En norrman som inte räknas
Min plan var ju att läsa minst 5 nordiska böcker i år. Nu har jag läst ytterligare en norrman. Men han räknas inte. För det fanns ju en liten hake. Det var fem nordiska författare som inte skrev deckare som jag skulle läsa. Och hur jag än försöker kan jag inte kalla detta för något annat än en deckare.
Frälsaren - Jo Nesbø
Jaha, då har jag alltså stiftat bekantskap med Harry Hole också. Jag tror att det är första gången, men jag är faktiskt inte säker. Ensam alkoholiserad brottsutredare... hmm det känns märkligt bekant på något vis. Nästan som om jag läst det förut.
Här serveras jag i alla fall en tillkrånglad historia om en skjuten frälsningssoldat, våldtäkter i det förgångna, kroatiska lönnmördare med sällsam mimik och konstiga rika människor som inte drar sig för att muta frälsningsarmén. Hå hå ja ja.
Det här hade säkert varit ganska underhållande om jag hade varit på annat humör, men just nu passade det inget vidare. Framför allt stör jag mig på Harry Holes förmåga att få unga kvinnor att mer eller mindre kasta sig över honom. Right! En alkoholiserad butter gubbe. Jomen. Jag skulle vilja se den alkoholiserade bittra gumma som utövade en oemotståndlig dragningskraft på unga män. Jag försöker föreställa mig den boken, men det går sådär.
Frälsaren - Jo Nesbø
Jaha, då har jag alltså stiftat bekantskap med Harry Hole också. Jag tror att det är första gången, men jag är faktiskt inte säker. Ensam alkoholiserad brottsutredare... hmm det känns märkligt bekant på något vis. Nästan som om jag läst det förut.
Här serveras jag i alla fall en tillkrånglad historia om en skjuten frälsningssoldat, våldtäkter i det förgångna, kroatiska lönnmördare med sällsam mimik och konstiga rika människor som inte drar sig för att muta frälsningsarmén. Hå hå ja ja.
Det här hade säkert varit ganska underhållande om jag hade varit på annat humör, men just nu passade det inget vidare. Framför allt stör jag mig på Harry Holes förmåga att få unga kvinnor att mer eller mindre kasta sig över honom. Right! En alkoholiserad butter gubbe. Jomen. Jag skulle vilja se den alkoholiserade bittra gumma som utövade en oemotståndlig dragningskraft på unga män. Jag försöker föreställa mig den boken, men det går sådär.
Veckans Lästrio - Memoarer
Den här veckan passar ämnet sällsynt illa för mig. Verkligheten stinker! Jag brukar hävda att jag läser allt utom posei och memoarer. Men skam den som ger sig. Tre ska jag väl ändå lyckas skrapa ihop. Men det blir verkligen ingen topplista.
The long hard road out of hell - Marilyn Manson
Den senaste memoarboken jag läste. Det var drygt ett år sedan. Ganska intressant i början när hans barn- och ungdom beskrivs, men betydligt tråkigare när det kommer till karriären. Att läsa om konserter och droger är lagom kul. Men första halvan var klart läsvärd.
Mitt liv - Isadora Duncan
Boken som fick mig att hata memoarer! Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste den här boken. Men jag minns att jag avskydde varje sida. En sådan inbilsk kärring! Men det finns någon slags poetisk rättvisa att i hon dog strypt av sin egen jättelånga sjal. Ha!
Indianerna kallar det sött salt - Marianne Greenwood
Jag såg en dokumentär om henne för några månader sedan när hon precis dött. Då mindes jag att jag trots allt läste hennes böcker med ganska stort intresse. Hennes liv är faktiskt intressant att läsa om. Även om jag blir lika trött som alltid av den bild hon ger av sig själv så är hennes resor tillräckligt intressanta för att hålla mitt intresse uppe. Hon ger sig in i djungeln, lever på segelbåtar, bor hos fientliga stammar i sydamerika.
Så där ja. Det gick ju. Även om jag inte tycker om genren. Den passar inte mig helt enkelt. Verkligheten är så överskattad. Om det inte gäller reportageböcker då förstås. Det är något helt annat. Sådana älskar jag!
The long hard road out of hell - Marilyn Manson
Den senaste memoarboken jag läste. Det var drygt ett år sedan. Ganska intressant i början när hans barn- och ungdom beskrivs, men betydligt tråkigare när det kommer till karriären. Att läsa om konserter och droger är lagom kul. Men första halvan var klart läsvärd.
Mitt liv - Isadora Duncan
Boken som fick mig att hata memoarer! Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste den här boken. Men jag minns att jag avskydde varje sida. En sådan inbilsk kärring! Men det finns någon slags poetisk rättvisa att i hon dog strypt av sin egen jättelånga sjal. Ha!
Indianerna kallar det sött salt - Marianne Greenwood
Jag såg en dokumentär om henne för några månader sedan när hon precis dött. Då mindes jag att jag trots allt läste hennes böcker med ganska stort intresse. Hennes liv är faktiskt intressant att läsa om. Även om jag blir lika trött som alltid av den bild hon ger av sig själv så är hennes resor tillräckligt intressanta för att hålla mitt intresse uppe. Hon ger sig in i djungeln, lever på segelbåtar, bor hos fientliga stammar i sydamerika.
Så där ja. Det gick ju. Även om jag inte tycker om genren. Den passar inte mig helt enkelt. Verkligheten är så överskattad. Om det inte gäller reportageböcker då förstås. Det är något helt annat. Sådana älskar jag!
Pi hjärta Dennis = SANT!
