Håkan avlyssnad
Igår bakade jag lussekatter i sällskap med Håkan Nesser. Jag bakade - han läste. En utmärkt arbetsfördelning.
En helt annan historia - Håkan Nesser
Det tog några cd-skivor innan jag vande mig vid hans dialekt. Den märks faktiskt. För mig som är göteborgare blir det extra tydligt. Vi avslutar ju meningar uppåt, medan varje yttrande från Nesser slutar nedåt. För mig får det en dyster och ödesmättad klang som inte alltid står i relation till vad som verkligen sägs. Men efter ett tag hade jag vant mig och förstått att det mulna tonfallet inte egentligen betydde något.
Jag läste ju Människa utan hund tidigare i år. Den var jag inte speciellt förtjust i. Den här boken var betydligt bättre för mig. Kanske beror det på att jag nu redan känner Gunnar Barbarotti och inte behöver ägna tid åt själva presentationen. Den här historien har dessutom något som jag alltid har uppskattat - en opålitlig berättare.
Fast den opålitliga berättaren ställer också till problem. Jag var ruskigt frustrerad när jag var inne på sista cd-skivan. Jag skulle behövt gå tillbaka i texten och läsa om mördarens anteckningar. Det hade ju varit enkelt i en bok, men på cd-skivor var det ju helt omöjligt. Jag kommer helt enkelt aldrig att få reda på vad det kan ha varit för ledtråd som fick Assunander att komma på rätt spår. Retligt!
Nåja, det blev goda lussekatter i alla fall.
En helt annan historia - Håkan Nesser
Det tog några cd-skivor innan jag vande mig vid hans dialekt. Den märks faktiskt. För mig som är göteborgare blir det extra tydligt. Vi avslutar ju meningar uppåt, medan varje yttrande från Nesser slutar nedåt. För mig får det en dyster och ödesmättad klang som inte alltid står i relation till vad som verkligen sägs. Men efter ett tag hade jag vant mig och förstått att det mulna tonfallet inte egentligen betydde något.
Jag läste ju Människa utan hund tidigare i år. Den var jag inte speciellt förtjust i. Den här boken var betydligt bättre för mig. Kanske beror det på att jag nu redan känner Gunnar Barbarotti och inte behöver ägna tid åt själva presentationen. Den här historien har dessutom något som jag alltid har uppskattat - en opålitlig berättare.
Fast den opålitliga berättaren ställer också till problem. Jag var ruskigt frustrerad när jag var inne på sista cd-skivan. Jag skulle behövt gå tillbaka i texten och läsa om mördarens anteckningar. Det hade ju varit enkelt i en bok, men på cd-skivor var det ju helt omöjligt. Jag kommer helt enkelt aldrig att få reda på vad det kan ha varit för ledtråd som fick Assunander att komma på rätt spår. Retligt!
Nåja, det blev goda lussekatter i alla fall.
Fem Fantasy-favoriter
Måndag och alltså bokfemmedags. Det här borde ju vara lätt. Jag har läst en hel del fantasy. Men det är inte lätt ändå. För även om jag läser det, så tycker jag sällan att det är speciellt bra. Och eftersom jag är något av en purist när det gäller genrer så vill jag inte gärna blanda in science fiction i den här bokfemman.
Jag måste ju ha kvar mina SF-favoriter ifall det kommer en sådan bokfemma någon gång i framtiden.
Så, här kommer ett gäng böcker där magi är en del av vardagen. Utan någon inbördes ordning, tror jag.
Sagan om ringen - J.J.R. Tolkien
Så klart. Det här är ju grunden för den moderna fantasyn. Alla har läst sin Tolkien och många skriver egentligen bara sin egen variant av samma saga. Jag gillar visserligen filmerna, men jag har svårt att förlåta att de har strukit Tom Bombadill.
Sagan om Belgarion - Dave Eddings
Charmig men något barnslig fantasy i totalt tio delar. Den här serien är faktiskt ganska rolig. Det är böcker jag gärna sätter i händerna på unga killar. Historien är klassisk. En pojke är född för ett speciellt uppdrag. Garions uppdrag är att rädda världen och döda en gud. Jobbigt värre för en tonårsgrabb. Här finns ett helt gäng roliga trollkarlar och andra bifigurer.
Tidens hjul - Robert Jordan
Otroligt långt, men nu blir det banne mig inte längre. För nu har Robert Jordan dött. Frågan är bara om han verkligen han slutföra sin hmm... vad kallar man det när det är en serie på över 20 böcker? Den här serien är det en hel del festliga nördar som läser. Det finns skojiga sidor på nätet som diskuterar de olika figurerna, släktförhållanden och annat mysko. Jag hör inte dit, men jag har läst dem.
Neverwhere - Neil Gaiman
Och se - det finns icke traditionell fantasy. Den här boken utspelar sig i London. Eller rättare sagt under Londons gator. Det här är faktiskt en bok jag kan tänka mig att rekommendera. På riktigt.
Eragon - Christopher Paolino
Den här boken är faktiskt ganska dålig. Bok två i serien är bättre. Fast det är fortfarande en gradskillnad. Men böckerna har charm. Killen var bara femton år när han började skriva på den här serien. Och det märks. Men vad som också märks är hur roligt han har när han skriver. Och det förlåter mycket.
Så, där var mina fem fantasy-böcker. Nu ska jag lägga mig i ett bad och försöka tina upp. Göteborg är sitt allra ocharmigaste jag just nu. Kallt och blåsigt!
Jag måste ju ha kvar mina SF-favoriter ifall det kommer en sådan bokfemma någon gång i framtiden.
Så, här kommer ett gäng böcker där magi är en del av vardagen. Utan någon inbördes ordning, tror jag.
Sagan om ringen - J.J.R. Tolkien
Så klart. Det här är ju grunden för den moderna fantasyn. Alla har läst sin Tolkien och många skriver egentligen bara sin egen variant av samma saga. Jag gillar visserligen filmerna, men jag har svårt att förlåta att de har strukit Tom Bombadill.
