Apropå bibliotek
Det var spårvagnens fel. Jag missade fyran på Kungsportsplatsen och fick alltså tid att smita in på Pocketshop i väntan på nästa vagn. Jag skulle ju egentligen inte ha något, men att jag skulle gå in i en bokhandel utan att handla något är lika troligt som att en sockerberoende ska äta en enda ruta choklad. Relativt omöjligt.
Jag stod länge och höll i Shantaram. Men en liten handväska hindrade mig. Istället blev det den tunnaste lilla pocket jag bara kunde hitta.
Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor - Christer Hermansson
Den här boken var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. En del var visserligen roligt, men annat kändes väldigt internt. Riktigt så intresserad är jag nog ändå inte av bibliotekarier och deras arbetssituation. Men det jag läste fick mig samtidigt att tänka en del.
Jag älskar verkligen bibliotek. Med hela hjärtat. Men nog fan kan de bli bättre. Jag har besökt samma bibliotek i 20 år, men jag har inte den blekaste aning om vad någon heter. Jag vet inte vad de gillar för böcker eller vad de själva läser på fritiden. Och chansen att jag skulle känna igen någon av dem på stan är obefintlig.
Nu är jag visserligen inte någon överdrivet social människa. Men jag känner Johnny och Janne i den lokala kvartersbutiken. Jag vet vilka filmer de tycker är bra och att deras tonåringar är värdelösa på att städa. Varför vet jag det? För att de talar med mig, förstås.
Jag kräver inte att biblioteket sa vara fullt av pladdrande bibliotekarier, men varför pratar ingen? Varför möter aldrig någon min blick och säger hej när jag kommer in? Varför har ingen bibliotekarie någonsin börjat prata spontant med mig? Istället ser de väldigt upptagna ut. Med något som man inte har en aning om. Typ forskning, eller något annat svårt. De ser i alla fall väldigt koncentrerade ut och lyfter inte blicken om man inte harklar sig lite diskret.
När jag besöker Pocketshop så finns det butikspersonalens favoriter uppsatta på väggarna. Med små kort där de berättar vad de gillar med böckerna. Jag gissar att flera bibliotekarier har alldeles utmärkt smak. Varför delar inte de med sig? Eller om de gör det, varför har jag inte märkt det?
Varför har jag aldrig hört någon läsa högt utom för barn? Varför blir jag aldrig överraskad? Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Tja, det sista förstår jag faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är snyggt!
Jag stod länge och höll i Shantaram. Men en liten handväska hindrade mig. Istället blev det den tunnaste lilla pocket jag bara kunde hitta.
Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor - Christer Hermansson
Den här boken var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. En del var visserligen roligt, men annat kändes väldigt internt. Riktigt så intresserad är jag nog ändå inte av bibliotekarier och deras arbetssituation. Men det jag läste fick mig samtidigt att tänka en del.
Jag älskar verkligen bibliotek. Med hela hjärtat. Men nog fan kan de bli bättre. Jag har besökt samma bibliotek i 20 år, men jag har inte den blekaste aning om vad någon heter. Jag vet inte vad de gillar för böcker eller vad de själva läser på fritiden. Och chansen att jag skulle känna igen någon av dem på stan är obefintlig.
Nu är jag visserligen inte någon överdrivet social människa. Men jag känner Johnny och Janne i den lokala kvartersbutiken. Jag vet vilka filmer de tycker är bra och att deras tonåringar är värdelösa på att städa. Varför vet jag det? För att de talar med mig, förstås.
Jag kräver inte att biblioteket sa vara fullt av pladdrande bibliotekarier, men varför pratar ingen? Varför möter aldrig någon min blick och säger hej när jag kommer in? Varför har ingen bibliotekarie någonsin börjat prata spontant med mig? Istället ser de väldigt upptagna ut. Med något som man inte har en aning om. Typ forskning, eller något annat svårt. De ser i alla fall väldigt koncentrerade ut och lyfter inte blicken om man inte harklar sig lite diskret.
När jag besöker Pocketshop så finns det butikspersonalens favoriter uppsatta på väggarna. Med små kort där de berättar vad de gillar med böckerna. Jag gissar att flera bibliotekarier har alldeles utmärkt smak. Varför delar inte de med sig? Eller om de gör det, varför har jag inte märkt det?
Varför har jag aldrig hört någon läsa högt utom för barn? Varför blir jag aldrig överraskad? Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Tja, det sista förstår jag faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är snyggt!
Jag + biblioteket = SANT
Jag har börjat vänja mig vid mitt nya bibliotek. Långsamt men säkert. Rent principiellt älskar jag ju alla bibliotek, förstås. Men eftersom jag tydligen är en gnutta ärkekonservativ också, så var det ju lite traumatiskt när mitt bibliotek flyttade från det gamla fina kulturminnesmärkta huset till stadsdelens nya kulturhus.
Men nu när jag börjar hitta bland hyllorna så känns det bättre. Det enda jag inte är helt tillfreds med är matlukten. Det ligger ett café/restaurang på undervåningen och eftersom det inte finns några dörrar så sprider sig matlukten bland böckerna. Inte bra när man är hungrig. Vilket jag oftast är när jag springer till biblioteket efter jobbet.
Nåja, det är faktiskt ändå ett mindre bekymmer. Jag har större problem med mitt löfte om att läsa nobelpristagare. Jag glömmer alltid bort vilka de är. Förutom de jag redan har läst då förstås. Men tanken var ju att jag skulle läsa 5 pristagare som jag inte hade läst innan. Jag behöver en lista, helt klart.
Men jag fick i alla fall med mig ytterligare någon icke engelskspråkig författare. Något mysko från Angola. Garanterat en premiär för mig. Och Lehanes Patient 67. Äntligen.
Och nu till något helt annat.
Hur i hela fridens namn kunde jag glömma Gökboet och Apocalypse now i min bok-filmfemma? Vad tänkte jag på? Nåja, gjort är gjort...
Men nu när jag börjar hitta bland hyllorna så känns det bättre. Det enda jag inte är helt tillfreds med är matlukten. Det ligger ett café/restaurang på undervåningen och eftersom det inte finns några dörrar så sprider sig matlukten bland böckerna. Inte bra när man är hungrig. Vilket jag oftast är när jag springer till biblioteket efter jobbet.
Nåja, det är faktiskt ändå ett mindre bekymmer. Jag har större problem med mitt löfte om att läsa nobelpristagare. Jag glömmer alltid bort vilka de är. Förutom de jag redan har läst då förstås. Men tanken var ju att jag skulle läsa 5 pristagare som jag inte hade läst innan. Jag behöver en lista, helt klart.
Men jag fick i alla fall med mig ytterligare någon icke engelskspråkig författare. Något mysko från Angola. Garanterat en premiär för mig. Och Lehanes Patient 67. Äntligen.
Och nu till något helt annat.
Hur i hela fridens namn kunde jag glömma Gökboet och Apocalypse now i min bok-filmfemma? Vad tänkte jag på? Nåja, gjort är gjort...
Fem filmatiseringar
Måndag igen. Nu med en riktigt svår bokfemma. Filmatiseringar. Hu! Jag brukar försöka undvika att se sådana, eftersom jag nästan alltid blir besviken. Och vad svårt det var att komma på några. Men skam den som ger sig. Jag har bara fuskat lite.
Stand by me
Min favorit bland King-filmatiseringar. En fin kortroman eller långnovell som har blivit en stämningsfull rörande film. För en gång skull stämmer filmen totalt överens med hur jag föreställde mig personerna när jag läste boken.