Det räcker med den inledande meningen för att jag ska fastna.
"Ett gott råd:gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."
Nu har jag inte planerat att skugga någon i Boston. Men jag tar Lehanes råd till mitt hjärta ändå. Jag tar nästan allt Lehane åstadkomer till mitt hjärta, faktiskt. Även om jag tycker att intrigerna är fullkomligt löljligt snåriga och att upplösningen brukar lämna en del övrigt att önska. Jag gillar Lehane. Så är det bara.
Ingenting är heligt - Dennis Lehane
Hur ska man kunna låta bli att gilla en man som skriver meningar som den här?
"Han nickade och återgick till att stirra på sin spegelbild i det svarta glaset som om den gjorde honom riktigt förbannad."
Jag faller i alla fall som en fura. Jag vill ha Patrick och Angela i min kompiskrets. Nu blir visserligen en hel del av deras vänner stympade och ihäjskjutna, men vem vill leva för evigt? Jag skulle vara beredd att ta en del risker för att få hänga med dem på Bostons skummaste barer.
Boken då? Tja, intrigen är lika utflippad som vanligt. Våldet lika brutalt. Skurkarna lika totalt vridna. Vad kan jag säga? I love it!
"Ett gott råd:gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."
Nu har jag inte planerat att skugga någon i Boston. Men jag tar Lehanes råd till mitt hjärta ändå. Jag tar nästan allt Lehane åstadkomer till mitt hjärta, faktiskt. Även om jag tycker att intrigerna är fullkomligt löljligt snåriga och att upplösningen brukar lämna en del övrigt att önska. Jag gillar Lehane. Så är det bara.
Ingenting är heligt - Dennis Lehane
Hur ska man kunna låta bli att gilla en man som skriver meningar som den här?
"Han nickade och återgick till att stirra på sin spegelbild i det svarta glaset som om den gjorde honom riktigt förbannad."
Jag faller i alla fall som en fura. Jag vill ha Patrick och Angela i min kompiskrets. Nu blir visserligen en hel del av deras vänner stympade och ihäjskjutna, men vem vill leva för evigt? Jag skulle vara beredd att ta en del risker för att få hänga med dem på Bostons skummaste barer.
Boken då? Tja, intrigen är lika utflippad som vanligt. Våldet lika brutalt. Skurkarna lika totalt vridna. Vad kan jag säga? I love it!
Lyxproblem
På bordet inne i mitt bibliotek ligger 15 helt nya fina böcker. Bredvid står en påse med olästa biblioteksböcker. Men vad gör jag? Läser?
Njaaeeee...
Bloggar. Det läser jag. Och GP. Och någon enstaka Metro. Men böcker? Nej. För jag har drabbats av total beslutsångest. Jag kan inte bestämma mig för vad jag vill läsa. Så fort jag försöker börja på en bok så hinner jag inte mer än några sidor innan jag funderar på om inte någon annan vore roligare.
Till slut ger jag upp och spelar poker eller tittar på tv istället.
Jag hoppas att det går över snart!
Fantasilös eller hård som Clintan?
Då och då läser jag i bloggar att folk inte kan läsa deckare eller spökhistorier på kvällen eftersom de skrämmer upp sig själva. Andra kan inte läsa det alls för att de tycker att det är otäckt. Jag ser antagligen ut som en uggleholk varje gång jag läser något sådant.
Jag tror inte att jag har blivit riktigt skrämd av en bok sedan jag var tonåring. Jag blir nästan lite avundsjuk. Jag vill också kunna leva mig in så mycket i det jag läser att jag faktiskt blir skrämd. Men det händer inte.
De andra känslorna fungerar någorlunda. Jag kan bli rörd och road precis som vem som helst. Det är rädslan och obehaget som inte verkar nå fram. Så länge det är tryckta ord går det bra att vräka på med hur mycket rykande tarmar och sprutande blod som helt.
Den senaste gången jag kan komma ihåg att jag fick en liten rysning av något jag läste var faktiskt i Idun-boken av Johanne Hildebrandt. Det var när Freja kommer tillbaka efter att ha tillbringat vad hon tror är några dagar i skogen. Hon bär ett fantastiskt magiskt guldhalsband som dödsgudinnan har krävt att hon ska skaffa fram. Men vad hennes vänner ser är en vildögd kvinna som kommer tillbaka efter en månad i skogen med leriga pinnar och smutsiga stenar hopbundna med läderremmar om halsen.
Det lilla stycket fick mig av någon anledning att rysa till litegrand. Inte så att jag fick svårt att sova, för det var ju inte direkt skrämmande precis. Antagligen bara oväntat.
Så vad ska en kvinna behöva läsa för att bli skraj egentligen? Vad skrämmer er? Är det någon som har några tips? Stephen King i all ära, men han har inte skrämts ordentligt sedan IT. Vad har jag missat?
Jag kan väl inte vara för evigt dömt att gå omkring och kisa som Clintan och väsa Do you feel lucky? Det stämmer ju inte helt med min självbild...
Jag tror inte att jag har blivit riktigt skrämd av en bok sedan jag var tonåring. Jag blir nästan lite avundsjuk. Jag vill också kunna leva mig in så mycket i det jag läser att jag faktiskt blir skrämd. Men det händer inte.
De andra känslorna fungerar någorlunda. Jag kan bli rörd och road precis som vem som helst. Det är rädslan och obehaget som inte verkar nå fram. Så länge det är tryckta ord går det bra att vräka på med hur mycket rykande tarmar och sprutande blod som helt.
