gemen och verserad

Kan man ju alltid göra ett test.

What Kind of Reader Are You? Your Result: Dedicated Reader You are always trying to find the time to get back to your book. You are convinced that the world would be a much better place if only everyone read more.
Obsessive-Compulsive Bookworm
Literate Good Citizen
Book Snob
Fad Reader
Non-Reader
What Kind of Reader Are You? Quiz Created on GoToQuiz

Tja, det stämmer kanske någorlunda. Fast inte just nu. Jag är lite läslat just för ögonblicket. Fast nog trodde jag att jag var snobbigare än så. Men det kanske har vuxit bort?

Edit: Men varför får inte jag några sådana där snygga röda stolpar som alla andra har? Va? Va?

Jag var helt säker på att jag hade famnen full av nobelpristagare och norsk samtidslitteratur när jag gick runt på biblioteket senast. Men någonstans bland hyllorna måste jag lagt ifrån min kvalitetslitterturen och som radarstyrd plockat åt mig helt andra böcker. Lite skrämmande faktiskt. Jag gissar på att mitt undermedvetna helt enkelt inte ville läsa något seriöst just nu. Eller så glömde jag dem bara. Vem vet?

In the woods - Tara French

Jag förstår varför mitt undermedvetna jag plockade upp den här boken. Mörk murrig skog på omslaget och svart foliering av sidorna. Det och handlingen - tre barn leker i skogen. Ett hittas, de andra försvinner spårlöst för all framtid. Mystisk skog, barn, svarta sidor. Självklart lån!

Det börjar riktigt bra. Massor av vänskap. Jag är en total sucker för vänskapsskildringar. Kärlek tråkar ofta ut mig, men vänskap det är min grej det. Här finns till att börja med en sådan där vänskap man bara drömmer om mellan detektiverna Rob och Cassie. De är roliga, gillar varandra massor och klarar av bjuda in andra i sin lilla krets. De får i updrag att utreda mordet på en tolvårig flicka som hittats mördad på en utgrävningsplats i Knockaree. Samma skog där två barn försvann under extremt mystiska omständigheter för mer än tjugo år sedan.

Nu till själva tvisten. Taada! Rob är så klart barnet som överlevde. Han hittades stående vid ett träd med naglarna inborrade i barken, katatonisk och utan minne efter ett par dagar. Hans skor var fyllda med någon annans blod och baksidan av hans t-shirt var sönderskuren utan att han var skadad. Då hette han Adam. Han har bytt namn, utbildat sig till mordutredare men aldrig fått tillbaka minnet. Cassie vet om hans bakgrund mem ingen annan. Naturligtvis bestämmer de sig för att hålla tyst. Ingen bra idé.

Det börjar som sagt bra. Historien om de försvunna barnen är lite läskig och det är inte helt självklart att allt har en naturlig förklaring. Det fortsätter bra också, mer än halva boken. Men sedan! Jävlar vad jag inte gillar den sedan. Den sista tredjedelen är jag mer eller mindre urförbannad hela tiden under läsningen. Svordomarna osar i huvudet när jag tuggar mig igenom sidorna. Men din idiot! Är du helt dum i huvudet, eller?

Någonstans så är den förstås ganska bra när jag blir så engagerad. Men jag gillar det inte. Jag förstår att den har vunnit priser, men jag gillar det ändå inte. Allt som jag gillar med boken bara försvinner och sedan har den dessutom fräckheten att bara ta slut. Bah.

Tja, vad ska man säga? Föredömligt kort. Bara 8 cd-skivor. Men så hemskt mycket mer har jag inte att säga om den här boken. Det fungerar att lyssna på, men jag kommer nog aldrig att bli ett hardcorefan av Roslund & Hellström.

Flickan under gatan - Roslund & Hellström

Jag vet att det finns massor av människor som verkligen gillar de här deckarna, men jag är inte en av dem. Däremot lyckas jag aldrig sätta fingret på vad det är som gör att jag inte riktigt fastnar. Det är ju lättillgängligt och böckerna tar upp angelägna ämnen. Men det hjälper inte.

Att gå från Sauks radioteater till Shanti Rooneys lite slappa, lugna stämma var en rejäl omställning. Det tog säkert två skivor innan jag vande mig. Vem som är uppläsare är verkligen enormt viktigt. Precis som tekniken. Att höra en tydlig ljudförändring när en inspelningssession går över i en annan är lika störande som om en bok plötsligt skulle byta typsnitt mitt i texten. Det hindrar ju inte läsningen/lyssnandet men man rycks ur berättelsen.

Om någon fattade vem som egentligen var mördaren i den här boken så får ni gärna upplysa mig om saken. Jag vet inte om det skramlade förbi en spårvagn eller om min hjärna var upptagen av viktigare ting som att steka fisk, men jag missade det.