High fidelity
För en gångs skull en film som nästan är bättre än boken. Jag tyckte att Nick Hornbys bok var mysig, men filmen är faktiskt tokcharmig. John Cusack är så perfekt i huvudrollen att jag glatt förlåter att de flyttat handlingen från England till USA.
En förlorad värld
Det här är visserligen en TV-serie. Men ändå. Den måste ju bara vara med. Jag har hört rykten om att den ska göras en ny version, men det borde ju vara förbjudet. Nu läste jag i och för sig Brideshead revisited först efter att jag hade sett serien. Men det hindrar mig inte från att instämma i alla lovord.
Den enfaldige mördaren
En hyfsad novell är ibland allt som behövs för att skapa en bra film. När man filmatiserar en roman är man alltid tvungen att välja bort mycket av materialet. En novell kan man istället utveckla. Det var länge sedan jag såg den här filmen. Men den var bra då, så jag antar att den skulle vara bra nu också.
Kalle och chokladfabriken
Idag går det att göra filmer på fantastiska böcker. Kalle och chokladfabriken filmades redan på 70-talet, men där ser allt ut som pappkulisser. Nu tycker jag att det fungerar. Jag hade visserligen tyckt att det hade varit roligt om de hade gett rollen som Willy Wonka till Marilyn Manson, men Johnny Depp fungerar bra han med. Bisarr bok, knäpp film. Kul helt enkelt.
Stand by me
Min favorit bland King-filmatiseringar. En fin kortroman eller långnovell som har blivit en stämningsfull rörande film. För en gång skull stämmer filmen totalt överens med hur jag föreställde mig personerna när jag läste boken.
High fidelity
För en gångs skull en film som nästan är bättre än boken. Jag tyckte att Nick Hornbys bok var mysig, men filmen är faktiskt tokcharmig. John Cusack är så perfekt i huvudrollen att jag glatt förlåter att de flyttat handlingen från England till USA.
En förlorad värld
Det här är visserligen en TV-serie. Men ändå. Den måste ju bara vara med. Jag har hört rykten om att den ska göras en ny version, men det borde ju vara förbjudet. Nu läste jag i och för sig Brideshead revisited först efter att jag hade sett serien. Men det hindrar mig inte från att instämma i alla lovord.
Den enfaldige mördaren
En hyfsad novell är ibland allt som behövs för att skapa en bra film. När man filmatiserar en roman är man alltid tvungen att välja bort mycket av materialet. En novell kan man istället utveckla. Det var länge sedan jag såg den här filmen. Men den var bra då, så jag antar att den skulle vara bra nu också.
Kalle och chokladfabriken
Idag går det att göra filmer på fantastiska böcker. Kalle och chokladfabriken filmades redan på 70-talet, men där ser allt ut som pappkulisser. Nu tycker jag att det fungerar. Jag hade visserligen tyckt att det hade varit roligt om de hade gett rollen som Willy Wonka till Marilyn Manson, men Johnny Depp fungerar bra han med. Bisarr bok, knäpp film. Kul helt enkelt.
Åtta kvar att läsa
Bland mina litterära nyårslöften fanns ju idén att läsa 10 böcker skrivna av icke engelskspråkiga författare. Nu har jag läst min andra. Den var betydligt mer svårtillgänglig än den första jag hittade.
Di-komplexet - Dai Sijies
En kinesisk författare, i och för sig utflyttad till Frankrike, men ändå. En kines. Det här blev svårt för mig. Att boken är satirisk är inte så svårt att förstå, det står på baksidan. Men vad som är satir och vad som är allvar blir väldigt krångligt att reda ut för mig. Jag har helt enkelt alldeles för dåliga kunskaper om Kina.
Psykoanalytikern Muo har återvänt till Kina från Frankrike för att försöka befria sin första kärlek, Gamla månens vulkan, från fängelset. Där sitter hon för att hon tagit bilder av den kinesiska polisens tortyrmetoder och sålt dem till västerländska media. För att befria Gamla månens Vulkan har Muo med sig tiotusen dollar som han planerar att använda för att muta domaren Di.
Men domaren behöver inga pengar, han har redan allt han behöver. Istället vill han ha en oskuld. Alltså måste den tafatte Muo, som själv är totalt renons på sexuella erfarenheter ge sig ut och söka rätt på en oskuld. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Jag blir förvirrad när jag läser den här boken. Ibland har jag roligt. Andra gånger vill jag bara att Muo ska skärpa sig och försöka tänka någorlunda klart. Han är så naiv att det ibland känns helt otroligt att han skulle ha läst en lång utbildning och tagit examen. Fast sedan kommer jag ihåg en del av mina klasskamrater på universitetet...
Äckligast är i varje fall beskrivningarna av maten. Allt låter så fullständigt fantastiskt motbjudande att jag tappar aptiten helt. Fast vilka rätter som är verkliga och vilka som är påhittade kan jag inte lista ut.
Di-komplexet - Dai Sijies
En kinesisk författare, i och för sig utflyttad till Frankrike, men ändå. En kines. Det här blev svårt för mig. Att boken är satirisk är inte så svårt att förstå, det står på baksidan. Men vad som är satir och vad som är allvar blir väldigt krångligt att reda ut för mig. Jag har helt enkelt alldeles för dåliga kunskaper om Kina.
Psykoanalytikern Muo har återvänt till Kina från Frankrike för att försöka befria sin första kärlek, Gamla månens vulkan, från fängelset. Där sitter hon för att hon tagit bilder av den kinesiska polisens tortyrmetoder och sålt dem till västerländska media. För att befria Gamla månens Vulkan har Muo med sig tiotusen dollar som han planerar att använda för att muta domaren Di.
Men domaren behöver inga pengar, han har redan allt han behöver. Istället vill han ha en oskuld. Alltså måste den tafatte Muo, som själv är totalt renons på sexuella erfarenheter ge sig ut och söka rätt på en oskuld. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Jag blir förvirrad när jag läser den här boken. Ibland har jag roligt. Andra gånger vill jag bara att Muo ska skärpa sig och försöka tänka någorlunda klart. Han är så naiv att det ibland känns helt otroligt att han skulle ha läst en lång utbildning och tagit examen. Fast sedan kommer jag ihåg en del av mina klasskamrater på universitetet...
Äckligast är i varje fall beskrivningarna av maten. Allt låter så fullständigt fantastiskt motbjudande att jag tappar aptiten helt. Fast vilka rätter som är verkliga och vilka som är påhittade kan jag inte lista ut.
På förekommen anledning
Eftersom det tycks finnas ett enormt intresse för min insomningslitteratur (Nåja, bokidioten frågade. Hon är antagligen inte enormt intresserad - men man måste ju få fantisera lite. Det skulle ju kunna vara sant. Rent teoretiskt. Det skulle kunna finnas horder av insomningslitteraturtörstande läsare där ute. Ah jag kan riktigt se dem framför mig. Horderna. Fast varför har de facklor och högafflar...? Bort! Bort med den fantasin.) så tänkte jag berätta att Tom Clancy forfarande min kompis på detta område.
Jag tror att jag läser en bok som heter Operation Rainbow. Något med Rainbow är det i alla fall. Jag har läst drygt tre fjärdedelar. Tror jag. Det finns en snubbe som heter Ding i boken. Det tycker jag är lite roligt. Men det är väl också det enda som är kul. Sedan finns det en konspiration av vetenskapsmän och miljömuppar som planerar att döda nästan hela jordens befolkning med hjälp av ett virus. En del av mig hoppas att de lyckas. Men det kan bero på att jag har slutat röka och är en aning negativt inställd till allt och alla just nu. Jag misstänker att Rainbowgruppen kommer att fixa det hela.
