Jag var inte alls där, inte ens nära

Lite lätt underhållning kändes som helt rätt grej nu när jobbet har börjat. Jag är helt slut av att bara stiga upp på morgonen. Kvalitetslitteratur är bortkastad. Men, något lite bättre än det här hade jag ju hoppats på.

Alla var där - Lauren Weisberger

Vissa av ingredienserna är visserligen nya, men annars är det i stort sett samma bok som hon skrev förra gången. Fast sämre.

SPOILER - SPOILER - SPOILER

Istället för att kastas in i modevärlden hamnar den här huvudpersonen i festfixar-branschen. Här är chefen visserligen trevlig, men arbetstempot omöjligt. Precis som i förra boken tvingas vår hjältinna hela tiden att försaka sina riktiga vänner. Med ständigt dåligt samvete som följd…

Eftersom hon uppenbarligen är dum som ett spån har hon väldigt svårt att förstå varför den sjukt snygge Philip gärna låter pressen tro att de har ett förhållande, trots att inget har hänt mellan dem. Antydningar om att han är homosexuell tycks glida helt förbi henne, trots att hennes älskade morbror lever tillsammans med en man sedan 30 år.

Situationen blir allt mer ohållbar när tempot dras upp till det rent hysteriska. Och vad gör vår hjältinna då? Jo, exakt samma sak som i förra boken. Hon säger upp sig och går därifrån när kaoset är som allra värst. Denna gång på Playboys 50-årsfest.

Gissa om jag aldrig skulle anställa Lauren Weisberger?

En finne med fel inställning

I ärlighetens nam nvet jag inte om jag hade läst klart den här boken om det inte hade varit en finne som skrivit den. Men med mitt litterära nyårslöfte i tankarna så tog jag mig igenom den.

Fel inställning - Petri Tamminen

Jag gillade verkligen första delen av den här boken Harri får veta att hans fru väntar barn och drabbas av rädsla. Helt plötsligt ter sig hela tillvaron full av hot. Nog är han sjuk. Hans HIV-test är visserligen negativt, men han kan ha blivit smittad av nålen som tog provet. Bilar verkar förfölja honom och någon är helt klart ute efter honom. När dottern föds blir ångesten ännu större. Hon är så liten och ömtåig. Han håler andan i snabbköpskön och desinficerar sina händer för att inte ta med smitta hem. Men vad hjälper det när han hustru vägrar inse faran?

Som sagt, början är hur bra som helst. Jag tror verkligen på Harris färd in i den totala paranoian. Däremot ställer andra delen till problem. Harri är på väg till sjukhuset för att få svar på sitt andra HIV-test när hans bil havererar. Han ringer  den tidigare kollegan, sportjournalisten Eero som kommer och hämtar honom när bärgaren väl fått in bilen till verkstaden. Sedan ger sig de två ut på en resa i den finska sommaren.

Och hej, vad jag skiter i vad de gör på den resan. Men den involverar en brinnande bastu, släktingar, spelmansfestivaler och ett evinnerligt tjatande av Eeero. Harri tycks uppskatta det hela, men det gör inte jag.

Men, början var bra och nu kan jag bocka av ytterligare en nordisk författare som inte skriver deckare. Ibland är det gott nog.

Klar med fördjupningen

Det var väl klart att jag skulle gilla det här. Det kunde jag ju räknat ut med röven och en träpinne. (Undrar var det där uttrycket kommer ifrån? Och hur det går till? Måste varit en metod som förvann när miniräknaren slog igenom på bred front)

Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl

Ibland räcker det med några sidor för att man ska veta att en bok är helt rätt. Jag tror att jag började le redan på andra sidan. Sedan satt jag med ett lätt debilt flin i ansiktet genom hela boken. Jag tycker verkligen att den här boken är så mysig med alla sina fotnötter, parenteser, utvikningar och hänvisningar till påhittad och verklig litteratur. Jag kan tänka mig att jag skulle ha avskytt den vid andra tillfällen, jag hann bli väldigt uttråkad av Jonathan Strange & Mr Norell, men just nu var det precis vad jag ville läsa.

Jag tycker att det är tråkigt att skriva om handling. Dessutom vet väl alla redan vad den här handlar om? Eller hur? Jag är ju inte precis först med att läsa den. Fast jag önskar att jag hade läst den på engelska istället. Den där felöversättningen där duvor blev pingviner gjorde att jag inte kunde slappna av helt och hållet.


Lurad av Anders Ekborg

Det fattar jag nu. Anders Ekborg skulle antagligen kunna läsa en diskmaskinsmanual högt och jag skulle trampa runt med hans röst i öronen och vara ganska belåten. Jag blev klar med ljudboken igår. Det har gått ganska fort. Men det hade gått betydligt snabbare om jag hade läst den för då hade jag antagligen lagt ifrån mig den efter ett par kapitel.

Nymåne - Diana Abu-Jaber

Den här boken är som en pyttipanna med för många ingredienser och kryddor. Så många ansatser, men det smälter samman dåligt - kvar blir en massa enskilda smaker som inte riktigt passar ihop.

Att jag använder matmetaforer när jag skriver om den här boken är inte så konstigt kanske. För maten är nog det som gör det absolut starkaste intrycket på mig när jag hör på den här boken. Man blir garanterat hungrig.
Kocken Sirine är halvirakiska, men har aldrig varit utanför Los Angeles och talar inte ett ord arabiska. Ändå jobbar hon som kock på en libanesisk restaurang och lagar klassisk arabisk mat. Så träffar hon den stilige intellektuelle exilirakiern Hanif...

Big löööve uppstår. Fast med lite komplikationer förstås. Lägg så till arabiska sagor (som faktiskt är lite kul) trånande poeteter, mystiska fotografer, några lätt övernaturliga inslag, en gnutta politik, lite mediakritik, minimalt med religion och rör samman. Låter det smakligt? Det är det tyvärr inte. Det finns en massa lovande ansatser som man tror ska leda någon vart, men det gör de aldrig. Istället blir det hela en pudding som till slut är lite för sliskig för min smak.

Hmm, från pytt till pudding. Inte helt logiskt, men bryr jag mig? Nej, tydligen inte. Själva innehållet var inte i min smak. Men Anders Ekborg, my god, den mannen kan läsa högt!

Nu tar jag en paus från Afrika

Det får räcka för ett tag nu. De afrikanska böcker jag läst har inte varit dåliga på något sätt. Med tanke på hur lite afrikansk litteratur som översätts till svenska kan man nog lita på att kvaliteten är en bit över den Läckbergska. Men det räcker ändå inte riktigt.

Winnie Mandelas klagan - Njabulo S Ndebele

Här är det kvinnornas historier som berättas. Kvinnor som väntar. Vars roll det har blivit att vänta på en man. Männen är borta av olika skäl. En studerar, en annan bara försvinner och Nelson vet vi ju alla var han tillbringade sin tid.


Det är som sagt inte dåligt. Men samtidgt är det lite för främmande. Jag har hela tiden en känsla av att jag missar stora delar eftersom jag är så dåligt insatt i den sydafrikanska politiken och kulturen.

Jag kan tänka mig att det är så här det fungerar för funktionella analfabeter. De som alltså inte själva upplever att de har lässvårigheter, men som ändå har svårt att tolka texter. Tydligast brukar man upptäcka dem bland bloggkommentarer där det är tydligt att varje spår av ironi har gått dem förbi. (Dock inte bland de stjärnor som kommenterar mina bloggar. Jag tycks bara locka till mig übersmarta människor. Tja, om vi bortser från de där tomtarna som tycker att jag bör förlänga min penis...)

Nå, tillbaka till ämnet. Jag känner mig alltså lite dum när jag läser afrikansk litteratur. Så nu tror jag att det får räcka med afrikaner för i år. Förutom Soyinka, men den boken sparar jag ett tag. Jag ska nog försöka hitta någon ny sydamerikan istället.


Nja. Jo. Men ändå inte.

Alltså. Förutsättningarna är ju perfekta. Jag älskar böcker som utspelar sig i cirkus- eller varitémiljö. Jag tycker att det är en utmärkt bakgrund till vilken historia som helst. Lägg till dvärgar och förkrigstyskland och resultatet borde bli en total succé. Men, det där riktiga jublet vill bara inte infinna sig.

