Vilket jag som läsare alltså alltid vet långt före huvudpersonen.
Bah!
Tummen ute
Ser man på, jag är redan tillbaka. Och helt oskadad av genomborrande bibliotekarieblickar. Mitt lilla bibliotek har nämligen fått återlämningsapparat. Fatta hur perfekt det är! Nu kan jag låna hur pinsamma böcker som helst utan att rodna. Hej, tantsnuskhylla och självhjälpsböcker!
Nå - kanske senare. Nu lånade jag bara 3 böcker. Om jag nu ändå inte läser så behöver jag ju inte nödvändigtvis skaffa mig ryggbesvär genom att släpa 8-10 kilo böcker i oergonomiska bibliotekskassar. En av de böcker jag lånade var Blodsarv av Denise Mina. Ja vad fan, har jag redan lyssnat på tvåan så kan jag väl läsa ettan också.
Vargtimme - Denise Mina
Det är lite läckert med böcker som utspelar sig på 80-talet. Det är inte så länge sedan (jo det är det, men JAG minns det tydligt, ok?) men så mycket har hänt rent tekniskt. Paddy har ingen mobiltelefon. Hon skriver på maskin med karbonpapper och hon jobbar som journalist utan någon som helst utbildning. Bara det här att det inte finns mobiltelefoner ställer till det i huvudet på mig. Men varför ringer hon inte polisen? frågar jag mig irriterat innan jag kommer på att det kan hon faktiskt inte.
Men som den gnällkärring jag är så har jag ju lite anmärkningar. Paddy är 21 eller 22 år. (Det tycks skifta) Att då använda uttryck som "hela hennes arbetsliv" känns lite fånigt. För fan, hur långt kan det vara? Tre år?
Nåja, nu ska jag i alla fall läsa första boken och kanske få reda på hur det kom sig att Paddy hamnade i jourbilen på nattskiftet. Jag anar skriande orättvisor... Men det är kanske bara jag.
Nå - kanske senare. Nu lånade jag bara 3 böcker. Om jag nu ändå inte läser så behöver jag ju inte nödvändigtvis skaffa mig ryggbesvär genom att släpa 8-10 kilo böcker i oergonomiska bibliotekskassar. En av de böcker jag lånade var Blodsarv av Denise Mina. Ja vad fan, har jag redan lyssnat på tvåan så kan jag väl läsa ettan också.
Vargtimme - Denise Mina
Det är lite läckert med böcker som utspelar sig på 80-talet. Det är inte så länge sedan (jo det är det, men JAG minns det tydligt, ok?) men så mycket har hänt rent tekniskt. Paddy har ingen mobiltelefon. Hon skriver på maskin med karbonpapper och hon jobbar som journalist utan någon som helst utbildning. Bara det här att det inte finns mobiltelefoner ställer till det i huvudet på mig. Men varför ringer hon inte polisen? frågar jag mig irriterat innan jag kommer på att det kan hon faktiskt inte.
Men som den gnällkärring jag är så har jag ju lite anmärkningar. Paddy är 21 eller 22 år. (Det tycks skifta) Att då använda uttryck som "hela hennes arbetsliv" känns lite fånigt. För fan, hur långt kan det vara? Tre år?
Nåja, nu ska jag i alla fall läsa första boken och kanske få reda på hur det kom sig att Paddy hamnade i jourbilen på nattskiftet. Jag anar skriande orättvisor... Men det är kanske bara jag.
Lästorka
Jag läser i stort sett inte alls nu. Ingenting fångar mig, så istället tittar jag på tv, lyssnar på ljudböcker och läser bloggar. Idag ska jag gå tillbaka till biblioteket med en hel kasse olästa böcker. En hel kasse!
Jag kommer att skämmas. Jag är nämligen helt säker på att det syns på mig att jag inte har läst en sida. Bibliotekarier har den typen av superkrafter att de kan se sådant. Det tror jag i alla fall. De må vara bleka och ha talliga koftor - men det är bara för att dölja superkrafterna. Belive me!
Jag funderar på att låna om Neil Gaimans Amerikanska gudar, för den har jag faktiskt läst sådär 30 sidor i. Men, och detta är ett viktigt men. Jag råkade titta på författarbilden. Karln ser ju för Guds skull ut som Barry Manilow! Vill jag verkligen läsa något av någon som har så dålig smak att han låter den bilden pryda ett bokomslag?
Idag kommer jag för övrigt att bli klar med Denise Minas Vargtimmen som jag lyssnat på den senaste tiden. Mina är lite bättre än Edwardsson, faktiskt! Men det betyder inte att jag är helt nöjd. Jag har lite gnetiga anmärkningar. Men dem tar jag i nästa inlägg. När jag nu får tummen ur usb-porten och skriver nästa gång.