Den senaste gången jag kan komma ihåg att jag fick en liten rysning av något jag läste var faktiskt i Idun-boken av Johanne Hildebrandt. Det var när Freja kommer tillbaka efter att ha tillbringat vad hon tror är några dagar i skogen. Hon bär ett fantastiskt magiskt guldhalsband som dödsgudinnan har krävt att hon ska skaffa fram. Men vad hennes vänner ser är en vildögd kvinna som kommer tillbaka efter en månad i skogen med leriga pinnar och smutsiga stenar hopbundna med läderremmar om halsen.
Det lilla stycket fick mig av någon anledning att rysa till litegrand. Inte så att jag fick svårt att sova, för det var ju inte direkt skrämmande precis. Antagligen bara oväntat.
Så vad ska en kvinna behöva läsa för att bli skraj egentligen? Vad skrämmer er? Är det någon som har några tips? Stephen King i all ära, men han har inte skrämts ordentligt sedan IT. Vad har jag missat?
Jag kan väl inte vara för evigt dömt att gå omkring och kisa som Clintan och väsa Do you feel lucky? Det stämmer ju inte helt med min självbild...
Tre historiska
Jag kör på. Snart är jag ikapp. Eftertanken och den djupa analysen kanske saknas. Men hej, den är verkligen inte vanligt föreommande i min blogg ändå. Så nu tar vi nästa Lästrio. Historiska skildringar denna gång. Det borde vara lättare än geografi. Fast det kanske blir svårt att välja...? Vi får se.
Svärdet och spiran - Ken Follet
Så länge jag kan minnas har jag varit totalt fascinerad av hur man tillverkar saker. Jag sitter som hypnotiserad så fort det kommer en filmsnutt som visar hur en glasspinne blir till. Kanske beror det på att jag har tretton tummar på varje hand och är fullkomligt opraktisk. Så den här boken är mumma för mig. En historisk roman om en stenhuggare och ett katedralbygge i England. Det är både politik, historia och arkitektur i en och samma bok. Som ett Kinderägg - fast bättre!
Roms portar - Conn Iggulden
Något annat som får mig att sitta som klistrad framför teven är Rome. Och naturligtvis var Jag, Cladius min favoritserie när jag var mindre. Alltså är Igguldens serie som gjord för mig. Framför allt de första delarna. Det är ju svårt att bortse ifrån att man vet hur det går i de sista böckerna. Inte för att det hindrade mig från att läsa dem, men jag hade absolut mest behållning av den första delen i den här serien.
Rosens namn - Umberto Eco
Religiösa maktkamper och mystiska mord i ett italienskt benediktinkloster år 1327. Aldrig har Eco varit bättre! Jag har sett Rosens namn både som film och som pjäs. Men den ska läsas. Aldrig kan någon filmare eller scenograf skapa de miljöer som jag ser i min hjärna. Det här klostret med sitt labyrintiska bibliotek kommer att stanna i mitt minne för evigt. Och när seniliteten väl slår till kommer jag antagligen tro att jag har varit där i verkligheten. Så tydligt var det för mig.
Så, det var de 3 historiska det. Jag är ikapp! Grattis till mig.
Svärdet och spiran - Ken Follet
Så länge jag kan minnas har jag varit totalt fascinerad av hur man tillverkar saker. Jag sitter som hypnotiserad så fort det kommer en filmsnutt som visar hur en glasspinne blir till. Kanske beror det på att jag har tretton tummar på varje hand och är fullkomligt opraktisk. Så den här boken är mumma för mig. En historisk roman om en stenhuggare och ett katedralbygge i England. Det är både politik, historia och arkitektur i en och samma bok. Som ett Kinderägg - fast bättre!
Roms portar - Conn Iggulden
Något annat som får mig att sitta som klistrad framför teven är Rome. Och naturligtvis var Jag, Cladius min favoritserie när jag var mindre. Alltså är Igguldens serie som gjord för mig. Framför allt de första delarna. Det är ju svårt att bortse ifrån att man vet hur det går i de sista böckerna. Inte för att det hindrade mig från att läsa dem, men jag hade absolut mest behållning av den första delen i den här serien.
Rosens namn - Umberto Eco
Religiösa maktkamper och mystiska mord i ett italienskt benediktinkloster år 1327. Aldrig har Eco varit bättre! Jag har sett Rosens namn både som film och som pjäs. Men den ska läsas. Aldrig kan någon filmare eller scenograf skapa de miljöer som jag ser i min hjärna. Det här klostret med sitt labyrintiska bibliotek kommer att stanna i mitt minne för evigt. Och när seniliteten väl slår till kommer jag antagligen tro att jag har varit där i verkligheten. Så tydligt var det för mig.
Så, det var de 3 historiska det. Jag är ikapp! Grattis till mig.
Tre geografiska uppevelser
Jag fortsätter direkt. Förra veckan var det geografiska skildringar som Petra efterlyste. Så, här kommer tre böcker där platsen är en stor del av behållningen.
Midnatt i ondskans och godhetens trädgård - John Berendt
Savannah. Behöver jag säga mer? Jag älskar sydstatsskildringar. Trots att jag inte ens varit i USA. Antagligen kommer jag att bli oändligt besviken om jag någonsin reser dit. Men för mig räcker det långt att en bok utspelar sig i Sydstaterna för att jag ska förutsätta att den är bra. Fast den här boken är bra. Verandor och mangroveträd, mord och mörka hemligheter, hetta - behövs egentligen något mer?
Tusen strålande solar - Khaled Hosseini
Till och med titeln handlar om Kabul. För mig är beskrivningen av Afghanistan och Kabul den största behållningen med den här boken. Inte för att jag vill åka dit. Det vill jag verkligen inte. Men det känns som om jag får en bild av staden. Vad den en gång varit och vad den har förvandlats till.
