Fem böcker jag vill vara med i
Äntligen är Malin tillbaka. Det var väl skönt. Om jag ska behöva hitta på mina egna bokfemmor blir ämnena så konstiga. Men nu är alltså ordningen återställd och det är dags för en originalfemma. Denna gång om böcker vi skulle vilja hoppa in i för att uppleva på riktigt.
Det här trodde jag skulle vara ganska enkelt, men det var det inte. Förstås. Det tycks aldrig vara speciellt lätt. Men här kommer de fem böcker jag skulle vilja vara med i idag.
Vår herres hage - James Herriot
Jag ville bli veterinär när jag var liten. Jag vill egentligen fortfarande bli veterinär, men nu är det för sent. Så vad skulle kunna vara bättre än att få dyka in i Herriots liv som landsortsveterinär i Yorkshiretrakten? Det jordbrukslandskap han skriver om har försvunnit för länge sedan. Idag är det stordrift som präglar lantbruket och det finns effektiva mediciner som stoppar sjukdomar som förut kunde ta livet av en hel kreatursbesättning. Men jag vill vara med där. Bland tystlåtna bönder, små gårdar, nyfödda får, suggor på rymmen och Yorkshires kullar. Jag skulle också vilja arbeta med bröderna Siegfried och Tristan. Jag skulle till och med kunna tänka mig att äta engelsk mat.
Den långa flykten - Richard Adams
Mjukdjur gillar jag inget vidare, men kaniner går tydligen bra. Jojomensan, jag skulle vilja vara en kanin. Jag vill leta ett nytt hem tillsammans med Hassel, Femman, Kronan, Björnbär och de andra. Om jag inte får vara veterinär så vill jag åtminstone beta gräs tydligen. När jag kollade på Wikipedia så såg jag att den här boken blivit utsedd till en av världens 100 bästa böcker. Det är tydligen inte bara jag som vill vara en kanin i det kulliga engelska landskapet.
The body (Höstgärning) - Stephen King
Det är något speciellt med Stephen Kings barndomsskildringar. I just den här långnovellen finns faktiskt inga övernaturliga inslag, men det finns desto mer av det där magiska han gör när han berättar om barn just före puberteten. Det är aldrig några direkt lyckliga barndomar han beskriver. Men ändå så vill jag vara med. Trots att min barndom rent objektivt säkert var lyckligare än de flesta av Kings romanfigurer, så finns det något i vänskapsrelationerna som gör mig otroligt nostalgisk. Jag längtar tillbaka till en barndom jag faktiskt aldrig har haft. Så, ja tack. Jag vill följa med ut i skogen för att titta på en död pojke.
Tom Sawyers äventyr - Mark Twain
Självklart vill jag vara med här! Spännande, charmigt och lättjefullt vid den stora floden. Jag vill smyga på kyrkogården och vara övertygad om att det går att skapa besvärjelser med hjälp av en död svart katt. Jag vill undersöka grottor och åka flotte. Det här är ännu en av de där charmiga ungdomsberättelserna som gör att jag vill leva i en liten varm sömnig stad, där det ruvar hemligheter under ytan.
Sparehawk-serien - Dave Eddings
Eddings skriver ganska barnslig fantasy och den här serien är en konstig blandning av trööög handling och tillkrånglad intrig. Men ändå finns det något jag gillar med den. Eller egentligen finns det ganska många jag gillar i serien. Framför allt gillar jag gudarna. Här finns stockdumma gudar, fjolliga gudar, barnsliga gudar och trollgudar en masse. Det är något väldigt roande med tanken på folkslag som har en personlig relation till sin gud och förlåter honom för att han inte är så smart. En sådan gud kan jag nästan tro på. Kan jag sedan få en tjurig gammal stridshäst som Faran så är jag nöjd och helt redo att ge mig ut på äventyr.
Sådärja. Det var den här veckans bokfemma. Naturligtvis är jag lika sugen att gå på Hogwarts som alla andra. Men det är ett så självklart val att det inte känns roligt eftersom så många kommer att välja det. Och mina favoritböcker är alla för blodiga och våldsamma för att jag ens skulle våga vistas i dem mer än några timmar. Så istället fick det bli den här blandningen. Som jag förstås redan börjar ångra... Skulle det inte vara roligare att vara med i... Nog nu!
En garde...
Sju sanningar om mig.
Kejrå, jag kanske försökte dramatisera det en aning. Men det är bara för att det inte finns några speciellt spännande sanningar att skriva om mig.
Sjuk dygnsrytm
Jag är extremt morgontrött och försover mig ofta. Jag har försovit mig till intervjuer, till första dagen på nya jobbet, till mitt bröllop och till resor. Genom rent heroiska ansträngningar och stress hann jag visserligen både till resorna och till vigseln. Men detta är en källa till ständig ångest för mig. Min mest kreativa och produktiva period på dygnet inträffar för det mesta strax efter tio på kvällen. Vilket inte alls överensstämmer med rytmen i resten av samhället.