Fast just för ögonblicket är mitt behov av insomningsböcker ganska litet. Vi har satt igång med högläsningen igen. I stort sett varje kväll läser vi några kapitel ur Pullmans Mörka materie-serie. Nu är vi inne på Bärnstenskikaren, alltså den sista delen. Det är trevligt, men jag tycker inte riktigt att den lever upp till förväntningarna. Översättningen känns lite knölig. Texten är full av ord som upprepas flera gånger i meningarna. Kanske är det ett stilgrepp, men det känns väldigt obekvämt när man läser högt.
Jag ska försöka hitta exempel när jag väl skriver lite mer om dem, senare.
Jag tror att jag läser en bok som heter Operation Rainbow. Något med Rainbow är det i alla fall. Jag har läst drygt tre fjärdedelar. Tror jag. Det finns en snubbe som heter Ding i boken. Det tycker jag är lite roligt. Men det är väl också det enda som är kul. Sedan finns det en konspiration av vetenskapsmän och miljömuppar som planerar att döda nästan hela jordens befolkning med hjälp av ett virus. En del av mig hoppas att de lyckas. Men det kan bero på att jag har slutat röka och är en aning negativt inställd till allt och alla just nu. Jag misstänker att Rainbowgruppen kommer att fixa det hela.
Fast just för ögonblicket är mitt behov av insomningsböcker ganska litet. Vi har satt igång med högläsningen igen. I stort sett varje kväll läser vi några kapitel ur Pullmans Mörka materie-serie. Nu är vi inne på Bärnstenskikaren, alltså den sista delen. Det är trevligt, men jag tycker inte riktigt att den lever upp till förväntningarna. Översättningen känns lite knölig. Texten är full av ord som upprepas flera gånger i meningarna. Kanske är det ett stilgrepp, men det känns väldigt obekvämt när man läser högt.
Jag ska försöka hitta exempel när jag väl skriver lite mer om dem, senare.
Pärlor åt svin
Nöff nöff. Hetsläsning är inte av godo. Men vad ska man göra? Jag åkte och besökte en kompis i Borås. Dit tar jag aldrig med några böcker. Istället litar jag på att jag kommer att hitta något intressant i hennes bokhylla. Så också denna gång.
Svinalängorna - Susanna Alakoski
Den här boken förtjänade att läsas lite långsammare än vad jag gjorde. Jag snabbläste den på några timmar innan min kompis vaknade och under tiden hon diskade.
Det är ju min tid hon beskriver även om det verkligen inte är mitt liv. Men glimtarna av ABBA och skolan väcker massor av minnen. För mig är det en del av behållningen. Samtidigt blir jag lite överraskad över att den fick August-priset. Visst är den bra. Men är den verkligen så bra? Kommer den här boken att gå till historien? Jag är inte helt säker, faktiskt.
Men som sagt, att jag inte känner mig fullkomligt omkullsprungen av historien kan bero på att jag läste den så snabbt. Den här historien om en finsk familj där föräldrarna super kanske är precis så bra. Jag gillade den ju. Jag trodde bara att jag skulle älska den.
Fem språkliga...
Denna veckan är temat för Malins bokfemma språk. Generös som hon är så får vi tolka det som vi vill. Tack för det. Här kommer fem böcker vars språk har lämnat spår i mitt minne.
Äldreomsorgen i övre Kågedalen - Nikanor Teratologen
De som har läst berättelsen om Pyret och morfar vet vad jag menar. Perverst. Sjukt. Galet. Och tidvis väldigt roligt. Ingenting för den som är det minsta känslig.
Ghost story - Peter Straub
Den allra första bok jag läste på engelska. Mina klasskamrater var smarta och valde korta enkla böcker. Men inte jag. Icke. Jag valde den här och skrämde mig själv från vett och sans. Det här är en riktigt bra spökhistoria.
Linje Lusta - Tennessee Williams
Varför inte ta med lite dramatik också. För är det någonstans där språket avslöjar författaren så är det i dramatiken. Jag hade kunnat välja Albee eller Norén eller kanske Pinter. Men allvarligt, hur fräckt låter inte namnet Tennessee Williams? Att heta en delstat klingar så mycket bättre än att heta Småland. Pjäsen är inte så illa heller.
Tjärdalen - Sara Lidman
Klassiker. Det första jag läste på dialekt, tror jag. Det här blev starten på en period av frossande i arbetar-, statar- och fattigdomslitteratur. Naturligtvis förläste jag mig på området och rörde sedan inte en sådan bok på tio år. Men Sara är förstås ändå alltid Sara. Ska naturligtvis läsas av alla och en var.
Världens dåligaste språk - Fredrik Lindström
Kanske inte så svårt att gissa varför. Fredrik Lindström skriver roliga fackböcker om språk och har fått massor av människor att faktiskt fundera på hur det svenska språket låter och fungerar. Vem hade trott att TV-program om språk kunde vara festliga? Pluspoäng för det.
Aldrig mer King i översättning
Jag blev klar. King är ju ändå alltid King. Men, nej, jag gillade inte den här boken något vidare.
Liseys berättelse - Stephen King
Jag struntar i om Stephen King tycker att det här är hans bästa bok. Bara för att jag gillar honom behöver jag ju inte hålla med. Och det gör jag absolut inte. Jag tyckte att Liseys berättelse var tråkig. Att jag inte gillade Lisey något vidare gjorde ju inte saken bättre.
Men allra värst är som sagt översättningen. Jag ska inte skylla på översättaren. Det måste ha varit ett nästan omöjligt jobb. Men alla de här påhittade orden passar inte mig. Boler, äckelgegga, smittigt, inkunker, spändäl. Jag blir bara störd och slits upp ur fantasin gång på gång. Jag är hela tiden medveten om att jag läser vilket gör berättelsen helt ospännande.
Jag tror fortfarande att jag skulle ha stört mig mindre om jag hade läst boken på originalspråk. Jag tror inte att det finns ord i det engelska språket som får håren att resa sig på armarna på mig. Helt enkelt för att det inte är mitt språk.
Så, i fortsättningen får det bli King på originalspråk, som vanligt.
Liseys berättelse - Stephen King
Jag struntar i om Stephen King tycker att det här är hans bästa bok. Bara för att jag gillar honom behöver jag ju inte hålla med. Och det gör jag absolut inte. Jag tyckte att Liseys berättelse var tråkig. Att jag inte gillade Lisey något vidare gjorde ju inte saken bättre.
Men allra värst är som sagt översättningen. Jag ska inte skylla på översättaren. Det måste ha varit ett nästan omöjligt jobb. Men alla de här påhittade orden passar inte mig. Boler, äckelgegga, smittigt, inkunker, spändäl. Jag blir bara störd och slits upp ur fantasin gång på gång. Jag är hela tiden medveten om att jag läser vilket gör berättelsen helt ospännande.
Jag tror fortfarande att jag skulle ha stört mig mindre om jag hade läst boken på originalspråk. Jag tror inte att det finns ord i det engelska språket som får håren att resa sig på armarna på mig. Helt enkelt för att det inte är mitt språk.
Så, i fortsättningen får det bli King på originalspråk, som vanligt.
Att bejaka sin inre tant
Jag tror att det var bokidioten som utmanade mig med sju önskningar för ett tag sedan. En av de saker jag önskade mig var en hobby eller ett uppslukande intresse. Jag har fortfarande inte funnit något.
Jag brukar hävda att jag är beredd att prova allt en gång. Det har lett till att jag har gått kurser i cementgjutning, åkt innerslang efter snabba båtar, pysslat. lagt mosaik, sysslat med frigörande måleri, sjungit karaoke (the horror!) vunnit darttävlingar, blivit aurafotograferad och försökt lära mig åka slalom vid 35 års ålder.