Lämna inga spår - Hannah Nyala
Sällan betyder den geografiska placeringen så mycket som här. I den australiska öknen är det uppenbarligen inte lätt att överleva. Jag tycker att det här är en nära på genial thriller där landskapet är den största faran. Så mycket dödligare än de män med gevär som också jagar huvudpersonerna. Ett måste för varje överlevnadsfantast och för oss som hellre sitter i en bekväm fåtölj och avnjuter andras plågsamma kamp för överlevnad med kaffekopen inom bekvämt räckhåll.
Min första Lästrio
Jag har förstås sett att Petra tagit upp stafettpinnen och startat en Lästrio. Ett grymt bra initiativ så klart. Och självklart har jag tänkt vara med. Tyvärr är tanke och handling inte samma sak i mitt hem. Så det har dröjt ett tag. Men jag vill vara med. Så nu ska jag äntligen ta tag i detta. Här kommer alltså min första.
3 deckarhjältar
Patrick Kenzie & Angela Gennaro - Dennis Lehane
Jag kan ju inte skilja på det här radarparet. Jag gillar verkligen Lehane. Det är något gammaldags över hans sätt att skriva. Det doftar Chandler om sidorna. Patrick och Angela är tuffa, Bostons gator är ännu tuffare, men tuffast av dem alla är vännen Bubba. Och vet ni, jag har en oläst Lehane liggande här bredvid mig. Jag kan knappt vänta.
Lästips: Gone, Baby, Gone
Lincoln Rhyme & Amelia Sachs - Jeffrey Deaver
En totalförlamad brottsplatsutredare som kan röra ett finger och huvudet. I like. Idén alltså, intrigerna lämnar en del övrigt att önska. Även Lincoln har en kvinnlig radarpartner som naturligtvis är sjuuuukt snygg. Det är tröttsamt, visst? Men jag gillar ändå den sure Lincoln och hans knäppa specialkunskaper om jordrester och sediment.
Lästips: I samlarens spår
Carol Jordan & Tony Hill - Val McDermind
När jag nu ändå är inne på par, så fortsätter jag väl med en polis och en profilerare. Val McDermind tar ut svängarna ordentligt i sina böcker. Och jag gillar det. Här är folk riktigt galna och det är blodigt som fan. Carol är tack och lov inte lika fantastiskt snygg som kvinnorna ovan. Men nog är hon snyggare än Tony i alla fall.
Lästips: Sjöjungfrun sjöng sin sång
3 deckarhjältar
Patrick Kenzie & Angela Gennaro - Dennis Lehane
Jag kan ju inte skilja på det här radarparet. Jag gillar verkligen Lehane. Det är något gammaldags över hans sätt att skriva. Det doftar Chandler om sidorna. Patrick och Angela är tuffa, Bostons gator är ännu tuffare, men tuffast av dem alla är vännen Bubba. Och vet ni, jag har en oläst Lehane liggande här bredvid mig. Jag kan knappt vänta.
Lästips: Gone, Baby, Gone
Lincoln Rhyme & Amelia Sachs - Jeffrey Deaver
En totalförlamad brottsplatsutredare som kan röra ett finger och huvudet. I like. Idén alltså, intrigerna lämnar en del övrigt att önska. Även Lincoln har en kvinnlig radarpartner som naturligtvis är sjuuuukt snygg. Det är tröttsamt, visst? Men jag gillar ändå den sure Lincoln och hans knäppa specialkunskaper om jordrester och sediment.
Lästips: I samlarens spår
Carol Jordan & Tony Hill - Val McDermind
När jag nu ändå är inne på par, så fortsätter jag väl med en polis och en profilerare. Val McDermind tar ut svängarna ordentligt i sina böcker. Och jag gillar det. Här är folk riktigt galna och det är blodigt som fan. Carol är tack och lov inte lika fantastiskt snygg som kvinnorna ovan. Men nog är hon snyggare än Tony i alla fall.
Lästips: Sjöjungfrun sjöng sin sång
Nej! Lacey! Mamma! Ditt jävla svin!
Det där måste vara de 4 absolut vanligast förekommande meningarna i den här ljudboken. Stackars Julia Dufvenius upprepar dem gång på gång. Det skulle jag antagligen inte ens lagt märke till om jag läst boken. Men i en ljudbok blir det enormt tydligt.
Djävulsk risk - Scott Frost
Där satt den! Vilken titel. Jag gissar att förlaget lade ner flera minuter på att hitta den. Djävulsk risk... Wow. Det låter spännande. Känns nytt och fräscht. Verkligen. Originaltiteln är Run the risk, så Djävulsk risk är ju... hm... närapå klockrent.
Nåja, boken är något bättre än titeln. När Frost debuterade med den här boken blev den nominerad till en Edgar award. Positivt är att huvudpersonen Alex är en medelålders kvinna med en sjuttonårig dotter och vi får aldrig veta hur hon ser ut! Hon jagar mördare utan att jag någonsin får veta vad hon har för hårfärg eller vad hon har på sig. Tja utom när det är en bombväst - men det kan jag leva med.
Däremot är det en väldig massa jagande. En seriemördande bombman tar livet av den ena efter den andra och Alex och hennes kollegor jagas fram och tillbaka av den smarte mördaren som hela tiden är flera steg före. När mördaren kidnappar Alex dotter Lacey går jakten upp på överväxel. Jaga, jaga, oj vad de jagar.