Jag tappar hår
Jag tappar faktiskt mer hår än vad som borde vara mänskligt möjligt utan att bli flintskallig. Att laga mat utan att ha håret uppsatt är helt omöjligt och jag kan inte låna någons dator utan att bli avslöjad eftersom stolen omedelbart blir full av hårstrån. Det enda positiva med detta är att jag garanterat kommer att avhålla mig från att begå brott. Jag skulle ju bli avslöjad direkt även av den mest klantige brottsplatstekniker.
Jag kan inte gå i högklackade skor
Jag är lång. Det har jag säkert alltid varit, men det slog mig egentligen inte förrän jag började i en ny klass i högstadiet och insåg att alla söta killar var minst 10 centimeter kortare än jag. Ballerinaskor på! Skor med klackar var inte ett alternativ. Istället tillbringade jag min tonårstid med att tänka ut strategier för att se kortare ut och metoder för att gå upp i vikt. Vilket förstås inte gjorde någon nytta alls. Det hade varit bättre om jag hade övat mig på att gå i högklackat. Jag har fortfarande inte lärt mig.
Jag är rädd för ubåtar
Fråga mig inte varför. Men jag tycker att det är något outsägligt skrämmande med djupa vatten och ubåtar. Jag skulle säkert klara av att gå in i en ubåt som låg vid kaj, men jag skulle inte tycka om det. Och bara tanken på att vara inuti en ubåt som är under vatten får mig att rysa över hela kroppen. När andra skrämmer upp sig själva över hajar när de badar så funderar jag mer över ubåtar. Vilket förstås är rent fantastiskt löjligt. Jag vet att det inte finns några ubåtar i Delsjön.
Jag kräks av glögg
Dricker jag mer än 6-7 cl glögg så mår jag riktigt illa. Har jag otur så spyr jag. Det mystiska är att jag tycker att det smakar okej. Det är min kropp som inte kommer överens med detta varma kryddade rödvin. Detta är ett obefintligt problem under 11 av årets månader, men ett stort problem under den tolfte.
Jag har minne som en guldfisk
Jag har otroligt svårt att känna igen människor och lära mig deras namn. Jag går glatt förbi kunder som jag suttit i möte med dagen innan, utan att ha en aning om det. Det är inte ointresse ? det är oförmåga. För att motverka det otrevlig intrycket så har jag odlat en aningen närsynt tankspridd uppsyn.
Jag slänger presenter
Jag fäster mig märkligt lite vid ting. Jag kan inte komma på någon sak som jag skulle bli riktigt ledsen om den gick sönder eller försvann. Nu talar jag känslomässigt alltså. Foton, minnen från barndomen, prydnadssaker, bröllopspresenter - jag har slängt massor. En del har jag sparat för att det känns som att man ska göra det. Men helt ärligt så tror jag inte att jag skulle sakna en enda pryl om allt brann upp. När jag har haft inbrott har jag heller aldrig känt något obehag av att någon har varit inne och rotat bland mina saker. Jag har bara varit sur för att jag har behövt byta lås och kontakta försäkringsbolag.
Okej. Jag vet inte om det var några intressanta sanningar precis. Men, det här är vad ni får.
Jag utmanar alla som läser detta att själva avslöja 7 saker om er. Om ni inte har gjort det förut alltså. Och om ni har lust! Lämna ett meddelande i så fall!
Bokfemme-anarki
Jag får helt enkelt göra min egen bokfemma. Men då får jag ta och välja något knäppt ämne som inte riskerar att komma upp i den riktiga bokfemman. Något smalt. Riktigt smalt och knäppt... Okey, då vet jag. Här kommer mina fem favoriter bland böcker som utspelar sig på mentalsjukhus eller drogkliniker.
Gökboet - Ken Kesey
Såklart. Finns det någon bättre bok i den här kategorin? Jag såg visserligen filmen innan jag läste boken, men det hindrade mig inte från att gråta floder. En klassiker.
Mannen från K-PAX - Gene Brewer
Ett riktigt charmtroll till bok. Hög mysfaktor trots all tragik. Och författaren lämnar en liten liten möjlighet att läkaren faktiskt kan ha fel. Den här boken brukar jag låna ut ganska ofta. De flesta brukar gilla den.
De galnas hus - Karin Fossum
Jag är inte speciellt förstjust i hennes deckare. Men den här boken tyckte jag desto mera om. Den handlar om Hajna som blir intagen på sjukhus med diagnosen depressiv neuros. Visst låter det kul? Nåja, det kanske inte är roligt på gapskrattviset. Men jag trivdes verkligen i den här skildringen av livet på avdelningen bland personal och patienter.
