gemen och verserad

Det är allt jag har läst i år. Det svider lite i den belästa delen av mig.
Nätpoker och bloggar stjäl tydligen mer tid än vad jag har förstått. Normalt brukar jag läsa 150-180 böcker om året. Nu är ju frågan om jag ens hinner med 100?

Fast är det något att gräma sig över, egentligen? Att läsa bara för läsandets egen skull har ju knappast något värde. När jag väl hittar en bok jag verkligen vill läsa så har jag ju inga som helst problem att välja den istället för datorn.

Spelberoende oroar jag mig inte det minsta för. Jag har i och för sig lagt ut 450 kronor på nätpoker. Men det gjorde jag för över ett år sedan. Nu tänker jag plocka ut min vinst och använda till semestern. De ursprungliga 450 får stå kvar på konton och bli grundstommen till nästa års semesterfirande.

Nej, då är faktiskt bloggläsandet mer beroendeframkallande. Och inte tjänar jag några pengar på det heller... Visst det finns jätteroliga bloggar - men frågan är om jag verkligen måste läsa sååå himla många? Det slukar timmar, har jag märkt.

Min sömn är säkrad för en lång tid framöver. Jag har hittat en ny fantasy-trilogi som vaggar mig till sömns på kvällarna.

The magicians guild - Trudi Canavan

Den här boken har jag i och för sig hållit på med länge. Jag har plockat upp den då och då, men aldrig fastnat. Men nu när mina SF-böcker är slut så tog jag upp den igen.

Den är alltså inget vidare...

Boken handlar om slumflickan Sonea som av en slump upptäcker att hon har magiska krafter. Tyvärr upptäcker magikerna det samtidigt. En magiker som inte kommer från någon av de utvalda familjerna? Det är ju otänkbart...  Hela första boken handlar i stort sett om hur magikerna jagar Sonea som gömmer sig hos Tjuvarna och flyttas från plats till plats. Rent fantastiskt tråkigt. Och anledningen att jag lade ifrån mig boken gång på gång.

Men till slut tar den sig en aning. Soneas krafter blir allt mer opålitliga och det visar sig att magikerna faktiskt menar allvar då de säger att hon är välkommen i magikernas gille. Där hon antingen kan få lära sig att kontrollera sina krafter eller få dem blockerade.

När hon väl blir tillfångatagen och förd till magikerna blir boken i alla fall uthärdlig. Det är klyschigt och ganska enkelt att räkna ut vad som ska hända - men det är i alla fall traditionellt och sömngivande. Jag nöjer mig med det. Nu har jag två böcker kvar i serien och räknar kallt med att somna gott långt in på hösten. De kvällar jag faktiskt inte behöver somna i vettig tid unnar jag mig att läsa bättre böcker. Så Sonera och hennes magikerkompisar kommer garanterat att få stanna i bokhyllan under semestern. Men dit är det två veckor kvar...

Åhhh, nu blir jag sur. Här har jag suttit och skrivit en lång blogg och så försvinner den när jag trycker på publicera. Äsch, nu får jag skriva om en gång till. Vad tråkigt.

Nåja, här kommer den. Nu med betydligt färre ord, skulle jag tro.

Vackra flickors lott - Alexander McCall Smith
Normalt gillar jag inte alls den här typen av böcker. Jag föredrar våldsamma deckare. Men det här är så charmigt att jag smälter som glass i sommarvärmen. Jag vill också vara en afrikansk kvinna med traditionell figur. Fet och vacker.

Onåd - J M Coetzee
Dyster med bra. Ett så fantastiskt enkelt språk att jag inte lägger märke till det alls. Allt som finns är handlingen. När jag läser sådant här kommer jag på att det faktiskt är klasskillnad på nobelpristagare och svenska deckarförfattare.

Tusen små bitar - James Frey
Jag gillade den här boken. Jag struntar i om den inte är "sann" Sanningen är ändå överskattad. Vad är det som är så jävla bra med att en historia är sann? Det har jag aldrig förstått. Huvudsaken är väl att historien berör en på något sätt, eller?

Vass egg - Gillian Flynn
Ett oväntat fynd på biblioteket. En deckare med ovanlig tvist. Det var väl ingen fantastisk bok - men den passade mig perfekt när jag läste den. Och så utspelar den sig ju i Sydstaterna. Jag är en sucker för sydstatslitteratur.

Du behöver inte älska dig själv - Jeffrey Winjberg
En spark i rumpan på terapeuter och psykologer. Den här boken tokgillar jag verkligen. Jag upskattar böcker som får mig att tänka tankar jag inte haft förut. Den här boken gjorde det. garanterat.

Så, thats it.

Den här boken hade jag verkligen hoppats på. Men tyvärr så levde den inte alls upp till mina förväntningar. Det är väl bara att acceptera, vissa författare har bara en enda magisk bok inom sig.

Magistern - Frank McCourt

Ängeln på sjunde trappsteget var en ljuvlig bok. Jag hade inga förhoppningar om att den här boken skulle nå upp till samma nivåer, men jag blev ändå besviken.

