gemen och verserad

Den här lilla lådan innehöll så många cd-skivor att jag var tvungen att låna om den för att hinna lyssna klart. Och nu håller jag redan på att glömma handlingen. Kan det vara så att min hjärna håller på att förvandlas till äpplemos? Jag tycks inte kunna komma ihåg något jag läser just nu. Ingenting fastnar.

Ok, då kan vi konstarera följande; det krävs ingen deckarintrig för att jag ska vilja läsa Lehane. Eller lyssna på, för den delen. För till slut var det just det jag gjorde.

Ett land i gryningen - Dennis Lehane

23 cd-skivor. Det borde man kunna bli bra trött på. Men icke då. Det kändes riktigt sorgligt när jag stoppade den sista cd-skivan i spelaren och tryckte på play. Jag ville ju inte att den skulle ta slut!
Det finns massor att tycka om i Lehanes skildring av Boston under perioden efter första världskriget. Visst gillar jag personerna, det gör jag så klart. Men det jag tycker är allra mest intressant är historierna om fackföreningarnas framväxt och Bostonpolisens arbetsvillkor. De senare är ganska groteska. Arbetstider på mellan 73-83 timmar per vecka för en lön som var betydligt lägre än en stuvares eller en spårvagnschaufför. Poliserna var tvugna att köpa sina egna uniformer och vapen. Och blev du skjuten eller misshandlad under arbetet fick du förstås köpa ny uniform om den gick sönder.

Maktspelet mellan olika politiker fick mig faktiskt att börja stamma av ilska medan jag stod och diskade. "Meh, meh, men... så kan de ju bara inte göra!" För att inte tala om resonemangen om arbetarnas plikt gentemot arbetsgivarna, korruptionen, raspolitiken... jag kan fortsätta länge. Men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att rekommendera den. Varmt! Och kolla om jag kan hitta några uppgifter om vad Lehane håller på med nu. Visst borde det komma något nytt snar?

Jag tror att den får vila ett tag nu. Jag läser ändå bara skräp. Jag verkar inte orka med något annat just nu. För mycket jobb har tömt min hjärna på energi och jag orkar inte ens formulera mig nedsättande om tramset jag läser. Men här kommer några saker som jag lyssnat på eller läst den senaste tiden.

Presidentens val - Anne Holt
I den här boken var den förfärliga Ingrid Johanne inte riktigt lika vidrig som i den förra boken jag läste. Den här hörde jag visserligen på. Men ändå. Förra gången hon dök upp ville jag bara leta upp henne och drämma till henne med ett gitarrfodral. Helt ok lyssning.

Svart cirkel - Jonas Moström
Den här lyssnade jag på förra veckan. Men det hjälpte inte. Jag hade redan glömt precis allt vad den handlade om och var tvungen att surfa in på Bokus för att komma ihåg det. Inget bra betyg. Jag fattar för övrigt inte titeln. Den måste vara vald för att ge någon slags generiskt deckarstämpel för den har inget alls med berättelsen att göra. Enormt ologisk plott dessutom.

Inlåst - Tove Klackenberg
Ljud i mina öron. Ungdomsbrottslingar och någon som blev mördad på ett vårdhem. Tror jag. Men jag minns ingenting av detta. Mystiskt. Men ljudböcker fungerar ungefär som radio för mig. Jag gillar att ha någon som pratar i mina öron när jag är ute och går eller diskar. Mer är det inte. Det ska mycket till för att jag ska minnas något som jag lyssnat på.

SKÄMSBOK

Diamanter är för evigt - Lauren Weisberger
Fråga mig inte varför jag lånade den här! Jag vet verkligen inte. Kanske för att jag var nyfiken på om hon skulle använda samma story som hon har gjort i sina två första böcker. Ska en överarbetad tjej hoppa av sitt jobb? Och ja! Det gör hon även i den här. Men detta var mycket mer en klassisk chicklit än hennes tidigare. Tre kompisar som lovar att förändra sina liv... Har vi läst det förut? Ja det har vi. Vill vi läsa det igen. Nej, det vill vi inte. Kommer vi ändå att göra det? Jo, säkert. Precis som vi kommer att läsa Dean Koontz och äta på McDonalds... För att det är så lätt och för att de finns där

Jag har lyssnat på ett gäng ljudböcker den senaste tiden. Alla har varit raka motsatsen till oförglömliga. Jag minns inte riktigt vad jag har hört. Men den här minns jag. Mest för att jag letat igenom bibliotekets hyllor efter den i säkert mer än ett halvår. Nu fanns den inne. Som ljudbok.

