gemen och verserad

Jag vill inte! Hör ni det? Och jag vill absolut inte lämna tillbaka den till biblioteket. Hur skulle jag kunna göra det? Som om jag skulle byta den mot något som var lika bra. Ofta! Som mina bekanta i yngre tonåren skulle säga.

Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

Jag saknar ord. Jag var så säker på att den visserligen skulle vara bra, men så klart inte leva upp till mina förväntningar. Hur många uppskrivna böcker gör det, när allt kommer till kritan? Ha ha ha på hela mig. Den fullständigt krossade allt motstånd och gjorde smulor av mina förväntningar.

Det var ett par dagar sedan jag läste ut den. Men det räcker inte för att kunna skriva om den. Argumentationen pågår fortfarande i huvudet på mig, precis som den har gjort sedan jag var på kapitel två. Jag är inte färdig med den på långa vägar. Jag kommer att vara tvungen att köpa den, snart. Hur skulle jag kunna ha en bokhylla utan Kevin, va? Och Eva som jag hatar att känna igen mina egna yttranden och åsikter i. Och Franklin som jag ville skrika åt på var och varannan sida, fram tills... ja, ni vet. Och vet ni inte, så slösar ni ju totalt bort er tid på att läsa den här bloggen. För guds skull, gå ut och köp boken istället. Eller låna den. Eller snatta! Det kan det vara värt.

Jag känner mig som om jag har fått mentalt stryk. Jag kommer att få läsa Asterix eller kanske Marsipulami-album i ett par veckor efter det här. Varje bok jag öppnar känns så totalt banal och meningslös. För att inte tala om de löjliga turkarna i Snö. Jag är snart färdig med den och kommer troligtvis att leverera ett djupt kränkande och orättvist omdöme om denna nobelprisvinnarbok om några dagar.

En artikel i Metro gjorde det väldigt tydligt för mig. Herregud vad jag inte vill läsa böcker av kändisar!

På Bokmässan kan man tydligen hitta alster av Joe Labero, Fadde, Daniel Nyhlén, Christer Fuglesang, Benny Haag, Agneta Sjödin, Claes Malmberg m.fl.

Vem vill läsa en bok av eller om Fadde? På allvar. Jag skulle hellre äta rå lever.

Det har ju gått sådär med mitt nyårslöfte att under året läsa 5 nobelpristagare som jag inte läst förut. Jag upptäckte förra månaden att jag bara hade läst två. Men nu håller jag på att ta igen det.

Under varje promenad har jag sällskap av poeten Ka från Pamuks bok Snö. Vi talar 18 CD-skivor här. 22 timmar turkisk snö. Jag är ganska övertygad om att jag inte hade tagit mig igenom den här boken om jag hade läst den. Men som ljudbok går det ganska bra.

På kvällarna somnar jag tillsammans med Oe. Tvärsomnar! Jag tror att M/T har förutsättningar att vara en bra bok. Men det är något mystiskt med den. Jag har somnat på samma sida 3 nätter i rad. Jag lägger mig utan att vara överdrivet trött, letar upp stället jag är på (vilket är ungefär på sidan 7 eller något lika ynkligt) läser tre eller fyra rader och somnar därefter som en stock. Det är inte ens så att jag hinner börja klippa med ögonen eller gäspa. Det är som att bli sövd. Om jag inte kommer förbi den där sidan så kommer det ta mig resten av mitt liv att läsa boken. Det är inte bra. Jag kommer att få grymma böter på biblioteket...

Igår fanns den inne på biblioteket. Vi måste tala om Kevin.  Jag har bara hunnit öppna den ännu, men jag är redan lätt manisk. Tänk om den är så bra som alla säger? Tänk om den inte är det? Hur illa är det inte att jag ska vara tvungen att jobba? Borde man inte kunna ta ledigt för Vård av bok eller något sådant?

När man nu inte har barn så skulle man väl kunna få ta en dag eller två om året för sådana behjärtansvärda ändamål? Men det är väl som vanligt bara jag. Fast gissa om det kommer att genomföras samma dag som jag blir världshärskare?

Men det är väl det mest positiva jag har att säga om den här boken. Egentligen skulle det här kunna vara en spännande bok, men Freeman väljer att inte koncentrera sig på den mest intressanta figuren. Om han hade utgått från den försvunna tonåringen Rachel hade det här kunnat bli en mycket bättre bok i mina ögon.

Rachel är den andra tonåringen som har försvunnit i Duluth under det senaste året. Och här kan vi tala om tonåring från helvetet. Sexuellt utlevande, hatisk, smart och manipulativ. (Om hon inte hade varit elak mot djur hade jag personligen klassat henne som en fullständigt normal tonåring, men det kanske bara är jag.) Hon försvinner utan ett spår en fredagskväll. Man vet att hon har kommit hem, hennes bil står parkerad utanför huset. Men vart hon har tagit vägen är en gåta tills ett barn hittar hennes armband vid en lada där traktens tonåringar brukar samlas för att hångla.

