Inga tårar vid Fattighusån
Jag var ju lite orolig när jag för första gången skulle lyssna på något annat än deckare på min väg hem från jobbet. Skulle det vara tråkigt, eller ännu värre, skulle det bli så sorgligt att jag gick och grät på min promenad vid Fattighusån? Att jag skulle lipa i innerstan finns inte! Någonstans får man ändå dra gränsen.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag varken grät eller hade tråkigt.
Tusen strålande solar - Kahled Hosseini
Åh vilket trevligt sällskap den här boken har varit. Historien må vara tragisk, men det gör ingenting. Jag har i alla fall inte haft tråkigt.
Jag misstänker att de flesta redan kan historien. En femtonåring tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädlre man efter att hennes mor tagit livet av sig. Mannen uppfyller alla de fördomar vi kan tänkas ha om afghanska män! Nästan tjugo år senare får hon en olyckssyster när mannen tar sig ytterligare en ung hustru. En som kan föda honom den son han vill ha.
För mig är det inte historien om Marian och Laila och deras vänskap som är största behållningen med den här boken. Det som fångar mig totalt är berättelsen om Afghanistan. Precis som i Flyga drake är det landet och det som händer där som stannar kvar i mitt minne.
Kommunister, krigsherrar och talibaner. För mig är Afghanistan torra ofruktbara berg, med skogstokiga turbanklädda skäggalningar och magra getter. Det är ju allt jag någonsin ser på tv. Och här får jag en helt annan berättelse. Om bördiga marker, skimrande vackra städer, konst, poesi och biografer som visar bollywoodfilmer.
Fast det är ju klart. Man kan inte läsa/höra det här utan att fundera över intelligensen hos talibanledarna. Och vara tacksam för att man inte är kvinna i Afghanistan.
Sharon Dyall läste och det gjorde hon riktigt ,riktigt bra. Jag var inte irriterad på henne en enda gång. Jag har förstås inte den blekaste aning om hon uttalar de persiska orden rätt. Men det låter som musik i mina öron.
Jag hade inte behövt oroa mig. Jag varken grät eller hade tråkigt.
Tusen strålande solar - Kahled Hosseini
Åh vilket trevligt sällskap den här boken har varit. Historien må vara tragisk, men det gör ingenting. Jag har i alla fall inte haft tråkigt.
Jag misstänker att de flesta redan kan historien. En femtonåring tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädlre man efter att hennes mor tagit livet av sig. Mannen uppfyller alla de fördomar vi kan tänkas ha om afghanska män! Nästan tjugo år senare får hon en olyckssyster när mannen tar sig ytterligare en ung hustru. En som kan föda honom den son han vill ha.
För mig är det inte historien om Marian och Laila och deras vänskap som är största behållningen med den här boken. Det som fångar mig totalt är berättelsen om Afghanistan. Precis som i Flyga drake är det landet och det som händer där som stannar kvar i mitt minne.
Kommunister, krigsherrar och talibaner. För mig är Afghanistan torra ofruktbara berg, med skogstokiga turbanklädda skäggalningar och magra getter. Det är ju allt jag någonsin ser på tv. Och här får jag en helt annan berättelse. Om bördiga marker, skimrande vackra städer, konst, poesi och biografer som visar bollywoodfilmer.
Fast det är ju klart. Man kan inte läsa/höra det här utan att fundera över intelligensen hos talibanledarna. Och vara tacksam för att man inte är kvinna i Afghanistan.
Sharon Dyall läste och det gjorde hon riktigt ,riktigt bra. Jag var inte irriterad på henne en enda gång. Jag har förstås inte den blekaste aning om hon uttalar de persiska orden rätt. Men det låter som musik i mina öron.
Och nu blir det bronsålder
Lättläsning var ju precis vad min själv trånade efter. När jag totalt utmattad släpat mig hem efter att ha försökt jonglera med sjukt många uppdrag så var det här helt rätt sorts läsning i soffan.
Idun - Johanne Hildebrant
Det här är som sagor för vuxna. Eller kanske fantasy för människor som inbillar sig att de inte tycker om sådant. Jag gillar det i varje fall. Det är något så vilsamt med bronsåldersmänniskornas strävanden. För mig alltså. Som tillbringar mina dagar framför en datorskärm drömmandes om att odla äpplen och föda upp egna djur.
Mycket kortvariga drömmar visserligen. Jag har den rena motsatsen till gröna fingrar. Allt jag försöker odla dör och alla projekt som tar längre tid än två veckor tråkar ut mig. Jag passar inte som bonde. Men drömma kan man ju.
Bronsåldern. Var det ju. Ja. Att ta myterna om de gamla asagudarna och göra om dem till verkliga människor är ju en alldeles utmärkt idé. Åtminstone fungerar det alldeles utmärkt för mig som bara har ett ganska svagt hum om de gamla gudaberättelserna om Oden, Tor, Freja, Loke och de andra glada kämparna. Jag känner precis igen tillräckligt mycket för att det ska ringa lite klockor, men jag behöver aldrig fundera över det om jag inte vill.
Blod, strider, våldtäkter och pest. Det är vilsamt det. Att läsa om alltså. Fast antagligen var det lika frustrerande att kämpa mot andar och gudar som vänt sig bort från folket ? som att sitta med trilskande datorer, hopplösa deadlines och kunder som inte finns på plats för att läsa korrektur. Men jag är i alla fall tacksam för de timmar jag har fått tillbringa i Freja och Iduns värld utanför det som i dag är Uppsala.
Det finns en bok kvar i serien. Om den finns inne på biblioteket när jag är där nästa gång så kanske jag lånar den. Eller kanske inte. Kanske sparar jag den till nästa gång jag känner ett riktigt stort behov att fly från verkligheten.
Idun - Johanne Hildebrant
Det här är som sagor för vuxna. Eller kanske fantasy för människor som inbillar sig att de inte tycker om sådant. Jag gillar det i varje fall. Det är något så vilsamt med bronsåldersmänniskornas strävanden. För mig alltså. Som tillbringar mina dagar framför en datorskärm drömmandes om att odla äpplen och föda upp egna djur.
Mycket kortvariga drömmar visserligen. Jag har den rena motsatsen till gröna fingrar. Allt jag försöker odla dör och alla projekt som tar längre tid än två veckor tråkar ut mig. Jag passar inte som bonde. Men drömma kan man ju.
Bronsåldern. Var det ju. Ja. Att ta myterna om de gamla asagudarna och göra om dem till verkliga människor är ju en alldeles utmärkt idé. Åtminstone fungerar det alldeles utmärkt för mig som bara har ett ganska svagt hum om de gamla gudaberättelserna om Oden, Tor, Freja, Loke och de andra glada kämparna. Jag känner precis igen tillräckligt mycket för att det ska ringa lite klockor, men jag behöver aldrig fundera över det om jag inte vill.
Blod, strider, våldtäkter och pest. Det är vilsamt det. Att läsa om alltså. Fast antagligen var det lika frustrerande att kämpa mot andar och gudar som vänt sig bort från folket ? som att sitta med trilskande datorer, hopplösa deadlines och kunder som inte finns på plats för att läsa korrektur. Men jag är i alla fall tacksam för de timmar jag har fått tillbringa i Freja och Iduns värld utanför det som i dag är Uppsala.
Det finns en bok kvar i serien. Om den finns inne på biblioteket när jag är där nästa gång så kanske jag lånar den. Eller kanske inte. Kanske sparar jag den till nästa gång jag känner ett riktigt stort behov att fly från verkligheten.
För övrigt...
... är Robert Ludlum en dröm i jämförelse med Clancy. Så lättläst. Så stora bokstäver. Så tråkig på det där trevligt sömngivande sättet.
Mmm Ludlum... Som Stillnoct, fast utan biverkningar.
En betydligt roligare bokfemma
Aah glädje i bokfemman denna vecka. Fast det här är ju lite sorgligt. Jag tycker att det är jättesvårt att komma på fem böcker jag förknippar med glädje. Jo, jag kan komma på mysiga böcker som har gjort mig glad när jag läst dem, men att komma på böcker som faktiskt fått mig att skratta riktigt mycket är betydligt svårare. Nu får vi ju tolka det som vi vill, men jag är verkligen sugen på riktigt roliga böcker.
Jag hoppas att några andra bokfemmedeltagare kommer med roliga tips. Men tills dess får jag väl försöka lista de jag kommer på just nu.
Vi struntar i gurkkungen - Christine Nöstlinger
Det här är en barnbok. Men jag var säkert i tonåren när jag läste den. Hur jag fick tag i den är en gåta, men både jag och min bästa kompis älskade den här absurda berättelsen om en gurkformad varelse som bor i potatiskällaren. Jag tror att den står någonstans i bokhyllan. Det är kanske dags att läsa om den?