Skumtimmen - Johan Theorin

Nu läste jag ju Nattfåk långt innan jag fick tag i första boken. Så jag var övertygad om att det väntade spökerier även i den här boken. Tji fick jag.
Jag misstänker att det påverkade hela min inställning. Något av en besvikelse. Men det var säkert bara för att jag ville ha lite spöken. Annats var det väl en helt okey deckare. Styrk väl! Det var en helt okey deckare. Framför alt när man jämför med en del annat jag har lyssnat på.

Fast var det ändå inte lite väl tillkrånglat? Va?

Varför frågar jag? Ingen kommer att svara, eftersom den här bloggen varit övergiven så länge. Jag svarar själv. Jo det var det. Den sydamerikanska delen av historien och återkomsten till Öland var lite för mycket. Så var det. Nu har vi bestämt det. Gott så. Men annars var det bra. Jag kommer säkert att fortsätta läsa Theorin även i framtiden.

Senaste ljudboken är förstås, precis som alla andra, en deckare. Varför inte. Jag har märkt att deckare passar allra bäst till trista saker som städning, lökhackning och diskmaskinsutplockning. Varför är det så fantastiskt tråkigt att tömma diskmaskinen, förresten? Bortsett från att sortera tvätt är det nog det tråkigaste hemsyssla jag vet. Nå, åter till boken.

Ytterligare en ljudbok avlyssnad. En deckare till förstås. Jag har upptäckt att det fungerar bäst. Vanliga böcker vill jag hellre läsa och riktigt bra böcker tror jag skulle förlora massor på att behöva samsas med disk, lökhackning och dammsugning.

Svart som natten - Ann Cleeves

Shetlandsöarna är en lite fantasieggande miljö. Kallt, kargt och med den där instängda känslan som tycks finnas på varje deckarö. Det här var ganska trivsam läsning. Helt utan rysfaktor förstås. Jag börjar tro att jag inte kan bli skrämd av litteratur längre. Deckare har jag i och för sig inte blivit rädd av sedan jag läste Tio små negerpojkar på mellanstadiet, men ändå. Något borde väl fortfarande kunna skrämma mig? Bortsett från Paulo Cuelo, alltså.

Nej, åter till boken. Ett mord på en tonårsflicka. Det är allt som sker. Visserligen finns kopplingar till ett elva år gammalt försvinnande, men det händer egentligen inte så värst mycket. Det gör inget. Misstankarna mot den gamle särlingen Magnus Tait, utredningsarbetet, de inkallade kriminalpoliserna från Skottland och flickans bästa kompis - allt det räcker för att ge mig lite lagom underhållning. Jag blir kanske aldrig riktigt engagerad, men jag har absolut inte tråkigt. Lite lagom höstig lyssning, som påminner om att vintern är på väg.

Men eftersom jag inte kom ihåg vem mördaren var så gissar jag att den inte gjorde något större intryck den gången. Det gjorde den inte nu heller. Om vi bortser från uppläsningen, då förstås.

Nattsystern - Unni Lindell

Jag tycks bli allt sjåpigare när det gäller uppläsare. Gunnel Fred klarar jag inte av. Människan är nasal! Jag har jättesvårt för nasala röster. Det är inte ens speciellt mycket. Men det retar mig tillräckligt för att jag ska stampa omkring i köket och slamra med disken när jag hör henne.

Själva deckaren var väl okey kanske. Åtminstone om man bortser från sådana logiska luckor som att Cato Isaksen då och då verkar i det närmaste synsk och efter flera månaders helt resultatlöst arbete plötsligt får smarta déer precis samtidigt som mördaren bestämmer sig för att skrida till verket. Att han sedan genom att bete sig ganska irrationellt  och obegåvat ändå lyckas fixa biffen är ju sådant man helt enkelt får ta om man envisas med att läsa deckare. Varför man nu gör det... frågade hon sig bittert.