Sagan om Belgarion - Dave Eddings
Charmig men något barnslig fantasy i totalt tio delar. Den här serien är faktiskt ganska rolig. Det är böcker jag gärna sätter i händerna på unga killar. Historien är klassisk. En pojke är född för ett speciellt uppdrag. Garions uppdrag är att rädda världen och döda en gud. Jobbigt värre för en tonårsgrabb. Här finns ett helt gäng roliga trollkarlar och andra bifigurer.
Tidens hjul - Robert Jordan
Otroligt långt, men nu blir det banne mig inte längre. För nu har Robert Jordan dött. Frågan är bara om han verkligen han slutföra sin hmm... vad kallar man det när det är en serie på över 20 böcker? Den här serien är det en hel del festliga nördar som läser. Det finns skojiga sidor på nätet som diskuterar de olika figurerna, släktförhållanden och annat mysko. Jag hör inte dit, men jag har läst dem.
Neverwhere - Neil Gaiman
Och se - det finns icke traditionell fantasy. Den här boken utspelar sig i London. Eller rättare sagt under Londons gator. Det här är faktiskt en bok jag kan tänka mig att rekommendera. På riktigt.
Eragon - Christopher Paolino
Den här boken är faktiskt ganska dålig. Bok två i serien är bättre. Fast det är fortfarande en gradskillnad. Men böckerna har charm. Killen var bara femton år när han började skriva på den här serien. Och det märks. Men vad som också märks är hur roligt han har när han skriver. Och det förlåter mycket.
Så, där var mina fem fantasy-böcker. Nu ska jag lägga mig i ett bad och försöka tina upp. Göteborg är sitt allra ocharmigaste jag just nu. Kallt och blåsigt!
Titelhysteri
På biblioteket låter jag ofta utseendet styra mina boklån. Jag gillar snygga bokomslag. Och fula, för all del. Det enda som egentligen krävs är att de väcker min uppmärksamhet.
Med titlar är det värre. Jag står bara inte ut med vissa sorters titlar.
Det skulle antagligen krävas pistolhot för att jag skulle plocka upp någon av följande böcker:
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Hennes mjukaste röst
Bär ditt barn som den sista droppen vatten
Det börjar klia över hela kroppen bara jag ser omslagen. Jag känner mig som om jag hamnat framför en puderdoftande terapeut som med viskande röst levererar osmälta meningar från självhjälpsböcker.
Nu tror jag inte så illa om de här böckerna (jo, kanske om Ranelid faktiskt) men det hjälper inte. Jag klarar sällan av att sätta mig över mina fördomar när det gäller den här sortens titlar. Jag skulle hellre bli sedd på spårvagnen läsandes Porrtomaterna anfaller än en mjukt pastellfärgad bok med en poetisk titel.
Jag misstänker att något gick fel i min litterära socialisation. Frågan är bara vad? Jag skyller gärna på min svenskalärare Aase. Jag är inte säker på exakt vad hon gjorde. Men jag är nästan alltid beredd att skylla på henne. Klimatförändringar, skogskövling, resistenta bakterier. I blame Aase.
Med titlar är det värre. Jag står bara inte ut med vissa sorters titlar.
Det skulle antagligen krävas pistolhot för att jag skulle plocka upp någon av följande böcker:
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Hennes mjukaste röst
Bär ditt barn som den sista droppen vatten
Det börjar klia över hela kroppen bara jag ser omslagen. Jag känner mig som om jag hamnat framför en puderdoftande terapeut som med viskande röst levererar osmälta meningar från självhjälpsböcker.
Nu tror jag inte så illa om de här böckerna (jo, kanske om Ranelid faktiskt) men det hjälper inte. Jag klarar sällan av att sätta mig över mina fördomar när det gäller den här sortens titlar. Jag skulle hellre bli sedd på spårvagnen läsandes Porrtomaterna anfaller än en mjukt pastellfärgad bok med en poetisk titel.
Jag misstänker att något gick fel i min litterära socialisation. Frågan är bara vad? Jag skyller gärna på min svenskalärare Aase. Jag är inte säker på exakt vad hon gjorde. Men jag är nästan alltid beredd att skylla på henne. Klimatförändringar, skogskövling, resistenta bakterier. I blame Aase.
Harry och helgvädret
Att stanna inne och läsa Harry Potter visade sig vara en alldeles lysande idé. Den mulna himlen, regnet och den isande vinden lockade inte till den minsta promenad eller utomhusaktivitet.
Helgens längsta spatsertur tog mig till affären på hörnet av mitt hus för att köpa jäst och socker. Jag drabbades av en väldig lust att baka kanelbullar, nämligen. Mest för att få HP-boken att räcka lite längre. Det är inte så ofta vi hittar böcker som vi orkar läsa högt - så lite måste jag ju få dra ut på det.
Men trots lite bakning, lite matlagning, lite pokerspel, lite tv-tittande och någon timme i badkaret, tar boken slut alldeles för fort. Vi har redan läst över hälften. Och ätit ca 30 nybakta kanelbullar på en dag. Jo tack, vi mår jättebra. Lite speedade av allt socker och de tre liter kaffe vi också fick i oss igår kanske, men annars är allt som det ska.
Röd storm av Tom Clancy däremot... Jo, jag har fortfarande några sidor kvar. Kanske 30 eller 40? Jag är ganska säker på att vi blir klara med HP innan jag läser ut Clancy.
Helgens längsta spatsertur tog mig till affären på hörnet av mitt hus för att köpa jäst och socker. Jag drabbades av en väldig lust att baka kanelbullar, nämligen. Mest för att få HP-boken att räcka lite längre. Det är inte så ofta vi hittar böcker som vi orkar läsa högt - så lite måste jag ju få dra ut på det.
Men trots lite bakning, lite matlagning, lite pokerspel, lite tv-tittande och någon timme i badkaret, tar boken slut alldeles för fort. Vi har redan läst över hälften. Och ätit ca 30 nybakta kanelbullar på en dag. Jo tack, vi mår jättebra. Lite speedade av allt socker och de tre liter kaffe vi också fick i oss igår kanske, men annars är allt som det ska.
Röd storm av Tom Clancy däremot... Jo, jag har fortfarande några sidor kvar. Kanske 30 eller 40? Jag är ganska säker på att vi blir klara med HP innan jag läser ut Clancy.
Helg med Harry!
Jag har klarat det. Jag har inte läst en enda spoiler om sista Harry Potter-boken. Det trodde jag inte var möjligt.
Nu är det äntligen dags. Högtidsstund i hemmet. Do not disturb-skylt på dörrhandtaget, jättekannor med te och stora lass med ostskorpor.
Nu ska det läsas högt!
Där har ni skälet till denna väntan. Jag må läsa engelska någorlunda obehindrat, men varken jag eller maken läser högt på främmande språk utan uppenbara problem. Tro mig, att höra Dumbeldore tala engelska med Göteborgsaccent är ingen höjdare.
Alltså har vi väntat.
Och väntat.
Och väntat.
Så, om några timmar låser jag in mig hemma. Gud nåde den som stör mig nu. Eller avslöjar något. Det skulle vara värst. Jag ska åka hem iförd skygglappar och öronproppar. Snyggt men inte pråligt...
Nu är det äntligen dags. Högtidsstund i hemmet. Do not disturb-skylt på dörrhandtaget, jättekannor med te och stora lass med ostskorpor.
Nu ska det läsas högt!
Där har ni skälet till denna väntan. Jag må läsa engelska någorlunda obehindrat, men varken jag eller maken läser högt på främmande språk utan uppenbara problem. Tro mig, att höra Dumbeldore tala engelska med Göteborgsaccent är ingen höjdare.
Alltså har vi väntat.
Och väntat.
Och väntat.
Så, om några timmar låser jag in mig hemma. Gud nåde den som stör mig nu. Eller avslöjar något. Det skulle vara värst. Jag ska åka hem iförd skygglappar och öronproppar. Snyggt men inte pråligt...
Fel, fel, fel.
Nu kom jag ju på det. Boken som borde varit med istället för Thomas Harris.
Pojkarna från Brasilien - Ira Levin
Så klart. Den här boken tyckte jag var enormt spännande när jag läste den. Jag gissar att jag läste den i slutet av sjuttiotalet. Då var gentekniken som beskrevs i boken fantasieggande science fiction. Idag, med klonade får och fosterdiagostik, vet jag inte om jag skulle vilja läsa om den. Kanske skulle den kännas fånig och naiv om jag läste den nu? Men då... Högoktanig smart spänning i världsklass!
Det är absolut inget fel på Harris. Men jag klassar alla böcker med mördare som deckare (nåja, kanske inte Brott och straff, men principiellt). När lammen tystnar är inte en riktig thriller i mina ögon. Alltså tänker jag låtsas som om jag aldrig skrev något om Harris i förra inlägget. Och gå vidare i livet med högburet huvud.
Eller något sådant.
Pojkarna från Brasilien - Ira Levin
Så klart. Den här boken tyckte jag var enormt spännande när jag läste den. Jag gissar att jag läste den i slutet av sjuttiotalet. Då var gentekniken som beskrevs i boken fantasieggande science fiction. Idag, med klonade får och fosterdiagostik, vet jag inte om jag skulle vilja läsa om den. Kanske skulle den kännas fånig och naiv om jag läste den nu? Men då... Högoktanig smart spänning i världsklass!
Det är absolut inget fel på Harris. Men jag klassar alla böcker med mördare som deckare (nåja, kanske inte Brott och straff, men principiellt). När lammen tystnar är inte en riktig thriller i mina ögon. Alltså tänker jag låtsas som om jag aldrig skrev något om Harris i förra inlägget. Och gå vidare i livet med högburet huvud.
Eller något sådant.
En thriller-femma idag, alltså.
Ah, Malin är tillbaka utan datastrul den här veckan. Så trevligt. Denna veckan är det thrillers som gäller. Hmm, thrillers?. Det kändes inte så lätt. Men skam den som gersig. Här kommer mina fem.
Nej, det gör de tydligen inte. Jag kommer inte på en enda. Jag får besöka mina bokhyllor.
Så där ja. Det fanns lite thrilleraktiga saker där minsann. So, here goes;
Resor med moster Augusta - Graham Greene
Nu vet jag inte ens om Moster Augusta verkligen ska räknas som en thriller. Jag hade lika gärna kunnat välja Vår man i Havanna, eller Brighton Rock. Jag valde den här titeln bara för att det är den roligaste. Han fick ju aldrig nobelpriset, den gode Greene. Så jag hoppas att han blir belåten med att åtminstone hamna på en svensk bok-femmelista. Fast det är kanske lite övermaga att tro, förstås.
Schakalen - Frederick Forsyth
Ett planerat mordförsök på president de Gaulle. Från första sidan vet man att det inte kommer att lyckas. Och ändå blir det spännande. Det är en prestation, tycker jag. Så, en applåd för detta.
Identitet Kain - Robert Ludlum
Den första boken om Jason Bourne. Den här boken tyckte jag var tokspännande när jag läste den under ett par sommardagar. Fast i min fantasi såg han verkligen inte ut som Matt Damon. Men tro inte att jag klagar. Damon fungerar för mig... (Här har jag redigerat lite. Eftersom jag är senil.)
Den lilla trumslagarflickan - John Le Carré
Ännu flera spioner. Och den här författaren kanske faktiskt vet vad han pratar om. Han har åtminstone arbetat inom den brittiska underättelsetjänsten. George Smiley är tillbaka!
När lammen tystnar - Thomas Harris
Egentligen förknippar jag thrillers med spioner. Men eftersom jag upptäckt att seriemördare minsann räknas in till thrillerfacket så kan jag ju bara inte utesluta den coolaste seriemördaren av dem alla. Ja Hannibal Lector alltså, inte det där miffot de jagar. Nej, Dr Lector ska det vara. En seriemördare måste ju kunna bjuda på lite intellektuellt motstånd om de ska vara intressanta. I böckernas värld alltså.