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
I mina ögon blir den här serien sämre och sämre för varje bok. Ajöss och tack för fisken är kass. Men vad spelar det för roll. Här finns Marvin. Världens bästa Marvin! En depressiv robot med världens skarpaste hjärna. Totalt uttråkad. De här böckerna läser jag egentligen bara som en samling one-liners. Men vilka one-liners det är...
Stekta gröna tomater - Fannie Flagg
Det går inte att komma ifrån. Den här boken fick mig att må bra i hela kroppen. Det här är feel good-litteraturen i sitt esse. Tyvärr lånade någon mitt exemplar så jag har inte läst den på många år. Men jag kan fortfarande minnas hur gärna jag skulle vilja släntra in på cafet i Whistle Stop och prova deras stekta tomater. Köttet tror jag däremot att jag skulle hoppa över.
Systrar - Rita Mae Brown
Den här boken önskar jag att fler hade läst. Jag fick i stort sett tvinga den på min man för att ha någon att prata om boken med. Det tog ett kapitel, men sedan var han också fast. Den här boken är tokcharmig. Jag har skrivit om den tidigare, jag vet. Men det tycks inte finnas någon annan som hoppar jämfota av glädje tillsammans med mig. Det kan bara betyda att ni inte har läst den! Eller? Läs den om ni hittar den! Jag har aldrig sett den i pocket och den är gammal. Men biblioteket kan kanske ha den. Det är absolut mitt boktips den här veckan.
Inconceivable - Ben Elton
Att en bok om ofrivillg barnlöshet kan vara så här rolig! Jag skrattade så att jag fick hicka när jag läste om Sam och Lucys vedermödor. Lucy vill ha barn. Sam å andra sidan är mer upptagen av sina drömmar om att skriva ett framgångsrikt filmmanus. På svenska heter boken tydligen Fruktlösa försök. Elton är antingen fruktansvärt ojämn eller också har jag tröttnat på honom för Dead famous tyckte jag var rejält kass. Men den här är bra. Det tyckte jag i alla fall då, för tio år sedan eller vad det kan ha varit, då jag läste den.
Så det var de roliga böckerna det! Under veckan ska jag försöka hinna ikapp med mitt bloggande. Om inte alla galna kunder fortsätter med att vräka jobb över mig på det här sättet. För i så fall vill jag ärligt talat inte skriva ett ord när jag väl är klar för dagen.
Jag hoppas att några andra bokfemmedeltagare kommer med roliga tips. Men tills dess får jag väl försöka lista de jag kommer på just nu.
Vi struntar i gurkkungen - Christine Nöstlinger
Det här är en barnbok. Men jag var säkert i tonåren när jag läste den. Hur jag fick tag i den är en gåta, men både jag och min bästa kompis älskade den här absurda berättelsen om en gurkformad varelse som bor i potatiskällaren. Jag tror att den står någonstans i bokhyllan. Det är kanske dags att läsa om den?
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
I mina ögon blir den här serien sämre och sämre för varje bok. Ajöss och tack för fisken är kass. Men vad spelar det för roll. Här finns Marvin. Världens bästa Marvin! En depressiv robot med världens skarpaste hjärna. Totalt uttråkad. De här böckerna läser jag egentligen bara som en samling one-liners. Men vilka one-liners det är...
Stekta gröna tomater - Fannie Flagg
Det går inte att komma ifrån. Den här boken fick mig att må bra i hela kroppen. Det här är feel good-litteraturen i sitt esse. Tyvärr lånade någon mitt exemplar så jag har inte läst den på många år. Men jag kan fortfarande minnas hur gärna jag skulle vilja släntra in på cafet i Whistle Stop och prova deras stekta tomater. Köttet tror jag däremot att jag skulle hoppa över.
Systrar - Rita Mae Brown
Den här boken önskar jag att fler hade läst. Jag fick i stort sett tvinga den på min man för att ha någon att prata om boken med. Det tog ett kapitel, men sedan var han också fast. Den här boken är tokcharmig. Jag har skrivit om den tidigare, jag vet. Men det tycks inte finnas någon annan som hoppar jämfota av glädje tillsammans med mig. Det kan bara betyda att ni inte har läst den! Eller? Läs den om ni hittar den! Jag har aldrig sett den i pocket och den är gammal. Men biblioteket kan kanske ha den. Det är absolut mitt boktips den här veckan.
Inconceivable - Ben Elton
Att en bok om ofrivillg barnlöshet kan vara så här rolig! Jag skrattade så att jag fick hicka när jag läste om Sam och Lucys vedermödor. Lucy vill ha barn. Sam å andra sidan är mer upptagen av sina drömmar om att skriva ett framgångsrikt filmmanus. På svenska heter boken tydligen Fruktlösa försök. Elton är antingen fruktansvärt ojämn eller också har jag tröttnat på honom för Dead famous tyckte jag var rejält kass. Men den här är bra. Det tyckte jag i alla fall då, för tio år sedan eller vad det kan ha varit, då jag läste den.
Så det var de roliga böckerna det! Under veckan ska jag försöka hinna ikapp med mitt bloggande. Om inte alla galna kunder fortsätter med att vräka jobb över mig på det här sättet. För i så fall vill jag ärligt talat inte skriva ett ord när jag väl är klar för dagen.
Utmattad och slutlyssnad
Jag har jobbat som ett skållat troll den senaste tiden. Därav den totala avsaknaden av blogginlägg. Men jag har faktiskt både läst och lyssnat. Jag har bara inte hunnit skriva om det.
Våra kvällar har blivit bra mycket tristare nu när vi inte har sällskap av Lyra och Will längre. Även om jag faktiskt inte blev lika tagen som många andra verkar ha blivit. Men det spelar ingen roll. Det har varit jätteskönt att ha en hel trilogi att läsa högt på kvällarna. Det har tagit några månader men nu är alla böckerna slut.
Den mörka materien - Philip Pullman
Guldkompassen
Den vassa eggen
Bärnstenskikaren
Det är svårt med översättningar och när man läser högt blir det extra tydligt. Antingen är det översättaren eller Philip själv som har en fäbless för upprepningar. Här återkommer ord gång på gång i samma mening. När jag råkar ut för det brukar jag generat rätta mig själv, men här finns det på nästan varje sida. (I jobbsammanhang alltså. Här struntar jag i sådant.)
Det här är ett dåligt exempel, men ändå: Vakten vred om veven på telefonen och efter mindre än en minut kom en ung präst med barnsligt ansikt skyndande mot vakten. Varför använda ordet vakten två gånger? Det här dyker upp överallt.
Andra meningar blir riktigt fåniga. Ordförandens ögon spärrades upp när han såg vem det var, men gav henne sedan ett ordentligt varggrin. Va, flinade ögonen? Det var imponerande. Om det var ögonen alltså, om det var en dålig översättning så är jag inte riktigt lika överväldigad av beundran.
I övrigt är boken riktigt udda och enormt fantasifull. Huvudpersonerna är visserligen barn precis innan tonåren, men handlingen känns som om den är riktad till en helt annan målgrupp. Här finns onda barn, homosexuella änglar, svartsjuka häxor som dödar män och en gud som är uråldrig darrande och senil. Dödsriket är en förtvivlans plats - det högsta man kan önska är att få upplösas och förenas med alltet. Det här är en sorts dyster fantasy som jag inte träffat på tidigare. Världsbilden stämmer mer med den man brukar hitta i science fiction-skildringar än den jag väntar mig att hitta i en fantasyserie.
Men spännande är det. Och sorgligt. På några ställen är det roligt också, men det är helt ärligt ganska sporadiskt.
Våra kvällar har blivit bra mycket tristare nu när vi inte har sällskap av Lyra och Will längre. Även om jag faktiskt inte blev lika tagen som många andra verkar ha blivit. Men det spelar ingen roll. Det har varit jätteskönt att ha en hel trilogi att läsa högt på kvällarna. Det har tagit några månader men nu är alla böckerna slut.
Den mörka materien - Philip Pullman
Guldkompassen
Den vassa eggen
Bärnstenskikaren
Det är svårt med översättningar och när man läser högt blir det extra tydligt. Antingen är det översättaren eller Philip själv som har en fäbless för upprepningar. Här återkommer ord gång på gång i samma mening. När jag råkar ut för det brukar jag generat rätta mig själv, men här finns det på nästan varje sida. (I jobbsammanhang alltså. Här struntar jag i sådant.)
Det här är ett dåligt exempel, men ändå: Vakten vred om veven på telefonen och efter mindre än en minut kom en ung präst med barnsligt ansikt skyndande mot vakten. Varför använda ordet vakten två gånger? Det här dyker upp överallt.
Andra meningar blir riktigt fåniga. Ordförandens ögon spärrades upp när han såg vem det var, men gav henne sedan ett ordentligt varggrin. Va, flinade ögonen? Det var imponerande. Om det var ögonen alltså, om det var en dålig översättning så är jag inte riktigt lika överväldigad av beundran.
