Snabbläst om utbrändhet

De senaste veckorna har jag haft sjukt mycket att göra. Så mycket att jag vissa dagar har funderat på om det verkligen kan vara nyttigt. Lite orolig blev jag när jag märkte att jag hade svårt att hålla reda på personerna i en helt vanlig deckare. Men sedan insåg jag att jag nog bara var hypokondrisk efter att ha läst den här boken.

Det här är inte jag - Eva F Dahlgren

Den kan inte ha tagit mycket mer än någon timme att läsa. Men den var faktiskt lite läskig, Åtminstone om man som jag inbillar sig att man inte hör till den sortens människor som drabbas av utmattningsdepressioner och liknande.

Det ska vara en skönlitterär berättelse. Men den känns väldigt självupplevd. Fast vad vet jag. Den handlar i alla fall om en kvinna som helt klart är utbränd. Tidigare har hon arbetat som medicinsk journalist och skrivit mängder av artiklar om hjärnstress och utbrändhet, men mest tänkt att de hon skriver om väl antagligen är lite trötta. Nu klarar hon inte av någonting alls. Bara att gå och handla ger ångestattacker.

Tonårssonen Johannes får försöka klara det mesta. Hon har inte koll och beter sig ganska irrationellt. Att rusa upp till grannen och börja skrika för att han flyttar sina möbler och för oväsen känns ju inte helt balanserat.

Tyvärr dras boken med ett gäng kursiva kapitel som verkar utspela sig i framtiden där forskarstudenter tittar på olika hjärnor i formalin. De styckena hade jag kunnat klara mig utan.

Nu måste jag väl ändå vara sist

Inte med att kommentera årets nobelpristagare, för det tänker jag inte göra. Jag har inte läst, bara hört namnet tidigare. Nej, jag syftar på läsningen. Jag gissar att jag är sist i landet med att läsa den här boken.

Mig äger ingen - Åsa Linderborg

Jag har så svårt att läsa böcker när hyllningskören jublar för fullt. Om jag inte hittar en bok tidigt, måste jag helt enkelt vänta ett bra tag med läsningen för att kunna njuta utav den.
Jag var helt säker på att jag skulle gilla det här och det gjorde jag så klart också. I min egen takt. År efter alla andra.

Men det är ju plågsam läsning. Värsta sortens. Men det vet ni ju redan. För ni har ju redan läst den allihop. Eller hur?

Själv har jag spikrakt hår

Den här boken glömde jag att skriva om. Lika bra att jag gör det. För annars kommer jag snart glömma att jag har läst den. Större intryck än så gjorde den inte.

Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet - Annette Kullenberg

Jag skulle antagligen ha fått ut bra mycket mer av den här boken om jag hade varit bekant med Marianne Hööks texter.  Men de har gått mig spårlöst förbi. I mitt barndomshem kunde Bang mycket väl plockas fram för högläsning, men Höök hade jag aldrig ens hört talas om innan hon blev aktuell i pressen nu.

Jag visste verkligen ingenting om Marianne Höök när jag öppnade den här boken. Tyvärr vet jag inte så värst mycket mer nu. Det är inte så konstigt. Annette Kullenberg får verkligen inte tag i speciellt många nya fakta när hon försöker ta reda på vem hennes väninna Marianne egentligen var. Varför tog hon livet av sig? Hon som alltid verkade så lycklig och framgångsrik. Varför pratade hon aldrig om sin bakgrund?

Jag är helt säker på att Annette Kullenberg verkligen vill veta mer. Problemet är att det inte verkar finnas några fakta att hitta. Istället tvingas hon spekulera. Resonemangen går i cirklar och när jag till slut förstår att jag verkligen inte kommer att få reda på något mer än de fakta som tidigt presenterades (en mor som mycket tidigt begick självmord, uppväxt hos religiösa morföräldrar) så tappar jag ganska mycket intresse.

Jag lånade en bok med Marianne Hööks krönikor och reportage för att läsa parallellt. Men det blev aldrig av att jag gjorde det. Synd antagligen, men jag fick mer än nog av biografin.