Det är ju ganska typiskt att det bara är gamla böcker på min lista. Thrillers är uppenbarligen något jag i stort sett har slutat läsa. Men fem gamla godingar fick jag ihop i alla fall. Inte illa.
Coolaste bokförlaget, någonsin
Det här tycker jag var riktigt roligt.
Järnringen har alltså länkat till min toksågning av deras senaste bok.
Sådant imponerar storligen på mig. Absolut. Fast jag måste ju erkänna att om jag hade vetat att det skulle leda till att jag fick ungefär dubbelt så många läsare så hade jag varit lite nogrannare med hur jag skrev. Jag skulle kanske brytt mig om att skilja på adjektiv och adverb till exempel.
Jag hade trott att jag skulle få lite mer mothugg eftersom andra verkar gilla boken. Men ingen verkar bry sig om att gå i polemik. Jag trodde att jag skulle få höra att jag hade helt fel. Jag antar att bokens fans gör som jag brukar göra när jag inte håller med en bloggare. Alltså, nöja mig med att tänka Jäklar vad fel du har och sedan gå vidare till någon annan sida.
5 författare på middag
Aha, det var tekniska problem som hindrade måndagens bokfemma. Någon borde straffas! Typ en bredbandsleverantör. Oklart vem - men de flesta bredbandsleverantörer förtjänar bestraffning i någon form, så det spelar inte så stor roll.
Jag är stressad som en gnu och orkar inte riktigt fundera ut något förnuftigt, fyndigt eller intressant till den här bokfemman. Riktiga människor alltså? Öööh. Sådana är ju jobbiga. Tänk om de blir fulla och bråkiga. Eller allergiska?
Nåja, här kommer mina inbjudningskort
Käre Oscar Wilde, du är varmt välkommen att förgylla vårt sällskap med din espri och snabba tanke vid en mindre middag i mitt blygsamma hem. Det blir massor av sprit, jag lovar. Och om handgemäng skulle uppstå, så har jag din rygg. Det kan du lita på.
Bäste herr Groucho Marx. Jag förmodar att ni inte kan tänka er att äta middag på ett ställe som är simpelt nog att acceptera er som middagsgäst. Men om ni är villig att göra ett undantag är ni mer än välkommen vid mitt bord.
Tjena Mark Twain! Middag hos mig på fredag? Trevligt sällskap, varm mat och drycker som räcker till morgonkvisten. Kan det vara något? Jag räknar en lång kväll som avslutas med historier framför brasan, Whiskey och cigarrer? Självklart. Är du på?
Dotty Baby! Ingen middag kan väl bli lyckad utan Dorothy Parker vid bordet? Du kan väl komma? Snälla, snälla, snälla! Vem ska underhålla gubbarna och hålla dem på mattan om inte du är där? Du tror väl inte att jag fixar det? Nej, här behövs kvinnlig charm, skarpsinne och den där cynismen som jag älskar hos dig. Klockan sex? OK?
Gusten! Hur är det? Du har verkat lite nere den sista tiden. Jag vet vad som skulle muntra upp dig. En kväll i lustigt sällskap, med god mat och ädla drycker. Försök inte tacka nej. Jag har redan talat om för de andra att August Strindberg kommer. De ser fram emot att träffa dig. Och du, Dotty är ett stiligt fruntimmer... jag kan lägga ett gott ord för dig.
Sådär. Det borde bli en intressant middag. Mycket slagfärdigare samling kan man väl inte hitta? Tja, utom August då förstås. Men det behövs en surmule också. Och vem vet, han kanske skulle tina upp i sällskapet.
Mina cirklar är rubbade
Klockan nio på måndagar sätter jag mig vid datorn och klickar mig fram till Malin. Då brukar det finnas en bokfemma där. Men nu gör det inte det!
Jag är alldes vilse. Vad är det då meningen att jag ska ta mig till i väntan på Dexter? Va? Ska jag behöva tänka själv? Det är ju jobbigt.
För den som följer den spännande följetongen om mitt läsande av Tom Clancy (vilket bör vara cirka en person) så kan jag berätta att jag nu har kommit till sidan 600-någonting. Min hjärna är nu så totalt programmerad att det för det mesta räcker med att jag slår upp boken för att jag ska somna.
Jag har dessutom försäkrat mig om att vi har ytterligare en Clancy-bok i bokhyllan. Och han har skrivit fler. Jag kommer antagligen aldrig behöva ta sömnmedel i hela mitt liv.
Det är kanske inte bara mina cirklar som är rubbade.
Jag är alldes vilse. Vad är det då meningen att jag ska ta mig till i väntan på Dexter? Va? Ska jag behöva tänka själv? Det är ju jobbigt.
För den som följer den spännande följetongen om mitt läsande av Tom Clancy (vilket bör vara cirka en person) så kan jag berätta att jag nu har kommit till sidan 600-någonting. Min hjärna är nu så totalt programmerad att det för det mesta räcker med att jag slår upp boken för att jag ska somna.
Jag har dessutom försäkrat mig om att vi har ytterligare en Clancy-bok i bokhyllan. Och han har skrivit fler. Jag kommer antagligen aldrig behöva ta sömnmedel i hela mitt liv.
Det är kanske inte bara mina cirklar som är rubbade.
Smärta i min skräckälskande själ
Låt mig först och främst säga att jag verkligen gjorde mitt bästa för att tycka om den här boken. Jag vill att alla svenska skräckförfattare ska vara fantastiska, sälja miljoner böcker och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag var helt och fullt inställd på att avguda den här boken. Men det gick ju bara inte.