Ytterligare en deckare har åkt in genom ena örat och försvunnit ut genom det andra. Hur den nu lyckades göra det? Jag har ju faktiskt hörlurar i båda öronen. Ytterligare ett mysterium att grunna på innan jag somnar.

Mord.net - Buthler & Öhrlund

Alltså, 14 cd-skivor är för mycket för en deckare. Framför allt när man redan efter ett par cd-skivor har fått hela plotten förklarad för sig. Det räcker i och för sig att läsa baksidestexten för att fatta vad det hela går ut på. Någon har byggt ett gigantiskt mordnätverk via internet.

SPOILER  * SPOILER

Allvarligt? Är det någon som tror att man kan bygga upp ett mordnätverk via spam? En del av idén är visserligen smart. Du beställer ett mord och för att få det utfört måste du själv mörda någon. Det finns alltså inga motiv, du är okänd på platsen och polisen har ingen anledning att misstänka dig. Visst, det vet ju alla, helt slumpmässiga mord är i stort sett omöjliga att utreda och klara upp. Men, när det finns en hel våg av ouppklarade till synes slumpmässiga mord över hela världen så har ju jag väldigt svårt att tro att ingen - inte en enda människa - har rapporterat att det finns spam som leder till sidor där man kan beställa mord. Jag har lite svårt att tro på just det, faktiskt.

Många mord. Många personer. Men ingen som känns det minsta intressant. Kanske för att det faktiskt inte finns några direkta huvudpersoner. Ingen tar tillräckligt mycket plats för att bli levande.

Nej, nu får jag ta och skärpa mig lite. Även om jag inte har någon direkt blogglust så kan jag åtminstone skriva ner de böcker jag läst eller lyssnat på. Om inte annat så kanske jag slipper låna dem igen. Och det kan ju vara bra. Livet är för kort för att man ska läsa böcker man inte gillar något vidare flera gånger. Den här vill jag till exempel inte höra igen.

Jag minns att jag sprang - Ron McLarty

Det finns försonande drag hos den här boken. Återblickarna på barndomen och uppväxten med en mentalsjuk syster är helt okey läsning. Men resten känns lite unket. Den fete, kedjerökande, alkoholiserade Smithy Ide förlorar båda sina föräldrar i en bilolycka. Samtidigt får han reda på att man har hittat hans syster, som varit försvunnen i 20 år, död på andra sidan landet. Som av en slump ger han sig av på en cykeltur. Stupfull. Och sedan fortsätter han bara att cykla. Tvärs över den amerikanska kontinenten.

Det är alltså så man ska bära sig åt för att sluta röka och supa! För inte nog med att Smithy går ned i vikt - hans beroende av alkohol och cigaretter tycks försvinna direkt också. Massa viktiga människor träffar han också. Tänka sig. Både riktigt fina, goda människor och dåliga trångsynta medborgare. Vanliga tråkmånsar tycks han dock slippa träffa. Smithy blir påkörd, misshandlad och skjuten - men också omhändertagen, vårdad och generöst behandlad av fina, fina medmänniskor. Det skulle kunna vara klassisk feelgood, men det funkar inte riktigt för mig. Smithy är så himla blek och ointressant att jag har väldigt svårt att bry mig om vad som händer honom.

Det finns en kärlekshistoria också. Den ger mig rysningar över hela kroppen. Men det kan delvis vara uppläsarens fel. Telefonsamtalen mellan Smithy och grannflickan Norma var riktigt irriterande. Stephen King får gilla det här hur mycket han vill - jag gör det inte.

Nu har även svärfar gått bort och det finns varken tid eller riktig lust till läsning. Vad kan då passa bättre än ljudböcker? Inget, om ni frågar mig. Perfekt för att låta hjärnan vila när man ägnar sig åt trista saker som städning, sortering och röjning av saker som borde slängts för länge sedan. Deckare är och förblir faktiskt favoriten när det gäller lyssnande. Bra böcker vill jag fortfarande läsa.