Tyvärr är den smarte mördaren inte flera steg före mig. Redan på CD nr 6 vet jag vem mördaren är och sedan är resten av lyssnandet bara en enda lång väntan på att poliserna också ska fatta det.
Djävulsk risk - Scott Frost
Där satt den! Vilken titel. Jag gissar att förlaget lade ner flera minuter på att hitta den. Djävulsk risk... Wow. Det låter spännande. Känns nytt och fräscht. Verkligen. Originaltiteln är Run the risk, så Djävulsk risk är ju... hm... närapå klockrent.
Nåja, boken är något bättre än titeln. När Frost debuterade med den här boken blev den nominerad till en Edgar award. Positivt är att huvudpersonen Alex är en medelålders kvinna med en sjuttonårig dotter och vi får aldrig veta hur hon ser ut! Hon jagar mördare utan att jag någonsin får veta vad hon har för hårfärg eller vad hon har på sig. Tja utom när det är en bombväst - men det kan jag leva med.
Däremot är det en väldig massa jagande. En seriemördande bombman tar livet av den ena efter den andra och Alex och hennes kollegor jagas fram och tillbaka av den smarte mördaren som hela tiden är flera steg före. När mördaren kidnappar Alex dotter Lacey går jakten upp på överväxel. Jaga, jaga, oj vad de jagar.
Tyvärr är den smarte mördaren inte flera steg före mig. Redan på CD nr 6 vet jag vem mördaren är och sedan är resten av lyssnandet bara en enda lång väntan på att poliserna också ska fatta det.
Neej, mitt nyårslöfte gick upp i rök
Nix. Inte rökningen. Det var för övrigt ingen nyårslöfte utan ett spontanbeslut mellan jul och nyår. Istället var det ett av mina litterära löften som sprack som en såpbubbla. Ett elakt 3-dagars migränanfall (tro mig, det känns som ett anfall) fick mig att helt strunta i biblioteket. Böckerna skulle ha varit inlämnade igår. Fan också. Många är det också. Böter är inte vad jag behöver just nu.
Nåja, det hade kunnat vara värre. Jag får helt enkelt spurta iväg till biblioteket när jag kommer hem från jobbet. Naturligtvis räknar jag med att få med mig en hel trave hem som vanligt. Några kanske jag till och med läser... Vem vet?
Jag har också lyckats avsluta min insomningsbok, tror jag. Migrän gör mig seriöst dum i huvudet. Det känns som om hälften av mina hjärnceller har förvandlats till melass. Men jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst ut den.
Täcknamn Tortugas - Robert Ludlum
OBS! SPOILER! KANSKE! ELLER INTE? MEN LITE, TROR JAG...
Kanske är Tortugas namnet på en ubåt? Så skulle det kunna vara, men jag är faktiskt inte säker.
Handlingen i korthet. Nazister behöver industridiamanter. Amerikaner behöver ett navigationssystem som fungerar på hög höjd. De beslutar sig för att byta grejer med varandra. I största hemlighet förstås. David Spaulding är mannen som ska hämta hem ritningarna på navigationssystemet. Bytet ska ske hos en rik jude som bor i Argentina. David vet förstås inget om diamanterna. Men diverse människor som försöker hindra honom vet vad som händer. Eftersom detta är en roman är det förstås ingen som talar klarspråk med David. Istället för att säga till honom att "om du gör det här så kommer tyskarna att få tusentals industridiamanter som de behöver för att förfina sina bomber" så kommer de med kryptiska meddelanden som "Tortugas måste stoppas."
David vet inte vad han ska tro så han passar på att bli kär i någon som heter Jean under tiden han funderar på vilka dessa mystiska människor som smyger på honom kan vara.
Då och då blir han misshandlad och nästan sprängd i luften. Aj aj aj vad mycket blåmärken och sår han får.
Men, kan ni tänka er, på slutet ordnar allting upp sig. David lyckas tillsammans med den judiska motståndsrörelsen inte bara få tag i de viktiga ritningarna, han lyckas också döda den svekfulle rike juden, krossa nazisternas lömska planer, rädda Jean och få ett alkoholiserat tekniskt geni att se ljusare på livet. Slutet gott allting gott. Så tror jag att det var. Fast när jag läser det här så börjar jag undra om jag inte har drömt lite...
Nåja, ett alldeles utmärkt sömnpiller var det i varje fall.
Nåja, det hade kunnat vara värre. Jag får helt enkelt spurta iväg till biblioteket när jag kommer hem från jobbet. Naturligtvis räknar jag med att få med mig en hel trave hem som vanligt. Några kanske jag till och med läser... Vem vet?
Jag har också lyckats avsluta min insomningsbok, tror jag. Migrän gör mig seriöst dum i huvudet. Det känns som om hälften av mina hjärnceller har förvandlats till melass. Men jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst ut den.
Täcknamn Tortugas - Robert Ludlum
OBS! SPOILER! KANSKE! ELLER INTE? MEN LITE, TROR JAG...
Kanske är Tortugas namnet på en ubåt? Så skulle det kunna vara, men jag är faktiskt inte säker.
Handlingen i korthet. Nazister behöver industridiamanter. Amerikaner behöver ett navigationssystem som fungerar på hög höjd. De beslutar sig för att byta grejer med varandra. I största hemlighet förstås. David Spaulding är mannen som ska hämta hem ritningarna på navigationssystemet. Bytet ska ske hos en rik jude som bor i Argentina. David vet förstås inget om diamanterna. Men diverse människor som försöker hindra honom vet vad som händer. Eftersom detta är en roman är det förstås ingen som talar klarspråk med David. Istället för att säga till honom att "om du gör det här så kommer tyskarna att få tusentals industridiamanter som de behöver för att förfina sina bomber" så kommer de med kryptiska meddelanden som "Tortugas måste stoppas."
