Mirja kan skriva
Men oj vad trött jag blir på mig själv. För att jag inte kan låta bli, trots att jag vill, att läsa för fort för länge och för många noveller i ett sträck. Fast man inte borde. För det skulle man inte, för man blir liksom mättad och lite trött fast det är bra det är det.
Brorsan är mätt - Mirja Unge
Från början hade jag tänkt försöka skriva om boken på samma sätt som Mirja skriver sina noveller. Men jag har inte tålamod. Dessutom är det svårt som fan. Det är inte direkt talspråk hon skriver, snarare tänkspråk.. Tankar som flödar, tafatta människor som hummar och stammar och står och trampar.
Jag tycker verkligen om noveller. Och jag gillar de här. Men jag hade säkert gillat dem ännu mer om jag hade kunnat låta bli att läsa dem i följd. För de här novellerna vinner verkligen inte på det. Språket blir för enahanda. Tafattheten blir till slut nästan provocerande och jag får lust att ruska om människorna i berättelserna och skrika Men skärp dig nu.
Det är med andra ord bra noveller som skulle förtjäna en bättre läsare.
Årets första bok
I brokiga blads vatten - Torgny Lindgren
Jag gillar noveller. Och jag gillar Torgny. Så hur skulle det kunna bli annat än succé?
Men varför läser jag så mycket skit? Det var tanken som slog mig när jag låg i badkaret och läste de här novellerna. Det är ju så här det ska kännas när man läser! Men antagligen behöver jag skräpet för att kunna njuta av guldkornen. Om jag bara läste kvalitetsböcker så skulle jag kanske bli övermätt.
Det tog bara några timmar att läsa ut den här boken. Tydligen var det här precis vad jag längtade efter. Korta berättelser. Här finns konstnären Brokiga Blad som utan att veta om det är ute och säljer konst tillsammans med Prins Eugen. Jag läser om starke Elis som kalhugger ett helt berg för att få se utsikten och om en papegoja som ger upphov till en symfoni. Några berättelser är hjärtskärande andra lustiga, men ett vemod finns där hela tiden.
Och så språket då. Så enkelt. Så basalt. Så avskalat. Så totalt omöjligt att uppnå själv... Nåja, det är väl tur att någon annan klarar av det.
Jag och William
En ros åt Emily - William Faulkner
Mmm... amerikanska södern. Mmm... noveller. My favourites. Hur skulle det kunna gå fel?
Det är mystiska männskor som befolkar Faulkners landskap. Men det outtalade och svårförståeliga som störde mig när jag försökte läsa Stormen, besvärar mig inte när jag läser novellerna. Här tilltalar det mig istället. Den värld han beskriver är fullständigt främmande. Det är jakt, negrer, inskränkt småstadsliv och besjälade hjortar. Det här är noveller jag läser långsamt. Med en lätt förundran.
Hur länge har den där mannen egentligen legat död hos miss Emily? Vad kommer att hända med Issetibehas tjänare när han fångas in. Är det meningen att han ska följa sin herre i graven? Varför skjuter Cotton sin granne Ernest egentligen? För en tvist om en gris? Jag förstår verkligen inte allt. Men det gör inget. Här flyter jag bara med och njuter av det som sker.
Jag får nog försöka mig på att läsa lite mer av William. Vem vet, vi kanske faktiskt kommer att bli närmare bekanta till slut. Helt fel verkar de ju inte ha haft, grabbarna i Nobelkommittén. Ävenom det nu var 57 år sedan han fick nobelpriset.
Äntligen - en bra bok!!
Jag hade nästan glömt hur det kändes. Att hitta en bok som man försöker läsa långsamt bara för att den ska räcka lite längre. Det hjälpte ju inte mycket förstås, men den räckte i alla fall två dagar.
Pappersväggar - John Ajvide Lindqvist
Den här boken har jag velat läsa länge. Nu hittade jag den i pocket och slog naturligtvis till direkt. Skräck på svenska, kan det bli bättre? Tio noveller och bäst av allt - ett efterord! Jag älskar efterord!
Det är kanske inte speciellt skrämmande, men det spelar ingen roll. Jag behöver inte bli rädd. Jag behöver bli uppslukad och det blir jag. Av språket, av meningarna och av miljöerna. När det okända dyker upp i sprickorna i vardagen så blir det så mycket intressantare än när det utspelar sig i främmande världar.
Men recensenten Örjan Abrahamsson på Östgöta Correspondenten skulle jag gärna leta upp och smiska med en hoprullad tidning. Han berömmer visserligen boken och kallar Lindqvist för en av de främsta berättarna i Sverige idag. Men han önskar att Lindqvist kunde släppa skräcken helt. VA? Vad är det för jävla förakt mot en genre? På vilket sätt tycker han sig ha rätt att välja ämne åt någon han själv kallar en av Sveriges bästa berättare? Skulle det vara lättare att tycka om John Ajvide Lindqvists böcker om de inte sysselsatte sig med något så lågt som skräck?
Den där typen av recensenter skrämmer mig bra mycket mer än något Ajvide Lindqvist lyckas koka ihop!
Privata berättelser
Natten innan de hängde Ruth Ellis - Margareta Strömstedt
Tyvärr tyckte jag inte alls om den här boken. Trots att jag älskar noveller. Den är helt enkelt för privat för mig. Kanske för att jag inte delar hennes känslor. Flera av berättelserna handlar om svartsjuka och andra problem i hennes förhållande. Nu har jag aldrig varit drabbad av svartsjuka i någon större grad, men jag tror ändå inte att det är hela problemet. Det finns många böcker som jag inte kan identifiera mig med, men det hindrar mig inte från att leva mig in i handlingen eller bli intresserad. Här blir jag för det mesta distanserad. Varför berättar hon det här, blir frågan jag ställer mig själv gång på gång. Vad har jag med det här att göra?
Personligt är bra, privat blir för det mesta bara tråkigt. Kanske är det därför jag inte gillar memoarer.