I övrigt är boken riktigt udda och enormt fantasifull. Huvudpersonerna är visserligen barn precis innan tonåren, men handlingen känns som om den är riktad till en helt annan målgrupp. Här finns onda barn, homosexuella änglar, svartsjuka häxor som dödar män och en gud som är uråldrig darrande och senil. Dödsriket är en förtvivlans plats - det högsta man kan önska är att få upplösas och förenas med alltet. Det här är en sorts dyster fantasy som jag inte träffat på tidigare. Världsbilden stämmer mer med den man brukar hitta i science fiction-skildringar än den jag väntar mig att hitta i en fantasyserie.
Men spännande är det. Och sorgligt. På några ställen är det roligt också, men det är helt ärligt ganska sporadiskt.
En sorglig bokfemma
Egentligen tycker jag att det allra sorgligaste är att Malin har flaggat för att det bara blir några få bokfemmor till. Men istället för att lipa över det så får jag väl göra det bästa av de som är kvar.
Fast sorg, det var ju inte så enkelt. Jag undviker för det mesta böcker om sorg eftersom jag sällan får ut speciellt mycket av att läsa dem. Men fem ska jag väl lyckas skrapa ihop.
Hotel New Hampshire - John Irving
Sorg flyter! Det var nästan vårt valspråk i gymnasieåldern. Det här var det absolut bästa vi läst när vi var 17 eller 18. Sorg är en uppstoppad labrador, för den som undrar. Och han flyter. Det var evigheter sedan jag läste den här boken. Jag vågar inte. Den kommer aldrig att kunna leva upp till det intryck den gjorde på mig som ung.
Om jag inte hinner vakna - Michelle Morris
Jag kan inte minnas att jag någonsin har gråtit så mycket som när jag läste den här boken. Det finns ett stycke när pappan i boken dödar flickans kattunge och den biten fick mig att gråta fullkomligt okontrollerat. Jag tror att jag grät i en halvtimme utan att kunna sluta. Det har garanterat aldrig hänt varken förr eller senare.
Judasbarn - Carol O´Connel
Det här är den sorgligaste deckare jag någonsin läst. Jag kan inte minnas att någon annan deckare har gett mig tårar i ögonen. Men den här fick mig att gråta. Och sällan eller aldrig har jag blivit så överraskad av en tvist. Dessutom är titeln hur bra som helst, bara en sådan sak. För en gång skull säger den något om historien.
Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
Ja, så är jag då tillbaka vid den. Men här kan jag bara inte gå förbi den. En släktsaga om en familj där den förste blir bunden vid ett träd och den siste blir uppäten av myrorna. Hur skulle det kunna vara något annat än sorgligt? Och storslaget? Och som sagt, den sista meningen slutar "...för de släkter som är dömda till hundra år av ensamhet fick aldrig ett andra tillfälle på jorden."
Behöver jag verkligen säga mer?
Vredens druvor - John Steinbeck
Svält och fattigdom i depressionens USA. Småbrukare som förlorat sina gårdar drivs av drömmen om de blomstrande fruktträdgårdarna i Kalifornien. En klassiker som får mig att vilja säga "klipp dig och skaffa dig ett jobb" åt somliga unga författare som skriver om hur svårt det är att vara ung. Det finns värre problem! Den här boken är skriven 1939 och knäcker fortfarande det mesta som skrivs idag. Tycker jag. Läs!
Sådärja. Det var veckans bokfemma, det.
Jag är så lagom slug
Vad var det jag vill ha att läsa nu? Var det lättläst och kul? Något lättsamt som jag kunde glömma så fort jag var färdig med det? Jo visst. Då var ju detta ett alldeles utmärkt val.
Trasdockan - Christine Falkenland
Jag skulle bara ta ett bad. En halvtimme eller så för att bli varm och kanske få den där jobbiga stelheten i nacken att släppa. Falkenland verkade vara ett bra sällskap för en stund. Det verkade ju inte vara någon risk att jag skule bli kvar i vattnet altför länge med den boken. Allt tydde ju på att den var raka motsatsen till vad jag egentligen vill läsa just nu.
Jo tack för det. Två och en halv timme senare larvar jag äntligen upp ur badet. Skrynklig som ett russin. Trots att jag var allt annat än sugen på att läsa den här boken just idag, kunde jag absolut inte släppa den. Jag ville få veta vad som egentligen hade hänt Ylva. Trots att jag inte kände några större sympatier för henne.
Med tanke på att Falkenland är poet så var jag ännu mer misstänksam. Poesi är ju verkligen inte min tekopp, men av det var det bara de positiva bitarna som påverkade mitt läsande. En nogrannhet i formuleringarna och en spänning i replikerna som gjorde att jag blev kvar i badkaret sida efter sida.
Men imorgon ska jag till biblioteket. Då blir det lättläsning, det är ett löfte. Jag vill ha myslitteratur att avnjuta tillsammans med en godispåse.
Trasdockan - Christine Falkenland
Jag skulle bara ta ett bad. En halvtimme eller så för att bli varm och kanske få den där jobbiga stelheten i nacken att släppa. Falkenland verkade vara ett bra sällskap för en stund. Det verkade ju inte vara någon risk att jag skule bli kvar i vattnet altför länge med den boken. Allt tydde ju på att den var raka motsatsen till vad jag egentligen vill läsa just nu.
Jo tack för det. Två och en halv timme senare larvar jag äntligen upp ur badet. Skrynklig som ett russin. Trots att jag var allt annat än sugen på att läsa den här boken just idag, kunde jag absolut inte släppa den. Jag ville få veta vad som egentligen hade hänt Ylva. Trots att jag inte kände några större sympatier för henne.
Med tanke på att Falkenland är poet så var jag ännu mer misstänksam. Poesi är ju verkligen inte min tekopp, men av det var det bara de positiva bitarna som påverkade mitt läsande. En nogrannhet i formuleringarna och en spänning i replikerna som gjorde att jag blev kvar i badkaret sida efter sida.
Men imorgon ska jag till biblioteket. Då blir det lättläsning, det är ett löfte. Jag vill ha myslitteratur att avnjuta tillsammans med en godispåse.
Blivande nobelpristagare, kanske?
Det var länge sedan jag läste Winterson. Hon har tydligen passerat under min radar, de senaste tio eller femton åren. Det beröm recensenterna har öst över hennes böcker har helt gått mig förbi. Men nu hade någon smart bibliotekarie ställt fram boken så att omslaget syndes och det var allt som behövdes för att fånga mig.
Fyrväktaren - Jeanette Winterson
Det här är bitvis tokcharmigt. Den föräldralösa flickan Silver får flytta in hos den blinde fyrväktaren Pew tillsammans med sin hund, med det fantastiska namnet Hund-Jim.
Pew berättar historier. De flesta av dem om pastor Babel Dark som visar sig vara Stevensons levande förebild för Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är lättillgängligt om man vill, men det är samtidigt så välskrivet att jag har svårt att lägga ifrån mig boken när jag har läst ut den. Jag öppnar den gång på gång, läser lite här och där, bläddrar bland sidorna och försöker stanna kvar i den skotska byn Salt en liten stund till.
Fast det jag skrev tidigare stämmer fortfarande. Jag är mätt på kvalitet. Jag behöver något snabbt, kul och lättglömt.
Fyrväktaren - Jeanette Winterson
Det här är bitvis tokcharmigt. Den föräldralösa flickan Silver får flytta in hos den blinde fyrväktaren Pew tillsammans med sin hund, med det fantastiska namnet Hund-Jim.
Pew berättar historier. De flesta av dem om pastor Babel Dark som visar sig vara Stevensons levande förebild för Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är lättillgängligt om man vill, men det är samtidigt så välskrivet att jag har svårt att lägga ifrån mig boken när jag har läst ut den. Jag öppnar den gång på gång, läser lite här och där, bläddrar bland sidorna och försöker stanna kvar i den skotska byn Salt en liten stund till.
Fast det jag skrev tidigare stämmer fortfarande. Jag är mätt på kvalitet. Jag behöver något snabbt, kul och lättglömt.
Men varför Tom? Varför?
Vad är det som driver dig att skriva sådana tegelstensklumpar till böcker? Får du betalt per ord? Vill du ge läsarna många bokstäver för pengarna? Lider du av någon sjukdom som jag inte vet namnet på?
Nåja, jag ska väl inte klaga alltför mycket. Du får mig att somna. Det är ju bra för mig, men hur du lyckas behålla andra läsare är en gåta.
Täcknamn Rainbow - Tom Clancy
I natt vaknade jag av mardrömmar. Genomsvettig. Det hade dykt upp fakturor på 50.000 kronor som jag hade glömt bort och nu ville min redovisningsmadam ha reda på när jag hade tänkt betala dem. Deklarationstider igen, alltså. När jag vaknat till ordentligt och lättat konstaterat att de där fakturorna faktiskt inte finns i sinnevärlden kunde jag inte somna om. Det var bara att kliva upp och ta en kopp te. Samtidigt passade jag på att läsa ut min senaste insomningsbok.