Nu var det dags igen. Ett anslag lockade med en prova-på-kväll med olika sorters yoga. 100 kronor för två timmar. Det är ju som hittat. Alltså anmälde jag mig och en arbetskamrat.
Jag höll väl inte precis på att trilla baklänges av förvåning när jag upptäckte att det bara var kvinnor som hade slutit upp med sina yogamattor och filtar denna regniga kväll. Men någonstans i mitt inre var jag samtidigt tacksam - jag föredrar trots allt att göra mig till totalt åtlöje i enkönade sällskap. Och löjligt skulle det ju bli. Inget tvivel om saken.
Det började inte så illa. Lite avslappning, lite andningsövningar, lite "skicka goda tankar till olika delar av kroppen" Inte värre än att jag kunde ta mig igenom det hela utan att börja fnissa. Det där är annars ett problem. Jag trodde att det skulle gå över när man blev vuxen. Det gjorde det inte. Hur moget och kvinnligt känns det egentligen att bryta ihop av finssattacker när man är över 40? Hallå. Jag vill ha ett vackert klingande moget skratt. Tji fick jag!
Nå, jag tog mig alltså igenom avslappningen. Sedan var det dags för lite yogaställningar. Där försvann alla tendenser till fniss. Jag är vig som en villatomt. Alltså är det säkert nyttigt för mig att försöka mig på yoga, men det är sannerligen inte bekvämt. Tyvärr tog denna del slut och skrattyogan tog vid. Alltså skrattövningar. Sällan har jag väl känt mig mindre benägen att skratta. Och nej, det fungerade verkligen inte. Alla fullkomligt vred sig av obehag och jag har nog aldrig känt mig så hämmad och svensk i hela mitt liv.
Det blev inte bättre när den så kallade dansyogan började. Jag hade hoppats att det skulle vara något slags dansinspirerade yogarörelser. Ha. Jag upprepar; Ha. Det var det inte.Minsann. Det var fria rörelser till afrikanska rytmer. Och lite annat etnochict sådär. Hjälp! Jag är inte direkt rytmisk. Och jag uppskattar absolut inte att stuffa runt i halskugga lite spontant sådär. Framför allt inte med en stor blundande entusiastisk finlandssvenska farligt nära mina nageltrångsplågade fötter.
Det var 10 minuter genuint pinsam plåga som kändes som en evighet. Jag klarar bara inte av det. Min inre tant är inte redo för afrikanske rytmer och skrattövningar. Ge mig en stickjunta eller en klättervägg. Där kan jag bjuda på mitt misslyckande - men inte gungande och skuttande bland medelålders kvinnor i stearinljussken.
Jag behöver fortfarande en hobby.
Jag brukar hävda att jag är beredd att prova allt en gång. Det har lett till att jag har gått kurser i cementgjutning, åkt innerslang efter snabba båtar, pysslat. lagt mosaik, sysslat med frigörande måleri, sjungit karaoke (the horror!) vunnit darttävlingar, blivit aurafotograferad och försökt lära mig åka slalom vid 35 års ålder.
Nu var det dags igen. Ett anslag lockade med en prova-på-kväll med olika sorters yoga. 100 kronor för två timmar. Det är ju som hittat. Alltså anmälde jag mig och en arbetskamrat.
Jag höll väl inte precis på att trilla baklänges av förvåning när jag upptäckte att det bara var kvinnor som hade slutit upp med sina yogamattor och filtar denna regniga kväll. Men någonstans i mitt inre var jag samtidigt tacksam - jag föredrar trots allt att göra mig till totalt åtlöje i enkönade sällskap. Och löjligt skulle det ju bli. Inget tvivel om saken.
Det började inte så illa. Lite avslappning, lite andningsövningar, lite "skicka goda tankar till olika delar av kroppen" Inte värre än att jag kunde ta mig igenom det hela utan att börja fnissa. Det där är annars ett problem. Jag trodde att det skulle gå över när man blev vuxen. Det gjorde det inte. Hur moget och kvinnligt känns det egentligen att bryta ihop av finssattacker när man är över 40? Hallå. Jag vill ha ett vackert klingande moget skratt. Tji fick jag!
Nå, jag tog mig alltså igenom avslappningen. Sedan var det dags för lite yogaställningar. Där försvann alla tendenser till fniss. Jag är vig som en villatomt. Alltså är det säkert nyttigt för mig att försöka mig på yoga, men det är sannerligen inte bekvämt. Tyvärr tog denna del slut och skrattyogan tog vid. Alltså skrattövningar. Sällan har jag väl känt mig mindre benägen att skratta. Och nej, det fungerade verkligen inte. Alla fullkomligt vred sig av obehag och jag har nog aldrig känt mig så hämmad och svensk i hela mitt liv.
Det blev inte bättre när den så kallade dansyogan började. Jag hade hoppats att det skulle vara något slags dansinspirerade yogarörelser. Ha. Jag upprepar; Ha. Det var det inte.Minsann. Det var fria rörelser till afrikanska rytmer. Och lite annat etnochict sådär. Hjälp! Jag är inte direkt rytmisk. Och jag uppskattar absolut inte att stuffa runt i halskugga lite spontant sådär. Framför allt inte med en stor blundande entusiastisk finlandssvenska farligt nära mina nageltrångsplågade fötter.
Det var 10 minuter genuint pinsam plåga som kändes som en evighet. Jag klarar bara inte av det. Min inre tant är inte redo för afrikanske rytmer och skrattövningar. Ge mig en stickjunta eller en klättervägg. Där kan jag bjuda på mitt misslyckande - men inte gungande och skuttande bland medelålders kvinnor i stearinljussken.
Jag behöver fortfarande en hobby.
Mirja kan skriva
Men oj vad trött jag blir på mig själv. För att jag inte kan låta bli, trots att jag vill, att läsa för fort för länge och för många noveller i ett sträck. Fast man inte borde. För det skulle man inte, för man blir liksom mättad och lite trött fast det är bra det är det.
Brorsan är mätt - Mirja Unge
Från början hade jag tänkt försöka skriva om boken på samma sätt som Mirja skriver sina noveller. Men jag har inte tålamod. Dessutom är det svårt som fan. Det är inte direkt talspråk hon skriver, snarare tänkspråk.. Tankar som flödar, tafatta människor som hummar och stammar och står och trampar.
Jag tycker verkligen om noveller. Och jag gillar de här. Men jag hade säkert gillat dem ännu mer om jag hade kunnat låta bli att läsa dem i följd. För de här novellerna vinner verkligen inte på det. Språket blir för enahanda. Tafattheten blir till slut nästan provocerande och jag får lust att ruska om människorna i berättelserna och skrika Men skärp dig nu.
Det är med andra ord bra noveller som skulle förtjäna en bättre läsare.
Fåniga hangups...
Jag kämpar på med Liseys berättelse. Det är ju ändå Stephen, liksom. Jag kan inte bara ge upp bara för att jag tycker att det är lite tugnt. Men jag önskar ju att jag hade läst det här på engelska istället.
Jag har en total hangup på vissa barnsliga ord och förenklingar. Jag får verkliga rysningar när människor skriver eller säger saker som frulle (frukost), mellis (mellanmål) välla (välling) snaska (äta godis) karra (godis på norrländska) gossedjur (till skillnad från flickdjur,då eller). Jag kan fortsätta... Och vi talar verkliga fysiska rysningar, med hår som reser sig upp på armarna av obehag.