Tusen små bitar - James Frey
Jag har sagt det förut och jag upprepar det med en dåres envishet. Det spelar ingen roll om den här boken är sann eller inte. Jag gillar den ändå. Jag har aldrig förstått varför folk är så förtjusta i sanna eländeshistorier. Ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Och det här är bra lögner! Tandläkarbesöken kommer jag att minnas i flera år. Och rysa varje gång jag tänker på dem.
En oväntad semester - Marian Keyes
Den roligaste av hennes böcker om jag får vara domare. Och det får jag ju! Jag gillar verkligen den här humoristiska skildringen av drogavvänjning. Huvudpersonen må ha betett sig svinigt mot vänner och familj, men jag gillar henne ändå. Det är riktigt kul med en stor dos allvar i botten. En bra blandning helt enkelt.
Så. Då var det värsta bokfemmebehovet tillfredsställt. Inte precis samma sak som en riktig bokfemma. Mer som ett nikotinplåster än som en cigarett. Men det ska väl få mig att stå ut tills Malin är tillbaka igen.
I väntan på Malin
Roliga Lisa med bloggen Onekligen skriver om Ungbloggens bokfråga,
Bokutmaningar kan man ju aldrig få för många av. Men den här var faktiskt riktigt svår. Vilken bokfigur skulle jag helst vilja vara?
En del av mig vill vara Bastian och ha en lyckodrake och en oändlig historia, en annan del av mig vill vara en fet och vacker afrikansk privatdetektiv med traditionell figur och hästtjejen i mig hoppar jämfota och kräver att jag ska vara någon av alla de duktiga ryttarinnorna i någon av alla de Wahlströmsböcker jag läste i 12-årsåldern.
Men jag tystar ner dem allihop. Bra förslag i och för sig. Men idag vill jag vara någon annan.
Jag vill vara Stephanie Plum! Så klart. Jag vill vara prisjägare med en halvfnoskig mormor och en hamster som heter Rex. Jag har visserligen bara skjutit med luftpistol, men det är jag ganska bra på. Så jag tar för givet att jag skulle fixa resten också. Hur svårt kan det vara?
För er som inte känner Stephanie så är hon påhittad av Janet Evanovich. Perfekt strandläsning. Roligt och fartfyllt, helt utan något djupare innehåll. För om jag ska vara allvarlig för ett ögonblick så skulle jag aldrig vilja vara med i någon av de böcker jag tycker riktigt mycket om. Tragik blir bra litteratur - men inte någon bekväm vardag, precis.
Spännande ljud
Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
Deckare känns som det optimala att lyssna på när man sysslar med enkla rutingöromål. Att hänga tvätt har aldrig varit mindre tråkigt. Nej, det var fortfarande inte roligt, men med Reine Brynolfssons röst i öronen så kan jag koppla bort hjärnan och låta kroppen ägna sig åt det där trista.
Jag kan till och med nästan bortse ifrån Larssons i det närmaste sjukliga behov av att rabbla märkesbeteckningar. Men jag gissar att den gode Reine bör ha blivit ganska trött på det. Jag vet inte hur många gånger han tvingas säga "Blomkvists blå Ericsson T10", eller "hon plockade fram sin Palm Tungsten xxxx".
Nu har jag bara sista cd:n kvar, så den kommer garanterat att ta slut idag. Så nu är frågan vad jag ska ha för sällskap i fortsättningen. Jag har att välja på Håkan Nesser, Jan Guillo och Elizabeth George. Jag är inte riktigt säker på vem som utgör det bästa resesällskapet. Men allt som överröstar ljudet av långtradarna eller torktumlaren är faktiskt välkommet.
För övrigt...
Det är nästan ännu bättre. Nu händer det att jag somnar redan innan jag har hunnit sortera in sidorna på rätt plats.
Bästa sömnmedlet någonsin.
Pi goes Svenska Akademien
Mitt alldeles eget bok-femman-pris. Aaah, det känns ju alldeles förnämligt. En utomordentlig bok-femma av den alltid lika förträffliga Malin. Det är lika bra att jag sätter igång direkt, innan all denna makt stiger mig åt huvudet och gör mig uppblåst.
För en gång skull tänkte jag ta tillfället i akt att gå utanför mina vanliga favoriter. Marquez och Steinbeck har ju faktiskt redan fått nobelpriset och Stephen King är antagligen rikare än Gud. De behöver inte flera priser. Så istället tänkte jag belöna några som antagligen aldrig varit med på mina listor förut.