SPOILER - SPOILER - SPOILER - SPOILER
700 sidor i sammandrag.
Den goda sidan.
Rainbowgruppen. Ett amerikanskt-europeiskt samarbete för att skydda världen mot terrorism. Placerade i England. Består enbart av superkillar som springer, hoppar, skjuter, och flyger helikoptrar som riktiga ess.
Den onda sidan.
En fullkomligt fantastiskt rik ledare för ett medicinskt forskningsföretag och hans skara av forskare. Miljömullar galore! De har lyckats kombinera ebolaviruset med cancergener och fått fram en enormt smittsam och extremt dödlig sjukdom som de planerar att döda alla människor i världen med. Planen är att på detta sätt kunna rädda jorden. Några tusen amerikaner ska visserligen få ett fungerande vaccin, men resten kommer att stryka med. Svenskarna nämns inte ens! Skandalöst! Vi som dricker så mycket ekologisk mjölk...
Ond som blir god.
Den före detta ryske KGB-agenten Popov. Har massor av kontakter med IRA, rester av Bader-Meinhof och liknande grupper.
Plotten.
Den onda sidan planerar att sprida sitt virus under avslutningen på OS i Australien. För att kunna göra det behöver de ha sin egen säkerhetsexpert på plats. Alltså (och redan här blir logiken en aning haltande) sätter de igång en massa konstiga terrordåd i Europa. Detta gör de med hjälp av ryssen Popov som helt ovetande om miljömupparnas onda planer sätter igång det ena terroristbuset efter det andra genom att aktivera sina gamla terroristbekanta. Själv håvar han bara in pengarna.
Alla terroristdåden stoppas hårt och effektivt av Rainbowgruppen. Men eftersom olika små nästan bortglömda terroristgrupper i Europa stormar bankkontor, kidnappar it-miljonärer, och tar barn som gisslan på spanska nöjesfält så känner man behovet av att öka säkerheten i Australien. Öh... ja. Det var det där med logiken.
Den onda gruppens säkerhetsexpert åker dit med en burk virus. Men samtidigt har OS-ledningen kommit på att det kanske kan vara bra att ha Rainbow-gruppen på plats.
Under tiden har Popov fått reda på gruppens planer. Han har visserligen blivit vaccinerad, men är ändå inte helt med på idén om att ta livet av nästan hela jordens befolkning. Han har ju precis skrapat ihop en massa miljoner - han vill shoppa och leva lyxliv.
Så han avslöjar de onda planerna, varpå Rainbowgruppen helt odramatiskt kan gripa säkerhetschefen när han är på väg in i ventilations-rummet med sin virusburk. Detta alltså efter cirka 670 sidor... Kan vi säga västgötaklimax i kör, kanske?
De onda bränner bevisen och sticker till sin anläggning i Brasiliens djungel. Men naturligtvis är Rainbowgruppen dem tätt i hälarna. I något som antagligen ska vara poetisk rättvisa spränger de anläggningen, tvingar de resterande miljömupparna att klä av sig nakna och lämnar dem försvarslösa mitt i djungeln där de får försöka överleva i harmoni med alla insekter, ormar och jaguarer.
SLUT.
Nåja, jag ska väl inte klaga alltför mycket. Du får mig att somna. Det är ju bra för mig, men hur du lyckas behålla andra läsare är en gåta.
Täcknamn Rainbow - Tom Clancy
I natt vaknade jag av mardrömmar. Genomsvettig. Det hade dykt upp fakturor på 50.000 kronor som jag hade glömt bort och nu ville min redovisningsmadam ha reda på när jag hade tänkt betala dem. Deklarationstider igen, alltså. När jag vaknat till ordentligt och lättat konstaterat att de där fakturorna faktiskt inte finns i sinnevärlden kunde jag inte somna om. Det var bara att kliva upp och ta en kopp te. Samtidigt passade jag på att läsa ut min senaste insomningsbok.
SPOILER - SPOILER - SPOILER - SPOILER
700 sidor i sammandrag.
Den goda sidan.
Rainbowgruppen. Ett amerikanskt-europeiskt samarbete för att skydda världen mot terrorism. Placerade i England. Består enbart av superkillar som springer, hoppar, skjuter, och flyger helikoptrar som riktiga ess.
Den onda sidan.
En fullkomligt fantastiskt rik ledare för ett medicinskt forskningsföretag och hans skara av forskare. Miljömullar galore! De har lyckats kombinera ebolaviruset med cancergener och fått fram en enormt smittsam och extremt dödlig sjukdom som de planerar att döda alla människor i världen med. Planen är att på detta sätt kunna rädda jorden. Några tusen amerikaner ska visserligen få ett fungerande vaccin, men resten kommer att stryka med. Svenskarna nämns inte ens! Skandalöst! Vi som dricker så mycket ekologisk mjölk...
Ond som blir god.
Den före detta ryske KGB-agenten Popov. Har massor av kontakter med IRA, rester av Bader-Meinhof och liknande grupper.
Plotten.
Den onda sidan planerar att sprida sitt virus under avslutningen på OS i Australien. För att kunna göra det behöver de ha sin egen säkerhetsexpert på plats. Alltså (och redan här blir logiken en aning haltande) sätter de igång en massa konstiga terrordåd i Europa. Detta gör de med hjälp av ryssen Popov som helt ovetande om miljömupparnas onda planer sätter igång det ena terroristbuset efter det andra genom att aktivera sina gamla terroristbekanta. Själv håvar han bara in pengarna.
Alla terroristdåden stoppas hårt och effektivt av Rainbowgruppen. Men eftersom olika små nästan bortglömda terroristgrupper i Europa stormar bankkontor, kidnappar it-miljonärer, och tar barn som gisslan på spanska nöjesfält så känner man behovet av att öka säkerheten i Australien. Öh... ja. Det var det där med logiken.
Den onda gruppens säkerhetsexpert åker dit med en burk virus. Men samtidigt har OS-ledningen kommit på att det kanske kan vara bra att ha Rainbow-gruppen på plats.
Under tiden har Popov fått reda på gruppens planer. Han har visserligen blivit vaccinerad, men är ändå inte helt med på idén om att ta livet av nästan hela jordens befolkning. Han har ju precis skrapat ihop en massa miljoner - han vill shoppa och leva lyxliv.
Så han avslöjar de onda planerna, varpå Rainbowgruppen helt odramatiskt kan gripa säkerhetschefen när han är på väg in i ventilations-rummet med sin virusburk. Detta alltså efter cirka 670 sidor... Kan vi säga västgötaklimax i kör, kanske?
De onda bränner bevisen och sticker till sin anläggning i Brasiliens djungel. Men naturligtvis är Rainbowgruppen dem tätt i hälarna. I något som antagligen ska vara poetisk rättvisa spränger de anläggningen, tvingar de resterande miljömupparna att klä av sig nakna och lämnar dem försvarslösa mitt i djungeln där de får försöka överleva i harmoni med alla insekter, ormar och jaguarer.
SLUT.
Koncentrationssvårigheter
Det är för övrigt inte bara när jag lyssnar som min koncentration är lite dålig.
Igår kväll var det makens tur att läsa högt. Han kom inte längre än till andra meningen innan jag avbröt för att fråga när två figurer i boken hade fått ihop det.
Min käre make tittade frågande på mig, suckade, räckte över boken och bad mig läsa ikapp. Lätt förbryllad tog jag boken och läste de sista tre-fyra sidorna i förra kapitlet och förstod hur det hängde ihop. Lite besvärad lämnade jag tillbaka boken till honom med förklaringen att jag måste ha somnat när han läste sist, för jag mindes inte ett dugg.
Ännu mer besvärad blev jag när han påminde mig om att det var jag som läst högt de senaste tre kvällarna.
Jag kan alltså läsa högt utan att ta till mig ett enda ord. Antagligen somnar någon del av hjärnan medan en annan fortsätter att läsa högt och ljudligt. Det är ju nästan stilpoäng på det. Eller hur?
Igår kväll var det makens tur att läsa högt. Han kom inte längre än till andra meningen innan jag avbröt för att fråga när två figurer i boken hade fått ihop det.
Min käre make tittade frågande på mig, suckade, räckte över boken och bad mig läsa ikapp. Lätt förbryllad tog jag boken och läste de sista tre-fyra sidorna i förra kapitlet och förstod hur det hängde ihop. Lite besvärad lämnade jag tillbaka boken till honom med förklaringen att jag måste ha somnat när han läste sist, för jag mindes inte ett dugg.
Ännu mer besvärad blev jag när han påminde mig om att det var jag som läst högt de senaste tre kvällarna.
Jag kan alltså läsa högt utan att ta till mig ett enda ord. Antagligen somnar någon del av hjärnan medan en annan fortsätter att läsa högt och ljudligt. Det är ju nästan stilpoäng på det. Eller hur?