Ta-Da! Färdig med Shantaram

Jag kan ha slagit något slags rekord här. Jag började med boken i februari och har troget läst den varje kväll sedan dess. 900 sidor.

Lite kortfattat: Den var bra

Lite fler åsikter kommer när jag har mer tid. Imorgon eller så.

Hundbiografi

Min svägerska lämnade den här boken när hon reste hem. Jag hade sett henne sitta och skratta när hon läste den och de bloggare som skrivit om den har också varit positiva. Så varför inte, en rolig bok kunde väl vara precis vad jag behövde nu i gråvädret?

Marley och jag - John Grogan

Alltså, jag gillar hundar. Och katter. Men Marley hade jag nog blivit vansinnig på. En så neurotisk hund vet jag inte om jag hade klarat av. Fast han är ju snäll förstås.
Jag vet inte om det är mitt allmäna februarihumör som ställer till det - men jag tyckte inte att den här boken var så värst rolig. Småcharmig visst, men inte så mycket mer.

Fast det är klart. Det fanns ett ställe som faktiskt fick mig att skratta rejält. John tar Marley till ett ställe som kallas hundstranden. En av de ytterst få stränder i trakten där hundar inte är förbjudna. För att försöka behålla det så har hundägarna utvecklat ett antal regler. Alla ser till att deras hundar har gjort ifrån sig ordentligt innan de kommer till standen och eventuella olyckor plockas omedelbart bort. Självklart har alla med vatten till sina hundar. Tyvärr blir Marley alldeles för lycklig och upphetsad av att vara på stranden. Inte har han tid dricka vatten! Istället lapar han gång på gång i sig havsvatten. Vilket inte bara får honom att kräkas i vattnet. Han drabbas dessutom av diarre. Det är då John slutligen accepterar att hans hund är efterbliven.

Sorgligt blir det förstås när Marley blir gammal. Det gör ont i hjärtat att läsa om gamla djur. Det är så ledsamt att jag faktiskt kan känna mig lite tacksam över att min katt (för övrigt världens vackraste, snällaste, roligaste och smartaste djur, så klart) bara försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Även om jag inte riktigt tror det, så kan jag fantisera om att hon faktiskt bara tröttnade på oss och bestämde sig för att flytta in hos några andra roligare människor som serverade bättre mat.

Och en för er som skriver meningslösa böcker...

Den här boken har jag visst läst också. Det tog väl en timme eller så...

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - Liza Marklund & Lotta Snickare

Den här boken kunde jag gott hoppat över. Den gav mig inget nytt över huvud taget. De enda avsnitt jag hade någon behållning av var de som handlade om deras personliga erfarenheter. De bitarna var lite intressanta att läsa. Men resten kunde jag både ha och mista.

Egentligen borde jag skapa en ny kategori för den här boken. Men jag orkar inte engagera mig. Sanna berättelser får duga.


Säkert sant men inte trovärdigt

Sekter är bland det otäckaste jag vet. Kanske mest för att jag står så totalt oförstående inför att människor kan dras in i dem. Jag kan förstå det rent teoretiskt, men absolut inte känslomässigt. Så det är väl bara naturligt att jag läser allt jag springer på om sekter på ett nästan tvångsmässigt sätt.

Sekten - Peter Pohl

Den här "sekten" vet jag att jag har sett i något reportage på tv. En gråhårig vindögd gumma som verkade halvgalen och inte ville intervjuas. Runt omkring henne finns människor som alla har bytt efternamn till någonting med Ljus..

Boken handlar om en familj som hamnar i hennes krets. Från början för att deras dotter har fått en glasbit i ögat. Trots flera operationer läker inte ögat och mamman i familjen hör talas om att den här tanten ska ha helande krafter och åker dit med sin dotter.

Åtta år senare är flickan fortarande blind på samma öga. Men ändå har den här kvinnan lyckats knyta till sig den här 4-barnsfamiljen och fått dem att bryta med alla gamla vänner och släkten. De har lånat stora summor, flyttat upp till en gemensam gård och tydligen helt vant sig av med att tänka själva.