Jag kommer att skämmas. Jag är nämligen helt säker på att det syns på mig att jag inte har läst en sida. Bibliotekarier har den typen av superkrafter att de kan se sådant. Det tror jag i alla fall. De må vara bleka och ha talliga koftor - men det är bara för att dölja superkrafterna. Belive me!
Jag funderar på att låna om Neil Gaimans Amerikanska gudar, för den har jag faktiskt läst sådär 30 sidor i. Men, och detta är ett viktigt men. Jag råkade titta på författarbilden. Karln ser ju för Guds skull ut som Barry Manilow! Vill jag verkligen läsa något av någon som har så dålig smak att han låter den bilden pryda ett bokomslag?
Idag kommer jag för övrigt att bli klar med Denise Minas Vargtimmen som jag lyssnat på den senaste tiden. Mina är lite bättre än Edwardsson, faktiskt! Men det betyder inte att jag är helt nöjd. Jag har lite gnetiga anmärkningar. Men dem tar jag i nästa inlägg. När jag nu får tummen ur usb-porten och skriver nästa gång.
Ah, jag kom in på blogg.se
Äntligen!
Att en blogg kunde få mig att svära så mycket, hade jag inte trott. Det var en överraskning. Och inte av det positiva slaget, precis. Nå, nu är jag i alla fall här. Så, då ska jag väl skriva något också.
Nu blev det värre. Jag har inte direkt läst något de senaste dagarna. Värmen gör min hjärna mosig och jag somnar till Venuskastet varje kväll utan att behöva ha tillstymmelse till insomningsbok. Istället har jag lyssnat desto mer.
Vänaste land - Åke Edwardsson
Vad ska jag skriva om den då? Inte mycket, tydligen. Jag har nog överdoserat deckare. Allt jag läser eller lyssnar på lämnar mig ovanligt oberörd. För det mesta struntar jag i vem som är mördaren. Jag tycks ägna mer tid åt att reta mig på oväsentligheter som hur huvudpersonen lyckas jobba så mycket och samtidigt vara ensamstående mamma OCH proffsboxare? Eller varför någon aldrig tycks bedriva något som helst polisarbete utan bara går omkring och känner en massa saker.
I den här boken hittas tre män skjutna till döds i en dygnet-runt-öppen servicebutik. Efter nio cd-skivor får man reda på vem som har gjort det. Och tja kanske lite om varför. Jag struntar faktiskt i vilket. Jag gillar helt enkelt inte Winter något vidare. Det spelar ingen roll att böckerna utspelar sig i Göteborg. Det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe.
Dessutom har jag världens fånigaste klagomål. Dialogerna är för realistiska! Faktiskt. I verkligheten hummar och stammar människor och säger Va, hela tiden. Jag vet. Men jag blir sjukt trött på att höra det i en uppläsning. Här sägs det Va? i varje replikskifte. Ska det vara så? Va? Va?
Att en blogg kunde få mig att svära så mycket, hade jag inte trott. Det var en överraskning. Och inte av det positiva slaget, precis. Nå, nu är jag i alla fall här. Så, då ska jag väl skriva något också.
Nu blev det värre. Jag har inte direkt läst något de senaste dagarna. Värmen gör min hjärna mosig och jag somnar till Venuskastet varje kväll utan att behöva ha tillstymmelse till insomningsbok. Istället har jag lyssnat desto mer.
Vänaste land - Åke Edwardsson
Vad ska jag skriva om den då? Inte mycket, tydligen. Jag har nog överdoserat deckare. Allt jag läser eller lyssnar på lämnar mig ovanligt oberörd. För det mesta struntar jag i vem som är mördaren. Jag tycks ägna mer tid åt att reta mig på oväsentligheter som hur huvudpersonen lyckas jobba så mycket och samtidigt vara ensamstående mamma OCH proffsboxare? Eller varför någon aldrig tycks bedriva något som helst polisarbete utan bara går omkring och känner en massa saker.
I den här boken hittas tre män skjutna till döds i en dygnet-runt-öppen servicebutik. Efter nio cd-skivor får man reda på vem som har gjort det. Och tja kanske lite om varför. Jag struntar faktiskt i vilket. Jag gillar helt enkelt inte Winter något vidare. Det spelar ingen roll att böckerna utspelar sig i Göteborg. Det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe.
Dessutom har jag världens fånigaste klagomål. Dialogerna är för realistiska! Faktiskt. I verkligheten hummar och stammar människor och säger Va, hela tiden. Jag vet. Men jag blir sjukt trött på att höra det i en uppläsning. Här sägs det Va? i varje replikskifte. Ska det vara så? Va? Va?