Promenadsällskap
Det är fortfarande lite för kallt för att cykla, tycker jag. Så för att få någon form av motion kör jag en halvmesyr. Jag tar spårvagnen på morgonen och promenerar hem på eftermiddagarna. Då tillsammans med en ljudbok. Med ungefär en halvmil till jobbet så hinner jag lyssna en bra stund.
Visst låter en halvmil mycket längre än 5 kilometer? Eller ännu värre 5000 meter. Jag har femtusen meter till jobbet. Det låter ju hur kort som helst.
Mörkertal - Arne Dahl
Den här boken har faktiskt fungerat alldeles utmärkt som sällskap på mina promenader. Den var lagom spännande även om intrigen kanske var i otroligaste laget. Barnpornografi, skolresor, hemliga sällskap, en svartsjuk man som hittar en kista från 1700-talet med ett minst sagt uppseendeväckande innehåll allt hänger ihop på ett inte helt rimligt vis. Men vad gör det? Jag blir i alla fall tillräckligt road för att slippa tänka på hur fult Göteborg är.
Nu ska jag prova något nytt. Jag ska lyssna på något annat än deckare. Jag har fått låna Tusen strålande solar av min svärmor. Hon tyckte inte att den var något vidare. Hon föredrar Nora Roberts. Jag tänker inte kommentera detta. Hon har precis upptäckt deckare och tycker att det är det roligaste som finns just nu. Ju fler mord desto bättre.
Själv är jag lite orolig för hur det ska fungera att lyssna på något som kanske faktiskt är bra. Inget ont om deckare och spänningsromaner, de är bra på sitt sätt. Absolut. Men det är ändå skillnad. Min koncentration är inte alls på samma nivå när jag lyssnar som när jag läser.
Och tänk om den är jättesorglig? Kommer jag att gå gråtande längs fattighusån? Så genant.
Visst låter en halvmil mycket längre än 5 kilometer? Eller ännu värre 5000 meter. Jag har femtusen meter till jobbet. Det låter ju hur kort som helst.
Mörkertal - Arne Dahl
Den här boken har faktiskt fungerat alldeles utmärkt som sällskap på mina promenader. Den var lagom spännande även om intrigen kanske var i otroligaste laget. Barnpornografi, skolresor, hemliga sällskap, en svartsjuk man som hittar en kista från 1700-talet med ett minst sagt uppseendeväckande innehåll allt hänger ihop på ett inte helt rimligt vis. Men vad gör det? Jag blir i alla fall tillräckligt road för att slippa tänka på hur fult Göteborg är.
Nu ska jag prova något nytt. Jag ska lyssna på något annat än deckare. Jag har fått låna Tusen strålande solar av min svärmor. Hon tyckte inte att den var något vidare. Hon föredrar Nora Roberts. Jag tänker inte kommentera detta. Hon har precis upptäckt deckare och tycker att det är det roligaste som finns just nu. Ju fler mord desto bättre.
Själv är jag lite orolig för hur det ska fungera att lyssna på något som kanske faktiskt är bra. Inget ont om deckare och spänningsromaner, de är bra på sitt sätt. Absolut. Men det är ändå skillnad. Min koncentration är inte alls på samma nivå när jag lyssnar som när jag läser.
Och tänk om den är jättesorglig? Kommer jag att gå gråtande längs fattighusån? Så genant.
Mätt
Helt plötsligt känner jag mig lite mättad. Jag läser Wintersons Fyrväktaren. Långsamt. Något kapitel i taget. För att den ska räcka länge.
Den är precis vad jag vill ha just nu.
Men samtidigt känner jag mig underligt mätt på bra litteratur. I att-läsa-högen ligger Falkenland, Pressl och Foer och väntar. De kommer nog att få ligga kvar där ett tag till.
Min februaritrötta hjärna vill ha serier, lättsmälta rysare och kokböcker nu. Tror jag. Att läsa något bra i februari känns som slöseri. Något jag ändå inte kan ta till mig och njuta av. Min hjärna går på sparlåga.
När jag känner mig så här skulle jag nästan kunna förfalla till att låna självhjälpsböcker. Nåja, nästan. Det blir nog ett Rockyalbum istället.
Eller så skulle man kanske skriva själv ? Vad sägs om: Att överleva februari - ett projekt i 28 steg.
Kan det vara något? Kan det bli en bestseller, måhända? Kan det bli starten på en tv-karriär? Jag kan tänka mig att tycka till om det mesta. En frågespalt, kanske?
Eller så tar jag en kopp kaffe till, bara. Det får nog räcka. Det är ju februari. Som sagt.
Den är precis vad jag vill ha just nu.
Men samtidigt känner jag mig underligt mätt på bra litteratur. I att-läsa-högen ligger Falkenland, Pressl och Foer och väntar. De kommer nog att få ligga kvar där ett tag till.
Min februaritrötta hjärna vill ha serier, lättsmälta rysare och kokböcker nu. Tror jag. Att läsa något bra i februari känns som slöseri. Något jag ändå inte kan ta till mig och njuta av. Min hjärna går på sparlåga.
När jag känner mig så här skulle jag nästan kunna förfalla till att låna självhjälpsböcker. Nåja, nästan. Det blir nog ett Rockyalbum istället.
Eller så skulle man kanske skriva själv ? Vad sägs om: Att överleva februari - ett projekt i 28 steg.
Kan det vara något? Kan det bli en bestseller, måhända? Kan det bli starten på en tv-karriär? Jag kan tänka mig att tycka till om det mesta. En frågespalt, kanske?
Eller så tar jag en kopp kaffe till, bara. Det får nog räcka. Det är ju februari. Som sagt.
Lättaste bokfemman ever. Eller?
Det här borde vara hur lätt som helst. Jag är uppvuxen på en teater. Jag har hunnit glömma fler uppsättningar än de flesta av mina jämnåriga har sett. Men hur mycket jag faktiskt kommer ihåg är ju en annan sak. Och sedan finns ju frågan vad som är en bra pjäs och vad som är en bra uppsättning?
Hjälp. Det här är svårare än vad jag trodde. Lika bra att bara bestämma sig och skriva fort. Annars kommer jag att börja ångra mig, tänka efter, fundera en gång till och drabbas av total obeslutsamhet.
Natten är dagens mor - Lars Norén
Jag kunde valt någon annan av Noréns pjäser, men den här har jag sett så många gånger att jag känner mig hemma med den. Sorglig och nattsvart, men samtidigt komisk. Jag gillar nästan allt av Norén.
Vem är rädd för Virginia Woolf - Edward Albee
Klassiker. Nåja, den är från 1962. Men finns det någon som inte har sett Martha och George kriga i vardagsrummet? Livslögner, svärta, fasader och smärta; kan det bli bättre? Den här har jag sett i flera versioner och jag har gillat alla. Det går antagligen inte att sabba den, ens om man vill.
Järnbörd - Magnus Dahlström
Den här pjäsen gjorde stort intryck på mig när jag såg den. Ännu mer nattsvart. Pjäsen väckte en hel del debatt när den hade premiär. Den ansågs för våldsam. För tydlig. Här fick våldsmännen själva berätta sina historier, oemotsagda. Utan förklaringar. Jag var hur imponerad som helst. Men jag vet också att vissa reste sig upp och gick.
Shirley Valentine - Willy Russel
Och nu till något helt annat. En komedi. En monolog. En kvinna som berättar sitt livs historia för en vägg. Det låter hur tråkigt som helst, men det är det inte. Jag skrattade som en glad säl när jag såg den här pjäsen första gången. Hur charmigt som helst.
Romeo och Julia - William Shakespeare
Naturligtvis måste William vara med. Det här är kanske inte min Shakespearfavorit egentligen, men den får vara med ändå. Mest för min och kompisens reaktion i tonåren. Vi tyckte väl inte att uppsättningen var så fantastiskt egentligen, men vi var omåttligt imponerade av den djupa kärleken. De killar vi kände verkade inte alls ha så djupa känslor. Även den värsta kärlekssorg verkade kunna botas med ett par folköl och en halv special. Djupare känslor än så tycktes vi inte kunna väcka. Undra på att vi blev avundsjuka på Julia...
Så, då var det klart. Nu trycker jag på publicera med en gång innan jag ångrar mig. För det finns ju flera, ganska många pjäser faktiskt, som borde ha varit med här.
Hjälp. Det här är svårare än vad jag trodde. Lika bra att bara bestämma sig och skriva fort. Annars kommer jag att börja ångra mig, tänka efter, fundera en gång till och drabbas av total obeslutsamhet.
Natten är dagens mor - Lars Norén
Jag kunde valt någon annan av Noréns pjäser, men den här har jag sett så många gånger att jag känner mig hemma med den. Sorglig och nattsvart, men samtidigt komisk. Jag gillar nästan allt av Norén.
