Smärta i min skräckälskande själ
Låt mig först och främst säga att jag verkligen gjorde mitt bästa för att tycka om den här boken. Jag vill att alla svenska skräckförfattare ska vara fantastiska, sälja miljoner böcker och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag var helt och fullt inställd på att avguda den här boken. Men det gick ju bara inte.
Skördedrottningen - Andreas Marklund
Första stötestenen är språket. Marklund har uppenbarligen ett stort ordförråd, men finns det verkligen ett egenvärde i att använda så stora delar av det? Paroxysmiska, ominöst, kananitiskt, imposant, etymologisk, panteistisk. Mannen älskar adjektiv. Varje sida är full av dem. Få repliker får någonsin yttras utan att jag samtidigt får reda på hur de sägs; muttrade den ene, snäste den andre, flåsade hon, flämtade han och så min favorit "hörde jag mig själv svara med en egendomligt ödesmättad stämma" Yeah right! Jag fattar precis. Det händer mig ofta. Framför allt på måndagsmorgnar.
Allt beskrivs med adjektiv. Till och med en salvsträng glimmar sinnessvagt mellan någons läppar. Jodå. Det vet man ju hur det ser ut.
Mitt andra problem är den obefintliga logiken. Jag tror så gärna på monster, demoner och vampyrer om berättelsen bara är trovärdig på något plan. Men det här är bara svammel. Det finns inte en enda människa i boken som agerar med ett uns trovärdighet. Vem ställer sig till exempel och bläddrar i kokboken A book of Mediterranean Food när man söker igenom en persons hus efter att precis ha funnit honom spetsad på ett järnspett? Huvudpersonerna tycks handla efter plötsliga impulser, helt utan plan eller eftertanke. Det skulle i och för sig kunna förklaras med att en av dem är sinnesjuk. Men båda?
Jag ville ju att den här boken skulle vara bra. Istället får jag en röra av nazister, rojalister som dyrkar Karl XII, hemliga samfund, religiöst mumbo jumbo, hedniska gudar och människooffer. En mängd trådar placeras ut, men ingen av dem leder någon vart. Det finns inget att nysta upp. Det hänger inte ihop. Det finns ingen förklaring. Allt som blir kvar är en bunt lösa garnstumpar utan sammanhang
Min tredje anmärkning är en petitess - men den stör mig enormt. Inte vann väl ett pensionerat postbud 10.000 kronor på Lotto i mars 1947? Kom inte Lotto 1980? Det gjorde det i min värld i alla fall.
Fördelen med att du ibland läser usla böcker är att det blir så roliga blogginlägg av det!
Nu ska jag träna på min egendomligt ödesmättade stämma, så att det blir rätt i morgon :-)
Ha. Jag med. Det är antagligen precis vad som behövs på veckans första morgonmöte.
Efter att jag hade skrivit om den här boken gick jag ut och läste vad andra tyckte. Jag är tydligen ganska ensam om att tycka att den här boken sög golfbollar genom trädgårdsslang.
Men, smaken är ju som rumpan.
Ypperlig recension! jag tycker likadant om det där med att alla snäser, mumlar och flåsar. Bland annat Camilla Läckberg använder för mycket av det och jag avskyr det.
Ja, har man riktig otur så mumlar hon tyst, flåsar han uppbragt eller snäser ilsket. Då blir det ännu värre.
Hehe, jag fick boken som recensionsexemplar av förlaget men har inte kommit till skott med att läsa den, trots att jag läst en hel del uppskattande recensioner. Men efter att ha läst din sågning blir jag riktigt nyfiken så snart kanske det blir av! ;)
Hittade hit via förlagets blogg, de är inte rädda för att länka även till sågningar. Heder för det, men de kanske vågade eftersom du verkar vara en ensam röst i mängden...
Det var tufft av dem, faktiskt. Men om man ger ut skräck så blir man antagligen ganska härdad. Och jag vill verkligen ge dem en eloge för att utgivningen, även om jag inte gillade just den här boken.
Det ska bli kul att se vad du tycker om den.