Skynda, kom och se
- Lotta Lundgren

Jag hade så stora förhoppningar om den här boken. Den började så lovande. Jag lutar mig tillbaka och väntar på att bli totalt förförd. Men sedan händer liksom ingenting med själva läsandet. Det är bra. Absolut. Det är bra hela tiden. Jag saknar bara någonting i tempot. Några dramatiska höjdpunkter. De kanske finns där. Men de fungerar uppenbarligen inte på mig. För mig blir den jämntjock.

Jag tyckte om den här boken. Men jag tyckte inte om den så mycket som jag tyckte att jag borde tycka om den. Jag borde hoppat jämfota av lycka. Slagit igen den lite då och då och bara klappat på den. Sparat för att inte läsa ut den för fort. Så borde det ha varit. Den borde ha varit så bra. Nu var det bara nästan.
Nästan lysande.
Nästan en topp tio.
Nästan toksorgligt.

Så synd.

Rasande effektivt

Än en gång har jag gjort det. Förenat nytta med nöje. Slagit två flugor i en smäll.

Nobelpristagare - check
Annat originalspråk än engelska - check

Åh vad kul det hade sett ut om jag hade kunnat fortsätta med tjeck. Men det kan jag inte. För han är portugis.

Blindheten - José Saramago

Det här tyckte jag om. Jag gillar när författare blandar en absurd del med en i övrigt konkret och logisk handling. Som här. Att befolkningen i ett land plötsligt drabbas av en smittspam blindhet som sprider sig som en epidemi är absurt. Men om det faktiskt hände, så skulle den här händelseutvecklingen vara rimlig. De blinda skulle mycket väl kunna interneras i läger. Det skulle kunna bli strider mellan olika grupper av blinda.

Det är en konst att skriva enkelt. För, den komplicerade handlingen till trots, det här är lättläst. Jag läste hela boken på två dagar. Trots att jag var på konferens. Jag hoppade över bastun och bubbelpoolen bara för att jag inte kunde slita mig. Middagen däremot var jag på. Jag är betydligt mer förtjust i mat än vatten.

Två flugor i en smäll

Nu kan jag bocka av ytterligare en sak på listan över litterära nyårslöften. Jag har läst en av de nobelpristagare jag inte läst förut. Som dessutom skriver på ungerska. Perfa!

Mannen utan öde - Imre Kertesz

Märkligt. Den här boken borde få känslorna att svalla. Men det händer inte. Det är inte dåligt. Förstås! Det är alldeles utomordentligt skickligt. Men, jag känner inget när jag läser det. Naturligtvis beror det på författarens berättarröst. Den 14-årige pojken som är huvudperson känner inte mycket. Han observerar och redovisar vad som händer under transporten till koncentrationslägret och livet där.

Det är trist. Det är svält och hårt arbete. Det är sjukdom. Han blir så sjuk att det egentligen inte verkar finnas något hopp. Han bryr sig inte längre. Men så plötsligt bränner det till. När han flyttas till ett annat läger och i stort sett bara undrar på vilket sätt slutet ska komma; ska det bli gas, en kula, eller kommer han bara inte att vakna. Då kommer plötsligt en mening som skär genom texten och träffar mig rakt i magen.

?Och det hjälpte inte med all besinning, klokhet, eftertanke, allt sunt förnuft, jag kunde ändå inte missta mig på en förstulen röst av lågmäld längtan inom mig, liksom generad över sitt eget oförnuft men ändå allt envetnare: jag skulle vilja leva lite till i det här vackra koncentrationslägret.?

Kontrasten blir så stor att jag får tårar i ögonen med en gång. En enkel önskan att få leva lite till. Inga stora känsloutbrott. Inget frossande i elände. Bara en längtan. Less is more! Vilket härmed får anses bevisat.

Andra vita blommor

Det var inte bara vitsippor under helgen. Jag läste också.

Vit oleander - Janet Fitch

Den här boken har jag fingrat på flera gånger när jag har varit på biblioteket. Men alltid lämnat i hyllan. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att "känsligt utforskande av mor-dotter-relationen" sällan lockar till glada tjut från mig. Dessutom har ju alla läst den, så varför skulle jag? Men den här gången fick den följa med hem i bokpåsen.

Är det meningen att jag ska tycka något nu? Det är det antagligen.

Alltså. Det börjar bra. Riktigt bra till och med. Det räcker med några sidor för att jag ska bli fast. Astrids vackra och ohyggligt självupptagna mamma som mördar sin älskare är onekligen en fängslande figur. Men allt eftersom handlingen fortskrider så blir min läsning mer och mer oengagerad.

Jag vill ju gilla Astrid och engagera mig i hennes fosterhemsplaceringar och framtid. Men ju längre boken fortsätter, desto svårare blir det. Det saknas något. Istället för att byggas upp mot någon form av katharsis, tunnas boken ut till något som känns som ett jaha... För mig. Alltså. Jag kan tänka mig att andra tycker helt annorlunda.

Jag läste färdigt och tyckte - helt okey!

Men det kan ha varit vitsippornas fel. Det är svårt för en bok att vara riktigt fängslande när det finns fält av vitsippor att betrakta.

Norge. Check!

Den här boken har jag sett att Ylva rekommenderar. Så naturligtvis högg jag den när jag såg den på biblioteket. Att författaren dessutom är från Norge var ju en extra bonus.

Ut och stjäla hästar
- Per Pettersson

Vad skönt det är med en författare som inte berättar allt. Åtminstone när de gör det så här skickligt. Vad som egentligen hänt i huvudpersonens liv får man inte veta mycket om. Det som beskrivs är nuet när han är någonstans 65-70 år gammal och sommaren 1948 när han tillbringade några sommarmånader med fadern i en hyrd stuga nära gränsen till Sverige.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så vilsamt att läsa detta. Kanske är det skogen? Jag vill också bo i skogen tillsammans med en hund och ägna mina dagar åt att såga ner träd och fylla på förrådet av ved inför vintern. Nej, det vill jag ju inte egentligen. Jag skulle få lappsjuka efter åtta dagar.

Ååh, nu får jag boken att låta jättetråkig. Som om den var full av naturskildringar. Det är den inte. Det är dramatiskt och lugnt på samma gång. Stora känslor, spänning, svek och timmerflottning. Jag gillar! Läs bara och strunta i vad jag svamlar om här.

Jag kom i Mååååål!

Det här får mig nästan att skämmas. En bok på 132 sidor som det tagit mig mer än en vecka att komma igenom. Små sidor dessutom. Boken är inte bara tunn, den är liten också.


Söndagen då jag blev världsmästare - Fredrich Christian Delius


Min strävan att bredda mitt läsande fick mig denna gång att plocka med mig den här tysken eller italienaren från biblioteket. Nej, jag vet inte vad han räknas som. Han är född i Rom, men har studerat litteratur i Berlin och bokens originaltitel är på tyska.


Utan att vara dålig på något sätt så har boken ändå fått mig att somna som en stock efter några få sidor. Ändå känner jag med den här lille stammande elvaåringen med eksem och prästpappa. Det gör jag verkligen. Men som sagt, jag somnar.


Boken utspelar sig under en enda dag. Från det att pojken vaknar av kyrkklockornas klang till det att han väntar i den tysta lilla staden på att någon ska komma ut och fira Tysklands seger över de favorittippade Ungern i VM-finalen 1954, tillsammans med honom. Matchen har han fått lov att höra på radio, trots att det är söndag. Han hör den ensam eftersom ingen annan i familjen är intresserad.


Som sagt, en enda dag, men det tog mig mer än en vecka...


Färdig med bronsåldern

Så, då var jag klar med bronsåldern. Det var riktigt trevligt. Kan någon vara så vänlig och skriva en likaledes lättläst serie om järnåldern nu? Så att jag har något att använda som städmuta. Läsa en stund - städa en stund. Det funkar för mig.

Saga - Johanne Hildebrand

Lite fantasy, lite kulturhistoria, tillsammans blev det en riktig trivselläsning för mig. Visserligen önskade jag ibland att jag hade haft lite bättre hum om asagudarna och myterna omkring dem - men även utan några direkta kunskaper så hade jag ganska roligt när jag läste den här serien.

Den avslutande delen var kanske inte den roligaste. Saga känns lite blek i jämförelse med Freja. Men lite magi och människooffer kom med i alla fall. Fast tanken att någon frivilligt skulle offra sig till gudarna känns väldigt främmande. Nåja, med tillräckligt mycket droger i kroppen kanske det känns som en bra idé. Jag har aldrig druckit kaldur. Men med tanke på vilka underliga idéer man kan få av ett gäng gin & tonic, så kanske det inte är omöjligt.