Skördedrottningen - Andreas Marklund
Första stötestenen är språket. Marklund har uppenbarligen ett stort ordförråd, men finns det verkligen ett egenvärde i att använda så stora delar av det? Paroxysmiska, ominöst, kananitiskt, imposant, etymologisk, panteistisk. Mannen älskar adjektiv. Varje sida är full av dem. Få repliker får någonsin yttras utan att jag samtidigt får reda på hur de sägs; muttrade den ene, snäste den andre, flåsade hon, flämtade han och så min favorit "hörde jag mig själv svara med en egendomligt ödesmättad stämma" Yeah right! Jag fattar precis. Det händer mig ofta. Framför allt på måndagsmorgnar.
Allt beskrivs med adjektiv. Till och med en salvsträng glimmar sinnessvagt mellan någons läppar. Jodå. Det vet man ju hur det ser ut.
Mitt andra problem är den obefintliga logiken. Jag tror så gärna på monster, demoner och vampyrer om berättelsen bara är trovärdig på något plan. Men det här är bara svammel. Det finns inte en enda människa i boken som agerar med ett uns trovärdighet. Vem ställer sig till exempel och bläddrar i kokboken A book of Mediterranean Food när man söker igenom en persons hus efter att precis ha funnit honom spetsad på ett järnspett? Huvudpersonerna tycks handla efter plötsliga impulser, helt utan plan eller eftertanke. Det skulle i och för sig kunna förklaras med att en av dem är sinnesjuk. Men båda?
Jag ville ju att den här boken skulle vara bra. Istället får jag en röra av nazister, rojalister som dyrkar Karl XII, hemliga samfund, religiöst mumbo jumbo, hedniska gudar och människooffer. En mängd trådar placeras ut, men ingen av dem leder någon vart. Det finns inget att nysta upp. Det hänger inte ihop. Det finns ingen förklaring. Allt som blir kvar är en bunt lösa garnstumpar utan sammanhang
Min tredje anmärkning är en petitess - men den stör mig enormt. Inte vann väl ett pensionerat postbud 10.000 kronor på Lotto i mars 1947? Kom inte Lotto 1980? Det gjorde det i min värld i alla fall.
Har jag blivit tv-skadad?
Först förstod jag inte vad som var problemet. Det enda jag visste var att boken kändes fantastiskt seg och långsam. Jag kräver inte någon djupare handling eller kloka insikter när jag cyklar. Det enda jag egentligen önskar mig är att slippa tänka på vad jag håller på med. Motion faller sig inte naturligt för mig.
Men, den här boken av Elizabeth George kändes verkligen seg.
Igår kom jag på var problemet ligger. Hennes scener tar tid. Efter att ha lyssnat på Larsson och Guillou har jag vant mig vid att perspektivet skiftar ofta och att jag slängs från en plats till en annan med korta mellanrum. Så arbetar inte George. Jag är strax klar med fjärde cd-skivan och hon har hittills beskrivit fyra olika scener. Jag tror inte att jag hade reflekterat över det om jag hade läst texten, men när jag lyssnar så störs jag av det långsamma tempot.
Det känns som att titta på en film från sextio- eller sjuttiotalet. Där kameravinkeln aldrig byts och varje scen innehåller långa tystnader och uttoningar.
Så nu är frågan. Blir deckare och thrillers allt mer lika tv-manus? Kräver vi tittare/läsare/lyssnare allt snabbare klipp för att inte bli uttråkade? Jag läste någonstans att äldre människor (oklart hur mycket äldre) har svårt att hänga med i handlingen i dagens filmer på grund av de snabba klippen och skiftande perspektiven. När kommer jag att drabbas av det? Är jag redan drabbad? Varje gång jag tittar på Heroes så undrar jag.
Men, den här boken av Elizabeth George kändes verkligen seg.
Igår kom jag på var problemet ligger. Hennes scener tar tid. Efter att ha lyssnat på Larsson och Guillou har jag vant mig vid att perspektivet skiftar ofta och att jag slängs från en plats till en annan med korta mellanrum. Så arbetar inte George. Jag är strax klar med fjärde cd-skivan och hon har hittills beskrivit fyra olika scener. Jag tror inte att jag hade reflekterat över det om jag hade läst texten, men när jag lyssnar så störs jag av det långsamma tempot.
Det känns som att titta på en film från sextio- eller sjuttiotalet. Där kameravinkeln aldrig byts och varje scen innehåller långa tystnader och uttoningar.
Så nu är frågan. Blir deckare och thrillers allt mer lika tv-manus? Kräver vi tittare/läsare/lyssnare allt snabbare klipp för att inte bli uttråkade? Jag läste någonstans att äldre människor (oklart hur mycket äldre) har svårt att hänga med i handlingen i dagens filmer på grund av de snabba klippen och skiftande perspektiven. När kommer jag att drabbas av det? Är jag redan drabbad? Varje gång jag tittar på Heroes så undrar jag.
Litterär middag
Nu har Malin nästan överträffat sig själv. Vilket roligt bokfemme-tema. Den här veckan ska vi bjuda in fem figurer från litteraturen till en middagsbjudning. Det här ska bli roligt.
Här kommer de fem middagsgäster som är välkomna till mitt bord.
Marvin - Världens dystraste robot. Superintelligens och supercynism i en och samma metallkropp. Hur skulle det kunna bli tråkigt? För mig i alla fall. Marvin skulle naturligtvis ha lika fruktansvärt tråkigt som vanligt. Men eftersom Marvin alltid har ohyggligt tråkigt så tycker inte jag att det är mitt problem som värdinna.
Hannibal Lector - Världens intelligentaste seriemördare. Intellektuell som få. Borde kunna underhålla och fascinera vilket middagsbord som helst. Han skulle säkert kunna komma med intressanta recept och matlagningstips också. Men jag skulle vara noga med att inte släppa ut honom i köket.
Lestat - Ingen riktigt middagsbjudning är väl komplett utan en tjusig vampyr. Billigt blir det också. Han kommer ju inte att äta något. Diskussionerna mellan honom och Dr Lector borde bli något att spara till eftervärlden. Så en bandspelare under bordet är en självklarhet.
