Åååh vilka jobbiga människor

Ännu en ljudbok avlyssnad. Ännu en deckare. Eller var det en deckare? Vad ska man egentligen kalla Ruth Rendalls böcker. Psykologiska thrillers, kanske? Någon klassisk deckare är det ju inte. Här finns inte en enda polis eller undersökande journalist som kan reda ut vad det är som har hänt. Här finns bara en mördare och hans offer.

Tretton steg - Ruth Rendall

Först måste jag gnälla lite. Jag är inte helt överförtjust i Shanti Roney som uppläsare. Hans röst är lite långsam och slapp. Han kan onekligen säga R, men många gånger verkar han strunta i det. Bort och förstått blir varje gång bått och föstått. Det är ju inte något jättestort problem, men varje gång han uttalar något konstigt så kommer jag på mig själv med att upprepa det tyst för mig själv flera gånger.

Åter till boken! Det viktiga alltså. Hon kan verkligen skriva den där adlade brittiska damen. Hennes människor är så jobbigt skruvade att jag går omkring och stampar i golvet bara för att jag blir så irriterad på dem. De är så knäppa att jag nästan inte tror på dem. Nästan. Samtidigt måste de ju finnas. Som stalkers. Mix Cellini skulle aldrig tänka på sig själv som en stalker. Hans dagdrömmar om hur livet kommer att bli när han har blivit tillsammans med fotomodellen Nerissa börjar säkert ganska oskyldigt, men blir allt knäppare ju längre han underhåller sig själv med dem. Så småningom leder de till att han blir en mördare. Hans tankar och beteenden är så totalt befängda, men samtidigt logiska. Om man är Mix Cellini, alltså. Vilket man är, under stora delar av boken, eftersom en del av perspektivet är hans.
Men man får också följa Gwendolen, hans åldriga hyresvärdinna, som är minst lika knäpp. Hon är en enormt sorglig figur som egentligen aldrig haft något liv. En halvt inbillad romans med en läkare för mer än femtio år sedan upptar fortfarande hennes tankar. Några intressen förutom läsning har inte denna bisarra gumma som tycker att ugnen är en utmärkt plats att förvara viktiga nycklar och att det självklart bör ligga en ficklampa i frysen. Att städa tycker hon däremot är onödigt. Men till och med hon blir misstänksam när det börjar lukta konstigt uppe på vinden.

Som sagt, de flesta människorna i den här romanen är mer eller mindre knäppa. Sedda utifrån verkar deras handlingar fullständigt ologiska och bisarra. Men eftersom Rendall berättar både små bitar från deras historia och låter läsaren ta del av deras tankar så blir det ändå logiskt på något knäppt vis. Sedan får jag gå omkring och stampa och kvida; men ååååhhh, så kan du ju inte göra, hur mycket jag vill.

Jag hittade för övrigt Lehanes senaste som ljudbok på biblioteket. Det var svårt, men jag ställde tillbaka den. Bra böcker ska läsas! Den övertygelsen kommer jag nog aldrig ifrån så länge jag kan hålla en bok och se texten. Inte kan jag diska och slänga sopor samtidigt som jag njuter av Lehane? Det går ju bara inte!

Kommentarer
Postat av: Arina

Jag har inte läst så många Rendel just på grund av det där. Man tvingas in i huvudet på en massa konstiga människor känns alldeles för obehagligt. Hon gör det oerhört bra, men det blir för intensivt ibland. Jag står inte ut med att förstå varför knäppgökarna beter si på sitt idiotiska sätt.



Vad det gäller att lyssna på böcker håller jag fullständigt med. Jag brukar lyssna när jag lägger pussel och det skall vara lättlyssnat och så där lagom bra. Enklare deckare eller Maeve Binchy fungerar alldeles utmärkt. Riktigt bra författare kräver min totala uppmärksamhet.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback