gemen och verserad

Jaha, nu är jag där igen. Dags för mitt regelbundet återkommande gnäll. Nu har jag slut på roliga böcker. Igen. Egentligen är problemet att jag är för lat för att släpa mig iväg till biblioteket. Alltså är jag hänvisad till bokhyllan. Och det krävs ju inte direkt något geni för att lista ut att böcker som har blivit stående olästa i flera år, antagligen inte är så jävla bra.

Som insomningsbok har jag fortfarande Röd Storm av Tom Clancy. Den fungerar utmärkt för sitt syfte, så mycket kan jag ju säga. För det mesta hinner jag bli uttråkad och sömnig redan medan jag håller på att leta upp var jag var någonstans. "Det var något med en ubåt... "

I kollektivtrafiken har jag Baudolino av Umberto Eco. Här får jag problem. Jag vill verkligen tycka om den här boken. Jag äskade Rosens namn och hyser en ganska stor beundran för Eco. (Denna beundran blev visserligen lite naggad i kanten när han berömde Veronica bestämmer sig för att dö av Cuelho. Men det lämnar vi åt sidan för tillfället) Jag försöker verkligen - men det hjälper inte. Jag tycker att den är skittråkig!

Till helgen lovar jag att traska iväg till bilioteket! Heders!

Ibland hittar jag helt okända böcker i min bokhylla. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån eller hur länge jag har haft dem. Det här var en sådan.

Halality - Jeff Mattews

Handlingen är enkel; Phoenisis och Procyon (betyder de här namnen något? I så fall går det mig helt förbi) hamnar i bråk med ett gäng turkar efter en utekväll. Procyon blir misshandlad och knivskuren till döds. Därefter får man följa Phoenisis under veckorna efteråt. Det är kaos. Hans flickvän gör slut, han träffar en sensationslysten kvällstidningsjournalist som vill skriva en rasistiskt färgad artikel om mordet och som sammanför honom med den helt vettlöse nynazisten Antares.

Så, det var själva handlingen. Inget problem. Men språket. Hela handlingen berättas i repliker och tankar. Ingenting annat. Tempot är extremt uppskruvat och skiljetecken saknas nästan helt. Inte undra på att någon kritiker utnämnde den till en av 2002 års bästa böcker.

»Ja! Det låter verkligen grymt intressant att en snubbe som vill mörda hela världen, möjligtvis kan få sin chans!« »Inte hela världen... bara dom som hör till fel ras!«   hon ler
rör om i det hon har kvar av sin Latte min har försvunnit det är några underliga typer som kommer hit till ILM medn dom lagar grymt god Latte här      »Right! Och när han väl är klar med dom som hör till fel ras, tror du inte att det då blir dags för dom som hör till den rätta?«    Christ

Sådär ser det ut. Hela boken igenom. Enormt jobbigt för mig som normalt läser riktigt fort. Flera gånger är jag tvungen att läsa om meningar för att jag inte förstår vad det är jag har läst.

Det finns i och för sig riktigt roliga scener. När Phoensis tar med sig ett gäng alkoholiserade grönländare till sin före detta flickväns fest och sätter igång en hämndaktion så är det faktiskt kul trots att jag vrider mig av obehag.

Jag tror att jag har fått den här boken i present. Jag hoppas det. För om jag har käpt den själv så förstår jag faktiskt inte varför. Det här är normalt inte den sortens bok som tilltalar mig. Och det gjorde inte den här heller.

Malins bokfemmor har fått mig att fundera lite. När jag går igenom mina listor över böcker som jag verkligen uppskattar, så upptäcker jag att nästan allt jag listar är gammal skåpmat. Det är bra böcker, absolut. Vissa av dem är fantastiska. Det tråkiga är bara att jag läste de flesta av dem när jag var mellan 15 och 25.

Varför är det så? Visst kan jag förstå att det är något speciellt med att upptäcka litteraturen för första gången. Men åtminstone ibland borde jag väl få bli alldeles hänförd även nu?

Jag vill bli uppslukad av böcker. Jag vill längta efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan läsa min bok på spårvagnen. Jag vill ligga vaken och läsa hela nätterna trots att jag ska upp nästa dag. Bara för att jag måste läsa ett kapitel till.

Jag saknar det.

Maria hade alldeles rätt. Det räckte med att jag läste några sidor till för att jag skulle fastna. Sedan var det lättläst, men kanske inte riktigt så bra som jag hade hoppats.

Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda

Om jag hade köpt den här boken av en ren slump utan att ha läst alla hyllande bloggar, så tror jag att jag hade tyckt att den var jättecharmig. Men nu visste jag redan att den skulle vara bra och istället blev jag lite besviken. Det som borde känts hjärtevärmande kändes nu istället konstruerat och tillrättalagt.

Istället för att svepas med av historien så kommer jag på mig själv med att nicka belåtet när allting händer precis som jag väntat mig. Jag blir imponerad av dialogkonstruktionen istället för att bli gripen av de här människornas öden. För jag tror helt enkelt aldrig riktigt  på dem.

På något sätt önskar jag att jag inte hade läst alla bokbloggares tankar om den här boken. Jag misstänker att det är där problemet ligger. Inte för att jag automatiskt vill vara motvalls, det har jag faktiskt vuxit ifrån. Utan för att jag hela tiden är medveten om hur charmigt originella och missanpassade dessa människor är, istället för att faktiskt bli charmad av dem.

Nu är det nog dags att läsa något som jag inte har några som helst förväntningar på. En deckare eller så...