Johan Hilton - För boken No tears for Queers
Den här boken var en ganska rejäl ögonöppnare för mig. Jag ska inte påstå att jag inbillade mig att jag inte hade några fördomar alls. Men jag trodde nog att jag var ganska förnuftig. Så klart att homosexuella ska få gifta sig och adoptera, det har jag tyckt så länge jag varit vuxen. För mig har sexuell läggning länge varit ungefär lika intressant som hårfärg. Jag har betraktat homosexualitet ungefär som rödhårighet. Inte lika vanligt som andra hårfärger, men i övrigt bara en variation av mänskligt utseende. Därför har jag haft svårt att förstå att somliga gör sin sexualitet till en så stor och viktig del av sin personlighet. Jag kunde känna att vissa människor definierade sig själva som Bög eller Flata i första hand och först därefter som lärare, bokälskare, passionerad hästtjej eller vad det nu kunde vara. Varför skulle just det vara så viktigt?
Den här boken fick mig att ändra ståndpunkt helt. När man riskerar att bli mördad för att man är homosexuell så kan ingenting vara mer centralt. Helt plötsligt insåg jag att jag faktiskt är en del av heteronormen och att andra har tolkningsföreträde i de här frågorna. Att jag bor i Sveriges farligaste stad för homosexuella, goa glada Göteborg, får mig att skämmas för min stad.
Lars Norén
Kan akademien belöna Fo och Pinter, så kan jag belöna Norén. Grattis Lars. När de visar Norén på tv så är det en högtidsstund för mig. Då vill jag inte ha sällskap. Långt, nattsvart och emellanåt vansinnigt roligt. Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud är favoriterna. Men det beror nog bara på att jag sett dem så många gånger.
Johan Cullberg
Klok psykolog som har skrivit flera läsvärda böcker. Men framför allt för att han på ett fullkomligt logiskt sätt förklarar vad som kan ligga bakom det som kallas vansinnesdåd i rubrikerna. Helt plötsligt förstår man hur det vansinniga beteendet kan vara helt rationellt för den som utför det. Imponerande, tycker jag.
Anders Jacobsson och Sören Olsson
Jag kanske inte uppskattar böckerna så väldigt mycket. Jag är ju jämnårig med dem och var alltså vuxen när de började skriva böcker. Men de fick unga killar att läsa böcker. Under en period läste nästan alla unga killar böckerna om Sune och Bert. Det tycker jag inte att de har fått speciellt mycket beröm för.
Oliver Sachs
Det här är en man som får det att snurra i huvudet på mig. Ungefär på samma sätt som när jag ligger i sängen och funderar över det där med att rymden är oändlig. Skillnaden är att Sachs skriver om hjärnan. Mannen som förväxlade sin hustru med sin hatt, är favoriten. Jag misstänker att Sachs har en gudstro som jag inte har. Men det gör ingenting. Jag är lika fascinerad av hans skriverier ändå.
Så där. Nu är prisutdelningen slut. Det är dags att gå hem. Så shas, ta med er era priser och packa er iväg nu.
3 böcker i en blogg
Vissa böcker har man helt enkelt inte speciellt mycket att säga om. Det här har varit litterära motsvarigheter till en påse chips och en coca cola. Jag förstår inte rktigt varför jag läser sådant här just nu, men det tycks vara det enda jag orkar med för ögonblicket. Det känns som om jag skulle behöva en Anna Skipper som kom hem till mig och rensade min bokhylla och slängde all skräplitteratur och fyllde på med nyttigaa näringsriktiga böcker.
Nåja, de här böckerna har jag läst de senaste dagarna. Jag skyller på att jag har varit förkyld.
Olycksfågeln - Camilla Läckberg
Den här boken glömde jag ungefär lika snabbt som jag läste den. Normalt så uppskattar jag Läckbergs persongalleri. Men den här boken var faktiskt inget vidare. Framför allt stör jag mig på småsaker. Som dokusåpan. Vad är meningen med den? Och varför skulle någon ställa upp i en dokusåpa där det inte finns några som helst priser? Äsch, glöm det sista. Vissa skulle förstås göra vad som helst bara för att få vara synas i tv.
Tyskungen - Camilla Läckberg
Ytterligare en lättläst deckare. Fast den här tyckte jag faktiskt lite bättre om. Ingen mördare i kursiv stil heller. Pluspoäng för det! Men som sagt, den här boken lånade jag bara för att den råkade finnas inne på biblioteket. De brukar alltid vara ut¨lånade, så det kändes som om jag borde passa på.
Freja - Johanne Hildebrand
Lite småporrigt i bronsåldersmiljö. Men lite kul är det allt att läsa om Freja, Oden, Tor, Loke och Balder. Det är ett väldigt offrande hit och dit vilket känns som ett väldigt slöseri på mat och guld. Tillräckligt roligt för att jag ska försöka låna de följande delarna var det i alla fall. Jag kan ju inte bara läsa deckare.
för övrigt kämpar jag på med Jelinek. Men det är svårt. Typsnittet stör mig våldsamt. Att handlingen inte precis är lättillgänglig gör ju inte läsandet lättare. Här får man minsann inte tycka om någon.