Lincoln Rhyme - helkroppsförlamad brottsplatsutredare med sådana spännande specialintressen som New Yorks historia, jordsammansättning och insekter. Att han dessutom gillar whiskey gör att jag tror att vi kommer att trivas alldeles utmärkt tillsammans. Normalt brukar han ha med sig sin homosexuelle assistent Tom. Jag gillar Tom, men han kan behöva en ledig kväll. Så Marvin får mata Lincoln så kan Tom ge sig ut på äventyr i natten.
Sist men inte minst:
Lucifer - från Glen Duncans bok. Vem vill inte höra ett annat perspektiv på det hela? Och i det här sällskapet så tror jag att han skulle göra sig alldeles utmärkt. Dessutom, alla vet att det är djävulen som har alla de justa sångerna, så Lucifer får bli kvällens dj.
Så där. Det borde bli en spännande middag. Ganska skrämmande förstås, men säkert oförglömlig. Om man bara överlever kvällen.
Det här var roligt. Jag skulle kunna ordna en middagsbjudning i veckan om jag fick sätta ihop dem så här. För visst finns det massor av andra figurer jag också skulle vilja träffa. Men just i dag är det tydligen spänning i tillvaron som saknas mig. Alltså; en mordisk, cynisk, dyster och övernaturlig blandning av människor.
Här kommer de fem middagsgäster som är välkomna till mitt bord.
Marvin - Världens dystraste robot. Superintelligens och supercynism i en och samma metallkropp. Hur skulle det kunna bli tråkigt? För mig i alla fall. Marvin skulle naturligtvis ha lika fruktansvärt tråkigt som vanligt. Men eftersom Marvin alltid har ohyggligt tråkigt så tycker inte jag att det är mitt problem som värdinna.
Hannibal Lector - Världens intelligentaste seriemördare. Intellektuell som få. Borde kunna underhålla och fascinera vilket middagsbord som helst. Han skulle säkert kunna komma med intressanta recept och matlagningstips också. Men jag skulle vara noga med att inte släppa ut honom i köket.
Lestat - Ingen riktigt middagsbjudning är väl komplett utan en tjusig vampyr. Billigt blir det också. Han kommer ju inte att äta något. Diskussionerna mellan honom och Dr Lector borde bli något att spara till eftervärlden. Så en bandspelare under bordet är en självklarhet.
Lincoln Rhyme - helkroppsförlamad brottsplatsutredare med sådana spännande specialintressen som New Yorks historia, jordsammansättning och insekter. Att han dessutom gillar whiskey gör att jag tror att vi kommer att trivas alldeles utmärkt tillsammans. Normalt brukar han ha med sig sin homosexuelle assistent Tom. Jag gillar Tom, men han kan behöva en ledig kväll. Så Marvin får mata Lincoln så kan Tom ge sig ut på äventyr i natten.
Sist men inte minst:
Lucifer - från Glen Duncans bok. Vem vill inte höra ett annat perspektiv på det hela? Och i det här sällskapet så tror jag att han skulle göra sig alldeles utmärkt. Dessutom, alla vet att det är djävulen som har alla de justa sångerna, så Lucifer får bli kvällens dj.
Så där. Det borde bli en spännande middag. Ganska skrämmande förstås, men säkert oförglömlig. Om man bara överlever kvällen.
Det här var roligt. Jag skulle kunna ordna en middagsbjudning i veckan om jag fick sätta ihop dem så här. För visst finns det massor av andra figurer jag också skulle vilja träffa. Men just i dag är det tydligen spänning i tillvaron som saknas mig. Alltså; en mordisk, cynisk, dyster och övernaturlig blandning av människor.
Se om jag bryr mig!
Nu har jag läst en bok om att skriva. Den var väl okey. Men återigen blev jag trött på en del förnumstiga råd och skitviktiga kommentarer.
Finns det verkligen någon som tror att bloggarna hotar den seriösa litteraturkritiken? Skulle vi på något sätt göra någon skada genom att tycka hej vilt om böcker utan att ha förmågan att analysera dem?
Jag hör till dem som faktiskt läser kultursidor och gillar litteraturkritik. Men jag tycks förstå något som en del skickliga kritiker och författare tycks missa. De allra flesta människor struntar fullständigt i er, hoppar över allt ni skriver och känner inte ens igen era namn. De får sina boktips från kollegorna på kafferasten, eller från pressbyråns och pocketshops topplista. Dessa läsare kommer att hävda att de är intresserade av litteratur och att de minsann är riktiga bokmalar samtidigt som de tycker att Dan Brown är en av världens bästa författare. Och ingenting någon kritiker skriver kommer att beröra dem eller påverka dem i någon större utsträckning.
Känns det läskigt? Känns det hotande? Att vi sitter här och skriver utan att analysera. Utan att bry oss ett skvatt om undertexter eller tonalitet? Vet ni, vi pratar om böcker också. På kafferasten, på spårvagnen, på middagar och i väntan på att träningspasset ska börja. Otäckt va?
Jag tror inte att någon tar fel. Ingen förväxlar bokbloggarens glada tyckande med seriös och belysande kritik. De som möjligtvis påverkas av att en bokbloggare tycker att Camilla Läckberg är Sveriges bästa kvinnliga författare, läser antagligen ändå inte kultursidorna i någon större utsträckning.
Jag vill inte skriva litteraturkritik. Jag försöker inte göra det. Det här är min anteckningsbok och mitt fikabord.
Och till den som skrev något om att "om det inte är tillräckligt intressant att skriva om i en tidning eller i en bok, så är det inte tillräckligt intressant att skriva om på bloggen heller" vill jag bara säga en sak: Har du läst Aftonbladet?
Det finns uppenbarligen ingen lägre gräns. HA!
Finns det verkligen någon som tror att bloggarna hotar den seriösa litteraturkritiken? Skulle vi på något sätt göra någon skada genom att tycka hej vilt om böcker utan att ha förmågan att analysera dem?