Jag läser fascinerat, men jag har så otroligt svårt att tro på det här. Trots att historien uppenbarligen är sann. Den bygger helt och hållet på intervjuer och förhör. Ändå känns det inte trovärdigt. Hur är man skapad om man tror på någon som säger sig kommunicera med Jesus, bota världens ledare och kunna spåra varje oren tanke man har? För mig, som hade sådana auktoritetsproblem att jag lämnade varje förening i vredesmod när jag var liten, är detta svårsmält. Hur uppfuckad i huvudet måste man inte vara om man på allvar kan sitta och lyssna på den där typen av svammel utan att skratta sig sjuk?

Det här hade nog blivit en mer trovärdig bok om den var påhittad. För då hade författaren tvingats ge mig något som gjorde historen rimlig. En bakgrund av misshandel, incest eller mentalsjukdom som hade skapat denna enorma jag-svaghet som de här människorna verkar lida av. Men när jag inte får det, så tror det knapp. Även om det är sant.

Närapå narkotiskt

Jag läser ju normalt inte memoarer och biografier eftersom jag tycker att det är rent sövande tråkigt. Men den här hade jag ju läst en hel del gott om, så när jag såg den på biblioteket högg jag den direkt.

The dirt - Neil Strauss och Motely Crue

Jag vet inte om det var ett försök att fly ifrån det faktum att jag ska börja jobba igen imorgon, men jag läste i varje fall ut hela boken på en dag. Jag kunde bara inte sluta. Trots att jag aldrig har intresserat mig för MCs musik.

Vilken misär. Sällan har en bok gett mer skäl för namnet. Det här är så skitigt, så fullt av knark och rent vidriga historier att de är svåra att tro på. Slickar Ozzy verkligen upp andras urin från marken? Vill tjejer verkligen ligga med de här otvättade påtända svinen? Kan man verkligen knarka så mycket utan att dö? Jag vet inte vad som är sant, jag vet bara att jag inte för mitt liv kan sluta läsa. Det här är otäckt, hisnande, spekulativt och bitvis sjukt roligt.

Normalt brukar jag tycka att början av biografier är mest intressanta, men här är det faktiskt tvärtom. De är när dessa enorma egon börjar bli medelålders och misslyckade som boken verkligen blir läsvärd tycker jag.

En kul felöversättning hittade jag också. Jag tror att det är Nikki Six som uttalar sig om Pamela Anderssons utseende. Han tycker nämligen inte att hon är snygg. Hon ser missbildad ut. Som om hon hade blivit slagen med en ful pinne. (Visserligen en mycket dyr ful pinne, men ändå.)
Visst borde man kunna hitta en bättre översättning av uttrycket ugly stick?

En sann berättelse

Jag vet ju att jag inte gillar sanna berättelser. Men ändå, ibland gör jag ett försök.

Ut  ur mörkret - Linda Caine & Robin Royston

Hemmafru med psykiska problem möter jungiansk psykolog. Det låter ju inte lovande precis. Men det jag tycker är intressant med Linda Caine är hennes bakgrund. Hon är född och uppvuxen i Afrika och flyttade till England först efter att hon fött sitt första barn.

Linda drabbas av en svår depression och börjar uppleva plötsliga ögonblick av djup rädsla. Länge tycker hon att det vore bättre för hennes familj om hon inte fanns och hon leker konstant med tanken på at ta sitt liv. Istället går hon med på att lägga in sig på den privata kliniken Ticehurst och träffa psykologen Robin.

Långsamt nystar de tillsammans upp Lindas historia där flera år visar sig vara helt borta. Vem är det som skrämmer henne? Vem är det som trycker ner hennes ansikte under vatten? Varför försvann Lindas mamma från hemmet när dottern bara var åtta år?

Jag är ju inget fan av sanna berättelser. Men den här lyckas ändå fånga mig så pass mycket att jag läste den på en dag. De delar som berättar om Afrika och de omvälvande förändringar som skedde när makten skiftade är intressanta. Vad som är sant i den historia som rullas upp vet ingen. Men eftersom både psykologen och patienten är överens och öppna med detta så tycker ajg att det är helt ok.