Nu ska jag bara hitta en ny bok att städmuta mig själv med.

Arabisk mystik

Eller om det ska vara afrikansk... Även om författaren är från Sudan så räknas det som arabisk litteratur. Bra var det i och för sig, men samtidigt väldigt främmande.

Utvandringens tid - Tayeb Salih

Jag känner mig lite dum när jag läser den här boken. Jag har hela tiden en känsla av att stora delar av det författaren vill berätta passerar mig helt utan att jag ens uppmärksammar det. Jag kan absolut ingenting om Sudan. Mina kunskaper om kulturen och landets historia är inte bristfällig - den är obefintlig. Alltså tror jag att jag missar massor.

Det är en tunn liten bok. Men ändå har jag jättesvårt att beskriva handlingen. En man återvänder till sin hemby för att besöka sina släktingar och sin älskade farfar. Han upptäcker att en nykomling har slagit sig ned i byn. En man som precis som berättaren har studerat i England och återvänt till Sudan. Men varför bor han i den här lilla efterblivna byn vid en krök i Nilen istället för att ta en plats bland politikerna i Karthoum? Här döljer sig en tragedi som långsamt rullas upp.

Enligt baksidestexten är det här en oroande berättelse om de variga sår som kolonialismen lämnat efter sig. Det må så vara, men hade de inte talat om det för mig så vet jag inte om jag hade förstått det.

Det händer aldrig när man läser Camilla Läckberg!

En dansk, en svensk och en sudanes

Jag fortsätter att uppfylla mina litterära nyårslöften. Nu har jag minsann läst en nordisk författare. Det blev en dansk, den här gången.

Den som blinkar är rädd för döden - Knud Romer

Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det var mycket, mycket bättre. Jag lyckades förstå av baksidan att den här boken hade väckt starka känslor i Danmark. Människorna i Nykøbing Falster kände inte alls igen sig i Knud Romers beskrivning. Inte hade familjen varit utstött för att modern var tyska. Inte hade Knud blivit mobbad och misshandlad genom hela skoltiden. Absolut inte.

Jag har naturligtvis ingen aning om vad som är sant. Det intresserar mig inte heller. Däremot gillar jag verkligen sättet att berätta. Här blandas släkthistoria med absurda skrönor i små stycken helt utan normal tidslinje. Människor som dött långt före Knuds födelse beskrivs som levande medlemmar av familjen. Och mitt i allt elände finns en stor dos humor. Som när Knuds far vänligt visar de invaderande tyskarna rätt eftersom de hela tiden går vilse i staden som är full av återvändsgränder och enkelriktade gator.

Nu ska jag bara läsa fyra nordiska författare till så är jag hemma på den fronten. Mitt övriga internationella läsande ägnar jag för tillfället åt en sudanes som sägs ha skrivit en av de sex bästa arabiska böckerna i världen. Jag känner mig förvirrad redan där. Ligger inte Sudan i Afrika?

Jag får återkomma i frågan. Nu har jag i alla fall outat mig själv som geografiskt inkompetent.

Diabetesvarning

Det är bara att konstatera. Stekta gröna tomater var nog ett lucky shot för Fannie Flagg. Det finns nog en anledning till att det inte finns speciellt mycket översatt av hennes övriga böcker.

En röd liten fågel i juletid - Fannie Flagg

Ooooh, bara titeln får mig att rodna lite. Men jag ville verkligen läsa något rart och oförargligt just nu. Jag är utmattad och vimmelkantig av jobb. Men det här var faktiskt för dåligt. Eller dåligt? Jo det är det förstås, men framför allt är det sött. SÖTT! SÖTT!

SPOILERVARNING!!!!

Det här är så tillrättalagt att jag inte kan tro det. Hela boken igenom väntar jag på en tvist. Kan de vara döda allihop? Drömmer han detta under tiden han dör? Är det ett manus som en bitter författare sitter och skriver i sitt smutsiga skabbiga hyresrum? Ska huvudpersonen åtminstone dö?