Vem är rädd för Virginia Woolf - Edward Albee
Klassiker. Nåja, den är från 1962. Men finns det någon som inte har sett Martha och George kriga i vardagsrummet? Livslögner, svärta, fasader och smärta; kan det bli bättre? Den här har jag sett i flera versioner och jag har gillat alla. Det går antagligen inte att sabba den, ens om man vill.
Järnbörd - Magnus Dahlström
Den här pjäsen gjorde stort intryck på mig när jag såg den. Ännu mer nattsvart. Pjäsen väckte en hel del debatt när den hade premiär. Den ansågs för våldsam. För tydlig. Här fick våldsmännen själva berätta sina historier, oemotsagda. Utan förklaringar. Jag var hur imponerad som helst. Men jag vet också att vissa reste sig upp och gick.
Shirley Valentine - Willy Russel
Och nu till något helt annat. En komedi. En monolog. En kvinna som berättar sitt livs historia för en vägg. Det låter hur tråkigt som helst, men det är det inte. Jag skrattade som en glad säl när jag såg den här pjäsen första gången. Hur charmigt som helst.
Romeo och Julia - William Shakespeare
Naturligtvis måste William vara med. Det här är kanske inte min Shakespearfavorit egentligen, men den får vara med ändå. Mest för min och kompisens reaktion i tonåren. Vi tyckte väl inte att uppsättningen var så fantastiskt egentligen, men vi var omåttligt imponerade av den djupa kärleken. De killar vi kände verkade inte alls ha så djupa känslor. Även den värsta kärlekssorg verkade kunna botas med ett par folköl och en halv special. Djupare känslor än så tycktes vi inte kunna väcka. Undra på att vi blev avundsjuka på Julia...
Så, då var det klart. Nu trycker jag på publicera med en gång innan jag ångrar mig. För det finns ju flera, ganska många pjäser faktiskt, som borde ha varit med här.
Mmm... cirkuslitteratur. My favourite.
Det går inte att komma ifrån. Jag avskyr att gå på cirkus, men cirkusmiljö gör sig utmärkt som kuliss för litteratur. Det finns flera exempel, några till och med bättre än den här. Men det spelar mindre roll. Jag njöt ändå från första sidan till sista.
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow - Sara Gruen
Den här boken hade jag garanterat missat om inte andra bokbloggare skrivit så entusiastiskt om den. Den svenska titeln är helt enkelt inte bra. Water for elephants berättar något om drömmen att rymma med cirkusen, som det svenska namnet helt missar. Men det är en mindre anmärkning. För det här är så charmigt.
Är det bara jag som tycker att boken påminner om Stekta gröna tomater? Nej, det är säkert någon annan som redan har skrivit om det. Ålderdomshem och tillbakablickar. Kärlek och onda män. Och en elefant, förstås. Den fina, fina elefanten som inte alls är så dum som man först kan tro. Bara lite obildad.
Somliga har fastnat för kärlekshistorien, men för mig är det alla anekdoterna som lockar. Jag kan inte få nog av arbetare som kastas av från tåget när det är ont om pengar, lejon utan tänder, skäggiga damer och lemonad med skivad frukt av vax.
Den här boken hade gärna fått vara lite längre, faktiskt.
Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow - Sara Gruen
Den här boken hade jag garanterat missat om inte andra bokbloggare skrivit så entusiastiskt om den. Den svenska titeln är helt enkelt inte bra. Water for elephants berättar något om drömmen att rymma med cirkusen, som det svenska namnet helt missar. Men det är en mindre anmärkning. För det här är så charmigt.
Är det bara jag som tycker att boken påminner om Stekta gröna tomater? Nej, det är säkert någon annan som redan har skrivit om det. Ålderdomshem och tillbakablickar. Kärlek och onda män. Och en elefant, förstås. Den fina, fina elefanten som inte alls är så dum som man först kan tro. Bara lite obildad.
Somliga har fastnat för kärlekshistorien, men för mig är det alla anekdoterna som lockar. Jag kan inte få nog av arbetare som kastas av från tåget när det är ont om pengar, lejon utan tänder, skäggiga damer och lemonad med skivad frukt av vax.
Den här boken hade gärna fått vara lite längre, faktiskt.
Åh, en trevlig proletariserad hund
Jag fortsätter med mina försök att utöka mitt läsområde utanför den anglosaxiska språkbarriären. Denna gång med en afrikansk bok. Från Angola närmare bestämt. Jag är så kass på geografi att jag är tvungen att ta fram kartboken för att ta reda på var Angola egentligen ligger. För den som liksom jag sov sig igenom geografilektionerna kan jag berätta att det ligger i Sydvästra Afrika.
Hunden i Luanda - Pepetela
Det här är också en satir. Tror jag. Jo, jag är ganska säker. Mina utflykter i den ickeengelska bokvärlden tycks leda mig till satirer. Jag undrar om det beror på mig eller om jag har en satirälskande bibliotekarie som ställer fram dessa böcker i lagom höjd för mig. Ganska högt upp alltså. I så fall gör han/hon ett bra jobb - jag kommer hem med satiriska skildringar varje gång jag har varit på biblioteket.
Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i ett land där medellivslängden är 37 år. Där barnadödligheten är nästan 20% och majoriteten av människorna är analfabeter. Jag blir inte så mycket klokare efter att ha läst den här boken. Men något förstår jag i alla fall. Det är bara att instämma med Strindberg: det är synd om människan.
Korruption, svågerpolitik, matköer, förhållanden, maktfullkomlighet, fabriksstölder och fackföreningar. Hunden är den gemensamma nämnaren. Den finns där i varje berättelse. En trevlig och vacker schäfer som rör sig nyfiken genom staden, utan att tillhöra någon. Och när människorna berättar om hunden för författaren avslöjar de egentligen helt andra saker än vad de tror.
Det här var faktiskt riktigt trevlig läsning. Och jag bockar belåtet av en tredje bok på listan över icke engelskspråkiga författare.
Hunden i Luanda - Pepetela
Det här är också en satir. Tror jag. Jo, jag är ganska säker. Mina utflykter i den ickeengelska bokvärlden tycks leda mig till satirer. Jag undrar om det beror på mig eller om jag har en satirälskande bibliotekarie som ställer fram dessa böcker i lagom höjd för mig. Ganska högt upp alltså. I så fall gör han/hon ett bra jobb - jag kommer hem med satiriska skildringar varje gång jag har varit på biblioteket.
Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i ett land där medellivslängden är 37 år. Där barnadödligheten är nästan 20% och majoriteten av människorna är analfabeter. Jag blir inte så mycket klokare efter att ha läst den här boken. Men något förstår jag i alla fall. Det är bara att instämma med Strindberg: det är synd om människan.
Korruption, svågerpolitik, matköer, förhållanden, maktfullkomlighet, fabriksstölder och fackföreningar. Hunden är den gemensamma nämnaren. Den finns där i varje berättelse. En trevlig och vacker schäfer som rör sig nyfiken genom staden, utan att tillhöra någon. Och när människorna berättar om hunden för författaren avslöjar de egentligen helt andra saker än vad de tror.
Det här var faktiskt riktigt trevlig läsning. Och jag bockar belåtet av en tredje bok på listan över icke engelskspråkiga författare.
Usel och artig, eller vanlig och belevad, eller...
Vad är jag egentligen? *Malin* frågar sig hur och varför vi har valt namnen på våra bloggar.
Gemen och verserad - vad betyder det egentligen?
Jag har ganska många bloggar. Om olika ämnen. Från olika synvinklar. Med olika språkbruk. Men när jag bestämde mig för att starta en bokblogg hade jag egentligen inte något annat syfte än att hålla reda på vilka böcker jag läser och kanske få lite boktips. Och ett namn skulle den ju ha förstås.
Eftersom jag har jobbat med bokstäver i olika form nästan hela mitt yrkesliv så satt jag och lekte lite med orden gemener och versaler, men det kändes ju lagom kul.
Gemen och verserad blev roligare och säger en del av sanningen om mig. För jag kan verkligen vara både elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, usel, illvillig, lömsk, infam skändlig, vanlig och som folk är mest samtidigt som jag kan vara mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad och förbindlig.
Fast det är klart. Hade jag kunnat stå för Genial och verbal så hade jag döpt min blogg till det istället.
Gemen och verserad - vad betyder det egentligen?
Jag har ganska många bloggar. Om olika ämnen. Från olika synvinklar. Med olika språkbruk. Men när jag bestämde mig för att starta en bokblogg hade jag egentligen inte något annat syfte än att hålla reda på vilka böcker jag läser och kanske få lite boktips. Och ett namn skulle den ju ha förstås.
Eftersom jag har jobbat med bokstäver i olika form nästan hela mitt yrkesliv så satt jag och lekte lite med orden gemener och versaler, men det kändes ju lagom kul.