Rovdjuret - Patricia Cornwell

Scarpetta? Det var länge sedan. Varför inte ta den? Att jag har läst fullständiga slaktrapporter av hennes senare produktion tycks inte riktigt gå in. Så den får följa med hem från biblioteket. Mot bättre vetande. För hur dåligt kan det vara?
Ganska dåligt faktiskt, ska det visa sig. Och ganska rörigt. Jag ska inte skylla allt på författaren. En del av felet kan ligga hos mig. Men jag har väldigt svårt att hänga med i den här deckaren. Det är en så förfärligt stor mängd fall och bevismaterial och gevär att jag aldrig riktigt förstår hur Scarpetta & Co faktiskt får ihop det. Massvis av trista människor är det också.

Men det slog sjörapporten i alla fall. Alltid något.

Verkligheten intresserar mig inte så där värst mycket. Men ibland blir jag ändå lite nyfiken. Som på den här boken där Karin Thunberg reser tillbaka till sin barndomsö för att försöka förstå vad som fick hennes mamma att bli en sopmamma. Bara ordet, sopmamma, räcker ju för att jag ska bli intresserad.

En dag ska jag berätta om mamma - Karin Thunberg

Tyvärr har författaren själv läst in boken. Jag kan visserligen förstå det eftersom materialet är mycket personligt. Men kvinnan hoppar över minst hälften av alla R och det gör mig fullständigt skogstokig. Inte så att hon har talfel - inte alls. Hon kan säga r lika bra som alla andra om ordet är ram, ramla eller kanske  rosenrasande. Men så snart bokstaven befinner sig inuti ett ord så försvinner det. Eller ska jag skriva fösvinner?

Några direkta svart får man inte förstås. Några sådana finns antagligen inte. Skulle mamman låtit bli att utveckla den här störningen om hon inte hade flyttat tillbaka till ön efter sina studier. Hade hon klarat sig om hon hade haft ett arbete utanför hemmet? Kanske. Vem vet? Ett kringskuret kvinnoliv med en studiebegåvning som aldrig kommer till någon användning - kan det räcka för att utlösa en oförmåga att slänga saker? Frågorna är lika många när boken är slut.

Den lille tjockisen. Evert Bäckström är inte trovärdig för fem öre. Och att någon kvinna i världen skulle vilja ligga med honom tror jag absolut inte på.  Men det spelar faktiskt ingen roll. Jag har ändå roligt när jag lyssnar på det här.

Den som dödar draken - Leif GW Persson

Alltså, en man som kallar sitt könsorgan för supersalamin och tänker på sina medarbetare som sothönan och incestoffret väcker ju inte mycket sympati. Men det är knappast meningen heller. Persson verkar ha samlat varje negativ egenskap han har kunnat föreställa sig och sedan tryckt in dem alla i en person - Evert Bäckström. Jag gissar att han har haft väldigt roligt när han har gjort det också. Det känns så. Den här boken är skriven med ett väldigt gott humör. Här finns inget av den melankoli och samhällskritik som de senaste böckerna innehållit. Istället är det ett vanligt fyllskallemord som utreds.

Fast riktigt så enkelt är det inte.Förstås. För fyllskallen visar sig ha massor av pengar och dessutom djuptgående kontakter med diverse grova brottslingar. Men oroa er inte. Bäckström reder upp det hela. Om nu någon hade tvivlat.

Det enda som egentligen stör mig är upprepningarna. Kanske blir de tydligare när jag lyssnar? Men jag vet inte hur många gånger Bäckström tänker att någon person får något gott att suga på, när han tycker att han levererat något tänkvärt eller listigt. Alla säger dessutom "Jag lyssnar" ideligen. Men det kanske poliser gör när de diskuterar utredningar på sina möten. Jag gissar att de gör det. Persson borde ju veta. Men det är i vilket fall som helst randanmärkningar. Jag tyckte att den här boken var ett utmärkt sällskap när jag lagade mat, diskade och gjorde annat tråkigt.

Fyra cd-skivor! Det var ju alldeles lagom långt. Hade bara Morgan Alling kunnat avhålla sig från att läsa så dramatiskt så hade det här varit en högpoängare ur ljudbokssynpunkt. Men oj, vad karln drar på! Läsrytmen och betoningarna lugnar ned sig framåt andra cd-skivan. Men i början hajade jag till stup i kvarten eftersom Alling läser var och varannan mening som om det gällde mord eller majestätsbrott trots att de kanske handlar om svamp eller en bil som kör in på gården.