Det är hur tramsigt som helst! Jag är medveten om det.
Den här boken är full av egna ord. Jag kan fatta vitsen med det. I ett förhållande bygger man åtminstone bitvis upp ett eget språk där somliga ord får en alldeles särskild betydelse. Själva är vi för tillfället benägna att säga ordet "ödesmättad" med grov göteborgsdialekt och målbrottsröst, vilket får oss att gapskratta och andra att titta frågande. Men de egna orden i den här boken känns så enormt klumpiga!
Ordet smittig dyker upp på nästan varje sida. Det är parets eget ord för fittig. Fittig? Hur klumpigt känns inte det? Jag gissar på att fucking är ursprungsordet på engelska. Och, visst, fuck och fucking kan jag mycket väl tänka mig att någon använder jätteofta. Men fittig? Allt är smittigt! Det stör mig enormt.
Sedan har vi ordet eller akronymen SPÄNDÄL (spänn på när det är läge). Va? Spänna på, används också alldeles för ofta. I sammanhang som jag inte riktigt förstår. Hårresande igen!
Översättning är svårt. Jag förstår det. Men när huvudpersonen tänker på sexuella antydningar som hon fick när hon jobbade som servitris på ett café så kan man väl ändå inte använda "en kopp fitte" som exempel? Skulle någon människa använda det? Okey, rysningar all over, återigen.
Ordet bol kan jag dock leva med. Nästan.
Jag har en total hangup på vissa barnsliga ord och förenklingar. Jag får verkliga rysningar när människor skriver eller säger saker som frulle (frukost), mellis (mellanmål) välla (välling) snaska (äta godis) karra (godis på norrländska) gossedjur (till skillnad från flickdjur,då eller). Jag kan fortsätta... Och vi talar verkliga fysiska rysningar, med hår som reser sig upp på armarna av obehag.
Det är hur tramsigt som helst! Jag är medveten om det.
Den här boken är full av egna ord. Jag kan fatta vitsen med det. I ett förhållande bygger man åtminstone bitvis upp ett eget språk där somliga ord får en alldeles särskild betydelse. Själva är vi för tillfället benägna att säga ordet "ödesmättad" med grov göteborgsdialekt och målbrottsröst, vilket får oss att gapskratta och andra att titta frågande. Men de egna orden i den här boken känns så enormt klumpiga!
Ordet smittig dyker upp på nästan varje sida. Det är parets eget ord för fittig. Fittig? Hur klumpigt känns inte det? Jag gissar på att fucking är ursprungsordet på engelska. Och, visst, fuck och fucking kan jag mycket väl tänka mig att någon använder jätteofta. Men fittig? Allt är smittigt! Det stör mig enormt.
Sedan har vi ordet eller akronymen SPÄNDÄL (spänn på när det är läge). Va? Spänna på, används också alldeles för ofta. I sammanhang som jag inte riktigt förstår. Hårresande igen!
Översättning är svårt. Jag förstår det. Men när huvudpersonen tänker på sexuella antydningar som hon fick när hon jobbade som servitris på ett café så kan man väl ändå inte använda "en kopp fitte" som exempel? Skulle någon människa använda det? Okey, rysningar all over, återigen.
Ordet bol kan jag dock leva med. Nästan.
Fem senaste
Nytt år - ny bokfemma. Sweet!
Fast senaste? Jaha, vad ska vi välja då? Senast lästa blir ju lite trist. Det är ju bara att scrolla lite nedåt för att hitta dem. Senast lånade? Nej, det känns inte heller så kul. Det får helt enkelt bli de senast bortgivna böckerna.
Del 2 & 3 i Philip Pullmans Den mörka materien-serien
De här böckerna fick maken i julklapp. En totalt meningslös julklapp visserligen eftersom vi har dem som högläsningsböcker och jag skulle ha köpt dem i vilket fall som helst om det inte hade varit jul. Men det blev ju ett extra paket.
Fettpaniken - Marie Carlsson
Den här boken gav jag till en arbetskamrat som behöver argument för att försvara sina barn inför skolsköterskan. Den ena väger ingenting och den andra ligger lite över viktkurvan. Båda barnen är sportfånar och tränar 4-5 gånger i veckan. De SKA se ut så där. Det är deras fysik. Ingen skolsköterska ska säga till friska vältränade barn att de borde äta lite mindre portioner.
Jaktsäsong - Mats Strandberg
Som julklapp till en släkting som har bott utomlands de senaste 20 åren. Hon kan behöva en liten uppdatering på hur det svenska språket låter idag. Hon låter jätterolig med sin gamla 80-talsslang. Någon annan som har planerat att köpa en plånka i julklapp? Plånka? Det tog flera minuter innan vi förstod att hon menade plånbok.
Livet är en hagga - Johanna Persson och Rebecca Ahlefeldt-Laurvig
Bilderbok med verser och goda råd till alla med vardagsångest. Den här lilla fina boken gav jag till en kompis som behövde lite uppmuntran och ett par glada fniss. Här finns strejkande får och tips av typen: Get over it!
Mörker ta min hand - Dennis Lehane
Den köpte jag som ljudbok till min svärmor. Hon gillade den nästan lika mycket som Stieg Larsson. Jag är nöjd så länge hon lyssnar på annat än Nora Roberts. För hon är min stora källa till lån av ljudböcker och ju fler olika titlar som finns i hennes bokhylla, desto bättre för mig! Jag upptäckte förresten precis att Lehane bland annat har skrivit för The Wire. Där ser man. Så enkelt skaffar man sig en ny idol. Lehane for president! Eller nåt annat bra.
Sådärja! Årets första bokfemma avklarad. Det var ju lätt som en plätt.
Fast senaste? Jaha, vad ska vi välja då? Senast lästa blir ju lite trist. Det är ju bara att scrolla lite nedåt för att hitta dem. Senast lånade? Nej, det känns inte heller så kul. Det får helt enkelt bli de senast bortgivna böckerna.
Del 2 & 3 i Philip Pullmans Den mörka materien-serien
De här böckerna fick maken i julklapp. En totalt meningslös julklapp visserligen eftersom vi har dem som högläsningsböcker och jag skulle ha köpt dem i vilket fall som helst om det inte hade varit jul. Men det blev ju ett extra paket.
Fettpaniken - Marie Carlsson
Den här boken gav jag till en arbetskamrat som behöver argument för att försvara sina barn inför skolsköterskan. Den ena väger ingenting och den andra ligger lite över viktkurvan. Båda barnen är sportfånar och tränar 4-5 gånger i veckan. De SKA se ut så där. Det är deras fysik. Ingen skolsköterska ska säga till friska vältränade barn att de borde äta lite mindre portioner.
Jaktsäsong - Mats Strandberg
Som julklapp till en släkting som har bott utomlands de senaste 20 åren. Hon kan behöva en liten uppdatering på hur det svenska språket låter idag. Hon låter jätterolig med sin gamla 80-talsslang. Någon annan som har planerat att köpa en plånka i julklapp? Plånka? Det tog flera minuter innan vi förstod att hon menade plånbok.
Livet är en hagga - Johanna Persson och Rebecca Ahlefeldt-Laurvig
Bilderbok med verser och goda råd till alla med vardagsångest. Den här lilla fina boken gav jag till en kompis som behövde lite uppmuntran och ett par glada fniss. Här finns strejkande får och tips av typen: Get over it!
Mörker ta min hand - Dennis Lehane
Den köpte jag som ljudbok till min svärmor. Hon gillade den nästan lika mycket som Stieg Larsson. Jag är nöjd så länge hon lyssnar på annat än Nora Roberts. För hon är min stora källa till lån av ljudböcker och ju fler olika titlar som finns i hennes bokhylla, desto bättre för mig! Jag upptäckte förresten precis att Lehane bland annat har skrivit för The Wire. Där ser man. Så enkelt skaffar man sig en ny idol. Lehane for president! Eller nåt annat bra.
