Jag hjärta Lehane, big time
Ok, då kan vi konstarera följande; det krävs ingen deckarintrig för att jag ska vilja läsa Lehane. Eller lyssna på, för den delen. För till slut var det just det jag gjorde.
Ett land i gryningen - Dennis Lehane
23 cd-skivor. Det borde man kunna bli bra trött på. Men icke då. Det kändes riktigt sorgligt när jag stoppade den sista cd-skivan i spelaren och tryckte på play. Jag ville ju inte att den skulle ta slut!
Det finns massor att tycka om i Lehanes skildring av Boston under perioden efter första världskriget. Visst gillar jag personerna, det gör jag så klart. Men det jag tycker är allra mest intressant är historierna om fackföreningarnas framväxt och Bostonpolisens arbetsvillkor. De senare är ganska groteska. Arbetstider på mellan 73-83 timmar per vecka för en lön som var betydligt lägre än en stuvares eller en spårvagnschaufför. Poliserna var tvugna att köpa sina egna uniformer och vapen. Och blev du skjuten eller misshandlad under arbetet fick du förstås köpa ny uniform om den gick sönder.
Maktspelet mellan olika politiker fick mig faktiskt att börja stamma av ilska medan jag stod och diskade. "Meh, meh, men... så kan de ju bara inte göra!" För att inte tala om resonemangen om arbetarnas plikt gentemot arbetsgivarna, korruptionen, raspolitiken... jag kan fortsätta länge. Men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att rekommendera den. Varmt! Och kolla om jag kan hitta några uppgifter om vad Lehane håller på med nu. Visst borde det komma något nytt snar?
Ett land i gryningen - Dennis Lehane
23 cd-skivor. Det borde man kunna bli bra trött på. Men icke då. Det kändes riktigt sorgligt när jag stoppade den sista cd-skivan i spelaren och tryckte på play. Jag ville ju inte att den skulle ta slut!
Det finns massor att tycka om i Lehanes skildring av Boston under perioden efter första världskriget. Visst gillar jag personerna, det gör jag så klart. Men det jag tycker är allra mest intressant är historierna om fackföreningarnas framväxt och Bostonpolisens arbetsvillkor. De senare är ganska groteska. Arbetstider på mellan 73-83 timmar per vecka för en lön som var betydligt lägre än en stuvares eller en spårvagnschaufför. Poliserna var tvugna att köpa sina egna uniformer och vapen. Och blev du skjuten eller misshandlad under arbetet fick du förstås köpa ny uniform om den gick sönder.
Maktspelet mellan olika politiker fick mig faktiskt att börja stamma av ilska medan jag stod och diskade. "Meh, meh, men... så kan de ju bara inte göra!" För att inte tala om resonemangen om arbetarnas plikt gentemot arbetsgivarna, korruptionen, raspolitiken... jag kan fortsätta länge. Men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att rekommendera den. Varmt! Och kolla om jag kan hitta några uppgifter om vad Lehane håller på med nu. Visst borde det komma något nytt snar?
Kommentarer
Trackback