Svampkungens son - Marie Hermansson

Jag gillar Marie Hermansson. Och jag gillar för det mesta hennes böcker. Men den här kändes lite platt. Det jag brukar uppskatta - de underliga infallen, den oförutsägbara handlingen - saknas nästan helt. Här kan jag utan större svårigheter lista ut vad som ska hända. Svampkungen traskar runt i skogen och förför kvinnor trots att han har utstående öron. Sonen Gunnar har mindre framgång trots att han enligt egen uppgift är lång, blond och snygg.
In på scenen kommer den undersköna Madeleine. Gunnar drabbas av omdelbar förälskelse men hon har bara ögon för den lille svampmannen med sina utstående öron. Så mycket ögon att hon till och med gifter sig med honom. Hej Oidipus! Fast inte. Men lite.
Ett av problemen är att den dramatiska höjdpunkten finns i mitten av boken. Sedan blir det liksom inte mycket mer utav det hela. Mest lite trivsamt och vardagligt och så mynnar det hela ut i ett ganska trevligt slut. Trevligt för de inblandade i boken alltså, inte för mig. Jag vill ha saga och dramatik! I handlingen alltså, inte en skådespelare som läser som om någon ska halshuggas vilken sekund som helst.

PS. Jag är snart klar med Shantaram... Den kan slå något slags rekord i långläsning.

Ännu en ljudbok lagd till handlingarna. Och ytterligare en bok som jag om tre eller fyra månader inte kommer att minnas ett skvatt utav. Det spelar ingen roll. Den var ett trevligt sällskap medan jag bakade, diskade, skrubbade ugnen och annat trist. Som alternativ till radion fungerar i stort sett vilken bok som helst.

Filosofiska söndagsklubben - Alexander McCall Smith

Från Botswanas varma landskap till överklassliv i Edingburgh är steget tydligen inte så fantastiskt stort om man ska tro författaren. I varje fall är hans hjältinnor ganska lika. Självständiga kvinnor med ganska höga tankar om sig själva och en bestämd tro på vikten av att bete sig korrekt.

Man skulle väl kanske kunna kalla detta en deckare om man verkligen tog i. Det sker kanske ett mord. Men boken handlar lika mycket om olika etiska dilemman. Ska man eller ska man inte tala sanning? Är det fel att vara fet när det finns svältande? Så väl stora som små etiska spörsmål kommer upp när huvudpersonen Isobel granskar inskickade bidrag till tidningen Praktiskt tillämpad etik. En tidning som jag gissar har en läsekrets på 200 personer eller så.

Det är småputtrigt och förstås alltid roligt att läsa om Edingburgh, men roligast är Filosofiska söndagsklubben. För den verkar inte finnas. Det pratas visserligen om den här och där, men man får aldrig läsa om några medlemmar, de träffas aldrig och frågan är om det bara är en idé som aldrig förverkligats. Jag vet fortfarande inte. Och jag är absolut inte tillräckligt intresserad för att hålla frågan i minnet tills nästa bok kommer. (Om den nu inte redan har kommit). Tidsfördriv som sagt. Varken mer eller mindre.

Doppler är absolut det roligaste jag någonsin lyssnat på. Att Lennart Jähkel läser gör inte saken sämre. Jag går omkring och fnissar på gatorna som ett annat fån. Men eftersom Göteborg ändå är fullt av människor som pratar för sig själva, viftar förvirrat med armarna, ylar mot himlen eller dansar på spårvagnen så tänker jag att det är ganska oskyldigt. Om nu någon tror att jag är galen så får jag väl stå ut med det. Jag är ändå bara en av många.

Roligast har jag hittills haft när Doppler döper älgen till Bongo efter sin far. Inte för att hans far hette Bongo, men ändå. Jag hoppas att jag inte hade väldigt många människor omkring mig just då...