Men nej. Det händer aldrig. Allt - precis allt, slutar lyckligt. Den döende huvudpersonen med ett par månader kvar att leva blir plötsligt frisk och hittar sitt livs kall som konstnär. En liten missbildad flicka blir opererad och adopterad av snälla människor. Alla, jag upprepar, alla hittar kärleken och blir lyckliga på slutet.

Det här är så osannolikt kräkframkallande att jag inte vet vad jag ska säga. Det gick i och för sig fort att läsa den här lilla boken. Men efteråt kändes det som om jag hade ätit ett kilo billigt färgat påskgodis. Man kan få diabetes av mindre.

Och nu blir det bronsålder

Lättläsning var ju precis vad min själv trånade efter. När jag totalt utmattad släpat mig hem efter att ha försökt jonglera med sjukt många uppdrag så var det här helt rätt sorts läsning i soffan.

Idun - Johanne Hildebrant

Det här är som sagor för vuxna. Eller kanske fantasy för människor som inbillar sig att de inte tycker om sådant. Jag gillar det i varje fall. Det är något så vilsamt med bronsåldersmänniskornas strävanden. För mig alltså. Som tillbringar mina dagar framför en datorskärm drömmandes om att odla äpplen och föda upp egna djur.

Mycket kortvariga drömmar visserligen. Jag har den rena motsatsen till gröna fingrar. Allt jag försöker odla dör och alla projekt som tar längre tid än två veckor tråkar ut mig. Jag passar inte som bonde. Men drömma kan man ju.

Bronsåldern. Var det ju. Ja. Att ta myterna om de gamla asagudarna och göra om dem till verkliga människor är ju en alldeles utmärkt idé. Åtminstone fungerar det alldeles utmärkt för mig som bara har ett ganska svagt hum om de gamla gudaberättelserna om Oden, Tor, Freja, Loke och de andra glada kämparna. Jag känner precis igen tillräckligt mycket för att det ska ringa lite klockor, men jag behöver aldrig fundera över det om jag inte vill.

Blod, strider, våldtäkter och pest. Det är vilsamt det. Att läsa om alltså. Fast antagligen var det lika frustrerande att kämpa mot andar och gudar som vänt sig bort från folket ? som att sitta med trilskande datorer, hopplösa deadlines och kunder som inte finns på plats för att läsa korrektur. Men jag är i alla fall tacksam för de timmar jag har fått tillbringa i Freja och Iduns värld utanför det som i dag är Uppsala.

Det finns en bok kvar i serien. Om den finns inne på biblioteket när jag är där nästa gång så kanske jag lånar den. Eller kanske inte. Kanske sparar jag den till nästa gång jag känner ett riktigt stort behov att fly från verkligheten.

Jag är så lagom slug

Vad var det jag vill ha att läsa nu? Var det lättläst och kul? Något lättsamt som jag kunde glömma så fort jag var färdig med det? Jo visst. Då var ju detta ett alldeles utmärkt val.

Trasdockan - Christine Falkenland

Jag skulle bara ta ett bad. En halvtimme eller så för att bli varm och kanske få den där jobbiga stelheten i nacken att släppa. Falkenland verkade vara ett bra sällskap för en stund. Det verkade ju inte vara någon risk att jag skule bli kvar i vattnet altför länge med den boken. Allt tydde ju på att den var raka motsatsen till vad jag egentligen vill läsa just nu.

Jo tack för det. Två och en halv timme senare larvar jag äntligen upp ur badet. Skrynklig som ett russin. Trots att jag var allt annat än sugen på att läsa den här boken just idag, kunde jag absolut inte släppa den. Jag ville få veta vad som egentligen hade hänt Ylva. Trots att jag inte kände några större sympatier för henne.

Med tanke på att Falkenland är poet så var jag ännu mer misstänksam. Poesi är ju verkligen inte min tekopp, men av det var det bara de positiva bitarna som påverkade mitt läsande. En nogrannhet i formuleringarna och en spänning i replikerna som gjorde att jag blev kvar i badkaret sida efter sida.

Men imorgon ska jag till biblioteket. Då blir det lättläsning, det är ett löfte. Jag vill ha myslitteratur att avnjuta tillsammans med en godispåse.

Blivande nobelpristagare, kanske?