Tyvärr handlar boken inte speciellt mycket om henne utan mer om de personer som berörs av hennes försvinnande. Poliser, familj, enstaka skolkamrater, psykologer, försvarare och åklagare. Det blir lite för många för mig. Jag hade mycket hellre läst mer om Rachel.

Slutet gör mig mest irriterad. Det har uppenbarligen utspelat sig något intressant som jag som läsare knappt får veta något om. Istället får jag läsa en massa annat trams. Äsch! Men som sagt, omslaget var ju snyggt. Alltid något. Jag är väldigt trött på omslag med ben på just nu. Fåglar däremot fungerar alltid på mig.

Nu börjar jag bli trött på det här. Vad är det här för kass översättning?

"Och nu en till tonåring. Ett till försvinnande."

För mig känns det tokfel! Men samtidigt ser jag det så ofta att jag börjar tvivla på mig själv. Är det jag som håller på att tappa greppet helt eller är det en ord för ord-översättning från engelska? Frågar jag mig ängsligt.

Kalla mig enkelspårig, det är helt ok. Men det här är nästan ett rekord. Två böcker med samma namn på kort tid. Jag måste nog göra en sökning och se om det finns fler.Något säger mig att det kan finnas ett par till.

Sekten - Meg Gardiner

Man ska inte tro på blurbar! När ska jag lära mig det? Men när självaste Stephen King vill att jag ska göra honom en tjänst och läsa den här boken - vem är då jag att säga nej? Va? Visserligen skvallrar redan hans glasögon på vissa författarporträtt om en ganska tvivelaktig stilkänsla. Men ändå, jag är inte den som nekar pappa King en tjänst.

Men nej, jag gillar inte den här boken heller. Trots att kristna sekter är ungefär det läskigaste jag vet så blir jag inte engagerad. Jag tycker bara att det är dumt. Här har vi en galen sekt som roar sig med att demontrera på begravningar för Aids-offer och annat festligt. Huvudpersonen juristen tillika sciensefictionförfattaren/privatspanaren Evan Delaney kommer i kontakt med "De utvalda" när det visar sig att hennes tidigare svägerska har gått med i sekten och nu är ute efter att få tillbaka sin son som hon lämnat vid skilsmässan.

Lägg till rabies, domedagspredikningar, vapenstölder och de dummaste poliser som någonsin kan ha trampat amerikansk mark och ni har plotten. Jag läste visserligen ut den, men det var knappt.

Sedan gick jag direkt till nästa deckare. Bättre lycka nästa gång... Det låter kanske idiotiskt, men jag lyssnar på en ny nobelpristagare nu och det gör att jag behöver något fjäderlätt vid sidan om. Pahmuk är hittills inte någon storfavorit.

Det verkar som om jag knappt läser alls just nu. Varken tiden eller lusten finns där. Då är det ju bra att det finns ljudböcker så att jag får lite underhållning i alla fall.

Kvinna i grönt - Arnaldur Indridason

Jag vet att jag har skrivit elakt om den gode Arnuldur tidigare. Jag tyckte att hans grubblande huvudperson Erlendur var så bedövande tråkig. Då var det någon som tipsade mig om att Kvinna i grönt var bättre. Och det var ju helt rätt. Den här boken tyckte jag mycket mer om.

En lekande pojke hittar en benbit som visar sig vara en bit av ett revben från en människa. På en byggplats gräver man långsamt, med verklig betoning på låååångsamt, upp ett skelett. Parallellt med utgrävningen och utredningen får man en familjehistoria berättad från tiden under andra världskriget. Misshandel och misär, kvinnor som har gått i sjön och vinbärsbuskar. Det är fortfarande lite för långsamt för min smak - men tillräckligt engagerande för att jag gärna ska lyssna på det. Hade jag läst så hade jag kanske blivit lite otålig.

Rent personligt hakar jag upp mig på att uppläsaren har svårt att få med sin R ibland. Varje förstå och förstått blir ofelbart  fösstå och fösstått. Att jag dessutom har svårt att identifiera isländska namn som manliga eller kvinnliga gör att jag ibland får tänka efter lite extra för att förstå vem som är vem. Jag menar; Erlingbork... man eller kvinna? Beats me!

Den här boken har jag visst läst också. Det tog väl en timme eller så...

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - Liza Marklund & Lotta Snickare

Den här boken kunde jag gott hoppat över. Den gav mig inget nytt över huvud taget. De enda avsnitt jag hade någon behållning av var de som handlade om deras personliga erfarenheter. De bitarna var lite intressanta att läsa. Men resten kunde jag både ha och mista.

Egentligen borde jag skapa en ny kategori för den här boken. Men jag orkar inte engagera mig. Sanna berättelser får duga.

Min hjärna går uppenbarligen inte på högvarv just nu. Jag vet att jag har lyssnat mig igenom de 13 eller 14 cd-skivor som den här boken består av. Men jag fattade nästan ingenting.