Jag hör till dem som faktiskt läser kultursidor och gillar litteraturkritik. Men jag tycks förstå något som en del skickliga kritiker och författare tycks missa. De allra flesta människor struntar fullständigt i er, hoppar över allt ni skriver och känner inte ens igen era namn. De får sina boktips från kollegorna på kafferasten, eller från pressbyråns och pocketshops topplista. Dessa läsare kommer att hävda att de är intresserade av litteratur och att de minsann är riktiga bokmalar samtidigt som de tycker att Dan Brown är en av världens bästa författare. Och ingenting någon kritiker skriver kommer att beröra dem eller påverka dem i någon större utsträckning.
Känns det läskigt? Känns det hotande? Att vi sitter här och skriver utan att analysera. Utan att bry oss ett skvatt om undertexter eller tonalitet? Vet ni, vi pratar om böcker också. På kafferasten, på spårvagnen, på middagar och i väntan på att träningspasset ska börja. Otäckt va?
Jag tror inte att någon tar fel. Ingen förväxlar bokbloggarens glada tyckande med seriös och belysande kritik. De som möjligtvis påverkas av att en bokbloggare tycker att Camilla Läckberg är Sveriges bästa kvinnliga författare, läser antagligen ändå inte kultursidorna i någon större utsträckning.
Jag vill inte skriva litteraturkritik. Jag försöker inte göra det. Det här är min anteckningsbok och mitt fikabord.
Och till den som skrev något om att "om det inte är tillräckligt intressant att skriva om i en tidning eller i en bok, så är det inte tillräckligt intressant att skriva om på bloggen heller" vill jag bara säga en sak: Har du läst Aftonbladet?
Det finns uppenbarligen ingen lägre gräns. HA!
Hej då Hamilton!
Nu har jag lyssnat färdigt på Madam Terror. Den fungerade inte lika bra som Luftslottet som sprängdes. Boken var helt enkelt inte riktigt lika spännande. Däremot gillade jag verkligen Tomas Bolme som uppläsare. Han har lite av samma torra, korta tonfall som Guillo. Vilket passade perfekt till den här berättelsen om en ubåt som utgör hela den palestinska flottan.
Bara en enda båt. Men, vilken båt! Och vilken amiral! Carl Hamilton är tillbaka. Tyvärr är ubåten betydligt mer karismatisk än den gode Carl. Det kanske hänger ihop med min rädsla för ubåtar, men jag uppskattar ubåtsskildringarna betydligt mer än personbeskrivningarna. Det är inget tvivel om vilka som är djupast. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)
Roligast är de delar som handlar om Vita Huset. Guillo får Condoleezza Rice att framstå som en trevlig och förnuftig människa. Det är inte dåligt jobbat. Fast det är klart. I jämförelse med Bush, Rumsfeld och Cheney så kan nog vem som helst verka resonalbel. De framställs ungefär som Bill, Bull och Elake Måns.
Imorse var det alltså dags att plocka fram en ny ljudbok. Det blev något av Elizabeth George. Vad vet jag inte riktigt. Det är inte så viktigt. Jag är tydligen betydligt tolerantare med böcker jag lyssnar på än böcker jag läser. Det är kanske inte så konstigt. Allt jag begär av en ljudbok är att den inte ska vara tråkigare än det jag håller på med. Och den bok som är tristare än att hänga tvätt, finns nog inte. Hoppas jag i alla fall.
Bara en enda båt. Men, vilken båt! Och vilken amiral! Carl Hamilton är tillbaka. Tyvärr är ubåten betydligt mer karismatisk än den gode Carl. Det kanske hänger ihop med min rädsla för ubåtar, men jag uppskattar ubåtsskildringarna betydligt mer än personbeskrivningarna. Det är inget tvivel om vilka som är djupast. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)
Roligast är de delar som handlar om Vita Huset. Guillo får Condoleezza Rice att framstå som en trevlig och förnuftig människa. Det är inte dåligt jobbat. Fast det är klart. I jämförelse med Bush, Rumsfeld och Cheney så kan nog vem som helst verka resonalbel. De framställs ungefär som Bill, Bull och Elake Måns.
Imorse var det alltså dags att plocka fram en ny ljudbok. Det blev något av Elizabeth George. Vad vet jag inte riktigt. Det är inte så viktigt. Jag är tydligen betydligt tolerantare med böcker jag lyssnar på än böcker jag läser. Det är kanske inte så konstigt. Allt jag begär av en ljudbok är att den inte ska vara tråkigare än det jag håller på med. Och den bok som är tristare än att hänga tvätt, finns nog inte. Hoppas jag i alla fall.
Jag och William
Jag har ju tidigare satt upp Faulkner på min lista över böcker som jag har dåligt samvete för att jag inte har läst. Då handlade det visserligen om Stormen och vreden, men Faulkner sitter ändå alltid som en liten retsam tagg i hjärnan. Det har alltid känts som en författare jag borde läsa. Borde gilla. Borde ha någon slags relation till. Så när mina ögon råkade fastna på den här novellsamlingen på biblioteket så var jag ju tvungen att ta med den.
En ros åt Emily - William Faulkner
Mmm... amerikanska södern. Mmm... noveller. My favourites. Hur skulle det kunna gå fel?
Det är mystiska männskor som befolkar Faulkners landskap. Men det outtalade och svårförståeliga som störde mig när jag försökte läsa Stormen, besvärar mig inte när jag läser novellerna. Här tilltalar det mig istället. Den värld han beskriver är fullständigt främmande. Det är jakt, negrer, inskränkt småstadsliv och besjälade hjortar. Det här är noveller jag läser långsamt. Med en lätt förundran.
Hur länge har den där mannen egentligen legat död hos miss Emily? Vad kommer att hända med Issetibehas tjänare när han fångas in. Är det meningen att han ska följa sin herre i graven? Varför skjuter Cotton sin granne Ernest egentligen? För en tvist om en gris? Jag förstår verkligen inte allt. Men det gör inget. Här flyter jag bara med och njuter av det som sker.