Magistern handlar om Franks liv som lärare, hur han handskas med sin egen osäkerhet och elevernas ointresse. Här och där glimtar boken i och för sig till. Det finns tillfällen då han verkligen lyckas fånga sina elever och få dem engagerade - men även då är han osäker. Hur ska de andra lärarna reagera om de kommer in i hans klassrum och får se att hans elever skapar musik till matrecept?

Om jag hade varit lärare, eller ens det minsta intresserad av att bli det så hade jag kanske tyckt att den här boken var mer läsvärd. Nu blir jag mest lite ledsen över att läsa hur han går genom livet med en ständig känsla av att inte riktigt duga. Jag vet inte vad jag hade hoppats på? Kanske någon slags hjältehistoria om en lärare som lyckas få sina slumskoleelever att uträtta stordåd inom litteraturen. I så fall tog jag helt fel bok.

Det här trodde jag skulle bli jätteenkelt - men det blev det naturligtvis inte. Jag har säkert läst ett tusental deckare - men så värst många är det inte som stannat i minnet. Och hur ska man kunna välja vilka som är bäst?

Nåja, det är bara att försöka.

Ormars skepnad - Minette Walters
En annorlunda deckare. Full av handskivna brev, vanliga brev, tidningsnotiser och e-mailkorrespondens. En kvinna ägnar tjugo år åt att försöka avslöja vad som egentligen hände när Galna Annie dog. Blev hon mördad och i så fall varför? Var det för att hon var galen eller för att hon var svart? Eller var skälet något helt annat?

Rosens namn - Umberto Eco
Jag väljer att stoppa in den här boken i deckarfacket - även om den är så mycket mer. Jag hör visserligen till dem som alltid tycker att filmen är sämre än boken - men i det här fallet är det extra tydligt. Det här är en bok att läsa långsamt och njuta av. Året är 1327 och det pågår en maktkamp mellan kejsar Ludwig och påven. Broder William för Baskerville har kommit till ett kloster i Italien för att medla. Men i klostret dör en munk varje dygn. På de mest mystiska vis. Härlig läsning, med mervärde.

En annan tid, ett annat liv - Leif GW Persson
Det går inte fort när GW Persson berättar. Men det gör ingenting. Jag uppskattar det långsamma tempot i den här boken. Att en bok om en dålig polisutredning som slutligen läggs ner, kan vara så här smart, är en prestation. Här finns cia-agenter, trötta snutar och ett överraskande slut. Mycket mer behöver jag inte för att bli nöjd.

När sista spärren släpper - Jonathan Kellerman
Det här är fösta boken i en serie om barnpsykologen Alex Delaware och den homosexuelle detektiven Milo Sturgis. Tyvärr når ingen av uppföljarna ens i närheten av spänningen i första boken. Men den här är riktigt bra. Här får läsaren inte bara följa ett spännade och riktigt otäckt mordfall med ännu värre förgreningar, utan även den spirande vänskapen mellan Milo och Alex.

Sjöjungfrun sjöng sin sång - Val McDermid
Tony Hill och Carol Jordan har blivit ungefär som Beck. Figurer som folk numera känner från TV och som bara vagt påminner om böckernas ursprungliga persongalleri. Nej, jag gillar inte Tony Hill i tv-version. Men jag tyckte verkligen om den allra första boken. Någon dödar män med de mest bestialiska metoder inspirerad av medeltida tortyrinstrument. Jepp, det är gräsligt - men det är bra! Tyvärr har jag aldrig tyckt om någon av hennes följande böcker.

Här kommer vi till ett av mina komplex. Jag kan inte ta till mig poesi. Det och balett är konstformer som lämnar mig nästan helt oberörd. Jag kan titta/läsa en stund och tycka att "oj vad duktigt de hoppar/skriver" men jag känner ingenting. Det är bara rörelser och ord utan betydelse.

Men det är klart att jag ska försöka. Skam den som ger sig.

Sonja Åkesson - den första poet som jag faktiskt förstod. Dikten Vara vit mans slav, öppnade mina ögon för att poesi faktiskt kunde ge mig någonting.

Kristina Lugn - ett språk som få andra. Jag föll handlöst när jag  hörde henne läsa en dikt där hon ville ha ett vitrinskåp med havsutsikt. Jag vet inte vad det betyder. Men jag vill också ha ett.

Bodil Malmsten - Jag har då och då gjort seriösa försök att läsa dikter. Bodil Malmsten klarar jag av att läsa. Jag drar till och med på mungiporna ibland. Ett bloss för Bodil Malmsten, hittade jag i bokhyllan.

Tage Danielsson - Självklart. Jag älskar Tage Danielsson. Den ende poet jag faktiskt kan citera.

Edgar Allen Poe - The Raven är suggestiv. Faktiskt.

Sådärja. Jag fick ihop fem. Även om det var svårt. Nu hoppas jag på ett enklare ämne nästa gång. Reportageböcker kanske? Det skulle jag verkligen gilla.