Det var länge sedan jag läste Winterson. Hon har tydligen passerat under min radar, de senaste tio eller femton åren. Det beröm recensenterna har öst över hennes böcker har helt gått mig förbi. Men nu hade någon smart bibliotekarie ställt fram boken så att omslaget syndes och det var allt som behövdes för att fånga mig.

Fyrväktaren - Jeanette Winterson

Det här är bitvis tokcharmigt. Den föräldralösa flickan Silver får flytta in hos den blinde fyrväktaren Pew tillsammans med sin hund, med det fantastiska namnet Hund-Jim.

Pew berättar historier. De flesta av dem om pastor Babel Dark som visar sig vara Stevensons levande förebild för Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är lättillgängligt om man vill, men det är samtidigt så välskrivet att jag har svårt att lägga ifrån mig boken när jag har läst ut den. Jag öppnar den gång på gång, läser lite här och där, bläddrar bland sidorna och försöker stanna kvar i den skotska byn Salt en liten stund till.

Fast det jag skrev tidigare stämmer fortfarande. Jag är mätt på kvalitet. Jag behöver något snabbt, kul och lättglömt.

Mmm... cirkuslitteratur. My favourite.

Det går inte att komma ifrån. Jag avskyr att gå på cirkus, men cirkusmiljö gör sig utmärkt som kuliss för litteratur. Det finns flera exempel, några till och med bättre än den här. Men det spelar mindre roll. Jag njöt ändå från första sidan till sista.

Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow - Sara Gruen

Den här boken hade jag garanterat missat om inte andra bokbloggare skrivit så entusiastiskt om den. Den svenska titeln är helt enkelt inte bra. Water for elephants berättar något om drömmen att rymma med cirkusen, som det svenska namnet helt missar. Men det är en mindre anmärkning. För det här är så charmigt.

Är det bara jag som tycker att boken påminner om Stekta gröna tomater? Nej, det är säkert någon annan som redan har skrivit om det. Ålderdomshem och tillbakablickar. Kärlek och onda män. Och en elefant, förstås. Den fina, fina elefanten som inte alls är så dum som man först kan tro. Bara lite obildad.

Somliga har fastnat för kärlekshistorien, men för mig är det alla anekdoterna som lockar. Jag kan inte få nog av arbetare som kastas av från tåget när det är ont om pengar, lejon utan tänder, skäggiga damer och lemonad med skivad frukt av vax.

Den här boken hade gärna fått vara lite längre, faktiskt.

Åh, en trevlig proletariserad hund

Jag fortsätter med mina försök att utöka mitt läsområde utanför den anglosaxiska språkbarriären. Denna gång med en afrikansk bok. Från Angola närmare bestämt. Jag är så kass på geografi att jag är tvungen att ta fram kartboken för att ta reda på var Angola egentligen ligger. För den som liksom jag sov sig igenom geografilektionerna kan jag berätta att det ligger i Sydvästra Afrika.

Hunden i Luanda - Pepetela

Det här är också en satir. Tror jag. Jo, jag är ganska säker. Mina utflykter i den ickeengelska bokvärlden tycks leda mig till satirer. Jag undrar om det beror på mig eller om jag har en satirälskande bibliotekarie som ställer fram dessa böcker i lagom höjd för mig. Ganska högt upp alltså. I så fall gör han/hon ett bra jobb - jag kommer hem med satiriska skildringar varje gång jag har varit på biblioteket.

Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i ett land där medellivslängden är 37 år. Där barnadödligheten är nästan 20% och majoriteten av människorna är analfabeter. Jag blir inte så mycket klokare efter att ha läst den här boken. Men något förstår jag i alla fall. Det är bara att instämma med Strindberg: det är synd om människan.

Korruption, svågerpolitik, matköer, förhållanden, maktfullkomlighet, fabriksstölder och fackföreningar. Hunden är den gemensamma nämnaren. Den finns där i varje berättelse. En trevlig och vacker schäfer som rör sig nyfiken genom staden, utan att tillhöra någon. Och när människorna berättar om hunden för författaren avslöjar de egentligen helt andra saker än vad de tror.

Det här var faktiskt riktigt trevlig läsning. Och jag bockar belåtet av en tredje bok på listan över icke engelskspråkiga författare.

Tidigare inlägg Nyare inlägg