Jag får nog försöka mig på att läsa lite mer av William. Vem vet, vi kanske faktiskt kommer att bli närmare bekanta till slut. Helt fel verkar de ju inte ha haft, grabbarna i Nobelkommittén. Ävenom det nu var 57 år sedan han fick nobelpriset.
En ros åt Emily - William Faulkner
Mmm... amerikanska södern. Mmm... noveller. My favourites. Hur skulle det kunna gå fel?
Det är mystiska männskor som befolkar Faulkners landskap. Men det outtalade och svårförståeliga som störde mig när jag försökte läsa Stormen, besvärar mig inte när jag läser novellerna. Här tilltalar det mig istället. Den värld han beskriver är fullständigt främmande. Det är jakt, negrer, inskränkt småstadsliv och besjälade hjortar. Det här är noveller jag läser långsamt. Med en lätt förundran.
Hur länge har den där mannen egentligen legat död hos miss Emily? Vad kommer att hända med Issetibehas tjänare när han fångas in. Är det meningen att han ska följa sin herre i graven? Varför skjuter Cotton sin granne Ernest egentligen? För en tvist om en gris? Jag förstår verkligen inte allt. Men det gör inget. Här flyter jag bara med och njuter av det som sker.
Jag får nog försöka mig på att läsa lite mer av William. Vem vet, vi kanske faktiskt kommer att bli närmare bekanta till slut. Helt fel verkar de ju inte ha haft, grabbarna i Nobelkommittén. Ävenom det nu var 57 år sedan han fick nobelpriset.
Litterära hjältar
Jag har blivit utmanad av Spectatia.
Utmaningen handlar om litterära hjältar. Hjältar som man minns länge efter att man har läst boken, och som på något sätt har blivit större än både boken och författaren.
Jag trodde inte att det här skulle vara så svårt, men det var det förstås. Hjälte. Vad är en hjälte egentligen? Thrillervärlden är förstås full av hjältar - men de figurerna stannar ju sällan kvar i minnet speciellt länge. Så här kommer mina mycket unga hjältar.
Momo - från Emil Ajars bok Med livet framför sig
Det är inte helt klart vem Momo är. Eller hur gammal han är. Vad som är säkert är att han bor hos Madam Rosa i Paris. En gammal judisk prostituerad som blivit för fet och ful för att locka några kunder. Istället försörjer hon sig genom att ta hand om andra horors ungar. Momos språk och sätt att hantera världen har fått honom att stanna i mitt minne. Med humor, fantasi, kärlek och något slags hopp som trotsar allt förstånd.
Momo - igen. Fast den här gången från Michael Endes bok Momo eller kampen om tiden
Den enda som kan stå emot de gråa männen. Eftersom hon inte önskar sig något mer. Allt hon vill ha är sina vänner. Att inte svepas med i drömmen om ett ständigt ökande välstånd utan faktiskt kunna hålla stånd och inse vad som verkligen är viktigt är hjältemod för mig.
Eddie - från Stephen Kings bok It
Liten klen och astmatisk. Men vilken hjälte! När han tar striden med sin överbeskyddande mamma, där han ligger på sjukhuset med bruten arm, så ryser jag av välbehag. Han vågar konfrontera henne med det han misstänker; att han egentligen aldrig har haft astma utan att det är hans mamma som vill att han ska vara sjuk. Fast det är klart, han kan ju ha missuppfattat det. Så hur skulle det vara om hon inte körde bort hans vänner nästa gång de kom för att besöka honom? Den mest lovvärda känslomässiga utpressning jag någonsin läst om. Hjältedåd för en ganska ensam pojke vars familj bara består av hans mamma. Minsann.
Så, det var mina hjältar. Hmm, ska jag utmana någon också? Tja, varför inte. Då utmanar jag Västmanländskan i Skåne-exil, Bokidioten och Bokmamman.
Utmaningen handlar om litterära hjältar. Hjältar som man minns länge efter att man har läst boken, och som på något sätt har blivit större än både boken och författaren.
Jag trodde inte att det här skulle vara så svårt, men det var det förstås. Hjälte. Vad är en hjälte egentligen? Thrillervärlden är förstås full av hjältar - men de figurerna stannar ju sällan kvar i minnet speciellt länge. Så här kommer mina mycket unga hjältar.
Momo - från Emil Ajars bok Med livet framför sig
Det är inte helt klart vem Momo är. Eller hur gammal han är. Vad som är säkert är att han bor hos Madam Rosa i Paris. En gammal judisk prostituerad som blivit för fet och ful för att locka några kunder. Istället försörjer hon sig genom att ta hand om andra horors ungar. Momos språk och sätt att hantera världen har fått honom att stanna i mitt minne. Med humor, fantasi, kärlek och något slags hopp som trotsar allt förstånd.
Momo - igen. Fast den här gången från Michael Endes bok Momo eller kampen om tiden
Den enda som kan stå emot de gråa männen. Eftersom hon inte önskar sig något mer. Allt hon vill ha är sina vänner. Att inte svepas med i drömmen om ett ständigt ökande välstånd utan faktiskt kunna hålla stånd och inse vad som verkligen är viktigt är hjältemod för mig.
Eddie - från Stephen Kings bok It
Liten klen och astmatisk. Men vilken hjälte! När han tar striden med sin överbeskyddande mamma, där han ligger på sjukhuset med bruten arm, så ryser jag av välbehag. Han vågar konfrontera henne med det han misstänker; att han egentligen aldrig har haft astma utan att det är hans mamma som vill att han ska vara sjuk. Fast det är klart, han kan ju ha missuppfattat det. Så hur skulle det vara om hon inte körde bort hans vänner nästa gång de kom för att besöka honom? Den mest lovvärda känslomässiga utpressning jag någonsin läst om. Hjältedåd för en ganska ensam pojke vars familj bara består av hans mamma. Minsann.
Så, det var mina hjältar. Hmm, ska jag utmana någon också? Tja, varför inte. Då utmanar jag Västmanländskan i Skåne-exil, Bokidioten och Bokmamman.