gemen och verserad

Läsorken är nästan nere på noll. Min svärmor har gått bort och dagarna fylls av jobb och praktiska göromål. Ändå går dagarna betydligt bättre än nätterna. Det är då alla de tunga tankarna kommer. Jag minns hur det var när min egen mamma dog. Då läste jag bara fantasy en lång period. Det fungerade för mig. Att få försvinna in i en helt overklig värld var precis vad jag behövde för att kunna somna just då. Nu läser jag istället högt och söver oss båda två.

Midnattsbarnen - Salman Rushdie

Det måste vara närmare 20 år sedan jag läste den här boken. Jag minns att jag tyckte om den, men jag hade glömt varför. Trots ett nästan oförlåtligt antal korrekturfel hugger språket tag från första sidan. Är det någon som har missat den här berättelsen om mannen som föds i samma ögonblick som den indiska nationen, så tycker jag att du ska leta upp den nu! Ett läsäventyr väntar även för den som inte är i behov av tröst.

Som ren omväxling lånade jag en stand up-cd senast jag var på biblioteket. Lite nöjeslysten, så där. Jag hade inga direkt höga förhoppningar, men lite småskojigt borde det ju vara. Trodde jag. Tji fick jag! Det här kan ha varit det tristaste jag hört någonsin.

Nu var den uppenbarligen inte helt färsk, för det var väl några år sedan Ulla Skoog höll på med stå upp-komik. Men ändå! Jävlar vad det hade åldrats dåligt. Och då var det ändå inte något tidsaktuellt material.

Det enda roliga var att försöka föreställa sig komikernas kroppsspråk. För det kan bara inte ha varit replikerna som fick publiken att skratta så ljudligt. Det är inte möjligt. Jag gissar kroppsspråk kombinerat med fantastiska mängder gratissprit!

Aldrig, aldrig mer!

Det blir inget läst just nu. Andra saker tar massa plats och bråkar med min vakna tid. Jag har för mycket att tänka på helt enkelt. Alltså blir det tv och ljudböcker. Och nu är jag klar med en till.

Ont blod - Arne Dahl

Jag vet att jag ondgjorde mig över den enormt taffliga polisinsats som A-gruppen gjorde i början av den här boken. Men efter den fåniga inledningen tycker jag nog ändå att boken repade sig en aning. Fast framför allt är det nog den torra humorn som lyser igenom här och var som är boken främsta tillgång. Jag småfnissar högt flera gånger medan jag går och städar och diskar. Något jag verkligen uppskattar eftersom städning och diskning är bland det tristaste jag vet.

Något lustigt jag har lagt märke till är att jag hakar upp mig mycket mer på enstaka ord när jag lyssnar på ljudbäcker än när jag läser. Dahl använder oroväckande ofta ordet "snoken" om människors näsor. Finns det någon annan som gör det? Inte jag i varje fall. Jag tror att det är tre eller fyra gånger som dörrar slås upp "rakt på snoken" på någon i den här boken. Jag har aldrig använt ordet snoken någonsin och för mig känns det helt onaturligt. Är det stockholmska? Får ni saker rakt på snoken? Jag får i och för sig sällan dörrar eller bollar i ansiktet, men om jag får det så får jag dem på näsan - inte på snoken. Garanterat!

Det spelar ingen roll hur goda intentioner jag än har. Det blir bara deckare just nu. Allt annat returneras oläst till biblioteket. Men det finns ju faktiskt bra deckare också. Den här var till exempel inte så dum.

What the dead know - Laura Lippman

En kvinnlig förare smiter från en olycka. När polisen får tag i henne verkar hon förvirrad, men hon uppger att hon är en av flickorna Bethany. Problemet är att när hon väl sagt det, vill hon plötsligt inte säga något mer alls. Systrarna Bethany försvann spårlöst för mer än 25 år sedan och har blivit något av en vandringssägen där det finns många teorier men mycket få bevis. Hon säger att hon är Heather och berättar så småningom att Sunny är död. Men vad som egentligen hände dem vill hon inte berätta.

Jag gillar! Här blandas polisarbete i nutid med tillbakablickar från Heathers och föräldrarnas upplevelser omkring dagen då flickorna försvann från ett köpcentrum. Här tvistas det minsann! Men inte mer än att jag hänger med, trots obefintlig taktkänsla. Ganska oblodigt, men spännande och med ett bra slut. Jodå, på riktigt. Jag tycker till och med om slutet.