Det är ju inte precis något resultat att gå omkring och vara mallig över. Men det kommer i alla fall att vara 24 innan året är slut. Men fem nya nobelpristagare var nog alldeles lagom för ett år. Jag blir lite motvalls så fort jag är tvingad att göra något, även om det är min egen idé. Jag har seriösa problem med auktoriteter, tydligen.

Det börjar bli dags att plocka ut nästa olästa nobelpristagare från bibliotekets hyllor. Men det är ingen som lockar mig riktigt. Jag funderar på att göra ett nytt försök med Jelinek. Men den här gången ska jag välja en bättre typograferad bok, så kanske det blir lite lättare. Sådant är viktigt för mig.

Jag upptäckte att det finns väldiga glapp i min tidiga nobelprisläsning.
Jag har läst Kipling - 1907
och Lagerlöf - 1909
Pearl Buck - 1938

Jag tror att jag kanske har läst Thomas Mann, men det vågar jag inte svära på. Minns man inte så har det inte hänt. Gäller det för fester så borde det väl gälla för böcker också.

Har jag missat något bra där? Borde jag läsa Anatole France? Eller Carl Spitteler? Grazia Deledda? Jag är helt vilse... Finns det någon pristagare före 50-talet som jag inte borde missa?

Och från turkar till skåningar. Säga vad man vill om Mankell men efter 22 timmar turkisk nobelpristagare så var en Wallanderdeckare precis lagom.

Innan frosten - Henning Mankell

Stefan Sauk var uppläsare och Jeeeesus vad han har pluggat dialekter. Det pratas skånska, västgötska, danska och norska om vartannat. Det festliga är dock att det bara är bipersoner som talar skånska. Wallander och andra huvudpersoner talar Saukska med lätt amerikaniserade rrr. Det är jag i och för sig tacksam för – jag tror inte att jag hade pallat med 15 cd-skivor på skånska.

Här dyker det upp religiösa fanatiker igen. Och precis som i tidigare böcker med samma tema är det svårt att få dem riktigt trovärdiga. Problemet är väl att det är precis lika svårt i verkligheten. Det går antagligen inte att vara övertygad om att man är innehavare av den enda sanningen utan att verka totalt fnoskig. Så trots att jag vet att tusentals människor har följt uppenbart vridna människor som Jim Jones och Hans Scheike, känns det ändå inte trovärdigt.

Sedan hjälper det ju inte att Mankell är nästan outhärdligt pompös ibland. Man kan riktigt känna hur nöjd han är med vissa stiliga formuleringar. Så nöjd att romanfigurerna är tvungna att uppmärksamma det och kommentera det i tankarna eftersom vanliga människor inte pratar på det viset… ”Hon var avundsjuk på Annas sätt att måla upp bilder av sina känslor med orden” (fritt fabulerat citat) Kill your darlings, Henning!

Men jag ska inte klaga för mycket. Det här har varit ett riktigt trevligt sällskap på mina promenader i ett gråmurrigt och regnigt Göteborg.

Nu börjar det likna något. Nu ska jag bara läsa en obekant nobelpristagare till så har jag klarat mitt mål på 5 stycken.

M/T och Berättelsen om skogens under - Kenzaburo Oe

Jag har visserligen somnat många gånger till den här boken. Men det har ändå varit trivsam läsning.  Jag tycker om de här berättelserna som Oe kanske eller kanske inte fick av sin mormor. Oavsett om de är sanna eller inte. För med den här boken är det inte enkelt att veta vad som är sant och vad som är myt. Delar av Oes liv dyker onekligen upp i form av hans handikappade son - men vad som är sanning och vad som är saga är inte självklart för mig.

Berättelserna om den hemliga byn kanske är del av en muntlig tradition som Oe nu för vidare, jag vet inte. Han kanske har hittat på varenda historia om Förstöraren och de jättefierade människor som skapade byn i den djupa skogen. Oavsett vilket, har jag haft det ganska gemytligt med den här boken.

Men nu är det nog dags att fylla på med lite nordisk litteratur igen. Jag har för mig att jag ska läsa två nordiska böcker till i år. Och två eller tre som är skrivna på annat originalspråk än engelska. Lite bredd kan ju aldrig vara helt fel.

I couldn´t help but wonder... för att låta lite SATC... är jag en återfödd sydstatsbo? Vad är det egentligen med sydstaterna som får denna göteborgare att gå i spinn?

Visst finns det gudar i Alabama - Joshilyn Jackson

Jag antar att det måste ha skrivits någon sysdstatsroman utan en mentalsjuk mamma eller annan nära släkting med seriösa psykologiska problem. Men jag kan inte komma på någon. Inte för att jag saknar det. Jag är så nöjd så. Ge mig galna släkringar, sex, rasism, klassproblematik och bullriga familjer med tonvis av skvaller och tilltrasslade relationer så är jag lycklig.

