Årets läskigaste bok handlar om mat
Jag gillar kött. Det är ett faktum. Jag är köttätare. Min kropp mår inget vidare när jag försöker mig på vegetariska experiment för någon längre tid. Men det är ju inte okomplicerat. För hur gärna jag än äter kött känner jag ofta att jag inte borde. Vem vill bidra till den industriella behandlingen av djur? Den här boken gjorde det hela ännu svårare.
Monsterbiff till middag - Torbjörn & Ylva Esping
När jag var liten var det fest när man fick äta kyckling. Höna åt man oftare. Säkert hälften av min dagisklass hade höns, ris och currysås bland favoriträtterna. Idag kostar kycklingen ofta mindre per kilo än grönsakerna vi serverar till. Det är något mysko med det. Likaså har köttet blivit billigare än vad det var förut. Ännu konstigare.
I den här boken kommer förklaringarna. Obehagliga förklaringar. Mycket visste jag förstås innan men en del är helt nytt för mig.
Visste ni till exempel att alla Ingelstas kalkoner hålls i ett evigt halvmörker för att inte bli kannibaler. Ett beteende som dyker upp när de inte har möjlighet att leva på ett naturligt sätt. Ännu mer onaturligt. Vi avlar fram kalkoner som inte kan para sig. Snabbväxande tuppar med stora bröstfiléer paras med honor som har anlag för att kunna få stora kullar. Detta görs med insemination eftersom tupparna är för breda för att kunna hålla sig kvar på de smalare hönorna och genomföra en befruktning. Alltså har vi i Sverige människor som bland sina yrkesuppgifter har att runka tupp. Där ser man! Ytterligare ett jobb jag inte vill ha. Och ytterligare en sak jag inte vill äta.
Allra värst är kanske ändå skildringen av slakterierna. Ett sådant totalt misslyckande för djurrätten. Där veterinärer hotas och sedan köps ut när de påpekar brister på så kallade KRAV-slakterier. Bra mycket mer upprörande än alla deckare och serimördarskildringar jag läst på senare år.
Det som trots allt är lite upplyftande är att boken faktiskt också kommer med några goda exempel. Det finns djurhållare som arbetar helt annorlunda. Några utav dem skildras nästan i ett överdrivet positivt sken här. Men ändå så visar det på alternativ. Jag behöver inte äta djur som har levt ett fullständigt onaturligt liv. Jag behöver inte äta djur som har fått anibiotika eller genmanipulerat foder. Jag kan välja något annat. Jag kommer visserligen att få betala mer för det. Men det kanske det är värt. Vem vet vad vi i framtiden kommer att få betala för att utarmningen av raser, antibiotikaanvändning och snabbväxande djur vars ben inte klarar av att hålla dem uppe.
LÄS! På allvar. Är du det minsta intresserad av att äta kött, tycker jag att du ska läsa det här. Jag kommer garanterat att fortsätta äta kött. Men jag kommer att välja på ett annat sätt. Säkert inte varje gång. Men oftare. Och om fler gör det så småningom kan slippa se bilder på grisar som äter på varandra.
Monsterbiff till middag - Torbjörn & Ylva Esping
När jag var liten var det fest när man fick äta kyckling. Höna åt man oftare. Säkert hälften av min dagisklass hade höns, ris och currysås bland favoriträtterna. Idag kostar kycklingen ofta mindre per kilo än grönsakerna vi serverar till. Det är något mysko med det. Likaså har köttet blivit billigare än vad det var förut. Ännu konstigare.
I den här boken kommer förklaringarna. Obehagliga förklaringar. Mycket visste jag förstås innan men en del är helt nytt för mig.
Visste ni till exempel att alla Ingelstas kalkoner hålls i ett evigt halvmörker för att inte bli kannibaler. Ett beteende som dyker upp när de inte har möjlighet att leva på ett naturligt sätt. Ännu mer onaturligt. Vi avlar fram kalkoner som inte kan para sig. Snabbväxande tuppar med stora bröstfiléer paras med honor som har anlag för att kunna få stora kullar. Detta görs med insemination eftersom tupparna är för breda för att kunna hålla sig kvar på de smalare hönorna och genomföra en befruktning. Alltså har vi i Sverige människor som bland sina yrkesuppgifter har att runka tupp. Där ser man! Ytterligare ett jobb jag inte vill ha. Och ytterligare en sak jag inte vill äta.
Allra värst är kanske ändå skildringen av slakterierna. Ett sådant totalt misslyckande för djurrätten. Där veterinärer hotas och sedan köps ut när de påpekar brister på så kallade KRAV-slakterier. Bra mycket mer upprörande än alla deckare och serimördarskildringar jag läst på senare år.