Ni är dåliga på att svara på frågan här under! Är ni upptagna med att söka in till polisskolan eller?

Föreställ dig följande:
Du är polis. Specialpolis till och med. I ett tufft team. Ni får reda på att en seriöst otäck seriemördare sitter på ett plan på väg från New York till Stockholm. Snart kommer planet att landa på Arlanda. Allt tyder på att mördaren är en medelålders vit man. Du vet att FBI håller på att leta efter namnet som mördaren troligtvis reser under, men du har inte fått det ännu. Det borde komma ganska snart.
Nu landar planet, vad gör du?

A. Håller kvar samtliga passagerare

B. Håller kvar samtliga män, låter kvinnorna gå.

C. Håller kvar alla medelålders, vita män, låter resten gå.

D. Håller inte kvar någon utan sätter poliser i de två passkontrollerna och låter dem granska samtliga passagerare som går igenom i förhoppningen om att hitta någon som ser skum ut.

Har du svarat D? Då kan du vara med i Arne Dahls bok Ont blod. För så gör poliserna i den boken.
Vi andra (läs: normalintelligenta) skulle antagligen bete oss på ett annat sätt.

Det känns som om jag borde bli polis. Gissa om jag skulle glänsa!

Letar man kvalitetslitteratur så är min blogg absolut inte den rätta platsen just nu. Jag är för tillfället helt hemfallen åt deckare. Ju blodigare desto bättre verkar det som. Här kommer ytterligare ett exempel. Ett mycket blodigt sådant.

Shadow man - Cody Mcfadyen

Här har vi godsaker som: En tioårig flicka som hittas fastbunden vid sin mördade, urtagna och ruttnande mamma. Djurplågeri. Tortyr. Internetporr. En mördare som inbillar sig att han härstammar från Jack the Ripper. En FBI-agent som både har blivit sönderskuren och fått se sin man och dotter mördade.
Ni fattar grejen, eller hur?
Det här är inte så där värst, alltså.
Men det är spännande för stunden. Det är det ju. Det är också extremt lättglömt. Jag tror att jag läste färdigt den i går, men jag har redan hunnit bli osäker på vem som var mördaren. Inte för att det var oklart. Oh nej. Det var bara inte värt att komma ihåg.

Något säger mig att det kanske börjar bli dags att byta genre. Men jag är inte där ännu. Istället gick jag rätt på nästa deckare i högen. Tack gode gud för biblioteket!  Jag kan i alla fall trösta mig med att jag inte betalar för det här.

Ännu en ljudbok färdiglyssnad. Många promenader blir det. Ungefär en cd-skiva om dagen hinner jag höra på om jag promenerar hem från jobbet och dessutom sätter på den när jag lagar mat. Fortfarande är det deckare som fungerar bäst när jag går. Det är osäkert om jag kommer att ge mig på att lyssna på tungviktare som Pamuk igen. Det var lite för segt tillsammans med den fruktansvärda utsikten över byggarbetsplatser och sexfiliga vägar. Deckare fungerar bättre.

Glasbruket - Arnaldur Indridason

Jag har börjat vänja mig vid Erlendur och hans kollegor. Det isländska landskapet uppskattar jag. Men, intrigerna. Snälla Arnaldur, intrigerna. Inbillar du verkligen att jag ska tro att en man lyckas avla två barn på två våldtäkter? Och att dina poliser dessutom ska lyckas hitta det ena barnet efter mer än 30 år trots att mamman aldrig har anmält någon våldtäkt. Det fungerar inte! Jag tror inte på det. Att dina poliser ens får idén att börja leta efter ett eventuellt barn efter att ha fått höra att en man kanske har begått ytterligare en våldtäkt är ju helt muppigt. Om jag var deras chef hade jag skickat dem på vidareutbilldning. Eller omskolat dem till trafikpoliser.

Nu har ju dina poliser rätt i och för sig. Men det är ju bara för att du har skrivit boken. I verkligheten känns den här historien totalt omöjlig. Men okey, det var ganska underhållande i alla fall. Bättre än att lyssna på bilar. Alltid något!