"Det finns gudar i Alabama: Jack Daniel´s, skolans kvartsbackar, pickuper, stora tuttar och så Jesus."

Hur ska man kunna motstå en roman med en sådan inledning? Jag kan det i varje fall inte. You had me at Alabama, girl.

Jag sitter och funderar på när jag egentligen upptäckte min totala vurm för sydstatslitteraturen. Jag misstänker att det var Tidvattnets furste som bekräftade det hela för mig. Någonting med miljön och tematiken gör mig till ett motståndslöst våp. Men varför? Vad är det som gör att jag är så såld på värme, galna släktingar, träskmarker och verandor medan andra blir stjärnögda så snart en internatskola dyker upp i baksidestexten? (Jag har en ganska stor plats i mitt hjärta för internatskolor och irländska miljöer också) Det kan ju inte vara igenkänningen? Likheten mellan en trerumslägenhet i en regnig västkuststad och mint juleps på en varm veranda är inte uppenbar. Men något är det!

Boken då? Naturligtvis gillade jag den. Vad annars? Hur ska jag kunna låta bli att gilla Arlene som har slutit avtal med Gud. Hon har slutat ljuga, slutat hoppa i säng med pojkar och lovat att aldrig återvända till sin barndomsstad. Allt hon begär i gengäld är att kroppen aldrig ska hittas. Den där kroppen som hon knuffade ner under kudzun för många år sedan. Naturligtvis kan hon inte hålla sitt avtal. Vem kan det?

Det stormar lite i bokbloggarna. Det tycker jag är roligt. Nu har kommentarerna visserligen inte sjunkit till Resumé eller Dagens Media-nivå ännu - men de är på väg.

Själv har jag roligast åt de elitister som koketterar med sin okunskap om populärkultur.

Jag har kanske inte läst Le Clézio, men det är ingenting jag är mallig över. Däremot har jag hur många gånger som helst hört och läst människor som med illa dold stolthet meddelar att de minsann aldrig läst Läckberg och inte har en aning om vem Alex Schulmann är. Det är lite rart tycker jag. Jag hade inte heller så våldsamt många kompisar i skolan, men jag har kommit över det nu.

Och visst är det lite gulligt med storstilade sortier? Det finns massor av bokbloggar som jag inte får ut något av att läsa. Själv nöjer jag mig med att konstatera detta och sedan inte komma tillbaka. Så fel! Självklart borde jag tala om för folk att de är obildade och inte kan räknas till gruppen tänkande människor innan jag tackar för mig och stormar ut.
Det ska jag göra i fortsättningen.

Fast först ska jag ägna helgen åt ett litet läsrace. Jag har flera böcker som måste lämnas tillbaka till biblioteket nu. Bland annat Oe. Jag har fortfarande problem med boken. Jag somnar. Inte för att det är dåligt utan av sagotonen i berättandet. Så jag får helt enkelt palla upp mig i en fåtölj om jag ska lyckas läsa ut den. Annat jag tänkte bli klar med är Hey Dolly, Visst finns det gudar i Alabama och Före frosten. Vi får väl se hur det går.

Imorse, några få steg från jobbet klingade de allra sista orden bort. Jag var färdig med 22 timmar turkisk nobelpristagare.

Snö - Orhan Pamuk

Ibland googlar jag recensioner för att få lite perspektiv på saker jag läst. Framför allt när jag känner att något i historien gått mig förbi. För det mesta gör jag det efter att jag har skrivit ner mina egna intryck, men ibland innan. I det här fallet gjorde jag det för en stund sedan.

Enligt SvDs Magnus Eriksson är detta "ännu en utsökt roman av en av samtidens mest betydande författare".
- Jaså, piper jag lite besvärat.
Tydligen har jag läst en klassisk politisk roman som också har en polyfon tendens i Bakhtins bemärkelse, där skilda ideologier bryts mot varandra och får så vältaliga uttryck att striden inte avgörs inom textens ramar.
- Jag tittade nog på fina träd just då, mumlar jag och skruvar lite på mig. Sedan visslar jag en stump.
Jag har kanske inte helt varit med på att det här är en bildningsroman som känsligt tolkar en vinddrivem och i grunden olycklig människas väg till försoning och själsig ro, åtminstone för en tid.
- Jaha, jag tyckte mest att det var en massa fantastiskt naiva människor som sprang omkring och gnällde om att europeerna föraktar dem och var olyckligt kära i kvinnor de i stort sett aldrig hade pratat med. Men att de var olyckliga märkte jag, avslutar jag glatt. Lite belåten med mig själv så där.

Sedan vill jag inte prata mer om den boken. Faktiskt.