Fortfarande ingen läsro. Att läsa Metro på vägen till jobbet verkar vara vad min hjärna klarar av just nu. Allt annat får mig att somna. TV och ljudböcker är det enda som fungerar. Om det inte är för komplicerade historier alltså, annars tröttnar jag och börjar fundera över annat istället. Jag är en dålig, dålig läsare just nu. Jag går knappt in i mitt bibliotek eftersom jag skäms inför alla stackars försummade böcker som står där och samlar damm.

Ett snyggt lik - Peter James

Om jag bortser från en riktigt pinsam sexskildring (fan, kan inte deckarförfattarna lämna erotiken till andra? Jag tror att det kändes som om "det brann i hans skrev" . Det låter mer som något att uppsöka en klinik för tycker jag.) så var det här en ganska okey deckare. Även om den handlar om både snuff movies och pedofiler så lyckas författaren styra runt ämnena utan att någonsin gå in på några äckliga detaljer. Sådant uppskattar jag. När det gäller den sortens brott vill jag helst inte läsa något ur brottslingens perspektiv - om inte författaren är otroligt skicklig. Det brinnande skrevet gör mig tacksam att James lät bli.

I övrigt fanns det lite knäppa datanördar, våldsamma öststatsmän, en hotad familj där frun är begiven på både sprit och nätshopping och en polis som tror på medier. Inte vansinnigt engagerande - men tillräckligt kul för att jag inte ska tappa tråden alldeles. De logiska luckorna som trots allt kanske fanns skyller jag på problem med repiga cd-skivor eller att folk envisas med att prata med mig trots att jag har lurar i öronen.

Ännu en ljudbok avlyssnad. Ännu en deckare. Eller var det en deckare? Vad ska man egentligen kalla Ruth Rendalls böcker. Psykologiska thrillers, kanske? Någon klassisk deckare är det ju inte. Här finns inte en enda polis eller undersökande journalist som kan reda ut vad det är som har hänt. Här finns bara en mördare och hans offer.

Tretton steg - Ruth Rendall

Först måste jag gnälla lite. Jag är inte helt överförtjust i Shanti Roney som uppläsare. Hans röst är lite långsam och slapp. Han kan onekligen säga R, men många gånger verkar han strunta i det. Bort och förstått blir varje gång bått och föstått. Det är ju inte något jättestort problem, men varje gång han uttalar något konstigt så kommer jag på mig själv med att upprepa det tyst för mig själv flera gånger.

Åter till boken! Det viktiga alltså. Hon kan verkligen skriva den där adlade brittiska damen. Hennes människor är så jobbigt skruvade att jag går omkring och stampar i golvet bara för att jag blir så irriterad på dem. De är så knäppa att jag nästan inte tror på dem. Nästan. Samtidigt måste de ju finnas. Som stalkers. Mix Cellini skulle aldrig tänka på sig själv som en stalker. Hans dagdrömmar om hur livet kommer att bli när han har blivit tillsammans med fotomodellen Nerissa börjar säkert ganska oskyldigt, men blir allt knäppare ju längre han underhåller sig själv med dem. Så småningom leder de till att han blir en mördare. Hans tankar och beteenden är så totalt befängda, men samtidigt logiska. Om man är Mix Cellini, alltså. Vilket man är, under stora delar av boken, eftersom en del av perspektivet är hans.
Men man får också följa Gwendolen, hans åldriga hyresvärdinna, som är minst lika knäpp. Hon är en enormt sorglig figur som egentligen aldrig haft något liv. En halvt inbillad romans med en läkare för mer än femtio år sedan upptar fortfarande hennes tankar. Några intressen förutom läsning har inte denna bisarra gumma som tycker att ugnen är en utmärkt plats att förvara viktiga nycklar och att det självklart bör ligga en ficklampa i frysen. Att städa tycker hon däremot är onödigt. Men till och med hon blir misstänksam när det börjar lukta konstigt uppe på vinden.

Som sagt, de flesta människorna i den här romanen är mer eller mindre knäppa. Sedda utifrån verkar deras handlingar fullständigt ologiska och bisarra. Men eftersom Rendall berättar både små bitar från deras historia och låter läsaren ta del av deras tankar så blir det ändå logiskt på något knäppt vis. Sedan får jag gå omkring och stampa och kvida; men ååååhhh, så kan du ju inte göra, hur mycket jag vill.

