Vilken irriterande människa!
Den här boken ska man tydligen inte läsa om man saknar humor eftersom den då kan göra större skada än nytta.
Det är roligt att veta bäst - Barbro Lindgren
Jag har visst humor, mumlar jag irriterat för mig själv när jag läser det här. Problemet är att du inte är rolig, fortsätter jag argumenterandet i mitt huvud. Barbro håller tyst. Och illustrationerna av Magnus Bard är skitfula, avslutar jag för att få sista ordet. För jag vet minsann också bäst.
Jag vet inte hur man ska kategorisera den här boken. Kåserier känns inte rätt. Men jag kommer inte på något annat. Här är i alla fall en samling texter där Barbro Lindgren klagar på saker. Till exempel; helgdagar, religion, präster, konst, mat, Ölandsbron, posten... you name it.
Sedan kommer det lite texter om Barbro själv. Då blir det uppenbart varför jag retar mig så sjukt mycket på de här texterna. Jag är ju nästan precis likadan. Jag är precis lika osällskaplig och tjurig och tvär som hon. Fast sedan har vi det där jobbiga att hon är begåvad också. Och att hon har skrivit om Loranga, Mazarin och Dartanjang som jag avgudar - det har inte jag. Tyvärr. Grymt irriterande.
Humor är svårt
Naken - David Sedaris
Jag trodde verkligen att det här skulle vara kul. Blurbarna på framsidan hävdade att det här skulle man inte läsa med mat i munnen. Hmmpff! Det där skulle föreställa en missnöjd fnysning. Jag hade inte alls så roligt som jag hade förväntat mig.
Visst, det finns en hel del festliga formuleringar och beskrivningarna av hans mamma är sköna. Men långa långa stycken är riktigt trista. Jag känner inte till den här komikern. Om jag hade gjort det så kanske det hade varit roligare - men nu blir en helt del av berättelserna bara ord på tomgång.
Fast humor är svårt. Tyvärr. Jag skulle verkligen uppskatta att hitta någon riktigt rolig läsning. Något som fick mig att gapskratta. Men jag tror att det är svårt. När man verkligen har behov av att garva har man inte mycket humor. Och man ska även i detta fall läsas som Jag. Jag skulle behöva ett gott skratt just nu, men det verkar jag få leta efter på någon annan plats än i böcker.
Borde ju passa mig...
I huvudet på en gammal hagga - Cecilia Torudd
Vad ska man kalla detta då? Kåserier, kanske? Cecilia Torudd filosoferar om stort och smått. Ibland blir det intressant och rörande. Andra gånger lite för privat och ointressant. Det som fångar mig mest är när hon skriver om sin 102-åriga mamma och sin egen oro för att leva så länge. Kanske beror det på att jag förlorade min mamma ganska tidigt och har svårt att föreställa mig att ha så gamla släktingar. Vi dör tidigt i min släkt.
Det tog inte lång stund att läsa den här boken. Antagligen läste jag den inte på rätt sätt. Kåserier ska man läsa några stycken åt gången under flera dagar. Då hade jag kanske uppskattat den mer. Men jag har svårt att läsa på det viset. Jag frossar när jag läser. vilket antaglien är anledningen till att jag inte får ut mycket av att läsa poesi.