Sådärja! Årets första bokfemma avklarad. Det var ju lätt som en plätt.
Men Stephen, då...
Alltså, så här ska det ju inte kännas! Även när King är dålig så brukar jag på något sätt gilla honom.
Men Liseys berättelse... Vad?
Det är ju inte så att jag har jättehöga förväntningar precis. King är ojämn och de senaste åren har han verkligen inte publicerat mycket som jag har gillat. Men jag har aldrig haft svårt att komma in i hans böcker. Men den här...
Jag vet inte var felet ligger. Men jag har inte det minsta problem med att lägga ifrån mig den här boken. Stephen har inte en chans mot repriser på Top Model eller Biggest Loser.
Tro inte att jag tänker ge upp! Jag har bara läst ett par sidor ännu. Men ändå. Jag är skakad i mina grundvalar.
Men Liseys berättelse... Vad?
Det är ju inte så att jag har jättehöga förväntningar precis. King är ojämn och de senaste åren har han verkligen inte publicerat mycket som jag har gillat. Men jag har aldrig haft svårt att komma in i hans böcker. Men den här...
Jag vet inte var felet ligger. Men jag har inte det minsta problem med att lägga ifrån mig den här boken. Stephen har inte en chans mot repriser på Top Model eller Biggest Loser.
Tro inte att jag tänker ge upp! Jag har bara läst ett par sidor ännu. Men ändå. Jag är skakad i mina grundvalar.
Ett halvhjärtat nja...
Lite bögporrfilm så där mitt på blanka förmiddagen. Kan det vara något? En bok om det alltså.
Bananflugornas herre - Fredrik Eklund
Det var omslaget som lockade. Fult på ett roligt sätt. När jag läste baksidan så kom jag vagt ihåg att det minsann pratades om den här boken för ett tag sedan. Så varför inte? Ytterligare en fördel med biblioteket, det kostar inget att chansa. Tröttnar jag efter 15 sidor så är det bara att lämna tillbaka. Lovely bibliotek!
En framgångsrik karriärkille som åker till USA för att spela in porrfilm. Tja. Lite intressant är det ju att få följa hans tankar inför beslutet. Vad är det i Sverige som gör att han känner sig så instängd och så bunden? Jag har lite svårt att förstå det. Men jag får lita på hans känsla. Vissa saker har jag lättare att förstå som den rädsla och samtidigt längtan som han känner för ett svensson-liv. Den enorma fåfängan har jag svårare att ta till mig.
Det finns bitar som jag gillar i den här boken. Men det räcker inte riktigt. Andra delar känns tjatiga och lite trista. Jo, jag har förstått att du inte gillar klimatet i Sverige. Tack. Det räcker. Riktigt så många här-går-jag-i-Stockholm-och-gnäller-stycken hade jag inte behövt för att förstå det.
Om jag förstått det hela rätt gjorde han sammanlagt inte mer än tio timmars filminspelning. Men det räckte för att han skulle bli stjärna. Idag är han mäklare, med sambo och hund i New York. Grattis till det.
Bananflugornas herre - Fredrik Eklund
Det var omslaget som lockade. Fult på ett roligt sätt. När jag läste baksidan så kom jag vagt ihåg att det minsann pratades om den här boken för ett tag sedan. Så varför inte? Ytterligare en fördel med biblioteket, det kostar inget att chansa. Tröttnar jag efter 15 sidor så är det bara att lämna tillbaka. Lovely bibliotek!
En framgångsrik karriärkille som åker till USA för att spela in porrfilm. Tja. Lite intressant är det ju att få följa hans tankar inför beslutet. Vad är det i Sverige som gör att han känner sig så instängd och så bunden? Jag har lite svårt att förstå det. Men jag får lita på hans känsla. Vissa saker har jag lättare att förstå som den rädsla och samtidigt längtan som han känner för ett svensson-liv. Den enorma fåfängan har jag svårare att ta till mig.
Det finns bitar som jag gillar i den här boken. Men det räcker inte riktigt. Andra delar känns tjatiga och lite trista. Jo, jag har förstått att du inte gillar klimatet i Sverige. Tack. Det räcker. Riktigt så många här-går-jag-i-Stockholm-och-gnäller-stycken hade jag inte behövt för att förstå det.
Om jag förstått det hela rätt gjorde han sammanlagt inte mer än tio timmars filminspelning. Men det räckte för att han skulle bli stjärna. Idag är han mäklare, med sambo och hund i New York. Grattis till det.
1 down 9 to go
Mitt löfte om att läsa böcker skrivna på andra originalspråk än engelska fick en utmärkt start. Den här boken var riktigt udda och roligt.
Underkastelsens sötma - Amelie Nothomb
Franska Akademiens Stora Romanpris, översatt till 25 språk och såld i mer än 500.000 exemplar. Hmm där ser man. Henne har jag aldrig hört talas om. Borde jag det? Min kunskap om europeisk litteratur utanför det brittiska språkområdet är verkligen patetiskt. Men, nu försöker jag ju faktiskt göra något åt det.
Bara 116 sidor, litet nätt format - lättare kan det ju inte gärna bli. För det här är hur lättläst som helst. Det är väl en form av satir över den japanska företagskulturen . Amelie får ett jobb på det japanska storföretaget Yumimoto och misslyckas med varje uppgift. Och de uppgifter hon lyckas med leder henne bara djupare i fördärvet. Hon degraderas gång på gång i en fullständigt absurd spiral som slutar med att hon städar toaletterna.
Det låter inte kul precis. Men det är det. Absurt, annorlunda och komiskt. Jag kunde inte släppa den här boken. Och det behövde jag ju aldrig. En dryg timme tog det att läsa den och jag hade roligt hela tiden. Enligt DNs kritiker är översättningen undermålig, men det stör inte mig. Jag har inget att jämföra med. Min franska är i det närmaste obefintlig nu för tiden. När man med knapp nöd kan beställa en kopp kaffe så känns det inte helt rätt att klaga på översättningen.
Underkastelsens sötma - Amelie Nothomb
Franska Akademiens Stora Romanpris, översatt till 25 språk och såld i mer än 500.000 exemplar. Hmm där ser man. Henne har jag aldrig hört talas om. Borde jag det? Min kunskap om europeisk litteratur utanför det brittiska språkområdet är verkligen patetiskt. Men, nu försöker jag ju faktiskt göra något åt det.
Bara 116 sidor, litet nätt format - lättare kan det ju inte gärna bli. För det här är hur lättläst som helst. Det är väl en form av satir över den japanska företagskulturen . Amelie får ett jobb på det japanska storföretaget Yumimoto och misslyckas med varje uppgift. Och de uppgifter hon lyckas med leder henne bara djupare i fördärvet. Hon degraderas gång på gång i en fullständigt absurd spiral som slutar med att hon städar toaletterna.
Det låter inte kul precis. Men det är det. Absurt, annorlunda och komiskt. Jag kunde inte släppa den här boken. Och det behövde jag ju aldrig. En dryg timme tog det att läsa den och jag hade roligt hela tiden. Enligt DNs kritiker är översättningen undermålig, men det stör inte mig. Jag har inget att jämföra med. Min franska är i det närmaste obefintlig nu för tiden. När man med knapp nöd kan beställa en kopp kaffe så känns det inte helt rätt att klaga på översättningen.