Alla i kör, nu...
The girl least likely skrev om behovet av att rensa skallen med en dålig bok efter att man har läst något riktigt bra. Det känner jag igen. Men det får finnas gränser för hur dåligt det är...
Den ojämförligt sämsta bok jag någonsin läst vill jag inte skriva ner namnet på. Det är en bekants släkting som har skrivit den. Och eftersom jag misstänker att författaren googlar sitt namn ohälsosamt ofta så låter jag bli. Det finns gränser för hur elak jag vill vara.
Stora delar av handlingen består av att folk med beundrande tonfall frågar hjälten om olika saker och att han sedan förklarar hur det ligger till på en och en halv sida. Varefter den som ställde frågan belåtet konstaterar att "jaha, är det på det viset." Frågorna som ställs av andra vuxna människor handlar om saker som invandrares brottslighet och andra brännande samhällsfrågor. Lita på att hjälten förklarar det hela på en normal 16-årings nivå!
Replikerna var direkt skrattretande. En kvinna vars man har blivit mördad yttrar till exempel. "Jag hoppas verkligen att polisen får fast bovarna." Bovarna? BOVARNA? Are you kidding me?
Det normala borde ju vara att bara skratta och sedan slänga boken i närmaste papperskorg och glömma bort den. Men det fungerade inte. Jag hade lovat att läsa den och berätta vad den handlade om. Så det gjorde jag. Men efteråt fick jag problem. Det var som om jag hade fått en överdos av ett ämne jag inte tålde och därefter reagerade på minsta spår. Dåligt formulerade repliker... Helt plötsligt började jag upptäcka dem hos andra författare också. Lite halvkrattiga meningar som jag tidigare bara skulle skyndat förbi, lyste nu som stoppljus i varenda text jag läste. Alla visade sig skriva dåliga repliker. ALLA. Hela glädjen med att läsa försvann eftersom jag inte kunde sjunka in i historien. Istället satt jag med kroppen på helspänn, beredd på nästa falskklingande mening. Det tog nästan två månader innan jag kunde läsa obesvärat igen.
Om författaren hade gett ut boken själv så hade jag förstått lite bättre. Men författaren har lyckats få sin bok utgiven av ett förlag. På riktigt! Någon måste vara mutad!
Raderade kommentarer
Förlåt!
Apropå kommentarerna, då;
Jo, det är klart att det måste finnas en hel del att läsa av Lessing. Jag kollade hemma. Där fanns Det femte barnet och Rufus. Men jag vet att jag har läst flera. Det känns inte som om jag måste rusa iväg och låna massor av henne. Jag tror att jag nöjer mig med att jag har läst henne, för tillfället.
Och om mjukdjursboken - Ja, jag föredrar Harry Potter i alla fall. Jag tvivlar på att Erik och Teddy Björn kommer att nå samma framgångar som Harry och hans kompisar. Men det är kanske därför jag inte jobbar på förlag. Mycket av det som kommer ut hade jag skickat direkt i papperskorgen.
I övrigt är det fredag vilket föranleder mig att jubla lite lätt inombords.
Men, var hon ens med i diskussionen?
Där ser man! Henne var det många år sedan jag läste. Minst tio. Men hon finns i varje fall i bokhyllan. Guldstjärna till mig. Eller kanske inte... Jag gillade henne i en kort period, men tappade bort mig helt när det kom till hennes mer konstiga science fiction-liknande böcker. Där någonstans lade jag ner läsandet.
Undrar vad hon gav för odds på Ladbrokes?
Medskyldig
Eller var boken så fantastiskt bra utan att jag märkte det? Å andra sidan säljer ju Dan Brown lastbilsflak med böcker på samma tid som jag skriver en blogg. Så kvalitet och förlagsintresse behöver ju knappast gå hand i hand.
Nu är det knappt en halvtimme kvar. Apropå kvalitet då.
För det får man, visst
Då är det väl fullständigt tillåtet att lägga alla bra böcker åt sidan och istället frossa i deckare? Visst?
Biblioteket hade både Olycksfågeln och Tyskungen inne när jag var där. På mitt bibliotek är en händelse av ungefär samma dignitet som om Jesus hade återuppstått borta vid poesihyllan. Tro mig, där brukar det vara gott om utrymme. Så bara därför var jag ju nästan tvungen att låna dem.
Även om jag skulle ta en deckarpaus...
För det är faktiskt synd om mig.
5 olästa
Så här kommer min lista över böcker jag önskar att jag hade läst, men som av någon anledning alltid blir kvar i bokhyllan.