Jag hittade för övrigt Lehanes senaste som ljudbok på biblioteket. Det var svårt, men jag ställde tillbaka den. Bra böcker ska läsas! Den övertygelsen kommer jag nog aldrig ifrån så länge jag kan hålla en bok och se texten. Inte kan jag diska och slänga sopor samtidigt som jag njuter av Lehane? Det går ju bara inte!

Nu får det bli lite bättring här i bloggen. Även om jag inte läser mycket, så läser jag ju lite och lyssnar på en ljudbok då och då. Jag har bara inte orkat skriva om det.

Fast ljudböckerna är inte mycket att skriva om faktiskt. De flesta glömmer jag nästan direkt när de sista orden klingar ut. Jag tror inte att min hjärna tar åt sig det jag lyssnar på alls lika effektivt som det jag läser. Jag är faktiskt säker på just det. Jag minns aldrig saker som folk säger till mig om jag inte skriver upp det.
Fast att jag skriver upp saker är inte heller en garanti för att jag ska minnas det. På jobbet har jag fullt av kryptiska anteckningar som jag inte har en aning om hur jag ska tyda. Det var säkert glasklart när jag skrev upp det, men två dagar senare tittar jag på lappen med samma intelligenta uttryck som ett nyvaket murmeldjur. Det är bara handstilen som övertygar mig om att jag verkligen har skrivit de där fullkomligt obegripliga orden. Vad kan jag till exempel ha menat med: Grå + kompl, kärnv måste accent. Tisdag till Marin. Det gäller ett jobb förstår jag. Men för vilken kund? Marin? Ska det vara Martin eller kanske Maria?

Dessa ljudböcker har jag i alla fall lyssnat på.

Silverkronan - Anna Jansson
Det var Marie Richardsson som läste den här och jag hade faktiskt för mig att jag tyckte att den var rätt okey. Men när jag försöker komma på vem som faktiskt var mördaren så inser jag att jag inte minns. Det kan inte vara ett bra tecken.

I djävulens sällskap - Peter Robinson
En helförlamad rullstolsbunden kvinna hittas med avskuren hals vid en hög klippa. Här minns jag vem som är mördaren, mest för att jag tyckte att det kändes väldigt konstruerat. Thomas Bolme läste, har jag för mig, och det gjorde han väl bra. Men jag har lite svårt för att han byter röstläge för de kvinnliga replikerna.

Honungsbiets hemliga liv - Sue Monk Kidd
Gunilla Röör läser den här boken och till en början håller jag på att bli galen. Hon låter som ett barn. Men egentligen är det ett utmärkt val. Berättaren är bara 14 år. En vit flicka som rymmer med hemmets svarta hushållerska från en tyrannisk far. South Carolina 1964 med raskravaller och nya lagar bildar bakgrunden till den här ganska charmiga historien. Ingen fantstisk läsning, men trevligt och lättlyssnat.

Jag har läst lite också, men det får vänta till nästa blogg.

Jag fortsätter lyssna på Ewerlöf. Den här boken var nog ganska kass. Men som sällskap när jag promenerar, diskar eller lagar mat fungerar den. Ljudböcker är perfekta när man håller på med något halvtråkigt.

Den mörka ängeln - Marie Jungstedt

Det här var verkligen inget vidare. Noll spännande. En enormt självupptagen mamma plågar i stort sett livet ur sina barn. Ingenting de gör duger någonsin och vad de än tar sig för så blir mamman aldrig lycklig. Till slut dör hon. Gissa vem som är mördaren? Någon?
Jag lyssnade klart på boken igår. Imorgon kommer jag troligtvis att ha glömt bort vem mördaren var.

Det enda jag minns är en detalj som störde mig i början. Den då sjuårige sonen försöker laga frukost på sängen åt sin mamma. Han vet inte riktigt hur man gör kaffe. Men han vet att hon brukar ha kaffet i en termos. Alltså häller han vatten och kaffepulver i termosen och sätter den sedan på spisplattan. Som han sedan försöker lista ut hur man sätter på.
Allvarligt? Har sjuåringar inte bättre koll än så?