Atlantis sjunker som en sten
Om du är det minsta intresserad av att läsa den här boken så hoppa över det här inlägget. Fast det är klart. Jag kan knappast skriva en direkt spolier. Jag tror inte att jag kom längre än till sidan 50. Det räckte gott och väl. För det här var så sanslöst jävla dåligt att jag får lust att leta upp David Gibbins och piska honom med ett bit blött pergament.
Atlantis hemlighet - David Gibbins
Boken börjar med att vi får följa den lärde greken Solon Lagstiftaren som är i ett egyptiskt tempel och tecknar ner det som översteprästen Amenhotep säger att gudarna är villiga att dela med sig av. Detta uppskattas inte av tempelvakterna som minsann inte gillar greker. Sista natten Solon är där blir han nedslagen av de bittra vakterna som river sönder hans pergament och slänger dem i en gränd.
Ok. Så långt är jag med. Men det ska snart bli jobbigare.
Möt vår hälte. Jack Howard. Tidigare Nato-agent, dykare och forskare extraordinaire. Behöver jag skriva något om hur han ser ut? Knappast va. Han och hans kompanjon Costas (grek som inte alls beskrivs på något klichéartat sätt. Tänk sjömän och generationer av grekiska tvättsvampsfiskare) har precis gjort ett fantastiskt fynd. De verkar ha hittat vraket av ett minoiskt skepp och de har hittat guld.
Samtidigt i Egypten hittar några forskare en bit pergament med grekisk text i stoppningen på en mumie. På pergamentet syns ordet Atlantis. Low and behold! Här drar alla ett gemensamt djupt ödesmättat andetag. Den tyske forskaren ringer omedelbart till det Internationella Maritima Universitetet och söker sin gamle vän och konkurrerande kollega; Jack Howard.
Samling vid pumpen. Nu är det dags för snillen spekulerar. Och nu är det hög tid för vår hjältinna att träda in på scenen. Här kommer den ryska forkaren Katya. En av världens ledande experter på legenden om Atlantis. Gissningar på hur hon ser ut? Va? Någon?
Och här börjar det bli riktigt jobbigt. "Jack hade hört talas om Katya men han hade inte trott att han skulle känna en så omedelbar attraktion." Åh fan - det hade däremot jag gjort. Bruden kan ju för fan inte ens vända sig om för att presentera sin assistent, den betydligt mer karlaktiga Olga, utan att "håret virvlar runt henne".
Nu följer några sidor diskussion om Atlantis, pergament, tempel, Platon, tsunamis, vulkanutbrott och Solon Lagstiftaren som kanske berättade historien om Atlantis för Platons farfars farfars farfars far. Jo och så virvlar Katya lite med håret och gnistrar med sina gröna ögon också....
Efter några sidor har dessa snillen kommit fram till en teori. Tänk om det var så att Solon blev nedslagen efter sitt allra sista besök i templet och att hans pergament blev förstörda. Greker var ju faktiskt inte speciellt populära i Egypten på den tiden. Det skulle ju kunna vara så att han fick ett så hårt slag i huvudet att han dessutom glömde det mesta av vad han hade hört. Och att han var så generad över sin oförsiktighet att han bara berättade de fragment som han mindes för sina släktingar...?
Fatta hur smarta de här snubbarna och snubborna är! Spot on, så där bara. Gissa om jag vill ha med dem i mitt lag när jag spelar Trivial Pursuit? De måste ju vara typ listigast i världshistorien.
Och där någonstans slutade jag. Och det var väl det enda jag var nöjd med.
Atlantis hemlighet - David Gibbins
Boken börjar med att vi får följa den lärde greken Solon Lagstiftaren som är i ett egyptiskt tempel och tecknar ner det som översteprästen Amenhotep säger att gudarna är villiga att dela med sig av. Detta uppskattas inte av tempelvakterna som minsann inte gillar greker. Sista natten Solon är där blir han nedslagen av de bittra vakterna som river sönder hans pergament och slänger dem i en gränd.
Ok. Så långt är jag med. Men det ska snart bli jobbigare.
Möt vår hälte. Jack Howard. Tidigare Nato-agent, dykare och forskare extraordinaire. Behöver jag skriva något om hur han ser ut? Knappast va. Han och hans kompanjon Costas (grek som inte alls beskrivs på något klichéartat sätt. Tänk sjömän och generationer av grekiska tvättsvampsfiskare) har precis gjort ett fantastiskt fynd. De verkar ha hittat vraket av ett minoiskt skepp och de har hittat guld.
Samtidigt i Egypten hittar några forskare en bit pergament med grekisk text i stoppningen på en mumie. På pergamentet syns ordet Atlantis. Low and behold! Här drar alla ett gemensamt djupt ödesmättat andetag. Den tyske forskaren ringer omedelbart till det Internationella Maritima Universitetet och söker sin gamle vän och konkurrerande kollega; Jack Howard.
Samling vid pumpen. Nu är det dags för snillen spekulerar. Och nu är det hög tid för vår hjältinna att träda in på scenen. Här kommer den ryska forkaren Katya. En av världens ledande experter på legenden om Atlantis. Gissningar på hur hon ser ut? Va? Någon?
Och här börjar det bli riktigt jobbigt. "Jack hade hört talas om Katya men han hade inte trott att han skulle känna en så omedelbar attraktion." Åh fan - det hade däremot jag gjort. Bruden kan ju för fan inte ens vända sig om för att presentera sin assistent, den betydligt mer karlaktiga Olga, utan att "håret virvlar runt henne".
Nu följer några sidor diskussion om Atlantis, pergament, tempel, Platon, tsunamis, vulkanutbrott och Solon Lagstiftaren som kanske berättade historien om Atlantis för Platons farfars farfars farfars far. Jo och så virvlar Katya lite med håret och gnistrar med sina gröna ögon också....
Efter några sidor har dessa snillen kommit fram till en teori. Tänk om det var så att Solon blev nedslagen efter sitt allra sista besök i templet och att hans pergament blev förstörda. Greker var ju faktiskt inte speciellt populära i Egypten på den tiden. Det skulle ju kunna vara så att han fick ett så hårt slag i huvudet att han dessutom glömde det mesta av vad han hade hört. Och att han var så generad över sin oförsiktighet att han bara berättade de fragment som han mindes för sina släktingar...?
Fatta hur smarta de här snubbarna och snubborna är! Spot on, så där bara. Gissa om jag vill ha med dem i mitt lag när jag spelar Trivial Pursuit? De måste ju vara typ listigast i världshistorien.
Och där någonstans slutade jag. Och det var väl det enda jag var nöjd med.
Jag blir inte klok på Lehane
Sjukt snåriga intriger. Löjligt våldsamt och personteckningarna är inte direkt trovärdiga heller. Men jävlar vad jag gillar Dennis Lehane.
Svart nåd - Dennis Lehane
Go Bubba! Go Bubba! Ruprecht Rodowski är min idol! Totalt galen förstås, men en sådan vän är tydligen vad man behöver i Boston. För Boston verkar ha mer än sin beskärda del av totalt vridna högpresterande psykopater. Och alla verkar ha hur mycket tid som helst över till att ställa till problem för Patrick Kenzie. Tja, som sagt - trovärdigheten är kanske inte den högsta. Varje gång jag kommer till slutet av någon av hans böcker så lyfter jag lätt på ögonbrynen och undrar varför Lehane krånglar till allt så till den milda grad. Men det är en liten anmärkning. Jag trivs i sällskap med Kenzie och Gennaro.