David vet inte vad han ska tro så han passar på att bli kär i någon som heter Jean under tiden han funderar på vilka dessa mystiska människor som smyger på honom kan vara.
Då och då blir han misshandlad och nästan sprängd i luften. Aj aj aj vad mycket blåmärken och sår han får.
Men, kan ni tänka er, på slutet ordnar allting upp sig. David lyckas tillsammans med den judiska motståndsrörelsen inte bara få tag i de viktiga ritningarna, han lyckas också döda den svekfulle rike juden, krossa nazisternas lömska planer, rädda Jean och få ett alkoholiserat tekniskt geni att se ljusare på livet. Slutet gott allting gott. Så tror jag att det var. Fast när jag läser det här så börjar jag undra om jag inte har drömt lite...
Nåja, ett alldeles utmärkt sömnpiller var det i varje fall.
Ryckig läsning
Jag är vårtrött och lite utarbetad just nu. Fast mest är det antagligen våren. Jag har svårt för den här årstiden. Jag mår mycket bättre på hösten. Jag gillar när det mörknar tidigt.
Våren med sitt ljus gör mig bara trött. Allt är grått och fult, människorna bleka och staden smutsig.
Det går över. Så snart det blir försommar piggnar jag till igen. Men det lär dröja några veckor. Jag är med om det här varje år, så jag borde vara van. Men lik förbannat blir jag lika förvånad över den totala trötthet jag drabbas av. Jag vill egentligen bara sova just nu.
Insomningsböcker är inte vad jag behöver nu. Jag har fortfarande Ludlum på nattduksbordet. Men för det mesta hinner jag inte ens hitta rätt sida innan jag somnar. Jag har halva boken kvar.
Jag har travar med olästa böcker liggande. Men det spelar ingen roll. För nu ska jag till biblioteket och lämna tillbaka böcker. Det förnuftiga vore ju förstås att inte låna något. Men det kommer inte att hända. Vem vet kanske kan jag hitta en nobelpristagare att läsa?
Mina litterära nyårslöften går lite blandat. Jag har lyckats läsa 5 böcker av icke engelskspråkiga författare (mål 10 st). Två icke-deckare av nordiska författare (Mål 5 st) Men, inte en enda ny nobelpristagare. (Mål 5 st) Nobelpristagarna visade sig bli svårare än jag trott. Jag har läst ganska många redan. Och de jag inte läst tycks jag ha ett väldigt motstånd mot. Det finns inget vettigt skäl till detta om vi bortser från poeterna. Poesi är inte min grej! Jag får helt enkelt ta mig i kragen och citera Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va?
Våren med sitt ljus gör mig bara trött. Allt är grått och fult, människorna bleka och staden smutsig.
Det går över. Så snart det blir försommar piggnar jag till igen. Men det lär dröja några veckor. Jag är med om det här varje år, så jag borde vara van. Men lik förbannat blir jag lika förvånad över den totala trötthet jag drabbas av. Jag vill egentligen bara sova just nu.
Insomningsböcker är inte vad jag behöver nu. Jag har fortfarande Ludlum på nattduksbordet. Men för det mesta hinner jag inte ens hitta rätt sida innan jag somnar. Jag har halva boken kvar.
Jag har travar med olästa böcker liggande. Men det spelar ingen roll. För nu ska jag till biblioteket och lämna tillbaka böcker. Det förnuftiga vore ju förstås att inte låna något. Men det kommer inte att hända. Vem vet kanske kan jag hitta en nobelpristagare att läsa?
Mina litterära nyårslöften går lite blandat. Jag har lyckats läsa 5 böcker av icke engelskspråkiga författare (mål 10 st). Två icke-deckare av nordiska författare (Mål 5 st) Men, inte en enda ny nobelpristagare. (Mål 5 st) Nobelpristagarna visade sig bli svårare än jag trott. Jag har läst ganska många redan. Och de jag inte läst tycks jag ha ett väldigt motstånd mot. Det finns inget vettigt skäl till detta om vi bortser från poeterna. Poesi är inte min grej! Jag får helt enkelt ta mig i kragen och citera Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va?
Norge. Check!
Den här boken har jag sett att Ylva rekommenderar. Så naturligtvis högg jag den när jag såg den på biblioteket. Att författaren dessutom är från Norge var ju en extra bonus.
Ut och stjäla hästar - Per Pettersson
Vad skönt det är med en författare som inte berättar allt. Åtminstone när de gör det så här skickligt. Vad som egentligen hänt i huvudpersonens liv får man inte veta mycket om. Det som beskrivs är nuet när han är någonstans 65-70 år gammal och sommaren 1948 när han tillbringade några sommarmånader med fadern i en hyrd stuga nära gränsen till Sverige.
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så vilsamt att läsa detta. Kanske är det skogen? Jag vill också bo i skogen tillsammans med en hund och ägna mina dagar åt att såga ner träd och fylla på förrådet av ved inför vintern. Nej, det vill jag ju inte egentligen. Jag skulle få lappsjuka efter åtta dagar.
Ååh, nu får jag boken att låta jättetråkig. Som om den var full av naturskildringar. Det är den inte. Det är dramatiskt och lugnt på samma gång. Stora känslor, spänning, svek och timmerflottning. Jag gillar! Läs bara och strunta i vad jag svamlar om här.