Gemen och verserad blev roligare och säger en del av sanningen om mig. För jag kan verkligen vara både elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, usel, illvillig, lömsk, infam skändlig, vanlig och som folk är mest samtidigt som jag kan vara mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad och förbindlig.
Fast det är klart. Hade jag kunnat stå för Genial och verbal så hade jag döpt min blogg till det istället.
Avlyssnat
Sådär. Nu är jag i alla fall klar med en utav böckerna på listan.
I mördarens rum - P. D. James
Det är något lite småcharmigt med engelska deckare. Men njaaee, inte så charmigt att jag faller helt och hållet. Kanske beror det på att det var evigheter sedan jag läste P.D. James, men det här var verkligen inte särskilt spännande. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag aldrig bli riktigt nyfiken på vem det är som har mördat ett av syskonen Dupayne. Och mitt intresse blir allt mattare ju längre jag lyssnar.
Mitt intresse för Dalgliesh kärlekshistoria med den vagt presenterade Emma är inte ens mätbart. Det struntar väl jag i. Så när mördaren väl är avslöjad så har jag riktigt tråkigt de sista tjugo minuterna. Men om det finns någon annan som är intresserad så ska jag låta bli att avslöja något.
Normalt brukar ljudböcker vara till väldig hjälp i städningen. För jag vill alltid höra en liten stund till. Icke så när det gällde den här boken. Jag har inte haft det minsta besvär med att lägga ifrån mig den när jag har varit klar med det jag har hållit på med. Men, jag ska inte klaga. Den har varit med mig i tvättstugan och när jag bakat och lagat mat och i alla fal gjort de stunderna betydligt trevligare än vad de hade varit utan bok. Alltid något.
Men nu till något annat. Är vi för eller emot skådespelande uppläsare? Normalt gillar jag verkligen Tomas Bolme som uppläsare, men här stör jag mig på hans ideliga röstbytande. Framför allt när han ska gestalta engelska överklassdamer. Jag tycker bara att det låter fånigt. Och när någon av poliserna talar utpräglad stockholmska blir jag lite fnissig. Behövs det här verkligen? Jag tror inte att jag har några problem med att förstå vem det är som pratar även om uppläsaren inte byter dialekt mellan replikerna. Vad tycker ni andra som lyssnar på ljudböcker? Några åsikter?
För övrigt hjäpte det inte mycket att jag blev klar med den. Eftersom jag bara hade hunnit halvvägs hem var jag tvungen att börja på en ny bok. Så nu har jag en ny Arne Dahl-historia i lurarna. Nåja, jag tröstar mig med att jag får motion i alla fall.
På läslistan - en studie i slalomläsning
Nu känns det faktiskt som om jag har lite för många böcker på gång samtidigt. Jag jonglerar vilt för att hålla de här böckerna i luften nu, men jag misstänker att jag kommer att tappa åtminstone någon på vägen.
På spårvagnen: Hunden i Luanda
Som högläsning: Bärnstenskikaren
För insomning: Täcknamn Rainbow
Med glädje: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
I hörlurarna: I mördarens rum
Påbörjat: Brännmärkt, Kan innehålla nötter, Egyptologens gåta
Jag räknar kallt med att avsluta min ljudbok idag. Jag har bara sista cd:n kvar. Kanske blir det promenad hem efter jobbet, om det inte regnar alltså. Det är annars vanligt i Göteborg. Vi får väl se. Annars får jag väl städa lite så att jag blir klar med den här ljudboken. För nu börjar jag bli seriöst trött på den.
På spårvagnen: Hunden i Luanda
Som högläsning: Bärnstenskikaren
För insomning: Täcknamn Rainbow
Med glädje: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
I hörlurarna: I mördarens rum
Påbörjat: Brännmärkt, Kan innehålla nötter, Egyptologens gåta
Jag räknar kallt med att avsluta min ljudbok idag. Jag har bara sista cd:n kvar. Kanske blir det promenad hem efter jobbet, om det inte regnar alltså. Det är annars vanligt i Göteborg. Vi får väl se. Annars får jag väl städa lite så att jag blir klar med den här ljudboken. För nu börjar jag bli seriöst trött på den.
Och nu till något bra
Om det inte vore emot mina principer så skulle jag sträcka armarna i luften och dansa en liten glädjedans varje gång jag ser ett foto av Dennis Lehane. Inte för att han är snygg. Oh no! Men han är ung. Nåja, förhållandevis i alla fall.
Med lite tur så kan han skriva böcker i drygt 30 år till. Massor av mörka historier att njuta av alltså.
Patient 67 - Dennis Lehane
Det har alltid funnits något pastischartat över Lehanes sätt att skriva. Trots att böckerna har varit placerade i nutid har jag känt mig förflyttad bakåt i historien när jag läst dem. Så, vad kan passa bättre än en Lehaneroman som utspelar sig 1954? Mitt i det kalla krigets dagar. Här faller språket på plats direkt. Att den utspelar sig på en fängelseö för mentalsjuka gör den inte på något sätt sämre.
"Han omgavs av vårdare, främst negrer, samt ett par vita killar med avtrubbade ansikten, som om de inte fått tillräckligt med mat som små och förblivit förkrympta och irriterade sedan dess."
Visst är det enkelt att föreställa sig hur de ser ut?
Historien är skruvad fler varv än vanligt. Och då brukar jag ändå tycka att Lehane krånglar till sina historier onödigt mycket i vanliga fall. Men när det gäller hans böcker så kräver jag ingen större trovärdighet i deckarintrigen. Det är inte därför jag läser dem. Istället är det stämningen jag är ute efter. Och stämning får man i massor.
Med lite tur så kan han skriva böcker i drygt 30 år till. Massor av mörka historier att njuta av alltså.
Patient 67 - Dennis Lehane
Det har alltid funnits något pastischartat över Lehanes sätt att skriva. Trots att böckerna har varit placerade i nutid har jag känt mig förflyttad bakåt i historien när jag läst dem. Så, vad kan passa bättre än en Lehaneroman som utspelar sig 1954? Mitt i det kalla krigets dagar. Här faller språket på plats direkt. Att den utspelar sig på en fängelseö för mentalsjuka gör den inte på något sätt sämre.
"Han omgavs av vårdare, främst negrer, samt ett par vita killar med avtrubbade ansikten, som om de inte fått tillräckligt med mat som små och förblivit förkrympta och irriterade sedan dess."
Visst är det enkelt att föreställa sig hur de ser ut?
Historien är skruvad fler varv än vanligt. Och då brukar jag ändå tycka att Lehane krånglar till sina historier onödigt mycket i vanliga fall. Men när det gäller hans böcker så kräver jag ingen större trovärdighet i deckarintrigen. Det är inte därför jag läser dem. Istället är det stämningen jag är ute efter. Och stämning får man i massor.
Jag trivs bäst när jag vantrivs lite
Jag är en gnällspik. Jag vet. Naturligtvis hade jag kunnat lista fem bra serier. Det är bara så att jag faktiskt har roligare när jag får gnälla.
Bara ett ytterst litet fåtal har någonsin hört mig svara "toppen?"på den vardagliga frågan "Hur är det"? Det är bara en ekonomisk beroendeställning som kan få mig att svara på det viset. För det är inte sant. Jag är som åsnan Ior. Jag är gladast när jag har något att klaga över. Det är också då jag har som roligast. Allra mest kul har jag när jag får tillfälle att utgjuta mig över mina egna tillkortakommanden på diverse områden. Som baddräktsinköp, karaokesång, yoga eller intervjuer med danska författare.
Det här går igen i min blogg. Då och då läser jag fantastiska böcker som jag verkligen älskar. Men när jag bloggar har jag betydligt roligare när jag får lov att slakta något riktigt missfoster till bok. Jag kunde visserligen inte läsa ut Atlantis hemlighet, men det var mycket roligare att blogga om den än om Never let me go som jag verkligen tyckte om.
Det låter kanske dystert, men det har sina fördelar. Jag har alltså nöje av nästan alla böcker jag läser. De bra när jag läser dem och de dåliga när jag skriver om dem. Det är ju så bra att det nästan skulle kunnat göra mig lycklig - om det nu hade legat för mig.
Bara ett ytterst litet fåtal har någonsin hört mig svara "toppen?"på den vardagliga frågan "Hur är det"? Det är bara en ekonomisk beroendeställning som kan få mig att svara på det viset. För det är inte sant. Jag är som åsnan Ior. Jag är gladast när jag har något att klaga över. Det är också då jag har som roligast. Allra mest kul har jag när jag får tillfälle att utgjuta mig över mina egna tillkortakommanden på diverse områden. Som baddräktsinköp, karaokesång, yoga eller intervjuer med danska författare.
Det här går igen i min blogg. Då och då läser jag fantastiska böcker som jag verkligen älskar. Men när jag bloggar har jag betydligt roligare när jag får lov att slakta något riktigt missfoster till bok. Jag kunde visserligen inte läsa ut Atlantis hemlighet, men det var mycket roligare att blogga om den än om Never let me go som jag verkligen tyckte om.