Den här gången bestämmer sig Kenzie för att ta reda på vad som har drivit en ung kvinna att kasta sig naken ut från en av stadens högsta byggnader. Han har inget att tjäna på det. Allt beror på att han har dåligt samvete för att han glömde ringa tillbaka till henne fyra månader tidigare. Naturligtvis leder detta till att han kommer en totalt skogstokig psykopat på spåren.
Själv hade jag nog tyckt att det var konstigt och tragiskt, men mer hade jag nog inte gjort åt saker. Jag är antagligen inte en lika fin människa som Patrick Kenzie, men å andra sidan blir jag inte skjuten lika ofta.
Svart nåd - Dennis Lehane
Go Bubba! Go Bubba! Ruprecht Rodowski är min idol! Totalt galen förstås, men en sådan vän är tydligen vad man behöver i Boston. För Boston verkar ha mer än sin beskärda del av totalt vridna högpresterande psykopater. Och alla verkar ha hur mycket tid som helst över till att ställa till problem för Patrick Kenzie. Tja, som sagt - trovärdigheten är kanske inte den högsta. Varje gång jag kommer till slutet av någon av hans böcker så lyfter jag lätt på ögonbrynen och undrar varför Lehane krånglar till allt så till den milda grad. Men det är en liten anmärkning. Jag trivs i sällskap med Kenzie och Gennaro.
Den här gången bestämmer sig Kenzie för att ta reda på vad som har drivit en ung kvinna att kasta sig naken ut från en av stadens högsta byggnader. Han har inget att tjäna på det. Allt beror på att han har dåligt samvete för att han glömde ringa tillbaka till henne fyra månader tidigare. Naturligtvis leder detta till att han kommer en totalt skogstokig psykopat på spåren.
Själv hade jag nog tyckt att det var konstigt och tragiskt, men mer hade jag nog inte gjort åt saker. Jag är antagligen inte en lika fin människa som Patrick Kenzie, men å andra sidan blir jag inte skjuten lika ofta.
Två som jag gav upp
Det var visserligen inget nyårslöfte - men jag har ändå tänkt följa andras goda exempel och faktiskt lägga ifrån mig böcker som inte passar mig. Men i år tänkte jag att jag skulle ta med även dem i min läsdagbok här på nätet. Jag är lite nyfiken på hur mänga böcker jag egentligen påbörjar. Men mest nyfiken är jag på varför jag lägger dem ifrån mig.
Så här kommer årets två första rejects.
Det sjunde steget - Eva Sanner
Om kreativitet och att finna sin livsrytm. Nähä du! Det här passade mig inte alls just nu. Ibland tycker jag att det är roligt att läsa kreativitetsböcker. Men inte nu och inte den här. Jag läste visserligen bara några kapitel. Men allt den gav mig var ångest. Det jag läste kändes dessutom som en omtuggad variant av Julia Camerons bok och den har jag faktiskt redan läst. Flera gånger.
Källaren - Ett vittnesbörd om mänsklig ondska - Kate Millett
Den här boken var inte direkt ointressant men för tung för mig just nu. Och kanske lite för gammal. I oktober 1965 hittas den utmärklade och svårt torterade flickan Sylvia Likens död i en källare. Hon har plågats till döds av ett tonårsgäng ledda av den sjubarnsmamma som Sylvias föräldrar hade lämnat henne och hennes syster hos mot en ersättning av tjugo dollar i veckan. Läskigt. Men boken är för tung. Millet är uppenbarligen en stridbar feminist - vilket absolut ger pluspoäng i min bok. Men här gör all analys att boken bara står och stampar medan Millett känner en massa och tänker en massa kloka tankar. Jag orkade 150 sidor ungefär.
Så här kommer årets två första rejects.
Det sjunde steget - Eva Sanner
Om kreativitet och att finna sin livsrytm. Nähä du! Det här passade mig inte alls just nu. Ibland tycker jag att det är roligt att läsa kreativitetsböcker. Men inte nu och inte den här. Jag läste visserligen bara några kapitel. Men allt den gav mig var ångest. Det jag läste kändes dessutom som en omtuggad variant av Julia Camerons bok och den har jag faktiskt redan läst. Flera gånger.
Källaren - Ett vittnesbörd om mänsklig ondska - Kate Millett
Den här boken var inte direkt ointressant men för tung för mig just nu. Och kanske lite för gammal. I oktober 1965 hittas den utmärklade och svårt torterade flickan Sylvia Likens död i en källare. Hon har plågats till döds av ett tonårsgäng ledda av den sjubarnsmamma som Sylvias föräldrar hade lämnat henne och hennes syster hos mot en ersättning av tjugo dollar i veckan. Läskigt. Men boken är för tung. Millet är uppenbarligen en stridbar feminist - vilket absolut ger pluspoäng i min bok. Men här gör all analys att boken bara står och stampar medan Millett känner en massa och tänker en massa kloka tankar. Jag orkade 150 sidor ungefär.
När jag har tråkigt på jobbet
Så händer det att jag går hit.
Tyvärr blir jag ganska ofta avslöjad. Ingen av mina arbetskamrater tycks tro på att det är något jobbrelaterat som får mig att skratta så mycket att jag får hicka.
Tyvärr blir jag ganska ofta avslöjad. Ingen av mina arbetskamrater tycks tro på att det är något jobbrelaterat som får mig att skratta så mycket att jag får hicka.
Årets första bok
Om det första man läser på det nya året har någon inverkan på resten av året så kommer det här att bli ett bra läsår. För den första boken jag faktiskt läste ut i år, gillade jag verkligen.
I brokiga blads vatten - Torgny Lindgren
Jag gillar noveller. Och jag gillar Torgny. Så hur skulle det kunna bli annat än succé?
Men varför läser jag så mycket skit? Det var tanken som slog mig när jag låg i badkaret och läste de här novellerna. Det är ju så här det ska kännas när man läser! Men antagligen behöver jag skräpet för att kunna njuta av guldkornen. Om jag bara läste kvalitetsböcker så skulle jag kanske bli övermätt.
Det tog bara några timmar att läsa ut den här boken. Tydligen var det här precis vad jag längtade efter. Korta berättelser. Här finns konstnären Brokiga Blad som utan att veta om det är ute och säljer konst tillsammans med Prins Eugen. Jag läser om starke Elis som kalhugger ett helt berg för att få se utsikten och om en papegoja som ger upphov till en symfoni. Några berättelser är hjärtskärande andra lustiga, men ett vemod finns där hela tiden.
Och så språket då. Så enkelt. Så basalt. Så avskalat. Så totalt omöjligt att uppnå själv... Nåja, det är väl tur att någon annan klarar av det.
I brokiga blads vatten - Torgny Lindgren
Jag gillar noveller. Och jag gillar Torgny. Så hur skulle det kunna bli annat än succé?
Men varför läser jag så mycket skit? Det var tanken som slog mig när jag låg i badkaret och läste de här novellerna. Det är ju så här det ska kännas när man läser! Men antagligen behöver jag skräpet för att kunna njuta av guldkornen. Om jag bara läste kvalitetsböcker så skulle jag kanske bli övermätt.
Det tog bara några timmar att läsa ut den här boken. Tydligen var det här precis vad jag längtade efter. Korta berättelser. Här finns konstnären Brokiga Blad som utan att veta om det är ute och säljer konst tillsammans med Prins Eugen. Jag läser om starke Elis som kalhugger ett helt berg för att få se utsikten och om en papegoja som ger upphov till en symfoni. Några berättelser är hjärtskärande andra lustiga, men ett vemod finns där hela tiden.
Och så språket då. Så enkelt. Så basalt. Så avskalat. Så totalt omöjligt att uppnå själv... Nåja, det är väl tur att någon annan klarar av det.