Jerusalem - Selma Lagerlöf
Jag är helt säker på att Jerusalem är en fantastiskt bra bok. Jag blir lika övertygad varje gång jag läser ett citat från den eller hör någon prata om den. Men läser jag den? Icke! Tre sidor tror jag att jag kom en gång, innan något annat lockade mig ifrån den. Men en vacker dag så händer det kanske. Fast det börjar faktiskt kännas troligare att jag faktiskt ska vinna på Lotto.
Brott och straff - Fjodor Dostojevski
Oooohhh, det där svider. Men det går inte. Jag står inte ut med ryssar. Okey, det finns undantag. Jag kan läsa Gogol, Tjechov och Solsjenitsyn men allt annat har tråkat ut mig till tårarnas gräns. Eller snarare till mordets. Det brukar räcka med 40-50 sidor innan jag börjar sitta och hoppas på att alla ska dö. Helst omedelbart. Men samtidigt så ska man ju förstås ha läst Brott och straff. Så klart. Värdslitteratur ju.
Stormen och vreden - William Faulkner
Den här boken tror jag att jag försökte läsa för tidigt. Enligt min pappa så var Faulkner en av världens bästa författare. Så jag tog mig an den här boken med stormande förväntningar. Och fattade ingenting. Jag tror faktiskt att jag tog mig igenom den. Men jag har ändå inte läst den, på riktigt. Och jag har alltid tänkt att jag ska läsa den med mer vuxna ögon. Men det tycks aldrig bli av. Det finns alltid något annat att välja. Tydligen.
Bibeln
Jag hyser en mycket stark misstänksamhet mot alla religiösa människor. Trots att jag har träffat massor av fantastiska troende människor som jag verkligen tycker om. Problemet är de andra. De där som använder så mycket av sin tid och kraft till att fundera över andra människors synder. Som inte bara kan vara nöjda och lyckliga över att vara trygga i sin egen tro, utan som måste använda den till att se sig själva som bättre och mer värdefulla än andra. De fanatiskt kristna skrämmer mig. På riktigt. De där som är beredda att ta till våld för att hindra andra människor från att synda. Så bibeln intresserar mig. Jag vill veta mer. Men, att läsa bibeln är ju så fullständigt fantastiskt tråkigt. Så det får vänta.
Blecktrumman - Günter Grass
Den här boken har jag velat läsa precis hur länge som helst. Problemet är ju att jag har sett filmen. Och att jag har försökt läsa Flundran. Flundran var den bok som till sist fick mig att ge upp principen om att läsa ut varje bok jag påbörjade. Jag är helt säker på att Blecktrumman är hur bra som helst. Men det blir bara inte av. Bara namnet Grass får mig att minnas de där timmarna av absolut leda. Samtidigt så är ju filmen så bra. Och boken måste ju bara vara bättre. För Blecktrumman kan väl inte vara undantaget som bekräftar regeln? En vacker dag ska jag ta reda på det.
Så, det var ju inte så svårt som jag trodde. Även om det tog emot lite att erkänna.
Nya ljud i öronen
Efter en tur i svampskogen fikade vi hos svärföräldrarna och jag passade på att låna ett helt gäng nya ljudböcker. Så nu är det Reine Brynolfsson som pratar i mina öron när jag cyklar till och från jobbet. Han läser Luftslottet som sprängdes för mig. En klar förbättring!
Nu har jag bara ett problem. Glapp i cd-spelaren. Eller om det är i hörlurarna? Ljudet hoppar mellan vänster och höger öra och ibland försvinner det helt. Då är det jag som får hoppa. Om jag studsar lite på cykelsadeln kan jag för det mesta få igång ljudet igen.
Jag vill inte tänka på hur fånigt det ser ut! Så. Nu talar vi inte mer om det.
Och en till.
Och då låg den ju där. Så lättillgänglig och trevlig.
En drink före kriget - Denis Lehane
Jag är verkligen förtjust i Lehane. Den här gången försökte jag faktiskt fundera lite på varför. Åtminstone försökte jag det under de första kapitlen. Sedan var jag så inne i Bostons ruffa kvarter att jag helt glömde bort att analysera. Men innan jag slukades upp helt hann jag tänka lite.
Det är något otidsenligt över Lehanes berättarstil. Privatdetektiver känns gammalt och en berättare i första person fullständigt skriker Raymond Chandller. Ändå fungerar det. Eller så fungerar det just på grund av detta. Jag sveps med efter bara några sidor och känner mig som om jag var där. I Bostons slumkvarter. Bland svarta gäng och alkoholiserade irländare. De tillkrånglade intrigerna och det totalt horribla antalet dödskjutningar spelar ingen roll. Jag sväljer allt. Bara jag får hänga med Patrick och Angie ut på Bostons gator, in på pubarna och kyrkorna, så är jag så nöjd och belåten.
Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det bara räcker några timmar. Sedan är det slut. Och jag är tillbaka hos Jelinek. Med de fula, svarta bokstäverna.
En deckare till
En man med litet ansikte - Helene Tursten
Jag har för mig att Tursten var en av de författare som startade den kvinnliga deckarboomen. Jag tror att hon var en av de första som började översättas till massor av språk och sälja miljoner exemplar. Men sedan verkar hon ha blivit lite bortglömd och hamnat i skuggan av Läckberg och Marklund. Kanske för att hon inte syns lika mycket?
Jag kan ha fel. Det där är min uppfattning, inte fakta.
Det var i varje fall länge sedan jag läste någon av hennes böcker. Och nu när jag gör det häpnar jag över hur enkla de är i jämförelse med andras. Ett perspektiv, en enda tidslinje, en historia. Det är faktiskt lite vilsamt. Den här boken tar ett par timmar att läsa. Inte mer.
Lätt som en plätt. Det här är deckare jag skulle stoppa i händerna på tonåringar som vuxit ur ungdomsböckerna, men inte har tålamod med krångliga intriger och bihandlingar. Irene Huss är en trevlig romanpolis. Hon må vara tidigare europamästare i jujitsu, men i övrigt är hon en ganska vanlig tvåbarnsmamma med en utbränd man, hund och en skruttig gammal mamma. Ingen grubblande medelålders man med dålig kontakt med sina barn, här inte. Det är skönt!
Det enda jag inte riktigt förstår i den här boken är varför en liten del av handlingen är förlagd till Teneriffa. Det var som sagt länge sedan jag läste något av Tursten, men det känns som om hon låter Irene åka utomlands i varje bok. Jag börjar misstänka att hon gör det för att kunna dra av sina resor på skatten. För något annat syfte kan jag inte se med den lilla utflykten. Men om det fungerar, så grattis!
Jo just det. Boken handlar om trafficing. Det, och huvudpersonens ålder, är väl det enda som egentligen placerar den här boken i vuxenhyllan. Men det behöver ju inte vara fel om det bara är en stunds luftlätt underhållning man är ute efter.
Säg hej till publiken!
Men statistiken skvallrar om att ni som inte skriver något är betydligt fler. Jag vet precis hur det är. Jag är också inne på en massa sidor och läser utan att kommentera. För det mesta på grund av att jag inte kommer på något att vettigt skriva.
Så, nu passar jag på att säga hej till er allihop. Välkomna! Hoppas att ni hittar något kul att läsa. Passa gärna på att säga hej, när ni ändå är här!
Har ni några bra idéer om vad jag ska låna nästa gång jag är på biblioteket, tas de tacksamt emot. Spontanplockning ger så underliga resultat. Ungefär som att spontanplocka svamp... Man mår inte bra av vissa saker man får med sig hem.
Skräckinjagande
Fjärilen från Tibet - C J Håkansson
Jag var lite rädd för att det här skulle bli löjligt. Det finns ju en gräns för hur mycket blod och tarmar det kan skvätta över sidorna innan det hela slår över till parodi. Men det hände inte. Det betyder inte att jag inte skrattade. För det gjorde jag. Det blir lite Norénskt. Jag skrattar sällan så högt som när jag ser en pjäs av Lars Norén. En enda rolig replik mitt i all misär, blir så fantastiskt mycket roligare än hundra skämt i en komedi.
Jag är inte ens säker på att det är medvetet kul. Men textbitar som "Kaos. Kaos. Kaos. Kaos. Det finns ingen räddning. Endast äpplen." får mig att skratta närapå hysteriskt.
Hmm, man måste nog läsa boken för att förstå det där.
Helvetets portar slås alltså upp mitt i den svenska vardagen. För mig är det därför boken fungerar. Kontrasten mellan det vardagliga och det fullkomligt vansinniga blir effektfull. Kanske hade jag önskat mig ytterligare lite mer vardag och lite mindre blod, tarmar och köttslamsor. För den här boken gör mig tidvis lätt illamående. Det där trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Jag brukar klaga över att författare mesar till det och tror att skuggor och antydningar är tillräckligt för att skrämmas. Jag vill alltid ha mer. Trodde jag. Fast när jag läste den här boken var det bra nära att jag istället tänkte; nog, det räcker nu.
Och äpplen, det dröjer det nog någon vecka innan jag köper.
Doftnostalgi och schampooflaskor
Timotei - I reklamen sprang en ung kvinna omkring på gröna ängar iförd vit sommarklänning, med det vitblonda midjelånga håret svepande omkring sig. I verkligheten hällde vi häxblandning i tomma schampooflaskor eftersom de hade en så praktiskt platt form. Det hade antagligen smakat lite bättre om vi hade sköjlt dem ordentligt först. Jag kan fortfarande minnas smaken och lukten av lätt löddrande spritblandningar.