Det som trots allt är lite upplyftande är att boken faktiskt också kommer med några goda exempel. Det finns djurhållare som arbetar helt annorlunda. Några utav dem skildras nästan i ett överdrivet positivt sken här. Men ändå så visar det på alternativ. Jag behöver inte äta djur som har levt ett fullständigt onaturligt liv. Jag behöver inte äta djur som har fått anibiotika eller genmanipulerat foder. Jag kan välja något annat. Jag kommer visserligen att få betala mer för det. Men det kanske det är värt. Vem vet vad vi i framtiden kommer att få betala för att utarmningen av raser, antibiotikaanvändning och snabbväxande djur vars ben inte klarar av att hålla dem uppe.
LÄS! På allvar. Är du det minsta intresserad av att äta kött, tycker jag att du ska läsa det här. Jag kommer garanterat att fortsätta äta kött. Men jag kommer att välja på ett annat sätt. Säkert inte varje gång. Men oftare. Och om fler gör det så småningom kan slippa se bilder på grisar som äter på varandra.
Apropå bibliotek
Det var spårvagnens fel. Jag missade fyran på Kungsportsplatsen och fick alltså tid att smita in på Pocketshop i väntan på nästa vagn. Jag skulle ju egentligen inte ha något, men att jag skulle gå in i en bokhandel utan att handla något är lika troligt som att en sockerberoende ska äta en enda ruta choklad. Relativt omöjligt.
Jag stod länge och höll i Shantaram. Men en liten handväska hindrade mig. Istället blev det den tunnaste lilla pocket jag bara kunde hitta.
Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor - Christer Hermansson
Den här boken var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. En del var visserligen roligt, men annat kändes väldigt internt. Riktigt så intresserad är jag nog ändå inte av bibliotekarier och deras arbetssituation. Men det jag läste fick mig samtidigt att tänka en del.
Jag älskar verkligen bibliotek. Med hela hjärtat. Men nog fan kan de bli bättre. Jag har besökt samma bibliotek i 20 år, men jag har inte den blekaste aning om vad någon heter. Jag vet inte vad de gillar för böcker eller vad de själva läser på fritiden. Och chansen att jag skulle känna igen någon av dem på stan är obefintlig.
Nu är jag visserligen inte någon överdrivet social människa. Men jag känner Johnny och Janne i den lokala kvartersbutiken. Jag vet vilka filmer de tycker är bra och att deras tonåringar är värdelösa på att städa. Varför vet jag det? För att de talar med mig, förstås.
Jag kräver inte att biblioteket sa vara fullt av pladdrande bibliotekarier, men varför pratar ingen? Varför möter aldrig någon min blick och säger hej när jag kommer in? Varför har ingen bibliotekarie någonsin börjat prata spontant med mig? Istället ser de väldigt upptagna ut. Med något som man inte har en aning om. Typ forskning, eller något annat svårt. De ser i alla fall väldigt koncentrerade ut och lyfter inte blicken om man inte harklar sig lite diskret.
När jag besöker Pocketshop så finns det butikspersonalens favoriter uppsatta på väggarna. Med små kort där de berättar vad de gillar med böckerna. Jag gissar att flera bibliotekarier har alldeles utmärkt smak. Varför delar inte de med sig? Eller om de gör det, varför har jag inte märkt det?
Varför har jag aldrig hört någon läsa högt utom för barn? Varför blir jag aldrig överraskad? Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Tja, det sista förstår jag faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är snyggt!
Jag stod länge och höll i Shantaram. Men en liten handväska hindrade mig. Istället blev det den tunnaste lilla pocket jag bara kunde hitta.
Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor - Christer Hermansson
Den här boken var kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig. En del var visserligen roligt, men annat kändes väldigt internt. Riktigt så intresserad är jag nog ändå inte av bibliotekarier och deras arbetssituation. Men det jag läste fick mig samtidigt att tänka en del.
Jag älskar verkligen bibliotek. Med hela hjärtat. Men nog fan kan de bli bättre. Jag har besökt samma bibliotek i 20 år, men jag har inte den blekaste aning om vad någon heter. Jag vet inte vad de gillar för böcker eller vad de själva läser på fritiden. Och chansen att jag skulle känna igen någon av dem på stan är obefintlig.
Nu är jag visserligen inte någon överdrivet social människa. Men jag känner Johnny och Janne i den lokala kvartersbutiken. Jag vet vilka filmer de tycker är bra och att deras tonåringar är värdelösa på att städa. Varför vet jag det? För att de talar med mig, förstås.