Ut och stjäla hästar - Per Pettersson
Vad skönt det är med en författare som inte berättar allt. Åtminstone när de gör det så här skickligt. Vad som egentligen hänt i huvudpersonens liv får man inte veta mycket om. Det som beskrivs är nuet när han är någonstans 65-70 år gammal och sommaren 1948 när han tillbringade några sommarmånader med fadern i en hyrd stuga nära gränsen till Sverige.
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så vilsamt att läsa detta. Kanske är det skogen? Jag vill också bo i skogen tillsammans med en hund och ägna mina dagar åt att såga ner träd och fylla på förrådet av ved inför vintern. Nej, det vill jag ju inte egentligen. Jag skulle få lappsjuka efter åtta dagar.
Ååh, nu får jag boken att låta jättetråkig. Som om den var full av naturskildringar. Det är den inte. Det är dramatiskt och lugnt på samma gång. Stora känslor, spänning, svek och timmerflottning. Jag gillar! Läs bara och strunta i vad jag svamlar om här.
En alldeles valfri bokfemma
Men det här är ju alldeles omöjligt. Den allra sista bokfemman.
Då borde det ju vara den allra bästa. Dessutom får vi välja ämne helt själva. Det kan ju bara leda till en enda sak. Totalt hjärnstillestånd. Vad ska man skriva om? Bästa måltider i böcker? Författare som jag har velat kasta tuggat papper på? Fånigaste titlarna? Löjligaste intrigerna?
Jag har verkligen inte den blekaste aning Men en bokfemma ska det förstås bli. Och ämnet blir? padadapam: Böcker jag inte gärna pratar högt om att jag har läst.
Lace - Shirley Conran
Om jag inte minns helt fel har den här boken världens gräsligaste inledande mening. Jag tror att den börjar med något i den här stilen. "Skrap... skrap... skrap. Abortredskapen rev i trettonåringens kropp." Jag minns att jag närapå rodnade redan där. Hur kunde man skriva så dåligt? Men det hindrade mig förstås inte från att läsa vidare. För den här boken läste alla. Jag med. Även om jag skräpradarn gick varm och alla kitchklockor ringde oavbrutet. Det var gräsligt, så klart. Men oj vad skoj. Här är någon som inte tycker riktigt som jag.
Remo - Warren Murphy & Richard Sapir
My guilty pleasure. Jag brukar fnysa lite åt människor som läser romantikböcker. Det borde jag naturligtvis inte göra. Jag kan ju inte med gott samvete påstå att Remo-böckerna är så mycket bättre. Det är total kiosklitteratur! Men med humor. Handlingen, eller vad vi ska kalla den, bygger på att en polisman blir skenavrättad och därefter tränad i den uråldriga kamptekniken sinanju för att bli lönnmördare i statens tjänst. Den som sköter träningen är en gammal tjurig korean vid namn Chiun. Han åtar sig att träna detta ovärdiga stycke av ett blekt grisöra eftersom han är övertygad om att Remo är den återfödde Shiva. Chiun är dessutom övertygad om att deras kontaktperson Smith är kejsare över Amerika.
Jag har visserligen inte läst en Remo-bok på 15 år. Men skulle jag springa på något så kommer jag garanterat att läsa dem igen. Fast jag tänker inte tala om det för någon. Här är en kille som kan massor om Remo.
Dockornas dal - Jacqueline Susann
Jag var övertygad om att detta var en 80-talsbok. Men oj vad fel jag hade. Den är skriven redan 1966. En eländesskildring utan dess like. Det går verkligen inte bra för någon i den här boken. Jag vet inte hur sant det är men enligt wikipedia är figurerna löst baserade på stjärnor som Judy Garland och Frances Farmer. Dockorna är för övrigt receptbelagda läkemedel. Nu vill jag inte prata mer om det här... Den som vill få en snabb genomgång av handlingen hittar den här.
Pojken som kallades det - Dave Pelzer
Gymnasieelevernas storfavorit. Människor som tycker att detta är världens bästa bok tycks ha följande gemensamt: De särskriver, de har svårt att skilja på var och vart och de avslutar gärna sina bloggar med puzzar eller kjamizar. Det är ok. Det känns som om tonåren kräver det riktigt stora och övertydliga för att tränga igenom det egna eländet. Finliret får liksom vänta till senare, när de egna känslostormarna har lugnat ner sig. Jag gillar inte BOATS men den här har jag läst. På bussen mellan Borås och Göteborg. I smyg. För den här boken skämdes jag en liten gnutta för att jag läste. Eländesporr är skämmigt tycker jag.
Älska dig själv - Wayne Dyer
Iiiiiiihhhhh. Stora skämslarmet går igång nu! Jag tyckte att den var jätte-jätte-bra. Till mitt försvar vill jag påpeka att jag gick på gymnasiet när jag läste den. Jag hade säkert älskat Dave Pelzer också om jag läst den då. Men nu fick jag istället lära mig att älska mig själv. Åh vilken lycka! Den varade säkert i en vecka innan teorin började krackelera och jag återgick till att avsky och förakta mig själv precis som vilken mainstream tonåring som helst. Vissa saker förändras inte så mycket. Så, det var den sista bokfemman.
Det är med sorg i hjärtat jag säger tack och hej till den företeelsen. Hej hej!
Då borde det ju vara den allra bästa. Dessutom får vi välja ämne helt själva. Det kan ju bara leda till en enda sak. Totalt hjärnstillestånd. Vad ska man skriva om? Bästa måltider i böcker? Författare som jag har velat kasta tuggat papper på? Fånigaste titlarna? Löjligaste intrigerna?