Dödens plats - Stephen Booth

Trots att jag lyssnade färdigt på den här boken igår är jag tvungen att googla för att få reda på vad huvudpersonerna heter. Det kan inte vara något bra tecken. De heter tydligen Ben Cooper och Diane Fry. Där ser man...

Det här kan verkligen inte vara bra! När någon blir skjuten på cd 12 så har jag uppenbara svårigheter med att förstå vem det är. Jag kan absolut inte lägga de olika personerna på minnet. Trots att jag faktiskt försöker så kan jag inte förstå vad den här deckarhistorien går ut på. Det ligger lite skelett och skräpar runt lite här och var i naturen, men om någon har blivit mördad är oklart. Någon ringer in till polisen och kommer med en massa mysko prat om Dödens plats, men varför han gör det fattar jag inte alls. Framför allt inte när jag är klar med boken. Då verkar det så dumt att det bara snurrar i huvudet på mig. Det här kan vara en av de 10 dummaste deckarna jag någonsin läst, faktiskt. Eller hört, om vi nu ska vara petiga.

Dessutom och här kommer en liten meningslös spoiler. Om polisen tror att en kvinna har blivit kidnappad i ett parkeringshus när hon går hem efter ett sent möte på jobbet - hur troligt är det att de inte hör sig för på henes jobb? Istället lägger de ner hur mycket tid som helst på att kolla bevakningskameror i garaget och på stan. Och lyssnar på fåniga meddelanden om Döööödens plats.
Det visar sig att kvinnan inte alls är kidnappad utan funderar på att lämna sin man och bor hos en arbetskamrat som hon har ett förhållande med. What? Låt mig upprepa; WHAT? Du måste skoja med mig! Ett enkelt samtal med hennes arbetskamrater eller hennes chef borde kunnat lösa det mysteriet på 15 minuter...

Det här var så dumt att jag får lust att slå någon. Gärna Stephen Booth!

Jaha ja. Turen har alltså kommit fram till O. Det känns svårt. Väldigt svårt måste jag nog säga. Men inte omöjligt. Here goes.

Författare - George Orwell
Klassiker. Jag gillade verkligen Djurfarmen när jag läste den första gången. Att sätta djur i huvudrollerna var ett bergsäkert sätt att fånga och behålla min uppmärksamhet när jag var yngre. När jag tänker efter är det inte helt omöjligt att det fortfarande skulle fungera.

Bok - Odjuret
Jag gillade inte den här boken av Roslund & Hellström. Normalt är jag inte speciellt känslig - men beskrivningen av pedofilen i den här boken känns lite äcklig. Jag behöver inte få hans känslor och tankar beskrivna på det här sättet. När jag läste detta tyckte jag att det kändes lika spekulativt som sexscenerna hos Auel. Kanske är det för att det handlar om barn, men jag tyckte inte om att läsa det. Jag kände mig smutisig på ett sätt jag aldrig gör när jag läser om tortyr eller styckningar i andra böcker.

Figur - Oskar
Mitt dåliga samvete. Oskar från Extremely loud & incredibly close. Som ligger på mitt läsbord, men aldrig blir påbörjad. Jag är helt övertygad om att jag kommer att tycka om den när jag väl läser den. Men det tar emot något så alldeles förtvivlat. Och jag har inte den blekasta aning om varför. Kanske är det alla berömmande ord? Kanske något annat? Allt jag vet är att boken kommer att få ligga och mogna ytterligare några veckor innan jag öppnar den.

Sådärja, det var O. Nästa bokstav måste ju bli lättare.

Ytterligare en ljudbok har blivit avlyssnad. Den här lånade jag på biblioteket sist jag var där och den var inte så dum.

Djävulens fjäder - Minette Walters

Jag gillar Minette Walters. Även om inte alla hennes böcker är världsbäst precis så har hon i alla fall den goda smaken att skriva helt fristående böcker. I like! Jag är enormt trött på konceptet med 10 böcker om en och samma person. Framför allt när jag sällan gillar personerna. Jo, det finns undantag. Massor av sådana. Men det struntar jag i just för ögonblicket. Idag är jag trött på seriedeckare. Så det så.

I den här boken skriver Walters om en kvinnlig krigskorrespondent som blivit kidnappad i Irak. Hon släpps efter bara tre dagar och åker omedelbart hem till England. Hon gömmer sig för media och hyr ett gammalt hus på landet. I själva verket gömmer hon sig för mer än så. Hon är övertygad om att hon har upptäckt en seriemördare som våldtar och hugger ihjäl kvinnor i krigszoner. Hon känner till hans alias, men de undersökningar hon gör går långsamt.

I boken ryms panikångest, stora mastiffer, underliga släktskapsförhållanden, en AGAspis, en dement äldre dam, arvstvister, en granne med någon form av socialt problem, en styck läkare och spikfällor. Precis vad den här lyssnaren behövde under de trista promenaderna hem från jobbet. Jag tycker att det är enormt tråkigt att gå, men jag inbillar mig att det är nyttigt. Ljudböckerna gör det i alla fall uthärdligt.