Jag kräver inte att biblioteket sa vara fullt av pladdrande bibliotekarier, men varför pratar ingen? Varför möter aldrig någon min blick och säger hej när jag kommer in? Varför har ingen bibliotekarie någonsin börjat prata spontant med mig? Istället ser de väldigt upptagna ut. Med något som man inte har en aning om. Typ forskning, eller något annat svårt. De ser i alla fall väldigt koncentrerade ut och lyfter inte blicken om man inte harklar sig lite diskret.
När jag besöker Pocketshop så finns det butikspersonalens favoriter uppsatta på väggarna. Med små kort där de berättar vad de gillar med böckerna. Jag gissar att flera bibliotekarier har alldeles utmärkt smak. Varför delar inte de med sig? Eller om de gör det, varför har jag inte märkt det?
Varför har jag aldrig hört någon läsa högt utom för barn? Varför blir jag aldrig överraskad? Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Tja, det sista förstår jag faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är snyggt!
Underbart påhopp på psykologer!
Den här boken måste jag rekommendera till alla som är det minsta intresserade av psykologi. Det var det mest uppfriskande och tankeväckande jag har läst på länge.
Du behöver inte älska dig själv - Jeffrey Wijnberg
För det första, det här är inte någon självhjälpsbok. Det är istället en svidande kritik av olika terapimetoder skrivet av en psykolog. Wijnberg tycker att de flesta terapier är ett ända långt slöseri med patienternas tid och pengar. Den här boken ställer verkligen saker på huvudet.
Wijnberg protesterar mot allt! Han vill inte rota i patienternas barndom, han vill inte veta hela historien från början till slut - han har bara ett mål; att lösa problemet så snabbt som möjligt.
Hans metod är att konfrontera patienten rejält, men med humor. Än sen? är ett vanligt svar på patienternas svada. Eller att överdriva patientens farhågor i absurdum. Som att hålla med om att alla män är idioter och att det är bättre att kvinnan skaffar sig en hund som sällskap.
Det låter helt galet. Men hans argumentation är väldigt logisk. Och riktigt roligt blir det när han slår ett slag för ytligheten. Varför inbillar vi oss att djupa diskussioner är värda mer än ytliga?
Jag tokgillar den här boken. Jag har visserligen aldrig gått i terapi. Men om jag någonsin känner att jag behöver det, så tror jag att den här sortens psykolog skulle vara precis rätt för mig. Läs! Det är allt jag kan säga.
Ett annat sätt att tänka
Autism är ett fenomen som alltid har fascinerat mig. Att försöka förstå hur autister upfattar världen är en sådan sak som får det att svindla i mitt huvud.
Mamma, är det där ett djur eller en människa - Hilde De Clercq
Tänk att inte kunna förstå vad en blå tandborste är för ett slags föremål bara för att du är van att borsta tänderna med en röd. Att hela tiden bli översköljd med detaljer och försöka sortera dem för att få ett sammanhang och en logisk struktur på tillvaron.
I boken finns väldigt många exempel från författarens liv som lärare och mamma till en autistisk pojke. Hon berättar till exempel att sonen Thomas lade märke till att bakgrunden blev ljusare när han tittade på filmen Djungelboken. Att Mowgli höll på att strypas av ormen Kaa, märkte han däremot aldrig. Däremot hade han sett att den ena figuren var mörkare än den andre.
Han blir också upprörd när han är på Zoo och de andra barnen skrattar åt honom för att han inte ser den röda pandan som sitter uppe i ett träd. Det finns inte alls någon röd Fiat Panda i trädet!
Världen måste vara en så otroligt konstig plats för en autist.
Mamma, är det där ett djur eller en människa - Hilde De Clercq
Tänk att inte kunna förstå vad en blå tandborste är för ett slags föremål bara för att du är van att borsta tänderna med en röd. Att hela tiden bli översköljd med detaljer och försöka sortera dem för att få ett sammanhang och en logisk struktur på tillvaron.
I boken finns väldigt många exempel från författarens liv som lärare och mamma till en autistisk pojke. Hon berättar till exempel att sonen Thomas lade märke till att bakgrunden blev ljusare när han tittade på filmen Djungelboken. Att Mowgli höll på att strypas av ormen Kaa, märkte han däremot aldrig. Däremot hade han sett att den ena figuren var mörkare än den andre.
Han blir också upprörd när han är på Zoo och de andra barnen skrattar åt honom för att han inte ser den röda pandan som sitter uppe i ett träd. Det finns inte alls någon röd Fiat Panda i trädet!
Världen måste vara en så otroligt konstig plats för en autist.