Det låter kanske dystert, men det har sina fördelar. Jag har alltså nöje av nästan alla böcker jag läser. De bra när jag läser dem och de dåliga när jag skriver om dem. Det är ju så bra att det nästan skulle kunnat göra mig lycklig - om det nu hade legat för mig.
Fem serier som jag tycker något om
Måndag och alltså bokfemme-dags hos Malin. Den här veckan är temat serier. Bokserier alltså, inte serier i rutor. För i så fall hade jag skrivit om Dilbert. Min totalfavorit. Men nu var det alltså böcker det skulle handla om.
Svårt det här. Jag har ju visserligen läst massor av bokserier eftersom jag läser en hel del fantasy. Problemet är att jag egentligen inte gillar dem så mycket. Jag tycker att det är avkopplande och rogivande att läsa fantasy, men jag tycker sällan att det är speciellt bra. Äsch, det får bli lite blandat med serier som jag tycker något om. Så för allt i världen; se inte detta som någon form av boktips.
Tidens hjul - Robert Jordan
Stephen King brukar hävda att han lider av litterär elefantiasis. Det är ingenting mot Robert Jordan. På svenska har hans serie nu kommit upp i drygt 20 böcker. Vad gör karln då? Jo, då går han och dör. Bara så där. Men tydligen ska han ha skissat upp tillräckligt mycket för att förlaget ska kunna få klart serien. Den här serien började jag på för massa år sedan. Läste till bok 14 och insåg att den inte var klar. När det fanns tjugo böcker trodde jag att den var färdig. Fixade dem och läste om från början, bara för att inse att det fortfarande inte var klart. Nu är jag ju tvungen att läsa de sista också. Trots att jag retar mig till döds på de flesta personerna i serien.
Grottbjörnens folk - Jean M. Auel
Iiiiiiihh. Pinsamhet! Jag gillar ju verkligen upplägget. Det är hur lätt som helst att få igång mig på förhistoriska människor med grävkäppar, som jagar mammut och har totemdjur. Härligt. Jag kunde till och med leva med att Ayla (?) var världens största geni och uppfann allt från ridning till pilbågar. Men sexscenerna! Iiiiiiiiiihh. Stenålderssexet! Jag rodnar bara jag tänker på det. Det var så dåligt. Och så återkommande. Jag ville ju bara läsa om hur man garvade skinn och sydde skor med flintaredskap, men på var hundrade sida kunde man lita på att Jondalar skulle plocka fram sin jättelika... Huuuuu. Sex alltså. Det är få förunnat att kunna skriva om det. Auel kunde det inte. Men jävlar vad hon försökte. På var hundrade sida, minst.
Nick Carter
Pulp fiction. De här böckerna har inte ens någon författare. Jag förstår varför. Ingen vettig människa kan ha velat sätta sitt namn på det här skräpet. De här böckerna började ges ut redan på 30-talet och är väl urtypen till det som kallas kiosklitteratur. Det var i alla fall där jag hittade dem. För en krona styck. Sedan sålde man tillbaka dem för femtio öre. Som hittat ju. Eftersom jag inte stod ut med Vita serien eller Allersromaner när jag var liten, läste jag massor av den här sortens deckare. För unga läsare kan jag upplysningsvis berätta att pocketboken inte riktigt fanns på den tiden. Nick Carter var agent i bästa James Bondstil. Han jobbade för den hemliga organisationen AXE (vilket i min värld uttalades akse) och hade gett sina vapen namn. (Fatta hur coolt det var!) Stiletten Hugo, Lugern Wilhelmina och gasbomben Pierre.
Britta-böckerna - Lisbeth Pahnke
Jag var ju en entusiastisk om inte speciellt begåvad hästtjej. Jag älskade hästar. Och hästböcker. I princip. Men jag kunde aldrig riktigt förlika mig med Britta. Bara det att hon hette Britta var ju svårt. Att hon dessutom hade en egen häst som hette Silver gjorde mig läskigt avundsjuk. Om man hette Britta förtjänade man helt enkelt inte en egen häst. Och absolut inte en snäll skimmel som hette Silver. Allt jag fick var en elak kanin som hette Tingeling. Den bet mig. Undra på att jag hade svårt för Britta.
Vampyrkrönikan - Anne Rice
et är något tjusigt över vampyrer, helt enkelt. Och de första böckerna i Anne Rices serie om vampyren Lestat är ju härliga. Men... ähmmm, sedan händer det ju något alltså. De tappar en aning i kvalitet. Om vi säger så. För att inte tala om hennes andra böcker. Som vi inte ska tala om alls, tycker jag...
Jaha, så var jag alltså färdig för den här gången. Veckan bokfemma avklarad. Stiligt!
Svårt det här. Jag har ju visserligen läst massor av bokserier eftersom jag läser en hel del fantasy. Problemet är att jag egentligen inte gillar dem så mycket. Jag tycker att det är avkopplande och rogivande att läsa fantasy, men jag tycker sällan att det är speciellt bra. Äsch, det får bli lite blandat med serier som jag tycker något om. Så för allt i världen; se inte detta som någon form av boktips.
Tidens hjul - Robert Jordan
Stephen King brukar hävda att han lider av litterär elefantiasis. Det är ingenting mot Robert Jordan. På svenska har hans serie nu kommit upp i drygt 20 böcker. Vad gör karln då? Jo, då går han och dör. Bara så där. Men tydligen ska han ha skissat upp tillräckligt mycket för att förlaget ska kunna få klart serien. Den här serien började jag på för massa år sedan. Läste till bok 14 och insåg att den inte var klar. När det fanns tjugo böcker trodde jag att den var färdig. Fixade dem och läste om från början, bara för att inse att det fortfarande inte var klart. Nu är jag ju tvungen att läsa de sista också. Trots att jag retar mig till döds på de flesta personerna i serien.
Grottbjörnens folk - Jean M. Auel
Iiiiiiihh. Pinsamhet! Jag gillar ju verkligen upplägget. Det är hur lätt som helst att få igång mig på förhistoriska människor med grävkäppar, som jagar mammut och har totemdjur. Härligt. Jag kunde till och med leva med att Ayla (?) var världens största geni och uppfann allt från ridning till pilbågar. Men sexscenerna! Iiiiiiiiiihh. Stenålderssexet! Jag rodnar bara jag tänker på det. Det var så dåligt. Och så återkommande. Jag ville ju bara läsa om hur man garvade skinn och sydde skor med flintaredskap, men på var hundrade sida kunde man lita på att Jondalar skulle plocka fram sin jättelika... Huuuuu. Sex alltså. Det är få förunnat att kunna skriva om det. Auel kunde det inte. Men jävlar vad hon försökte. På var hundrade sida, minst.
Nick Carter
Pulp fiction. De här böckerna har inte ens någon författare. Jag förstår varför. Ingen vettig människa kan ha velat sätta sitt namn på det här skräpet. De här böckerna började ges ut redan på 30-talet och är väl urtypen till det som kallas kiosklitteratur. Det var i alla fall där jag hittade dem. För en krona styck. Sedan sålde man tillbaka dem för femtio öre. Som hittat ju. Eftersom jag inte stod ut med Vita serien eller Allersromaner när jag var liten, läste jag massor av den här sortens deckare. För unga läsare kan jag upplysningsvis berätta att pocketboken inte riktigt fanns på den tiden. Nick Carter var agent i bästa James Bondstil. Han jobbade för den hemliga organisationen AXE (vilket i min värld uttalades akse) och hade gett sina vapen namn. (Fatta hur coolt det var!) Stiletten Hugo, Lugern Wilhelmina och gasbomben Pierre.
Britta-böckerna - Lisbeth Pahnke
Jag var ju en entusiastisk om inte speciellt begåvad hästtjej. Jag älskade hästar. Och hästböcker. I princip. Men jag kunde aldrig riktigt förlika mig med Britta. Bara det att hon hette Britta var ju svårt. Att hon dessutom hade en egen häst som hette Silver gjorde mig läskigt avundsjuk. Om man hette Britta förtjänade man helt enkelt inte en egen häst. Och absolut inte en snäll skimmel som hette Silver. Allt jag fick var en elak kanin som hette Tingeling. Den bet mig. Undra på att jag hade svårt för Britta.
Vampyrkrönikan - Anne Rice
et är något tjusigt över vampyrer, helt enkelt. Och de första böckerna i Anne Rices serie om vampyren Lestat är ju härliga. Men... ähmmm, sedan händer det ju något alltså. De tappar en aning i kvalitet. Om vi säger så. För att inte tala om hennes andra böcker. Som vi inte ska tala om alls, tycker jag...
Jaha, så var jag alltså färdig för den här gången. Veckan bokfemma avklarad. Stiligt!