Jag har verkligen inte den blekaste aning Men en bokfemma ska det förstås bli. Och ämnet blir? padadapam: Böcker jag inte gärna pratar högt om att jag har läst.
Lace - Shirley Conran
Om jag inte minns helt fel har den här boken världens gräsligaste inledande mening. Jag tror att den börjar med något i den här stilen. "Skrap... skrap... skrap. Abortredskapen rev i trettonåringens kropp." Jag minns att jag närapå rodnade redan där. Hur kunde man skriva så dåligt? Men det hindrade mig förstås inte från att läsa vidare. För den här boken läste alla. Jag med. Även om jag skräpradarn gick varm och alla kitchklockor ringde oavbrutet. Det var gräsligt, så klart. Men oj vad skoj. Här är någon som inte tycker riktigt som jag.
Remo - Warren Murphy & Richard Sapir
My guilty pleasure. Jag brukar fnysa lite åt människor som läser romantikböcker. Det borde jag naturligtvis inte göra. Jag kan ju inte med gott samvete påstå att Remo-böckerna är så mycket bättre. Det är total kiosklitteratur! Men med humor. Handlingen, eller vad vi ska kalla den, bygger på att en polisman blir skenavrättad och därefter tränad i den uråldriga kamptekniken sinanju för att bli lönnmördare i statens tjänst. Den som sköter träningen är en gammal tjurig korean vid namn Chiun. Han åtar sig att träna detta ovärdiga stycke av ett blekt grisöra eftersom han är övertygad om att Remo är den återfödde Shiva. Chiun är dessutom övertygad om att deras kontaktperson Smith är kejsare över Amerika.
Jag har visserligen inte läst en Remo-bok på 15 år. Men skulle jag springa på något så kommer jag garanterat att läsa dem igen. Fast jag tänker inte tala om det för någon. Här är en kille som kan massor om Remo.
Dockornas dal - Jacqueline Susann
Jag var övertygad om att detta var en 80-talsbok. Men oj vad fel jag hade. Den är skriven redan 1966. En eländesskildring utan dess like. Det går verkligen inte bra för någon i den här boken. Jag vet inte hur sant det är men enligt wikipedia är figurerna löst baserade på stjärnor som Judy Garland och Frances Farmer. Dockorna är för övrigt receptbelagda läkemedel. Nu vill jag inte prata mer om det här... Den som vill få en snabb genomgång av handlingen hittar den här.
Pojken som kallades det - Dave Pelzer
Gymnasieelevernas storfavorit. Människor som tycker att detta är världens bästa bok tycks ha följande gemensamt: De särskriver, de har svårt att skilja på var och vart och de avslutar gärna sina bloggar med puzzar eller kjamizar. Det är ok. Det känns som om tonåren kräver det riktigt stora och övertydliga för att tränga igenom det egna eländet. Finliret får liksom vänta till senare, när de egna känslostormarna har lugnat ner sig. Jag gillar inte BOATS men den här har jag läst. På bussen mellan Borås och Göteborg. I smyg. För den här boken skämdes jag en liten gnutta för att jag läste. Eländesporr är skämmigt tycker jag.
Älska dig själv - Wayne Dyer
Iiiiiiihhhhh. Stora skämslarmet går igång nu! Jag tyckte att den var jätte-jätte-bra. Till mitt försvar vill jag påpeka att jag gick på gymnasiet när jag läste den. Jag hade säkert älskat Dave Pelzer också om jag läst den då. Men nu fick jag istället lära mig att älska mig själv. Åh vilken lycka! Den varade säkert i en vecka innan teorin började krackelera och jag återgick till att avsky och förakta mig själv precis som vilken mainstream tonåring som helst. Vissa saker förändras inte så mycket. Så, det var den sista bokfemman.
Det är med sorg i hjärtat jag säger tack och hej till den företeelsen. Hej hej!
Läslugn
Jobb, jobb, ännu mer jobb och någon form av infektion har effektivt hindrat mig från att både läsa och skriva annat än rena jobbtexter den senaste veckan.
Fast lite litteratur har jag förstås smugit till mig mellan uppdragen. Två lugna böcker som på något konstigt sätt talat alldeles utmärkt med varandra. Ut och stjäla hästar och Dagmar låter mig båda sjunka ner i tempo och läsa långsamt. Den ena boken tar med mig ut i skogen den andra ut på havet i Stockholms skärgård. Vilken jag än plockar upp så blir jag lika nöjd.
Jaha, det här skrev jag ju för flera dagar sedan! Blogg.se har krånglat och uppdaterat och bytt servrar och annat skoj. Halva texten har försvunnit och jag har helt och hållet glömt vad jag tänkte. Men det var säkert något alldeles förträffligt och smart. Var vänliga och föreställ er en sådan text ungefär här.
Själv tar jag och jobbar lite till.
Fast lite litteratur har jag förstås smugit till mig mellan uppdragen. Två lugna böcker som på något konstigt sätt talat alldeles utmärkt med varandra. Ut och stjäla hästar och Dagmar låter mig båda sjunka ner i tempo och läsa långsamt. Den ena boken tar med mig ut i skogen den andra ut på havet i Stockholms skärgård. Vilken jag än plockar upp så blir jag lika nöjd.
Jaha, det här skrev jag ju för flera dagar sedan! Blogg.se har krånglat och uppdaterat och bytt servrar och annat skoj. Halva texten har försvunnit och jag har helt och hållet glömt vad jag tänkte. Men det var säkert något alldeles förträffligt och smart. Var vänliga och föreställ er en sådan text ungefär här.
Själv tar jag och jobbar lite till.