Diskuterade SF med en av mina arbetskamrater och frågade om han hade något att rekommendera.
Jo, han är medveten om att jag använder dem som sömnmedel. Och jag misstänker att det var just därför han lånade mig den här boken.

Light - M. John Harrison

Boken börjar med tre sidor hyllande citat från olika tidningar. Det får mig att känna mig aningen korkad. Jag kan nämligen inte alls stämma in i hyllningskören. Jag förstår verkligen ingenting av den här boken.

En kvinna är ett rymdskepp, en forskare är seriemördare, alla vill ha sex med klonen Mona och rymden är full av uppfinningar som försvunna civilisationer lämnat efter sig. På något sätt hänger allt detta ihop, men hur lyckas jag aldrig förstå. Men det kan ju bero på att jag aldrig hinner läsa mer än tre sidor innan jag somnar.

Men som sömnpiller har den fungerat alldeles utmärkt. Nu är den slut.

Det är väl lika bra att gå direkt på nästa kategori. Den här känns lättare, vilket får min feministiska själ att vrida sig olustigt. Varför är nästan alla mina favoritböcker skrivna av män? Nå, det får bli en fråga för en annan dag. Här kommer männen i mitt läsarliv...

Gabriel Garcia Marquez - Jag kan inte bortse från Hundra år av ensamhet. För mig kommer det alltid att vara den ultimata boken. Helt ärligt, så är jag inte alls lika förtjust i hans övriga romaner och noveller. Men det kan bero på mina förväntningar. Ingenting blir någonsin lika bra.

John Steinbeck - Min favoritförfattare tills jag upptäckte Marquez. Min guide in i vuxenlitteraturen när jag var 13-14 år. Och vilken guide han var! Det var många dagar jag tillbringade i hans sällskap istället för att gå till skolan.

Stephen King - Jag fick Varsel av min pojkvän när jag var 16 år. Den skrämde mig som ingen bok gjort innan. Sedan den dagen var jag fast. Nu blev det helt plötsligt intressant att läsa böcker på originalspråket. Bara för att de skulle räcka lite längre. Favoriterna är It och The stand som jag har läst hur många gånger som helst. Andra, som Tommyknockers, har jag bara läst en enda gång. Jag misstänker att hans storhetstid är länge sedan förbi, för min del. Men jag läser allt ändå. Av princip. För även om jag inte längre tycker att hans historier är så intressanta, så finns det få författare som är så behagliga att läsa. Det finns inget motstånd alls i språket. Ibland är det skönt. Som att äta mums-mums ungefär.

Jerzy Kosinski - Jag har svårt att motivera vad det är med de här våldskildringarna som lockar mig. Men jag har läst allt jag har kunnat hitta av honom. Den målade fågeln är absolut den otäckaste barndomskildring jag någonsin läst. Det här är en författare som jag mycket sällan rekommenderar till någon. Jag kan bara tänka mig vilka konstiga blickar jag skulle få av mina arbetskamrater om visste att detta är en författare som jag läser frivilligt. Jag är garanterat ensam om att ha läst honom på mitt jobb!

Robertson Davies - En favorit som jag faktiskt inte har läst allt av. Eftersom han är död och uppenbarligen inte kommer att skriva några fler böcker så har jag medvetet sparat några för att de inte ska ta slut. Nu var det många år sedan jag läste honom, så det är kanske dags igen. Fast först ska jag kanske läsa om Deptfordtrilogin?

Oj, jag har ju glömt Malins bok-femma. Jag har inte läst så mycket de senaste veckorna heller. Mest för att mitt bibliotek har bestämt sig för att stänga på helgerna. Ett riktigt oskick tycker jag. Men det var inte det jag skulle skriva om. Kvinnliga författare var det ju. Ok.

Tove Jansson - Muminböckerna var magiska för mig när jag var liten. Fortfarande blir jag lite varm i hjärtat när jag plockar fram Kometen kommer.

Astrid Lindgren - Självklart måste även hon få vara med. Även om jag inte hör till gruppen som är upprörd över att hon inte fått nobelpriset, så är hon en av mina hjältinnor. Få saker är härligare än att höra henne läsa på radio. Jag vet inte om det är rösten eller dialekten. Men hon lät så genuint god.

Minette Walters - Jag gillar hennes egensinniga deckare utan återkommande personer. Alla är verkligen inte bra, men de som är bra är i särklass.

Torey Hayden - Om jag bortser från några riktiga bottennapp så är jag väldigt förtjust i hennes böcker. Jag tror verkligen på hennes engagemang för barnen när jag läser böckerna. Alla barn hon beskriver blir levande individer när jag läser och helt plötsligt blir det spännande att se om ett hjärnskadat barn ska kunna lära sig att klara av toalettbesök.

Joyce Carol Oates - Hon är så ruskigt produktiv att det nästan är skrämmande. Alla böcker passar mig inte. Men jag är svag för hennes våldsamma skildringar av USA. Jag antar att hon faktiskt kommer att få Nobelpriset en vacker dag, även om hon är ojämn.