Date - Parfymen för tjejer som troligtvis inte hade varit ute på någon riktig date ännu. Jag minns inte vilken det var som man skulle ha. Allt jag kommer ihåg är att någon utav dem var rätt och någon annan var sååå fel. Tonårsdisko kommer för alltid att vara förknippat med doften av Date för mig.
Ölschampoo - I en bruntransparent avsmalnande trekantig flaska. Det lät så fel, men det luktade så gott. Teorin var väl att det fanns nyttiga B-vitaminer i öl som säkert var bra för håret. Nu börjar jag fundera på om hela konceptet kanske byggde på en felöversättning från tyska. Olja?
Läppglans med smak - Glasflaskorna med roll on-kula och röda blommor kom nog från Hennes & Mauritz, tror jag. Jag valde chokladsmak. Det skulle jag inte ha gjort. Det luktade mysko och smakade vidrigt. Och det tog aldrig slut.
Doften av varma Carmen Curlers! Den ni. Hårda papiljotter som värmdes upp på ett elektriskt ställ med metallstänger. Jag var håröm, så det gjorde ont som fan. Men vad skulle man göra när man inte hade fått någon locktång i julklapp? Carmen Curlers it was! Allt för att få den där snygga utåtböjda luggen, som var ett absolut måste, då i slutet av sjuttiotalet.
Inte en enda bok just här. Sorry. Det blir böcker i nästa inlägg istället. Jag lovar.
Man ska inte stressa på biblioteket
Annars blir det som nu. Jag kommer hem med ett antal spontanplockade böcker som jag verkligen inte vet om jag vill läsa. Jag är tvungen att plocka upp böckerna och titta på dem hemma eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag egentligen har lånat.
Den här gången hade jag fbland annat fått med mig en bok av Elfride Jelinek. Där ser man. Jag visste inte att jag ville läsa något av henne? Kanske kan det vara mitt undermedvetna som tycker att jag ska läsa den boken?
Att jag även hade fått med mig två deckare tillskriver jag gammal vana. Jag skulle ju ta en deckarpaus! Fast Lehane kanske jag kan läsa ändå?
Fem sagor
Så här kommer fem favoriter från sagornas skimrande land.
Askungen - I brorsornas version förstås! Inte den Disneyfierade tillrättalagda versionen med sånger. Nej, jag vill ha den blodiga vvarianten. Den där de elaka styvsystrarna skär av sig tår och hälar för att få ned foten i glasskon. Inga dansande möss och snälla småfåglar här inte. Blod skulle det vara!
Hans och Greta - Styvmoder de luxe. Elakare och ondare än alla andra. Hur många gånger skickar hon egentligen ut de stackars barnen i skogen för att gå vilse innan hon lyckas? Detta plus en härligt skrämmande häxa som verkligen tänker göda upp Hans innan hon äter upp honom. Kan det bli bättre?
Snövit och Rosenröd - Snälla björnar, elaka dvärgar och fattiga systrar. Inte lika blodigt som de andra, så jag vet inte varför jag fastnade för den. Jag misstänker att det var namnen.
Rumpelstiskin - En ännu elakare dvärg som hjälper en stackars flicka vars pappa har skrutit om henne och sagt till kungen att hon kan spinna guld av halm. Kungen är ju inte vidare snäll heller förstås, Om hon inte klarar det så kommer hon att bli dödad.
Snödrottningen - H C Andersen
Min favorit av Andersens sagor. Djävulen flyger mot himlen med en spegel som förvrider allt. Men han tappar den och den faller till jorden och går i tusentals bitar. På så sätt sprids ondskan i världen. Kaj får en bit av spegeln i hjärtat och förändras. Av någon anledning tyckte jag att den här sagan var mycket otäckare än bröderna Grimms blodskvättande historier.
Jaha, det var veckans bokfemma, det. Inte en enda modern saga.
I väntan på Malin
22 böcker har det blivit under de här tre månaderna. Den låga lästakten håller alltså i sig. Det är lite tråkigt. Frågan är om jag ens kommer upp i hundra böcker i år. Nu vet jag inte ens vad jag ska skylla på. Förut tog pokern en hel del tid, men de senaste månaderna har jag knappt spelat något alls. Antagligen är det bloggarna. Både mina egna, men framför allt andras. Det är så svårt att sluta läsa.
Så, kan alla vara vänliga och sluta att blogga ett tag? Jag behöver läsa ikapp.
Inte? Nähä. Nåja då är det ju inte mitt fel i alla fall. Nu har jag faktiskt försökt.